Vem är det syndast om?

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Du vet hur det känns: bihålorna spränger, halsen brinner och hela kroppen känns svullen som en övermogen finne. Utslagen på soffan orkar du knappt kolla på senaste söta-hund-videon på youtube, du känner dig lika ynklig som en strykarkatt i ett semesterparadis. Och så visar tempen 37.2. Världen är emot dig. Hur sjuk du än känner dig är det ju av nån anledning alltid mer synd om den som har några grader mer. Febertoppar gör folk mer benägna att ta hänsyn till ens pissighet, även om pissigheten fanns där febern förutan. Orättvist! Det är ju synd om dig i vilket fall som helst!

Så när du ligger där i soffan och hostar och nyser ringer din kompis Ylva och frågar hur du mår, och plötsligt känns ditt lidande väldigt futtigt. För Ylva har just genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Eller kanske har hamnat på psyket/förlorat sin partner/blivit våldtagen. Något mycket hemskare än din gamla förkylning. Det finns ju trots allt grader av lidande, eller hur? Hierarkier. Och arter. Vissa lidanden är banala, vissa är heroiska och gripande och andra så obehagliga att man helst inte vill konfronteras med dem. Frågan är vad Ylva vill med sin fråga. Är hon intresserad av att höra om ditt snorande eller skulle hon bara uppleva din klagan som ett hån i relation till det helvete hon tampas med?

I några av mina inlägg har jag nog (tyvärr) raljerat lite med ”vanliga” kriser och bekymmer. Dagishämtningsstress, relationsproblem, hinder i karriären – kom inte med era petitesser, ni vet ingenting om Det Stora Lidandet! Som om det existentiella livspusslet vore trivialt i jämförelse med Psykisk Sjukdom. Som om bara den som fått elchocker hade rätt att säga att livet gör ont.

Det är naturligtvis inte sant. Bara dumt. Det kan visserligen kännas så, just när jag sjunkit som djupast i mörkervattnet. Då är min förmåga till engagemang i Gretas stamrenovering noll och intet. Då längtar jag (om jag mår så pass bra att jag orkar längta) efter stamrenovering, efter att ha en sån som min jobbighet. Men efter de fyra första elbehandlingarna (eller vad det nu är som lyckas skrapa loss den brända pannkakan från järnet) brukar världen ha ruskats på plats så pass att jag orkar kika upp ur de svettiga sjukhuslakanen. Och intressera mig en smula för omvärlden

Min bror Sam-Staffan påminde mig vid något tillfälle om just detta. Att vi pratade en del om honom också när han ringde mig på psyket. Jobb, flickvän, framtidsplaner och problem. Jag tänkte inte på det då men det var faktiskt ett bra sätt för mig att hålla fast vid och hala mig tillbaks till verkligheten. Det hjälpte mig att fortsätta vara Maria mitt i eländet; den Maria som också kan vara någon annans ankare. Sittande i sjukhussängen kunde jag faktiskt hjälpa min bror med några av hans bekymmer. Eller i alla fall försöka. Hans problem kändes lika mycket på riktigt som mina, lika betydelsefulla även om vi befann oss på väldigt olika ställen.

Visst finns det grader av elände. Det mesta vi svär åt hör inte ens hemma i Helvetets vestibul. Och det vet vi ju. Det finns trots allt ett Syrien och ett Yemen. Det finns en Trump och en Kim Jong-Un. Men vissa former av lidande är förmodligen lika outhärdliga var du än befinner dig i världen. Som att förlora sitt barn. Eller drivas till självmord. Olika förutsättningar för att sörja, lindra och förhindra, olika sätt att uttrycka sig – ja, men smärtan är universell. En sketen gammal depression är inte mycket att komma med när en vän ska begrava sitt barn. Det är skillnad.

Samtidigt har alla sin personliga jämmerdal. Det är svårt att ha nåt annat än sin egen lägstanivå som referens. När jag säger att “tack, jag mår bra” avser jag till ett tillstånd som de flesta av mina vänner skulle kalla förfärligt. Min lägstanivå är ju hyfsat låg.

