Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Var glad för att du är ledsen!

”Men hon ser faktiskt väldigt, väldigt sliten ut”.
”Tänk om man kunde få drabbas av det själv. Bara nån gång”.

Vad kan vi gångare lära oss av simmarna? frågade min kloka broder Staffan (se föregående inlägg). Jag kom att tänka på det här replikskiftet. Om att vilja se sliten ut. Det är Cornelia Waldersten som har samlat brottstycken av konversationer hon snappat upp på bussen, i tunnelbanan, på caféer, på Ica (genialiskt rolig bok!). Dråpligheter och tragiskheter sida vid sida. Just de här raderna har jag funderat mycket på. Vad sjutton kan ha legat bakom den kommentaren?

Det kanske bara var ironi. Det kanske handlade om en längtan efter att få bli tyckt synd om. Eller kanske var det ett förtäckt skryt – ”jag är ju så vacker så jag kan inte se sliten ut hur jag än försöker”.

En annan tolkning, som förmodligen är en övertolkning, är att person två faktiskt längtar efter att drabbas av lite mer påfrestningar. Bara nån gång. Att hen inser att så länge livet bara rullar på en räls går hen miste om något väsentligt. Att det vore bra för hen att drabbas av lite motgångar. Och det kan man ju önska en del av sina mer odrägliga bekanta; de som har livet klappat och klart i bokhyllor som matchar soffkuddarna och barnens märkeströjor. Att de skulle drabbas lite. Bara någon gång.

Här är min egen variant av konversationen ovan:

Den gifta kompisen: ”Hen fattar ingenting! Det är som att vi pratar förbi varandra hela tiden!”
Singeln: ”Jag skulle också vilja ha relationsproblem”.

Om du också är singel tror jag du förstår…

Det är en sliten klyscha – det först när man blivit av med något som man inser hur lyckligt lottad man en gång faktiskt var. Ja, det är en väldigt sliten klyscha faktiskt känner jag nu… Men slitna klyschor är som väl använda skor – passande. Och för mig stämmer det rakt av. Den där vardagen, man fattar inte att man har den när man har den. Man kan unna sig att oroa sig över sin diet eller frustreras av sin partners fantasilöshet i sängen. Men när det inte finns någon mat att välja på eller partner att bråka med blir det en salighet att längta efter.

Tänk bara på senaste gången du var magsjuk. Det är aldrig trevligt. Hela systemet är satt ur spel. Jag får ren och skär dödsångest när jag står där lutad över toaletten. Just det där att jag inte vet när det kommer. Vad som kommer. Hur det kommer. Tack och lov går det fort över. Efter några dagar är magen stabil igen och man kan sätta sig vid middagsbordet. Tänk på den stunden, första gången du blir sugen på att äta efter en rejäl magsjuka. Ostmacka eller entrecote – det smakar det himmelskt vilket som.

Precis så känns det när depressionen släpper. Det är faktiskt väldigt likt. Den där känslan av hjälplöshet, instängd i ett äckel man inte rår på. Och så plötsligt lättar det, och världen blir vacker och levande igen.

Märkligt nog är det lika fantastiskt med det som gör ont. Första gången jag känner mig ledsen efter en depression blir jag nästan lycklig. Jag känner – och det betyder att jag lever. Att någonting angår och berör mig. Det är fint, det är vackert. Jag blir tacksam över att få vara människa, en bland alla människor som skrattar, gråter, grälar och förlåter.

Det här är så klyschigt så att jag inte vet om det är patetiskt eller gripande… Kanske är det båda. Men sant är det i alla fall, för mig, att de vanliga vardagliga känslorna aldrig är så njutbara som den tid då jag är på väg upp ur mörkervattnet.

Sen är det ju det här med perspektiv också, som jag skrev i förra inlägget, och det hör ihop. Jag blir uppmärksam på vad det är som gör mig upprörd, ledsen eller frustrerad och märker att i det stora hela är det mesta inte så allvarligt. Väldigt få saker känns riktigt farligt jobbiga efter en mörkertid. Jag blir kanske nedslagen för att pengarna inte räcker till att laga diskmaskinen. Olycklig över alla misslyckade dejter jag tvingar mig igenom. Ledsen över att ingen (absolut ingen i hela världen!) någonsin hör av sig. Melankolisk för att jag får vårtor, hängbröst och getskägg…

Alltihop är saker som går att hantera. Jag kan faktiskt välja. Gråta först kanske, det är alltid bra. Och sen – tigga pengar till en ny diskmaskin eller diska för hand. Fortsätta dejta eller ta en paus. Ringa lite kompisar eller sitta hemma och sura. Göra en plastikoperation (ööh… pengar?), gömma mig under en matta eller älska mig själv med vårtor och skägg och allt (jag har faktiskt inga vårtor, däremot har jag ett vackert litet ludd över kinderna). Saker gör ont, jag känner det, jag gör något med det, och efter ett tag går det faktiskt över. Det är liv. Det är underbart!

Så lektion ett i Simmare undervisar gångare är:

ÄLSKA DINA PROBLEM – DE ÄR BEVIS PÅ ATT DU LEVER!

 


Cornelia Waldersten, Bokstavligt talat (Bokförlaget Max Ström, 2004)