Psykfallet dejtar

Det är inte så lätt att gå ut och ragga när man aldrig går ut. Eller aldrig och aldrig… Jag var faktiskt på krogen en gång i höstas. Tog ett stillsamt glas rom med en kompis vid sjutiden. Mysigt, men rätt tomt kring borden så dags. Jag gick hem innan nio. Nätdejting passar bättre när man tillbringar merparten av sina arbetsdagar i soffan. Jag har testat det i några omgångar, med varierande motgång. Hatar det. Såhär brukar det bli:

Jag kollar in en typ som enligt appen ska matcha mig: “Hej tjejer!!! ,,, Här har ni en helt vanlig kille som gillar allt som gör livet glatt!!! ,,, Tveka inte att höra av dig!!!!!!” När jag tagit mig förbi alla skiljetecken dyker den normala killens nuna upp. Ett foto taget i motljus, och, omtänksamt nog, underifrån – så att man kan studera alla orakade hakor innan man svarar. Det är svårt att välja bland alla godingar.

Så plingar en okänd Hugo till i chatten: “Sugen på att mysa?”. Jag orkar inte ens svara att nej tack. Själva frågan diskvalificerar. Sugen på att mysa med en vanlig kille som gillar allt som är glatt?. Nej, absolut inte. Jag vill träffa en konstig kille som gillar allt som är svårt. Och som inte vill mysa det första han gör. En okänd Hugos ivriga handpåläggning i min soffa, hm… ja, om du skickar mig en dick-pick så ska jag överväga saken. Ibland dyker det förstås upp nån hyfsat snygg snubbe med en profiltext som vittnar om en rudimentär intelligens. Då kan det bli lite messande och om vederbörande inte helt dragit ner sina verbala brallor kan det kanske utveckla sig till en regelrätt dejt.

Tycker ni att jag är hård? Det är jag. Skoningslös. Elitistisk och klasschauvinistisk. “Vanliga” mänskor betackar jag mig för – jag är värd bättre! Det är hemskt, men dejtingsajterna lockar fram min värsta rangordningsdemon. Av ganska rationella skäl: ska jag hitta guldkornet bland alla “godingar” måste jag använda ett finmaskig såll, annars blir jag sittande i åratal. Trots det fantiserar jag ibland om att hitta en helt normal, trevlig och snäll kille. En massa människor verkar ju bli lyckliga med killar som bäst sammanfattas av fenomen som altansnickring, ishockey och grillning i trädgård. Trevliga killar med trevliga liv och trevliga barn.

Oftast brukar det hela stupa på att jag inte lyckas attraheras av all den där trevligheten, men nu under påskhelgen i Leksand vände vinden oväntat. Jag drabbades av ett antal exemplar ur trevlighetssläktet: unga leksingar med fruar och barnvagnar och slitna jeans. Fruarna med tjejtjusigt långt hår och dalmasarna (som är moderna nog att köra vagnen) med snygga tatueringar på sina underarmar. Sina muskulösa underarmar. De är förmodligen sotare eller plåtslagare eller nåt annat rejält, har säkert snickrat femton altaner och byggt knuttimrade gårdar med bara tummarna. Och hejar troget på Leksands IF.

Jag sneglar avundsjukt på dem där de promenerar förbi hästhagen utanför mitt vindsfönster. Blir lite småförbannad. De har mage att inte bara verka vanliga, trevliga och nöjda med livet – de är sexiga också. Kanske är det för att jag närmar mig femtio, men plötsligt attraherar de mig, ishockey och altaner till trots. Livet hade kunnat bli så enkelt, inser jag. Jag hade kunnat få min alldeles egna altan. Fått ett ljusblått rum till min son och ett flickrum i rosa. Grillkvällar och sprillans nytt kök i vitt. Frågan är om någon ung, tatuerad kroppsarbetare skulle vilja mysa med ett halvgammalt psykfall som kämpat, men aldrig fått till det där tjejtjusiga håret. Frågan är om okända Hugo skulle vara så värst intresserad han heller när det kommer till kritan…

