Psykoprofetens klyschor

Depression. Det är när livslusten långsamt pyser ur själens ballong. Utmattning är en helt annan sak. Utmattning kan leda till depression och vice versa, men utmattning handlar inte om brist på lust eller vilja. Din ballong kan fortfarande fortfarande fylld, men snöret du håller ballongen i glider ur ditt grepp. Det inte livslusten som försvinner, det är kraften att följa den. En jätteviktig distinktion och för de flesta kanske en självklarhet, men den medicinska expertisen har mycket lite att ge på utmattningsområdet. Varken psykiatriker, sjukgymnaster, terapeuter, psykologer, neurologer, kuratorer, sjuksköterskor eller vanliga husläkare verkar förstå sig på den. Jag har prövat alla, fått oklara svar och inga fungerande råd. Deras samlade insikter kan enkelt sammanfattas i en mening: Utmattning går över, men det kan ta tid. Punkt och slut. 

Och så följer ofta några visdomsord. Man måste lära sig lyssna på kroppen, säger den upplyste psykoprofeten. Man måste sätta sina gränser, fortsätter hen. Ta hand om sig och inte vara så hård mot sig själv. Uppskatta de små glädjeämnena. Leva här och nu. Ta en sak i taget. Profeten halar fram den ena gyllene regeln efter den andra medan jag fortsätter mitt ihopsjunkna sittande i besöksstolen. Mitt ihopsjunkna tittande på parken utanför fönstret. Ett träd. Det önskar jag att jag var. Grått och avlövat och helt i avsaknad av några gränser att sätta eller saker att ta, en i taget. Profeten svettas och kämpar men gudsorden blir alltmer pressade och mina synder tycks inte vilja bli botade och snart är timmen slut. Har du svårt att höra mänska: ta en jävla dag i taget!! Skulle psykoprofeten helst vilja häva ur sig i professionell desperation, men sträcker fram handen och tackar för den fina pratstunden.

Klyschor är ofta ganska kloka och kan ibland vara rätt bra att ha, det har jag sagt förut. Men många guruloger har för vana att bläddra omkring bland dem lika ivrigt som om de vore sidor i FASS. Leverera dem med samma allvar som antidepressiva läkemedel. Det är som att få ordination på banaliteter. Utan vidföljande instruktioner. Mina piller vet jag på mikrogrammet hur jag ska ta. Jag vet om det ska vara tabletter eller kapslar, fastande eller till maten, morgon eller kväll. Jag vet vilka biverkningar jag ska notera eller ignorera. Men ingen har någonsin talat om för mig hur det går till att lyssna på kroppen. Exakt vad är det jag ska lyssna på? Låren, hälarna, skallbenet eller vänstra skulderbladet? Och hur gör man när man lyssnar kroppen? Använder man örat eller själen eller magen eller hjärtat? Kan en kroppsdel lyssna på en annan kroppsdel? Och om jag nu skulle höra nåt, vad ska jag göra med den information jag får?

Ok, så låt mig testa… (jag blundar, andas in och samlar mig) nu är jag verkligen är här och nu och jag är inte så hård mot mig själv utan jag vill njuta av de små glädjeämnena och nu lyssnar jag på kroppen, och kroppen säger: semlor. Jag är sugen på semlor. Ett otvetydigt budskap. Jag känner det fortfarande när jag slår upp ögonen. Jag vill ha semlor. Hur ska jag tolka detta? Ska jag köpa hem en kartong? Eller det kanske inte räknas som kroppen, att bli sugen, det kanske hör till själen? Eller till Freuds “Id”, lustjaget som måste tuktas och civiliseras? Fast nej, ingen har beskrivit detta lyssnande som en psykoanalytisk process. Men kanske är det själen som ska lyssna på kroppen? Den semmelsugna själen. Men om själen är en nykter despot, eller en ohämmad vilde, eller – vilket är det troligaste – båda två? Hur i helvete ska det där lyssnandet gå till hade gurulogen tänkt sig? Sånt kan jag fundera på ibland när jag sitter på besöksstolen och blir översköljd av visdomsord. Och så undrar jag var nånstans under utbildningen alla dessa upplysta gurus får lära sig att lyssna på kroppen. För jag skulle gärna ta del av kurslitteraturen.

