Skammens karusell

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge, skuldkänslor har aldrig gjort mig gladare. Och det finns orsaker till alla försummelser. Bemärkelsedagar, körkonserter, bortbjudningar. Trötthet, sjukdom, lättja.

Ja just det, lättja… och oföretagsamhet, förslappning, själviskhet och allmän förtappelse. Förlåt! Här har ni säkert suttit och hungrat i veckor efter mina ord och så har jag inte bjudit på minsta kommatecken. Inga “om” och “men” att luta sig emot i tillvaron. Ja, det är ju tyvärr så. Att det inte går att lita på mig. Psykfallet är liksom ingen klippa att ta stöd emot. Hon kommer “om hon orkar”. Hjälper till “om energin räcker”. Man måste ha tolerans. Överseende. Acceptera mer krångel än man accepterar med andra. Det är klart jag skäms…

Nej, det gör jag inte alls! Skam är ingen produktiv känsla, så det har jag ju faktiskt lagt av med. Det är som det är. Det räcker med lite festligheter, svackor och deppgropar, nån vecka här och där av totalt (och fullständigt ursäktbart) Sims-koma. Då blir det inte så mycket producerat om man heter jag. Så är det, och det står jag för!

Fast jag kunde kanske ha lite bättre disciplin… Herregud, mitt enda “jobb” är att klämma ur mig typ en bloggtext i veckan – hur svårt kan det va? Jag menar, jag tycker ju faktiskt det är roligt! Och idéerna har inte sinat. Jag går in under fliken “arkiv” på bloggens förstasida och låter skammen krama riktigt skönt om inälvorna. Januari 2018 publicerade jag åtta texter. Januari i år blev det fem. I maj blev det ett enda urschligt inlägg och snart är det midsommar. Jag presterar inte ens på denna lilla front. Presterar ingenstans.

Det är klart att jag också vill betyda nåt. Vara lite viktig eller komma åtminstone till nån slags liten nytta? Men jag har uppenbarligen för stora handikapp för att vara nån resurs. Jag är en sjuk person. Jag kryper ner i sängen och lägger armen över ögonen som helt ofrivilligt börjar gråta. Skäms.

Den gröna skamgubben

Fast… Vad ska det va bra för? Ligga här och böla? Det här är den lilla plätt jag står på och det är bara här jag kan gräva, när jag väl orkar gräva. Med min lilla sandlådespade av gul plast. Jag har inga studenter, patienter, klienter – synd för dom! För här grävs det rätt snygga slott när orken faller på. Jag kan ju inte rå för att det är ganska sällan.

Sen är det ju faktiskt så, kommer jag på, att jag skriver mycket bättre nu än i januari 2018. Eller det kanske jag inte gör, men jag lägger ner mycket mer energi på varje text. Orden är viktiga för mig så jag klämmer och känner på dem rätt länge innan jag sätter dit dem. När min dotter undrar om vi ska kolla på en film och jag säger “håller på med bloggen men om en kvart kanske” så stönar hon. För då vet hon att det kommer ta minst en timme.

Så förlåt och inte förlåt och ni behöver inte ursäkta mig för det har jag redan gjort själv, men jag lovar att det faktiskt kommer en text till i juni. För den är redan klar.

Disciplin för fan!

Jag tycker väldigt mycket om januari, det nya året ger mig känslan av att nu ligger en tom yta framför mig. Som en rensopad sandstrand eller nysnöad äng där jag kan bygga alldeles nya sandslott eller snömonster. En nystart. Vissa tycker sånt är lite läskigt: tomheten, det okända. De mår bättre i sin etablerade rutin och har inget behov av att försöka bygga sandkatedraler eller pepparkakspalats när de vet att deras hederliga gamla slott alltid blir så stabila och bra.

