Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Var glad för att du är ledsen!

”Men hon ser faktiskt väldigt, väldigt sliten ut”.
”Tänk om man kunde få drabbas av det själv. Bara nån gång”.

Vad kan vi gångare lära oss av simmarna? frågade min kloka broder Staffan (se föregående inlägg). Jag kom att tänka på det här replikskiftet. Om att vilja se sliten ut. Det är Cornelia Waldersten som har samlat brottstycken av konversationer hon snappat upp på bussen, i tunnelbanan, på caféer, på Ica (genialiskt rolig bok!). Dråpligheter och tragiskheter sida vid sida. Just de här raderna har jag funderat mycket på. Vad sjutton kan ha legat bakom den kommentaren?

Det kanske bara var ironi. Det kanske handlade om en längtan efter att få bli tyckt synd om. Eller kanske var det ett förtäckt skryt – ”jag är ju så vacker så jag kan inte se sliten ut hur jag än försöker”.

En annan tolkning, som förmodligen är en övertolkning, är att person två faktiskt längtar efter att drabbas av lite mer påfrestningar. Bara nån gång. Att hen inser att så länge livet bara rullar på en räls går hen miste om något väsentligt. Att det vore bra för hen att drabbas av lite motgångar. Och det kan man ju önska en del av sina mer odrägliga bekanta; de som har livet klappat och klart i bokhyllor som matchar soffkuddarna och barnens märkeströjor. Att de skulle drabbas lite. Bara någon gång.

Här är min egen variant av konversationen ovan:

Den gifta kompisen: ”Hen fattar ingenting! Det är som att vi pratar förbi varandra hela tiden!”
Singeln: ”Jag skulle också vilja ha relationsproblem”.

Om du också är singel tror jag du förstår…

Det är en sliten klyscha – det först när man blivit av med något som man inser hur lyckligt lottad man en gång faktiskt var. Ja, det är en väldigt sliten klyscha faktiskt känner jag nu… Men slitna klyschor är som väl använda skor – passande. Och för mig stämmer det rakt av. Den där vardagen, man fattar inte att man har den när man har den. Man kan unna sig att oroa sig över sin diet eller frustreras av sin partners fantasilöshet i sängen. Men när det inte finns någon mat att välja på eller partner att bråka med blir det en salighet att längta efter.

Tänk bara på senaste gången du var magsjuk. Det är aldrig trevligt. Hela systemet är satt ur spel. Jag får ren och skär dödsångest när jag står där lutad över toaletten. Just det där att jag inte vet när det kommer. Vad som kommer. Hur det kommer. Tack och lov går det fort över. Efter några dagar är magen stabil igen och man kan sätta sig vid middagsbordet. Tänk på den stunden, första gången du blir sugen på att äta efter en rejäl magsjuka. Ostmacka eller entrecote – det smakar det himmelskt vilket som.

Precis så känns det när depressionen släpper. Det är faktiskt väldigt likt. Den där känslan av hjälplöshet, instängd i ett äckel man inte rår på. Och så plötsligt lättar det, och världen blir vacker och levande igen.

Märkligt nog är det lika fantastiskt med det som gör ont. Första gången jag känner mig ledsen efter en depression blir jag nästan lycklig. Jag känner – och det betyder att jag lever. Att någonting angår och berör mig. Det är fint, det är vackert. Jag blir tacksam över att få vara människa, en bland alla människor som skrattar, gråter, grälar och förlåter.

Det här är så klyschigt så att jag inte vet om det är patetiskt eller gripande… Kanske är det båda. Men sant är det i alla fall, för mig, att de vanliga vardagliga känslorna aldrig är så njutbara som den tid då jag är på väg upp ur mörkervattnet.

Sen är det ju det här med perspektiv också, som jag skrev i förra inlägget, och det hör ihop. Jag blir uppmärksam på vad det är som gör mig upprörd, ledsen eller frustrerad och märker att i det stora hela är det mesta inte så allvarligt. Väldigt få saker känns riktigt farligt jobbiga efter en mörkertid. Jag blir kanske nedslagen för att pengarna inte räcker till att laga diskmaskinen. Olycklig över alla misslyckade dejter jag tvingar mig igenom. Ledsen över att ingen (absolut ingen i hela världen!) någonsin hör av sig. Melankolisk för att jag får vårtor, hängbröst och getskägg…

Alltihop är saker som går att hantera. Jag kan faktiskt välja. Gråta först kanske, det är alltid bra. Och sen – tigga pengar till en ny diskmaskin eller diska för hand. Fortsätta dejta eller ta en paus. Ringa lite kompisar eller sitta hemma och sura. Göra en plastikoperation (ööh… pengar?), gömma mig under en matta eller älska mig själv med vårtor och skägg och allt (jag har faktiskt inga vårtor, däremot har jag ett vackert litet ludd över kinderna). Saker gör ont, jag känner det, jag gör något med det, och efter ett tag går det faktiskt över. Det är liv. Det är underbart!

Så lektion ett i Simmare undervisar gångare är:

ÄLSKA DINA PROBLEM – DE ÄR BEVIS PÅ ATT DU LEVER!

 


Cornelia Waldersten, Bokstavligt talat (Bokförlaget Max Ström, 2004)