Men det är klart att jag kan, till viss del, höra vad min kropp säger. Och urskilja vilka av kroppsrösterna jag ska lyssna till och vilka jag för tillfället ska ignorera. Man har ju lärt sig en liten smula sen man var ett spädbarn och skrek rakt ut när det där outhärdligt hemska kom tillbaks igen. Innan man lärde sig att det outhärdligt hemska betydde hunger. Absolut, jag har lärt mig rätt mycket. Och jag blir allt bättre på att identifiera de krypningar och molanden som signalerar att nu är jag på väg att åka på en utmattningssmäll. Det konstiga är bara att när jag kommer tillbaks till predikologen och berättar vad jag faktiskt hört under mina dialoger med kroppen så verkar hen ha förlagt ordboken (som väl måste ha ingått i kurslitteraturen?). Efter vederbörliga konferenser med min kropp kommer jag här med minutiösa mötesanteckningar och hoppas att predikanten ska dela med sig av sin klarsyn. Men mina nyanser och ordvändningar når inte fram. Mina försök att notera kroppens ilningar, brus, dimmighet, obehag och värk går förlorade. 

Predikanten tar bara fram sin rödpenna och skriver sitt utlåtande tvärsöver mitt protokoll: “utmattning”. Och så ler hen, med professionell godmodighet, och knattrar in “Ta hand om dig” i nåt osynligt datasystem så att jag kan hämta ut ännu en burk banalitet på apoteket. För det kommer gå över, försäkrar profeten/gurun/predikanten, men det kan ta lite tid.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Låt träden sköta tittandet

Naturen lär ska vara bra om man mår dåligt. Gå ut och titta på trädens ljusgröna aning om sommaren, på höstlöven som skamset skrumpnar ihop runt alla pigga skott och knoppar. Sånt ska tydligen vara hälsosamt.

Första gången jag drabbades av utmattning (för femton år sedan) tog jag dessa råd ad notam. Då hade jag bil och kunde köra lite längre ut i grönskan om andan föll på. En tur gick till Morga hage där det finns en backe full av gamla ekar ner mot Mälarviken. Bara bilparkeringen är naturskönt inbäddad av skog, och när jag klev ur bilen fyllde jag lungorna med frisk luft. För det är så man gör när man kommer till skogen.

 

467
Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara

 

Så började jag promenera. ”Det här är nyttigt”, sade jag till mig själv och försökte staga upp min vacklande varelse med vilja. ”Se på alla vackra träd”, sade jag och tittade på alla träd. ”Titta på den stora stenbumlingen”, sade jag och tittade på den stora stenbumlingen. ”Å så vackert mossan växer”, sade jag och tittade på mossan. När stigen delade sig valde jag att gå den längre rundan. Motion är nyttigt. Naturen läker. Stigen fortsatte, fötterna gick och ögonen tittade och sedan körde jag hem och stupade i säng. Inte ett dugg vederkvickt.

Finn två fel!

Ja, det första är ju ganska enkelt. Att jag valde den längre vägen när jag var så trött. Men med friskluftspropagandan i ryggraden var det svårt för mig att inse. Det var ju inget fysiskt fel på mig. Jag har sagt det förut: vi är ett folk matade med moraliserande motionsmantran. Minst trettio minuter om dagen ska du skutta omkring, och blir du inte andfådd gills det inte.

Såklart är det bra att röra på sig. Det är duktigheten som är problemet. Pliktskyldigheten. Att vi tappar bort kroppen i kroppsövningarna, trots att det ju var den vi skulle ta hand om. Känner vi oss piskade att prestera ett antal pass i veckan är det lätt att förlora kontakten med våra gränser. Våra fysiska och mentala begränsningar (i synnerhet om man har en släng av ADHD eller bipolär sjukdom).

Den där första våren med utmattning drillades jag hårt i gränspolisskolan. Upptäckte alla möjliga väggar att gå in i.  Men när jag återvände till Morga hage framemot sommaren hände någonting besynnerligt. Den här gången stannade jag till en stund när jag kommit fram till vägskälet. Stod still och lyssnade. Inåt. Tänkte inte utan vände uppmärksamheten mot mina kroppsdelar.

Då visste jag ännu inte vad det var jag behövde lyssna till, och jag tycker fortfarande det är svårt att beskriva. Lika svårt som att sätta ord på hur det känns i kroppen när man är sömnig eller glad eller arg. Känslan kan vara hur tydlig som helst – men hur beskriver man trötthet, som sinnesförnimmelse? I vilken kroppsdel sitter glädjen? Vilka är de fysiska symptomen på vrede eller svartsjuka?