Jag beundrar såna människor. Deras trofasta upprätthållande av arbete och vardag är för mig imponerande och smått obegripligt. På pendeln hem från jobbet betalar de sina räkningar och betar av sina mejl för att hinna handla när de tar cykeln hem från stationen. De lagar ordentlig kvällsmat, diskar och sätter på en tvätt, läser läxor med barnen och kollar sina pensionsfonder när barnen gått och lagt sig. Tisdag och fredag går de till Friskis & Svettis, torsdag sjunger de i kör och på helgen gör de utflykter med barnen. Jag fattar inte hur de bär sig åt.

Rektorn på dotterns skola känns som en sån. Jag satt mest och stirrade på henne när hon och skolsköterskan tog emot oss för vägledning i höstas. Hon är en sån där sval människa, i positiv bemärkelse. Hela hon känns liksom nystruken trots att klockan redan är tre. Hon är inte direkt vacker, men snygg. Fräsch. Håret faller helt naturligt åt det håll det ska eftersom hon inte har några virvlar i hårbottnen som gör att frisyren blir platt där den ska vara luftig och spretig där den ska vara slät, och hur jag än skärskådar hennes ansikte hittar jag inga missprydande prickar eller ojämnheter. Hon har säkert haft samma stilrena kläder i årtionden eftersom hon vet att de aldrig glipar eller klämmer. Om halsen har hon en tunn guldlänk och vigselringen sitter stadigt på fingret. Hon skulle aldrig få för sig att bära snörliv på konferens eller regnbågsfärgad sidenrock på Nobelfest (som vissa andra…).

Jag kan slå vad om att rektorn är en sån som troget bygger på det sandslott hon skissade ritningar till redan i gymnasiet. Att hon alltid diskar direkt efter middagen och går upp i tid på morgonen. Det är enastående. Och det är fantastiskt att det faktiskt finns så många såna rektorer, sjuksyrror, städare, byggarbetare, professorer och dagisfröknar som gör just det. Troget knegar på. För hur skulle det annars se ut?

Men jag är alltså inte riktigt sån. Ibland känns det som att jag måste uppfinna det där med att diska och betala räkningar på nytt, varje vecka. Jag är jätteduktig på att strukturera, skapa kategorier, och sortera. På ett teoretiskt plan. Tre gånger per år kommer jag på det perfekta systemet för att ta hand om posten, vilket alltid havererar efter nån vecka. Jag hatar post. Men nyår är som sagt en bra tid för mig för då har jag liksom rätt att skaka på kakburken igen och se hur jag ska få till det. Skaffa mig en master-plan.

Just nyårslöften aktar jag mig för eftersom jag vet att jag kommer bryta dem. Tveklöst. Vilket jag ju inte är ensam om. Det är som dottern sade: anstormningen till Friskis måste vara monumental just i januari innan allt återgår till det vanliga och bara de härdade motionärerna är kvar. Som rektorn. Nej nyårslöften är inte min grej. Men jag har ett annat knep. Jag har målat en ”svart tavla” på ett av våra köksskåp, en sån man skriver med vit krita på. Det har råkat bli så att jag, strax efter nyår, skriver ett nytt motto högst upp på tavlan (så långt upp att man inte når att sudda ut det utan att klättra upp på en stol). Inget löfte, mer som en påminnelse.

Plats för prokrastinering

Prokrastinering är väl ett underbart ord för vardaglig lathet, det låter så professionellt att det ju måste handla om nåt duktigt. Men det gör det ju inte och de senaste åren har mina motton handlat om att motarbeta just denna tjusiga åkomma. Hjälpa mig ta tag i den vardag jag helst skjuter upp – antingen för att jag är för deprimerad eller utmattad, eller för att jag är så pigg att jag vill passa på att göra allt det roliga jag annars aldrig orkar. När piggheten slår till vill jag inte slösa tid på sånt strunt som att laga mat, gå på toaletten eller gå och lägga mig, då vill jag skapa! Utföra storverk! Uppfinna nya postsorteringssystem! Därav följande påminnelser.