Fast egentligen är jag fullständigt ointresserad av att hitta en partner. Bara för att hitta en partner alltså. Jag väljer tusen gånger hellre singellivet än att leva i en relation som skaver. Det är faktiskt riktigt trivsamt att leva själv och kanske är det därför jag har så många rutor som måste kryssas rätt på min partnerönskelista. Jag söker nån som, förutom bastu och altan också snickrar hyllade romaner. Nån som kan äntra en scen eller talarstol lika nonchalant som han klättrar på en sotarstege. Som kan höja temperaturen på festen bara genom att träda in i rummet, men som trots det väljer att ge sin uppmärksamhet åt Tråkiga Hanna i hörnet. Nån som är djupt förtrogen med livets skuggsidor; som bär på svåra livserfarenheter men är färdig med sin terapi. Helt enkelt en person som besitter en lagom blandning av gudomliga gåvor och mänsklig självdistans. Slutligen måste personen vara förtjust i att dammsuga och laga mat och bli stimulerad av att se mig ligga på soffan.

Tyvärr har jag inte hittat nån sån man på nätet. Så jag har fallit till föga. Tänkt att jag måste ge några lite mer slätstrukna killar en chans att charma mig. Ove var en av den som fick ynnesten. Första dejten hade vi på ett fik, och han kändes riktigt lovande. Det var inte bara lätt att prata och skämta med honom, han hade dessutom en utstrålning som lovade gott för de fantasier som låg som en översättnningsremsa under orden vi uttalade. Timmarna flög iväg och när vi bröt upp bestämde vi oss för att ses för en sushi-lunch veckan efter. Det var första nätkillen jag ville ge en andra chans och det gjorde mig oväntat pirrig.

Ove var sinolog (forskare i det kinesiska språket) och när jag kom till sushirestaurangen stod han och pratade med Shen, mannen som tydligen ägde stället. Han var kines så de pratade naturligtvis kinesiska. Jag kände genast att jag ville tvinga in Ove i närmaste städskrubb. Jamie Lee Curtis filmkaraktär i A fish called Wanda har rätt: språk är sexigt. Särskilt om man inte förstår.

Vi fick i alla fall ett bord, slog oss ner och beställde. Fick vår mat, satt och åt, småpratade och hade det bra. Efter en fem-tio minuter kom Shen tillbaks och återupptog samtalet med Ove. På kinesiska. Jag åt lite mer och väntade på att Ove skulle avsluta samtalet. Låta Shen förstå att han faktiskt var här med mig, på vår andra dejt. Givetvis kunde jag inte följa samtalet men efter en stund märkte jag att Ove inte bara svarade på Shens frågor utan också ställde frågor tillbaks. Det var ett givande och tagande, så som ett trevligt samtal ska vara. Om man vill fortsätta prata.

Tio minuter gick och jag hade ätit upp min mat. Lite längre in i restaurangen upptäckte jag satt min vän Anneli satt och åt i sällskap med en kvinna. Ove och kinesen pratade fortfarande glatt och livligt. Jag reste mig demonstrativt, gick tvärs över rummet och slog mig ner hos Anneli och hennes vän och hoppades att Ove skulle förstå vinken. Nej, jag förväntade mig att han skulle göra det. Han tycktes knappt registrera att jag gått. Ytterligare tio minuter passerade medan kina-kompisarna pratade (som på värsta dejten) och jag började undra vad sjutton jag gjorde där. Till sist gick jag bort till min stol, tog jacka och väska, sa hej och gick ut. Då kom plötsligt Ove utskuttandes och undrade när vi skulle ses nästa gång.

Han prickade inte så värst många av mina rutor när det kom till kritan.

