Fyrtio graders depression

Jag har haft ett litet återfall. Ett bakslag, en dipp, ett depressivt skov. Brukar försöka lägga upp ett nytt inlägg varje helg men nu var det två veckor sedan sist (det blir ett eller två extra den här veckan, som kompensation). När mörkret tjocknade i torsdags slank kommunikationsförmågan ut genom fönstret. Mitt hus är dåligt isolerat, väggarna runt min själ är dragiga som i ett gammalt övergivet sommarstugedass och uppgiften att täta gliporna sysselsätter mig konstant. I brist på isolering använder jag mest gamla tidningar och så fort det blåser det upp fladdrar de iväg i vinddraget och rummet blir utkylt igen.

Det blir mycket metaforer när man försöker beskriva psykiskt lidande… Tänkte just på det när jag dippade. Och på er. Försökte studera känslan i min kropp när depressionen sipprade in, iaktta meningslösheten som lägrade sig för att kondensera mörkret till ord att dela med mina läsare. Inte för att jag inte redan gjort det, men det känns fortfarande som att ämnet gäckar mig. Just när jag känner mörkret i mig har jag nämligen inte så många ord. Allt blir efterkonstruktioner.

Så jag försökte mig på en fenomenologisk studie, försatte mig i ett tillstånd av epoché, i avsikt att registrera mina förnimmelser av återfallet – fritt från förförståelse. Det var svårt. Jag är ju trots allt inte någon Heidegger eller Arendt. Men några strån till stacken fick jag tag i, och naturligtvis i form av metaforer. Det gäller kanske inte bara psykisk ohälsa förresten, hur många känslotillstånd kan man egentligen beskriva utan att tillgripa bildspråk? Veckans metafortema: åkommor och handikapp. Idag handlar det om influensa.

(Det går alldeles utmärkt att bortse från mina akademiska krusiduller – de är oftast bara där som kuttersmycken, för att ge mig själv en känsla av viktighet.)

Influensa

Ett återfall känns inledningsvis ganska mycket som att drabbas av influensan. Det är alltid oväntat, en käftsmäll som kommer ur det blå – ena dagen lagar man fläskpannkaka och åker på föräldramöte, nästa dag kommer man inte ur sängen. Det spelar ingen roll om man är fredsmäklare i Syrien eller busschaufför – har man fyrtio grader eller självmordstankar får man snällt stanna hemma. Och som alla vet finns det inte mycket att göra åt virusinfektioner, antibiotika biter inte. Ett depressivt återfall är lika svårbehandlat för sannolikheten är stor att du redan käkar lyckopiller.

Så det är bara att vänta ut eländet. Uthärda sig igenom sjukdagarna. Precis som med influensan är det depressiva bakslaget en stegvis process. Den ser ut ungefär såhär:

Dag ett. En allmän upplevelse av obehag kryper på mig. En dov huvudvärk ger sig till känna och det börjar mola i kroppen. Jag vill helst bara vara i fred, i sängen. Än så länge vet jag inte om jag faktiskt drabbats av influensan eller om det är något annat. Känslan av sjuklighet är samma som den man kan ha precis innan febertermometern ger något utslag.

Dag två. Molandet sätter sig kring ögonen, ögonlocken blir tunga och vill bara falla ner. Uppe på hjässan övergår molandet i en diffus värk, som om någon konstant drog mig i håret – men så lätt att jag inte riktigt vet vad som pågår. Sedan smälter värken ner över pannan och ansiktet likt en hjälm av fetvadd. Då stumnar verkligheten. Den rör sig utanför mig, men rör mig inte längre inuti och det blir allt svårare att le. Jag är som ett apatiskt lejon i en alldeles för trång bur – väggarna har kommit så nära inpå att det inte längre är någon mening med att röra sig. Nu vet jag att det inte är influensan.