2017 års motto: LITE ÄR BÄTTRE ÄN INGET

Funkar jättebra när man är helt på dekis och det känns oöverstigligt bara att plocka undan efter maten. Det är då man tar till Alfons Åberg-metoden: ”äh, jag ska bara ställa in mjölken i kylskåpet”, och så när mjölken är inställd ”äh, jag kan ju stoppa tallriken i diskmaskinen också”. Kastrullerna kanske inte blir diskade, men lite är ju bättre än inget. Och så dunkar man sig i ryggen och säger ”duktig flicka” och går och spelar Sims.

2018 års motto: BARA GÖR!

En försiktig upptrappning av samma tema, riktat mot min tankeverksamhet. Jag tenderar att ägna en massa onyttigt tänkande kring allt jag måste och borde, vilket till sist kan ta mer energi och tid än själva görandet, något mina boendestödjare hjälpt mig se. Jag pratade med professor Erik för några veckor sedan, en gammal kompis som lyckats snitsla sin bana genom den akademiska soppan. En talang som hjälpt honom är att han sällan tänker efter. Vill han prata med nån så ringer han, vill han skriva en bok så skriver han den och vill han träffa sina kollegor i Burkmenistan så åker han dit. Han bara gör. Han är en bra förebild för den som regelbundet drabbas av toapapperskatatoni i mataffären. Perforerat, dubbelsidigt, papperskvalitet, miljövänligt, prisvärt, hjärtan eller blommor? Vad ska jag basera mitt beslut på? Äh, bara köp!

Jaha, så hur blev det i år då?

2019 års motto: DISCIPLIN FÖR FAN!

Ja, eh… jag trappade upp lite till… Det är superviktigt att vara snäll mot sig själv och inte ställa för höga krav, men ibland kan man faktiskt behöva en spark i röven. Nu handlar det mest om dygnsrytm. Att den kajkar ur. Som till exempel nu när jag sitter och skriver detta och klockan är 00.49. Lusten och orken slår av nån anledning till just när jag ska sova.

Eller när det blivit alldeles för hög tid. Som idag när jag skulle få gäster klockan sex. Jag hade haft hela dagen på mig och gjort i stort sett ingenting. När klockan närmade sig halv fem insåg jag att jag nog måste sätta fart med att handla, baka paj, städa undan, möblera om och duka upp. Och helst duscha och byta om och också. Vilket jag inte hann, och såg därför varken sval eller nystruken ut. Dumt. Jättedumt.

Delvis är jag väl bara en sån som behöver flåsas i nacken, en sån som behöver nån sorts krissituation för att gå och handla och stoppa ner toapapper i kundvagnen. Men borde jag inte åtminstone kunna följa de alarm jag själv ställt in åt mig? De som med irriterande trogenhet ringer varje kväll och uppmanar mig att varva ner (22.00), borsta tänderna (22.30), lägga mig (23.00) och släcka (23.30).

23.30? Ha! Efter lite redigering är nu klockan 01.19. Är det ens nån idé att göra sig i ordning? Tja, jag kan väl ta av mig kläderna i alla fall, lite är ju bättre än inget. Jo, visserligen, men nu håller jag ju på och planerar det hela, det var inte bra. Inte tänka, bara göra! Ja ok då. Knäppt egentligen att man måste gå upp för att kunna gå och lägga sig. Men jag behöver kanske inte borsta tänderna i alla fall? Nej, det kan väl inte vara så noga. Förr i tiden borstade väl ingen tänderna… Men hallå – disciplin för fan!!

Ok då. God natt.

För övrigt blev det inget pepparkakspalats. Det blev ett ruckel.

Ett ögonlock bort

Det här med bitterheten (förra inlägget)… Inser att jag tänkt mycket på den under de senaste åren. Den blir väl en större utmaning just när man är sjuk. Slinker man ner i självömkansdiket är det svårt att komma upp igen, för det finns inte så mycket annat som distraherar. Desto viktigare är det att kämpa emot, för i det där diket finns absolut ingenting att hämta.