Mitt nätdejtande ligger en bit tillbaks i tiden, innan 2016, då jag blev inlagd senaste gången. Då arbetade jag på 25-50 procent och levde ett någorlunda normalt liv. Jag orkade navigera mellan dejtingprofilerna och kunde boka in en fika utan att oroa mig över eventuella efterverkningar (utmattningsrelaterade efterverkningar alltså). Det livet känns ganska långt bort. Men kanske kan jag i alla fall ta och uppdatera min profiltext? I förra svängen började jag chatta med en snygg läkare, men det visade sig han blev avskräckt av alla mina talanger (haha), så det är kanske bäst att försöka hålla sig till den motsägelsefulla verkligheten:

Neurotisk amason på 49 vårar

Arbete: Psykfall och docent.

Socialt liv: En dotter och tre boendestödjare. Och jättemånga vänner jag aldrig orkar träffa.

Intressen: Titta på TV-serier, skriva roman. Spela Sims och Rachmaninov.

Personlighet: Pålitligt instabil. Livsklok men vardagsvilsen. Utmattad och pigg på livet.

Motion: Går till Hemköp.

Resa: Stadsbiblioteket kanske?

Sex: Ja, gärna. När jag orkar.

Ork: Oftast ingen.

Planer för livet: Få ordning på det där med att diska och laga mat.

Nej, det känns inte särskilt lovande. Så de senaste åren har jag valt att inte bekymra mig över mitt civilstånd alls. Faktum är att jag förlikat mig med tanken på att återstoden av mitt liv kommer levas i kyskhet. Faktiskt. Det skulle kunna vara ok. Så länge jag har Sims och Rachmaninov.

Det jävliga är att det trots allt händer att jag, helt spontant, träffar nån som verkar se på mig med de där andra ögonen. Nån som öppnar luckan lite, lite på glänt. Och då suger den förstås till igen – längtan efter en annan. En människa som har mig som sin viktigaste. Inte alls bra. Sluta genast med det! Kom inte och väck det där ömtåliga jag äntligen lyckats bädda ner och natta! För några singlar handlar det förstås inte om – dom finns bara på det förbannade nätet.

Eller förresten… sluta inte. Visst kan det ibland göra ont att inte ingå i kollektivet av äktenskapligt lyckliga och romantisk utvalda. Men att emellanåt, trots allt, få en sån där blick; få ett ord som kanske vill, men inte gör – det är nog värt den där extra skvätten smärta i alla fall. De påminner mig om att under min skyddande psykfallsidentitet, min självvalt patetiska image, finns hon kvar – den stolta och åtråvärda kvinnan som också är jag.

För övrigt är väl den äktenskapliga trassligheten och slentrianmässiga romantiken ingenting att stå efter. Då väljer jag hellre min trivsamma singelgrotta. För nätdejting, det har jag slutat med.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Pärlan på spindeltråden

Man måste inte vara lycklig. Det är inte inskrivet i någon existentiell grundlag. Du måste inte ens försöka vara lycklig, det står dig helt fritt att strunta i den biten om du vill. Och förresten – vad är egentligen lycka? Vem definierar den? Mamma, Facebook, yogaläraren eller Hemmets Journal?

För min del känns lyckan lika onödig som hoppet. Inte så att jag motar undan den om den hälsar på, men jag blir inte särskilt lycklig av att försöka vara lycklig. Det är som med det mesta som är bra i livet – det kommer bara till en när man släpper taget.

(I och för sig verkar det inte gälla mitt kärleksliv. Oj vad jag har släppt taget, jättehårt har jag släppt. Släppt och supersläppt – men fortfarande ingen partner… Nåja. Det är väl inte hela världen. Jag har ju en katt).