Dag tre. Utanför hjälmen av vadd tjocknar luften, bäddar in mig i trögflytande gråhet. Verkligheten lever och håller på någonstans, men inte här. Den gråa cirkeln är sluten och nu är det ansträngande att andas. Varje rörelse kräver en viljeinsats, även utvidgandet av lungorna. En tröstande kram kanske? Nej, inte nu. Just nu vill kroppen inte komma i kontakt med några ytor – kylskåp, morot, potatisskalare, någons famn. All form av interaktion med världen är obehaglig, som om hela kroppen vore svullen och öm. Ja, precis så, jag är svullen. Jag är ett enda stort myggbett och pannan svullnar ända ner till näsan, fingrarna svullnar ihop med varandra och mitt uppsvällda innanmäte sväljer själen.

Lejon i bur
När buren blivit så trång är det ingen poäng att röra sig

Ja, sådär håller det på ett tag. Lite upp och lite ned. Om det är ett bakslag brukar det gå över på en vecka, men är det ett nytt insjuknande kan det ta ett halvår att få någorlunda fast mark under fötterna. Det jävliga är att jag inte kan känna skillnaden.

Summa summarum – jag tycker faktiskt min fenomenologiska studie blev rätt intressant. När jag försökte beskriva känslan, så nära den jag bara kunde komma, blev det plötsligt tydligt hur mycket alltihop handlar om kroppen. Psykologi, tänker man, det handlar ju om känslor eller tankar. Det handlar om saker i ens liv som är jobbiga. Saker man behöver prata om och reda ut. Nej, det gör det inte, inte inifrån. Det är inte känslor jag har, det är sinnesförnimmelser. Jag vet inte om Heidegger skulle ha varit nöjd med mitt resultat, men för mig är det faktiskt en upptäckt: depressionen bor i mina sinnesorgan. Precis som influensan.

I nästa inlägg: blödarsjukan.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Låt träden sköta tittandet

Naturen lär ska vara bra om man mår dåligt. Gå ut och titta på trädens ljusgröna aning om sommaren, på höstlöven som skamset skrumpnar ihop runt alla pigga skott och knoppar. Sånt ska tydligen vara hälsosamt.

Första gången jag drabbades av utmattning (för femton år sedan) tog jag dessa råd ad notam. Då hade jag bil och kunde köra lite längre ut i grönskan om andan föll på. En tur gick till Morga hage där det finns en backe full av gamla ekar ner mot Mälarviken. Bara bilparkeringen är naturskönt inbäddad av skog, och när jag klev ur bilen fyllde jag lungorna med frisk luft. För det är så man gör när man kommer till skogen.

 

467
Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara

 

Så började jag promenera. ”Det här är nyttigt”, sade jag till mig själv och försökte staga upp min vacklande varelse med vilja. ”Se på alla vackra träd”, sade jag och tittade på alla träd. ”Titta på den stora stenbumlingen”, sade jag och tittade på den stora stenbumlingen. ”Å så vackert mossan växer”, sade jag och tittade på mossan. När stigen delade sig valde jag att gå den längre rundan. Motion är nyttigt. Naturen läker. Stigen fortsatte, fötterna gick och ögonen tittade och sedan körde jag hem och stupade i säng. Inte ett dugg vederkvickt.

Finn två fel!

Ja, det första är ju ganska enkelt. Att jag valde den längre vägen när jag var så trött. Men med friskluftspropagandan i ryggraden var det svårt för mig att inse. Det var ju inget fysiskt fel på mig. Jag har sagt det förut: vi är ett folk matade med moraliserande motionsmantran. Minst trettio minuter om dagen ska du skutta omkring, och blir du inte andfådd gills det inte.

Såklart är det bra att röra på sig. Det är duktigheten som är problemet. Pliktskyldigheten. Att vi tappar bort kroppen i kroppsövningarna, trots att det ju var den vi skulle ta hand om. Känner vi oss piskade att prestera ett antal pass i veckan är det lätt att förlora kontakten med våra gränser. Våra fysiska och mentala begränsningar (i synnerhet om man har en släng av ADHD eller bipolär sjukdom).

Den där första våren med utmattning drillades jag hårt i gränspolisskolan. Upptäckte alla möjliga väggar att gå in i.  Men när jag återvände till Morga hage framemot sommaren hände någonting besynnerligt. Den här gången stannade jag till en stund när jag kommit fram till vägskälet. Stod still och lyssnade. Inåt. Tänkte inte utan vände uppmärksamheten mot mina kroppsdelar.