För några år sedan lunchade jag ibland med en brokig grupp människor sammanförda av liknande hälsoproblem. I gruppen fanns en ung kvinna, vi kan kalla henne Ulrika. Hon var rejält överviktig och ledsen över det. Hon ville bli smal igen. Visade oss bilder på hur snygg hon varit för några år sedan. Jag föreslog att hon kanske inte behövde bre fullt så mycket smör på mackorna. Som en början.

Det var förstås dumt sagt. Nedlåtande. Och Ulrika protesterade: ”alla anmärker hela tiden på hur mycket smör jag tar!”.

Hon tyckte inte vi skulle lägga oss i. Ändå återkom hon till sin övervikt, gång på gång. Till hur ful hon kände sig, hur jobbigt det var att gå i trappor, hur frustrerande det var att affärerna inte hade några kläder i hennes storlek. Hon kunde inte bada för hon vågade inte visa sig i baddräkt, samtidigt var hon rädd för att gå ner i vikt, för då skulle hon få så fula bristningar. Jag blev mer och mer irriterad på hennes gnällande under veckorna som gick.

En dag när vi satt och åt kom det här med motion på tal. Vi var väl en fem-sex personer vid lunchbordet. Ingen av oss kunde träna på samma sätt som tidigare, men alla försökte så gott de kunde – provade vattengympa, gick av bussen några hållplatser tidigare eller tog de allra lättaste passen på Svettis. Alla utom Ulrika. Hon kunde inte träna alls, för det enda hon kunde tänka sig var att springa maraton. Som hon gjort när hon var yngre och slankare. Att ta en promenad kändes som ett hån mot den kvinna hon en gång varit.

Kvinnan bredvid Ulrika klappade henne tröstande på armen: ”Du ställer alldeles för höga krav på dig”. Jag kunde inte hålla mig längre: ”Nej, problemet är inte att du ställer för höga krav på dig, det är att du är lat!”.

Dumt och okänsligt igen. Och typiskt. Censur ligger inte för mig. Inte i längden. Men Ulrika såg mest ut som om hon blivit tagen på bar gärning. Kanske var hon rent av tacksam över att någon petade hål på ballongen.

Lättja och bitterhet är kusiner. Bitterheten är en fabrik som suger energi och producerar hopplöshet, och när man ger upp är det lätt att förfalla i passivitet. Och nu talar jag inte om den goda latheten, den hälsosamma slöheten, det mysiga chillandet. Jag talar inte om det rekreerande godisätandet i soffan framför favoritserien som du redan tittat om två gånger. Jag talar om lättjan som får dig att fortsätta göra ingenting, trots att du skulle må så mycket bättre om du gjorde någonting. Någonting litet, vad som helst, som bryter passiviteten. Som styr undan en liten smula från den där ovanan du vill bryta med. Den lättjan.

Men som föreställning är lättjan ganska knepig. Vi känner den som en karaktärssvaghet, eller rent av en dödssynd men jag tror varken man är född lat eller kommer till helvetet om man latar sig. Lättja, tror jag, är någonting man utvecklar och odlar. Det är någonting som uppstår på grund av hinder man ställs inför och blockeringar som uppstår. Jag menar – varför skulle man frivilligt förvisa sig till livets avbytarbänk? Nej, man hamnar där för att någonting håller en tillbaka. Dålig självkänsla, rädsla, skam. Kanske har man redan blivit utvisad så många gånger att man inte längre tror att man har en chans. Det är lika bra att sitta kvar och slippa nesan.