 

cropped-allting-blir-piggare-med-lite-glitter.jpg
Lyckans pärlor i livets spindelväv

Lyckan mår inte bra av att förföljas. Den dyker upp som små oväntade vattendroppar i livets spindelväv. Glittrande som små pärlor, så sköra att du aldrig kan hålla fast dem. Inte ens nudda dem kan du, bara njuta av att de sitter där en stund och darrar saligt på din livstråd. Sedan dunstar de bort och kommer inte tillbaks förrän väderleksförhållandena är på rätt humör. Så det är ingen idé att sitta och vänta.

Det är som i en sångtext jag skrev för en massa år sedan:

Vad som kommer
Vad som kommer
Kan jag inte veta

Men nu är du här
Regn som gör mig mjuk
Skog som gör mig hel

Och jag vill leva

Men nu är du här
Jord som bär mig stark
Hav som bär mig hem

Och jag vill leva

Med andra ord: lyckan kommer lyckan går, den som glömmer lyckan får. Ändå är det ju lite roligt med lycko-studier. Tycker jag. I mitt förra inlägg tog jag upp FN:s lyckoindex där Sverige ligger i topp. Men är det hela sanningen?

Njaej, allt beror på det här med perspektiv och tolkning. Sådant som religionspsykologer och andra beteendevetare är världsbäst på. Sådant som krånglar till. Ta till exempel den genialiska devisen Som man frågar får man svar. En älskar och ältad refräng för alla som utformar enkäter. Hur frågar man egentligen folk om de är lyckliga (eller psykiskt friska)? Och hur får man folk från jordens alla kulturer att tolka frågorna på samma sätt? Kan man över huvud taget få någorlunda jämförbara svar när verkligheten egentligen är ett stort blurr?

När jag googlade runt lite hittade jag en annan stor lyckoundersökning där man vänt lite på begreppen. Eller gjort det lite mer komplext. Där ställs inte lyckofrågorna i ett tomrum, utan man har också tittat på förväntad livslängd (alltså välstånd) och framför allt: landets ekologiska fotavtryck. I den här studien hänger alltså inte lyckan och dinglar i en ensam spindeltråd utan man tittar på buskaget runtomkring också. Vår konsumtion och vårt slöseri.

De lägger samman nöjdheten med livet med den förväntade livslängden och delar summan med ett mått för landets förbrukning. Ungefär som en ekvation:

Nöjdhet med livet + Förväntad livslängd
___________________________________________
Förbrukning av jordens resurser

= LYCKA

Det intressanta, fast kanske inte jätteförvånande, är att livskvaliteten hos jordens befolkning inte ökat i närheten av så mycket som resursförbrukningen. Vilket inte betyder att materiellt välstånd är oväsentligt. Om välståndet är riktigt lågt är det få som känner sig lyckliga. Kommer befolkningen ur det materiella armodet stiger lyckan. Men den extrema välfärd och det stora slöseriet med jordens resurser som kännetecknar västvärlden genererar inte lycka.

Resultatet av detta index är att de allra fattigaste och allra rikaste länderna i världen hamnar i botten på skalan. Lyckan i den amerikanska befolkningen, till exempel, motsvaras inte på något sätt av konsumtionen. En tårtbit genererar kanske en smula glädje på din födelsedag, men om du trycker i dig hela tårtan blir du garanterat spyfärdig.

De länder som toppar listan är de som lyckats uppnå högre livskvalitet och levnadsålder utan att förbruka mer än vad som är nödvändigt. Sverige hamnar ungefär på 50:e plats (alltså någonstans i mitten), omseglade med god marginal av länder som Costa Rica (på plats ett), Mexiko, Albanien, Bangladesh, Sri Lanka, Marocko, Tadzjikistan, Filipinerna och Spanien. Norge befinner sig inte i toppskiktet, men ligger fortfarande över Sverige…

Den enkla läxan här är förstås att vi inte bara ska sluta jaga lyckan – vi ska sluta jaga pengarna och prylarna också. Inse att gräset inte är grönare på Djursholm, eller ens på grannens pittoreska lantställe. Lyckan blir inte större för att villan är det, för att man har en strandtomt eller för att man kan resa till New York över helgen.