Då visste jag ännu inte vad det var jag behövde lyssna till, och jag tycker fortfarande det är svårt att beskriva. Lika svårt som att sätta ord på hur det känns i kroppen när man är sömnig eller glad eller arg. Känslan kan vara hur tydlig som helst – men hur beskriver man trötthet, som sinnesförnimmelse? I vilken kroppsdel sitter glädjen? Vilka är de fysiska symptomen på vrede eller svartsjuka?

Jag har haft många år på mig att utforska min känsla av utmattning och hur det låter när min kropp säger att nu är det nog. Idag vet jag att jag närmar mig gränsen när det känns som att hjärnan börjar svullna och musklerna tappar kraft. Det är inte så mycket en värk, snarare en känsla av förtvining. Som om jag blivit smittad av ålderdom. Lite som Bilbo säger i Sagan om Ringen, när ringen gett honom ett onaturligt långt liv:  ”jag känner mig tunn, utsträckt – som alldeles för lilte smör brett över en stor bit bröd” (något sådant).

Idag vet jag att de där signalerna betyder att jag omedelbart ska lägga av. Men första gången jag insåg vad det betydde, det där med att ”lyssna på kroppen”, det var när jag stod där vid stigkorsningen i Morga hage. Det var då jag hörde för första gången hur låren och skallbenet pratade med mig. Svagt men urskiljbart: ”Välj stigen tillbaks mot parkeringen, Maria. Kraften kommer inte räcka den långa vägen”.

Egentligen är det så banalt att det är fånigt, men för mig var upplevelsen genomgripande. Den öppnade dörren till, för mig, helt nya insikter: Man kan veta på förhand hur länge orken kommer räcka! Det går att förutspå ett kroppsligt tillstånd som ännu inte riktigt infunnit sig! Det är faktiskt möjligt att prata med sina kroppsdelar!

Jag tror de allra flesta kan allt det där. De tänker kanske inte ens på att de gör det. De är bra på att varva ner och lägga ifrån sig ofullbordade arbetsuppgifter. De tar automatiskt den korta löpslingan när de är lite ur slag. Håller sig i bakgrunden av festen när energin inte är på topp. Lämnar halva disken odiskad. Som en självklarhet. För mig gav insikten en helt ny känsla av kontroll. Jag insåg att jag kunde lära mig att identifiera mina specifika gränser. Bli min egen motors mästare och lära mig navigera förbi grunden och strömvirvlarna. Faktum är att jag är den enda människan på hela jorden som kan lära mig just var mina gränser går. Ingen annan kan göra det åt mig.

Det var det första felet och den första läxan. Det andra handlar om träden och seendet.

När jag tog mina små terapipromenader hade jag ett tydligt syfte: jag skulle suga åt mig allt syre, all grönhet, all doft och skönhet som väntade på mig. Skogen framstod som en jättelik hälsobuffé uppdukad för mitt personliga välbefinnande. Och en hälsobuffé ska man frossa av. Man ska bunkra upp en massa energivitaminer inför de gråa stunderna och orkeslösheten. Alltså ägnade jag mig åt naturen. Som en aktivitet. Som om någon skulle klappa mig på huvudet när jag kom hem och säga: ”du är så duktig på att gå i skogen”.

Pah! Terapeutiska skogspromenader kan man inte och ska man inte bli duktig på! Man ska inte motionera, inte botanisera, inte leta efter svamp och inte titta på träden. För det var det jag hade gjort. Gått omkring och tittat intensivt på träden, identifierat särskilt estetiska grenar och lövverk, passat på att lära mig namnen på buskar och annat krafs som jag inte kände igen. Men nu, den andra gången i Morga hage, gjorde jag en till upptäckt: jag kunde faktiskt låta träden sköta tittandet. Jag täntke: träden tittar på mig. Oavsett vart jag riktar blicken. Naturen ser mig och jag behöver inte anstränga mig för att vara hos den. Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara.