När man parkerar sig på avbytarbänken ger man upp sitt subjekt, sina möjligheter att själv påverka spelet på planen. Anledningen till att Ulrika gjorde mig så irriterad var att hon aldrig pratade som subjekt, som ett jag. Hennes historia handlade enbart om allt det som drabbade henne och aldrig om hennes egna drivkrafter. Det var som om hon var en figur i ett TV-spel och någon illvillig sate spelade livet åt henne. Hon duckade för den existentiella uppgift som varje människa ställs inför: att välja. I själva verket valde hon ju hela tiden – att inte motionera, gå och bada, gå ner i vikt. Hon valde liksom att inte välja.

Poängen med den här berättelsen är inte att om man bara vill så kan man, för det är dessvärre en lögn. Har du blivit blind kan du inte vilja tillbaka din syn och är du deprimerad kan du inte tänka dig pigg och glad. Och du kan inte önska dig smal. Tyvärr. Men även om det rent objektivt skulle vara fullständigt omöjligt för Ulrika att gå ner i vikt, motionera och gå och bada; även om hon för evigt skulle vara medicinskt hänvisad till chipspåsen och dataspelet – så hade hon ett val kvar.

Hon kunde gilla läget. Dissa diket. Sluta gnälla.

Vadå gilla läget? Ska man bara acceptera att man är fet? Att man inte har något jobb? Att man inte vågar gå ut?

Nej.

Men alla, precis varenda kotte, måste gräva där de står. Ingen kan börja någon annanstans än utifrån sin egen utgångspunkt. Står du mitt i skiten – tough luck, då är det där du måste starta. Är du totalförlamad, bankrutt, förföljd av paparazzi eller Nobelpristagare i kemi, ja då har du andra utgångspunkter. Du kommer förmodligen aldrig bli någon glamourstjärna om du är ful och fet och lider av social fobi. Sorry. Förmodligen inte heller om du tillbringat hela ditt liv vid en partikelaccelerator. Och om du vill kan du ägna ditt liv åt att sörja detta faktum. Eller så kan du gilla läget och göra någonting roligare. Öppna ett vegankondis, samla på antika manschettknappar eller skaffa en medlidsam Sankt Bernhardshund.

Acceptans har varit ett modeord i terapisvängen rätt länge så på ett sätt känns det lite tjatigt, men det är ju precis det det handlar om. För att ha någon som helst möjlighet att hitta roligheterna i livet måste vi ju först av allt inse våra begränsningar. Det är dumt att skaffa en Sankt Bernhardshund om du är pälsdjurallergiker. Till exempel. I mitt fall är det dumt att gå på gympa eftersom jag riskerar att bli sängliggande efteråt. Alltså: acceptans. Det får bli en guldfisk istället. En liten stillsam promenad. I alla fall till att börja med.

Medan jag skriver det här inser jag att alltihop har med tid att göra. Med vårt tidsförlopp, vår livsresa. Precis som hoppet. Såhär:

  • Hoppet – handlar om det som skulle kunna bli (framtiden): när vi hoppas tänker vi framåt och försöker tro att det ska bli bättre
  • Bitterheten – handlar om det som hade kunnat bli (dåtiden): i bitterheten fokuserar vi det vi hoppats på men som aldrig blev av
  • Acceptansen – handlar om det som är (nuet): när vi gillar läget kan vi landa i det som faktiskt är och se vilka möjligheter det rymmer.

Som småbarn var vi mästare i den här balansgången. Planerandet och utvärderandet var mest inkräktare i vår tillvaro, för i leken är nuet både nav och fokus. Löv, vattenpussar och pinnar fick vår fullständiga uppmärksamhet och våra kojor och konstverk skapades inte för någon eftervärld. Vi hoppades kanske att påskägget skulle vara välfyllt och sörjde tornet som rasade innan vi var klara. Starka känslor visserligen, men de ebbade snabbt ut när en rolig gren fångade vår uppmärksamhet.

skapande-barn.jpg
I leken är nuet både nav och fokus

Som vuxen är det mycket lättare att slira på vägen. För mig är hoppet och bitterheten motsatta diken. Hoppet (som jag pratat om tidigare) får mig att fokusera allt jag vill och längtar efter, och som jag kanske aldrig kommer att få. Bitterheten håller mig kvar i ältandet över det jag förlorat. Mitt emellan dem går en liten småputtrig stig som heter förnöjsamhet.