Avslutningsvis en liten skojig lista som jag hittade i tidningen Må Bra. Sex saker som naturligt lyckliga människor inte gör:

  1. De kollar inte Facebook (så ofta)
  2. De bortprioriterar inte raster
  3. De umgås inte med energitjuvar
  4. De tror inte att någon vill dem illa
  5. De jämför sig inte med andra
  6. De är glada för andras skull

Varenda punkt här är egentligen värt en liten meditationsstund. Vi kan inte fånga lyckan, men vi kan trots allt bädda för den. Träna oss i att inte jämföra, att vara glada för andra, att identifiera våra personliga känslokannibaler. Och när vi kommit riktigt långt kan vi också koppla ur oss och koppla av. Lita på att våra vänner inte försvinner bara för att vi missat att gilla deras bilder från sommarstället med havsutsikten.

För vi sitter i parken, äter glass och är glada för deras sommarlovslycka. Och vi vet att den kontakt som verkligen betyder någonting, den får vi när vi ser våra vänner i ögonen.

 


The Happy Planet Index är en undersöking som den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation ansvarar för.

 

Glad såsom fånen i morgonstunden!

Varför mår vi så himla dåligt i Sverige? En av läsarfrågorna som kommit in till mig (skicka gärna fler!) handlar just om det.

Lider svenskar mer av psykisk ohälsa än andra och vad kan det i så fall bero på? Handlar det om arv, uppfostran och miljö, intelligensnivå eller kanske vädret?

Bra frågor, men de omfattar nästan ämnet psykologi i sin helhet, så några svar kan jag inte bjussa på. Men några funderingar. Och lite fakta. Det borde ju vara lätt att i alla fall säga hur många psykfallen är. Och om de förökar sig.

Å ena sidan…

Psykisk ohälsa är vanligt. Jättevanligt. Var femte svensk kan gå med i psykfalls-klubben (även om inte alla är lika galna som jag) och varannan svensk kommer någon gång i sitt liv att åka på en släng av skiten. Ångest och depression är de vanligaste tillstånden och kvinnor är mer välsignade än män.

De vuxna psykfallen har inte blivit så värst många fler det senaste decenniet, men det finns annat som pekar i en oroande riktning. Framför allt har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat jättemycket – med 67 procent på fem år. Och svenska ungdomar tycks må allt sämre. En tredjedel av ungdomarna mellan sexton och tjugofyra kämpar med ångest, och bland femtonåriga tjejer säger mer än hälften att de mår dåligt. Killar mår också dåligt, men inte i närheten av så mycket som tjejerna. I alla fall inte om man ska tro på vad de själva uppger. Som grädde på moset skrivs det ut mer psykofarmaka än någonsin, inte minst till unga.

Men varför? Vad är det som får folk att må så himla dåligt? Handlar det om arv, uppfostran, miljö, intelligens eller vad? Ja, det är Frågan med stort F. Som varken jag eller forskarna har några entydiga svar på. Den allmänt vedertagna luddigheten är att du kan ärva en sårbarhet för till exempel depression eller schizofreni, men att det är omständigheterna i ditt liv som påverkar om och hur och när sjukdomen utvecklas.

Något sådant. Arv och miljö i en härligt kleggig mix. Vilket gör det så himla svårt att bota psykisk sjukdom. Piller i alla ära, men du kan inte medicinera bort dina mobbare eller din sexistiska chef. Det finns inga kemikalier i världen som kan göra världen vänligare. Det finns inga preparat som kan skydda dig mot det livstrassel som fått just dig att tappa greppet. Och ändå står du med all säkerhet där med pillerburken när du kommit hem från vårdcentralen. Eftersom den är den billigaste åtgärden mot din ångest.