Nu blev skogspromenaden en vila. Det blev tyst runt om mig. Tanketyst. Så tyst att jag kunde känna mina fotsteg mot barren och kottarna. Höra suset i trädkronorna, knaket i en gren. Och plötsligt, helt utan ansträngning, hade en låttext vuxit fram i mitt huvud:

Där du doftar, vill jag andas
Djupt i mossan, vända tanken
Du är stigen för min fot som leder mig ut
Du är sol emot min sand, å du är min jord
Och här vill jag bo

Där du växer, vill jag vila
Upp mot kronan, skicka drömmarna
Du är stammen för min rygg som håller mig upp
Du är bark emot min kind, å du är min skog
Och här vill jag bo

Där du sjunger, vill jag lyssna
Ut mot djupen, vända längtan
Du är vågon mot min kropp s om för mig från land
Du är gräns och evighet, å du är mitt hav
Och här vill jag bo

En liten jävla timme i taget

Om man har varit ett psykfall så länge som jag har man hunnit utveckla en massa trix för att överleva. Strategier för att vända rutinerna till det bättre. Kloka tips från den inre coachen.

Tips och trix, delkurs 1:

  1. En timme i taget / ett andetag i taget
  2. Ställ klockan
  3. Hur blir det här för mig?
  4. Lyssna på på kroppen och skit i skammen

Ett visdomsord som funkar i alla väder är att ta en dag i taget. Det är en god gammal klyscha. Funkar lika bra på skoltrötta tonåringar som självmordsbenägna knarkare. Helt enkelt ett bra tips när livet känns överväldigande svårt. Att uttalanden förvandlas till klyschor beror ju ofta på att de är så genialiska att folk inte har vett att använda dem med måtta (har sagt det förut, men det är värt att upprepas).

I vilket fall som helst –  en dag är inte lika överväldigande som ett liv. Och en timme är inte lika svår att överblicka som en dag. Eller ett andetag. I riktigt svåra perioder tänker jag just så: min enda uppgift precis just här och precis just nu, det är att ta ett andetag till. Att fortsätta leva ett andetag åt gången. För det brukar nästan alltid kännas hanterbart.

Men, som sagt, ibland blir man lite trött på klyschor. Trött på att ligga där i mörkervattnet och undra hur det ska gå med överlevandet, och få samma klokskap i ansiktet en gång till. Ta en dag i taget. Som en blöt filt.

Jag skulle ha ristat ett streck i väggen för varje gång. En pinne per en-dag-i-taget-gång. Skulle räknat dem som fången räknar dagarna i cellen. Har man tur smälter orden till sist ihop med det allmänna vardagsbruset från köksfläktar och sopbilar. Om de inte gör det kan det blir fullständigt tillintetgörande i längden.  ”Ta bara en dag i taget så ska du se att…”.

Se att vadå? En liten jävla timme i taget – man kan väl inte leva hela sitt liv på det viset? Hur ska jag kunna planera maten för veckan, boka in läkarbesök, köpa biobiljetter? För att inte tala om att bjuda hem folk eller planera semester. Och då har vi inte ens kommit till sådant som jobb och karriär. Inte i närheten.

Två av mina tre brorsor bor utomlands. En av dem i Nya Zeeland (eller heter det Nya Zeeland?). Jag har längtat efter att besöka hans familj i åratal, men med en-dag-i-taget-principen går det inte så värst bra. Prova att ta ett andetag i taget när du mellanlandat på Pekings flygplats och snabbt måste hitta rätt gate för att inte missa flyget vidare. Flygbolaget tänker med största sannolikhet inte vänta på att du ska återfinna balansen.

Så att. Vad blir det för ett liv egentligen??

Tja. Ett annat sorts liv. I den där parallella verkligheten. Snigelspåret bredvid alla som trampar runt i grottekvarnen. Alla som tänjer ut sig till bristningsgränsen för att få ihop det heliga så kallade LIVSPUSSLET. Och tänker man efter lite närmare – hur kul har dom det på en skala? Va? Stressigt och slitsamt och omöjligt och alldeles… alldeles underbart.