Jag har haft många år på mig att utforska min känsla av utmattning och hur det låter när min kropp säger att nu är det nog. Idag vet jag att jag närmar mig gränsen när det känns som att hjärnan börjar svullna och musklerna tappar kraft. Det är inte så mycket en värk, snarare en känsla av förtvining. Som om jag blivit smittad av ålderdom. Lite som Bilbo säger i Sagan om Ringen, när ringen gett honom ett onaturligt långt liv:  ”jag känner mig tunn, utsträckt – som alldeles för lilte smör brett över en stor bit bröd” (något sådant).

Idag vet jag att de där signalerna betyder att jag omedelbart ska lägga av. Men första gången jag insåg vad det betydde, det där med att ”lyssna på kroppen”, det var när jag stod där vid stigkorsningen i Morga hage. Det var då jag hörde för första gången hur låren och skallbenet pratade med mig. Svagt men urskiljbart: ”Välj stigen tillbaks mot parkeringen, Maria. Kraften kommer inte räcka den långa vägen”.

Egentligen är det så banalt att det är fånigt, men för mig var upplevelsen genomgripande. Den öppnade dörren till, för mig, helt nya insikter: Man kan veta på förhand hur länge orken kommer räcka! Det går att förutspå ett kroppsligt tillstånd som ännu inte riktigt infunnit sig! Det är faktiskt möjligt att prata med sina kroppsdelar!

Jag tror de allra flesta kan allt det där. De tänker kanske inte ens på att de gör det. De är bra på att varva ner och lägga ifrån sig ofullbordade arbetsuppgifter. De tar automatiskt den korta löpslingan när de är lite ur slag. Håller sig i bakgrunden av festen när energin inte är på topp. Lämnar halva disken odiskad. Som en självklarhet. För mig gav insikten en helt ny känsla av kontroll. Jag insåg att jag kunde lära mig att identifiera mina specifika gränser. Bli min egen motors mästare och lära mig navigera förbi grunden och strömvirvlarna. Faktum är att jag är den enda människan på hela jorden som kan lära mig just var mina gränser går. Ingen annan kan göra det åt mig.

Det var det första felet och den första läxan. Det andra handlar om träden och seendet.

När jag tog mina små terapipromenader hade jag ett tydligt syfte: jag skulle suga åt mig allt syre, all grönhet, all doft och skönhet som väntade på mig. Skogen framstod som en jättelik hälsobuffé uppdukad för mitt personliga välbefinnande. Och en hälsobuffé ska man frossa av. Man ska bunkra upp en massa energivitaminer inför de gråa stunderna och orkeslösheten. Alltså ägnade jag mig åt naturen. Som en aktivitet. Som om någon skulle klappa mig på huvudet när jag kom hem och säga: ”du är så duktig på att gå i skogen”.

Pah! Terapeutiska skogspromenader kan man inte och ska man inte bli duktig på! Man ska inte motionera, inte botanisera, inte leta efter svamp och inte titta på träden. För det var det jag hade gjort. Gått omkring och tittat intensivt på träden, identifierat särskilt estetiska grenar och lövverk, passat på att lära mig namnen på buskar och annat krafs som jag inte kände igen. Men nu, den andra gången i Morga hage, gjorde jag en till upptäckt: jag kunde faktiskt låta träden sköta tittandet. Jag täntke: träden tittar på mig. Oavsett vart jag riktar blicken. Naturen ser mig och jag behöver inte anstränga mig för att vara hos den. Jag behöver inte ens titta. Jag kan bara vara.

Nu blev skogspromenaden en vila. Det blev tyst runt om mig. Tanketyst. Så tyst att jag kunde känna mina fotsteg mot barren och kottarna. Höra suset i trädkronorna, knaket i en gren. Och plötsligt, helt utan ansträngning, hade en låttext vuxit fram i mitt huvud:

Där du doftar, vill jag andas
Djupt i mossan, vända tanken
Du är stigen för min fot som leder mig ut
Du är sol emot min sand, å du är min jord
Och här vill jag bo

Där du växer, vill jag vila
Upp mot kronan, skicka drömmarna
Du är stammen för min rygg som håller mig upp
Du är bark emot min kind, å du är min skog
Och här vill jag bo

Där du sjunger, vill jag lyssna
Ut mot djupen, vända längtan
Du är vågon mot min kropp s om för mig från land
Du är gräns och evighet, å du är mitt hav
Och här vill jag bo