Så, ja, miljö är en viktig faktor. Och en särskilt ohälsosam omständighet är om du har det riktigt dåligt ställt. Folk blir misshandlade både på Östermalm och i Bredäng, men bor du i en sunkig förortstrea med fyra syskon kommer du sannolikt må sämre av behandlingen.

Hur är det med intelligens och utbildning då? Alla har ju hört talas om det galna geniet. Kanske blir man mer sårbar om man är… ja, typ smart? Kanske är psykisk ohälsa rent av är ett tecken på högt IQ? Ja, det skulle ju vara lite plåster på såren för dem som tillhör den galna skaran. Tyvärr tyder forskningen snarare på att intelligenta människor löper något mindre risk att bli sjuk (så mycket för det plåstret!). Smarthet har alltså en viss tokskyddsfaktor, men utbildningsnivå spelar däremot ingen roll. Jag får trösta mig med att bipolära visat sig vara lite mer kreativa än normal-Svensson.

Sammanfattningsvis:

Det finns många psykfall i Sverige och de tycks bli fler, åtminstone bland de yngre. Och allra mest bland dem som har det dåligt ställt.

Å andra sidan…

Psykisk ohälsa är ett vanligt och växande problem i hela världen. Varje år drabbas nästan en femtedel av jordens befolkning av psykiatriska besvär. Det finns alltså ungefär en lika stor andel psykfall i Sverige som det finns på hela vårt klot. Vi är kanske inte så värst mycket galnare än andra i alla fall?

Men är det ändå inte i västvärlden problemet är som störst? All teknologi och informationshantering, tempot i samhället – det kan väl inte vara nyttigt?

Ibland när jag öppnar det tredje pensionskuvertet på en vecka, när mailkorgen håller på att brisera av alla möten och deadlines och protokoll och det inte finns en lucka i världshistorien för att borra ner tårna i en mosstuva – då kan jag få för mig att folk som bor i enkla lerhyddor, ljusår från Melodifestivalen och Skattemyndigheten har det bättre. Människor som trampar sitt jordgolv och kokar sitt ris över en öppen eld. De måste väl vara lyckligare?

Det är förstås rent och skärt självbedrägeri. En taffligt maskerad version av idén om ”den glade vilden”, som kolonisatörerna tyckte att de hittade i djungeln. För faktum är, och här är forskningen mycket tydlig, att fattigdom gör folk olyckliga, inte bara i Sverige. Och det är i fattiga och krigsdrabbade länder som den psykiska ohälsan ökar mest, inte i västvärlden.

Vilket ju är ganska självklart när man lyfter näsan ur pensionskuvertet, mailboxen, kalendern, facebook och hans moster. Det är högst osannolikt att du är lycklig om du inte får äta dig mätt och dina skor saknar sulor (hur jordnära ditt golv än råkar vara). Och det är fullständigt otänkbart att du är ångestbefriad ifall du inte vet om ditt hus kommer stå kvar till kvällen, eller om dina barn kommer att ha överlevt sin skoldag. När all kraft går åt till att överleva har ingen tid till sådant som lycka. Till kurser i mindfulness och ekologisk nedvarvning vid kolonilotten.”Häret” och ”nuet” är ett helvete oavsett hur medvetet närvarande du är.

Våra sjukskrivningstal till trots har svenskar faktiskt gång på gång visat sig vara ett av de lyckligaste folken i hela världen. 2017 rankades visserligen Norge som det lyckligaste landet, men Sverige kommer på en god tionde plats. Av världens samtliga länder alltså. Västeuropa och Nordamerika dominerar den övre halvan av tabellen och de länder som hamnar allra längst ner är just de som är drabbade av svält och krig. Som Syrien, Jemen, Sydsudan och Rwanda. Där jag antar att en hel del bor i hyddor och skjul med stampat jordgolv.

Jaha, så… varför är vi så himla lyckliga då?