Men, som sagt, ett bra råd i alla fall. Ett andetag i taget. Jepp.

En hands-on variant av principen som jag använder just nu är larmklocka. Särskilt bra om man är utmattad. Innan jag lägger mig i soffan med Sims (eller romanskrivandet) ställer jag klockan på en timme, och när den ringer måste jag göra något annat. Om det så är att bara gå till köket och diska grötkastrullen. För att inte fastna liksom. Bäst är det förstås om jag bryter av helt. Promenad. Skriva roman (eller Sims om jag redan har skrivit på romanen). Fast ibland blir det ju så att jag bara ställer om klockan på en timme till och ligger kvar i soffan. Och känner mig som en riktigt usel människa.

Då finns ett annat väldigt käckt och bra tips som man kan ta till! Så att man inte helt förslappas och förpuppas. Jag lärde mig detta på en rehabiliteringskurs jag gick för några år sedan (utan att bli rehabiliterad). Marianne, en av sjuksyrrorna som ledde kursen, hade en envis refräng hon alltid tog till: ”Och hur blir det för dig?”.

Alltså, du ligger där i soffan med Sims och äggklockan har ringt och du tänker att du nog inte orkar gå upp i alla fall. Att du nog behöver ligga kvar en stund och bygga på ditt hus. Då kommer du ihåg Marianne. ”Hur blir det för mig”, tänker du, ”om jag ligger kvar i soffan?”. Kanske kommer det trots allt kännas bättre om en halvtimme ifall du kliver upp och diskar grötkastrullen?

Men herregud, vad är detta för dravel? Är det inte bara samma sak som att ”gå på magkänslan” eller ”följa sitt hjärta” eller någon annan irriterande schlagerdänga?

Njaej, inte riktigt. I alla fall handlar det definitivt inte om att följa sitt hjärta. Det är visserligen ett bra spår att testa någon gång i livet, men det leder inte alltid till hälsa och välmående. Du kan ju eftertrakta en tjänst som du inte alls kommer mäkta med, eller sukta efter en partner som bara skulle terrorisera dig.

Nej, det handlar mer om andra kroppsdelar. Magen är visserligen en av dem, men också axlarna, benen, händerna. Tarmarna. Öronen. Alla de där ställena där du anar (men gärna förtränger) konsekvenserna av saker du håller på att gå in i. Den knappt förnimbara spänningen i nacken, metallsmaken i munhålan, tyngden i ögonlocken eller den diffusa värken i huvudsvålen. Små, små signaler som så lätt blockeras av allt oväsen vi omger oss med (livspusslandet har en tendens att bli högljutt).

Här tror jag att Mariannes ord kan vara en enkel och effektiv refräng, både för friska och sjuka. Både i stora situationer och små.

Hur blir det här för mig?

Ja, du kanske faktiskt anar att det kan bli alldeles, alldeles underbart. Med den där festen, skidutflykten, dejten eller vad det nu är. Skilsmässan, omskolningen eller renoveringen.  Eller också känner du att nej, det kommer inte bli bra alls. Du kanske inte förstår varför, och du behöver inte förstå det. Du behöver bara lyssna på vad kroppen säger. Framför allt när det gäller ens ork. Då är nacken, ögonlocken och huvudsvålen mer rationella beslutsfattare än både huvud och hjärta. Bäst är förstås om du kan lära dig att lyssna till dem innan du hamnar i utmattningsträsket (för det ligger inte så långt ifrån grottekvarnen).

När jag sätter mig upp i soffan talar kroppen ett rätt tydligt språk. ”Just idag, just nu”, säger kroppen ”kommer dimman över ögonen bli värre om jag kliver upp”. Just nu ska jag låta gröten stå och klistra in i kastrullen. För musklerna, senorna och slemhinnorna säger att det blir bättre för mig att vila en stund till. Och när jag lärt mig tyda kroppens signaler kan jag lägga skamkänslorna åt sidan, ställa klockan och hoppas på lite bättre krafter om en timme.

För jag tar ju en timme i taget.

 

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.