Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.

Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.