Enkelt: Fred. Välstånd. Demokrati. Tolerans. Saker vi tar för givna men som människor i, säg, Rwanda eller Syrien betraktar som osannolika utopier.

Alltså:

Svenska ungdomar verkar må allt sämre och vi är mer sjukskrivna och pillerknaprande än någonsin, men vi är ungefär lika galna som resten av världen, och extremt mycket lyckligare. Hur sjutton ska man få ihop det här?

Unica-box och Facebook

Kanske är det så att vi står inför väldigt olika utmaningar i olika delar världen? När jag tänker på mina föräldrar, mig själv och min dotter är det lätt att se att vi vuxit upp i olika samhällen. Fantasin om den enkla hyddan motsvaras här av prästgården i Smedjebacken. Det var där min far växte upp.

Jag kan se framför mig hur hans mor står i det stora köket och spritar ärtor medan hans far, prästen, cyklar runt på sjukbesök och hugger ved åt gamla gummor. Jag kan se far och hans tre bröder som sätter upp en höjdhoppsställning på gräsmattan ner mot sjön. Ett par störar och en slana, i Smedjebacken behövs ingenting mer för att ha kul. Det är ett samhälle där allt ligger på sin plats. Arbetarna cyklar till valsverket klockan sju med unica-boxen på pakethållaren, provinsialläkaren sitter på sin mottagning och gubben Nyberg levererar mjölkkrukorna från sin hästkärra. Alla hade sin roll och alla levde i naiv okunskap om hur jordens resurser sakta men säkert började urholkas. Sociala medier? Ja, det skulle väl vara folkparkens affischer då.

Nu finns inga hemmafruar, inga provinsialläkare och inget mjölkbud. Nu finns Facebook, Google och Snapchat. Allt det du skulle kunna, kunde välja, aldrig får. Alla katastrofer, nyheter, vidrigheter, tidsfördriv, upplysningar och meningslösheter. Ett knaptryck bort. Hela tiden. Valsverksarbetarnas arbetsdagar är kortare, med diskmaskin och dammsugare kan hemmafruarna bli läkare och om gubben Nyberg vill gifta sig med gubben Karlsson är det helt ok. Mycket är bättre. Men att hitta sin egen lilla plats i denna kaotiska värld är inte lätt. I synnerhet som inga platser längre tycks stå still. Kanske är det inte så konstigt att många unga drabbas av ångest?

Samtidigt. Medvetenheten om psykiska hälsoproblem är mycket större idag, och stigmat har minskat. Hur många gånger per månad använde farfar prästen ordet ”ångest” och hur många gånger gör min dotter det? Har man ord för det svåra kan man också prata om det, och kanske är det så att det blir mer synligt då? Kanske kan den dramatiska ökningen av sjukskrivningar delvis förklaras av att läkarna blivit bättre på att se att ontet i magen, andnöden och sömnlösheten ibland har psykiska orsaker. Och kanske kan utbudet av information och våra nya kommunikationsmöjligheter också komma med något gott?

Att så många människor i vårt land plågas av psykisk ohälsa är allvarligt och värt all den uppmärksamhet och alla de resurser vi kan erbjuda. Men när jag pratar med min dotter och hennes vänner, när jag tittar på deras youtube-kanaler där unga människor berättar om sina trasigheter, då känner jag ändå hopp. För min dotter tillhör en generation där locket lyfts av och stigmat börjar brytas. Och det är först då vi kan hjälpa varandra att hitta vägar till helande.

Vilket är viktigare än all lycka i världen.

 


Som forskare är det underbart att förhålla sig så lösligt till referenser som man kan göra på en blogg, men den här gången får ni i alla fall några tämligen ovetenskapliga tips:

Om psykisk ohälsa: Folkhälsomyndigheten

Om lycka: FN:s Worl Happiness Report 2017

Om sjukskrivning: Stiftelsen Forska!Sverige 

Om intelligens och galenskap: Forskning & Framsteg