Förnöjsamhet känns som ett lite ålderdomligt ord. Som en gubbe som sitter i en gungstol på sin fridsamma lilla veranda. Lite gulligt och töntigt på samma gång. Men förnöjsamheten kan vittna om både kraft och mod. Kanske har gubben plågats svårt hela livet av sjukdom, död, fattigdom och olyckor. Och ändå sitter han där och ler åt livet och sparvarna som jäktar omkring under buskarna. Kanske är gubben nykter alkoholist. Kanske har han tränat sig till sin förnöjsamhet i många år. Läst Sinnesrobönen till frukost, lunch och middag:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det är inte någon enkel uppgift. Det krävs stor uthållighet att mota bitterheten i grind när ens misslyckanden står som spön i backen.

Så hur kan man tänka, rent konkret? Vad gör man när bittertankarna smyger sig på? Ja, formeln är ju väldigt enkel: 1) Acceptera att det är så som det är – du är drabbad, trots att du kämpat, även om det är orättvist. 2) Hitta på något roligare. Jag har en liten refräng jag skrivit upp på skrivtavlan i köket som jag tar till när det kniper:

Lite är alltid bättre än ingenting (funkar bra också när man har ett diskberg framför sig).

Så, för att göra det hela lite mer levande kommer här en av mina bittertankar, som ett exempel. Det är en sådan tanke som ska läsas med riktigt gnällig röst och inledas med en djup suck:

”Jag kommer aldrig kunna resa till Japan som storebror…”

Avund, bitterhet, sorg, uppgivenhet, missunnsamhet – alla möjliga otrevliga känslor kan gömma sig i en sådan tanke. Trist att tugga på i längden. Så vad gör man med den?  Mitt förhållningssätt är enkelt. Det betyder inte att jag alltid lyckas, men ganska ofta ändå, för på det stora hela är jag faktiskt inte särskilt bitter. Ungefär såhär gör jag:

STEG ETT: För det första kan jag konstatera att själva tanken är fel. ”Kommer aldrig kunna” omfattar ju hela livet och det finns ingen som kan se så långt. Men just nu är det sant att jag inte kan resa till Japan. Eller Korfu eller Kiruna. Och det läget måste jag gilla. Det är ingen bra idé att drabbas av utmattningskoma när man mellanlandat i Peking och ska leta efter rätt gate.

STEG TVÅ: Lite är alltid bättre. Ibland orkar jag ta mig till Leksand och min lilla bagarstuga. Jag förlorar mig inte i bitterhet över att jag varken orkar hugga ved eller elda i spisen. När allt vill sig väl landar jag i förnöjsamheten över att den är där. Min kompis vedspisen.

Ibland är Leksand för långt bort. Hemköp också. Men utanför porten växer några krokusar. Dom kan jag titta på när jag släpper ut katten. En vårblomma kan vara ett litet äventyr i sig om man är på rätt humör. Åtminstone är den en omväxling och sådant är alltid bra.

Ibland är krokusen för långt bort. Det är förstås tråkigt, men man kan resa ändå, på samma sätt som en femåring. I fantasin. Det fungerar inte när jag är deprimerad, men när jag är utmattad kan jag till exempel tänka på havet. Det var ganska länge sedan jag var i något varmt land, men när jag blundar är jag redan där. Inga incheckningar eller säkerhetskontroller – sol och hav direkt. Soldoften från min hud blandas med sältan från havet. Vågorna dånar och fotsulorna hettar när jag går över sandstranden.

Det är en väldigt liten resa, bara ett ögonlock bort, men den är bättre än ingenting. Och oändligt mycket bättre än tanken på alla resorna jag inte kan göra eller som jag tror att jag aldrig kommer få göra. Jag lovar. Jag har provat.

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.