(En bonus med det, och det här är så fånigt klyschigt att jag måste sätta det inom parentes, är att jag kan “ta vara på de små goda stunderna”, haha. Jag är ganska billig i drift – det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfredsställd. Borde kanske skriva det i min profil nästa gång jag ger mig på att nätdejta…)

Det betyder naturligtvis inte att mina friska släktingar och vänner aldrig någonsin lider eller tampas med livet. Det betyder inte att de aldrig hamnar i svåra livssituationer. Alla har sitt värsta, sitt vidrigaste, sina absolut sämsta stunder. Livet drabbar oss hela tiden och det är tämligen ointressant att tala om vems lidande som är störst. Säger min bror att han plågas är det min uppgift att möta hans smärta, inte att mäta den. Jämförelser kommer inte hjälpa. Däremot är proportioner viktiga, och jag återkommer till det.

Ibland funderar jag på om det här är en sån sak som kan hindra folk från att hålla kontakt med sina psykfall. Samtal hålls ju flytande av oskrivna regler för turtagande. Har man otur kanske psykfallet inte alls har nån bra dag och då kan samtalet helt fall ur ramen. Greta: “hur är det idag då”, psykfallet: “jo tack, jag kräks av ångest, och du?”, Greta: “ja, jo… eh… det är ju det här med stamrenoveringen”.

Om jag var i Gretas kläder skulle jag nog ganska snabbt retirera till rollen av att vara “snäll” och “stöttande”. Lyssna och humma och knipa käft om mitt. Och det är förmodligen bra när psykfallet ligger och kräks av ångest. Men ganska snart blir det där hummandet inte särskilt hjälpsamt. I alla fall inte för mig. Så fort det initiala katastrofläget passerat blir ju psykavdelningen också vardag. Eller soffan hemma. Det finns bra dagar och dåliga dagar och bra dagar kan till och med ett psykfall undra hur det går med Gretas stamrenovering. Att bry sig om sånt som kanske inte verkar lika uselt som psykfallets eget mående, det är psykfallet kapabel till. Och mår bra av.

Men en viktig förutsättning är det här med proportionerna. Greta och psykfallet har förmodligen rätt olika lägstanivåer, och det måste Greta visa att hon förstår. Ingen som lider längtar efter folk som inte vet, men låtsas att de förstår. Folk som visar medlidande utan att vilja veta hur det är. Som talar om sin “deppighet”, som om den kunde liknas vid det som gör min vårluft till svavel och min sol till tjära.

Kanske borde det höra till allmän hyfs att visa den sortens respekt, men jag är dessvärre själv ofta rätt usel på det… Pratar först och tänker alldeles för långt senare. När jag kommit hem och gått och lagt mig. Eller efter några år, när jag plötsligt befinner mig i motpartens situation. Då kommer jag att tänka på middagen där jag orerat om min min kamp mot övervikten på tio kilo – när gästen tvärs över bordet säkert hade femtio kilo extra att bära på. Eller på den där gången då jag bredde ut mig om min sorg över att jag inte fått fler barn, trots att ett par 40+kvinnor i sällskapet var (oönskat?) barnlösa. Hur många gånger har jag inte fått tala om det för mig själv: jag kan inte utläsa på folks ordnade utsidor vad de bär med sig (bara för att jag går omkring med själen som en scarf om halsen). Jag måste komma ihåg att nästan alla, oavsett hur odrägligt välordnade de ser ut, har nån liten sårig klump inuti. Man måste vara lojal med den som bär på ett större lidande än en själv. Och eftersom man inte alltid vet kan det är det lämpligt att tassa lite försiktigare än jag ofta gör.

Ett bekymmer är att den medlidande ofta kräver nån form av bevis för att engagera sig. Som det här med feber. När jag blir dunderförkyld tar jag tempen typ tre gånger i timmen och håller tummarna för att den ska klättra upp i alla fall till 37.8. Vilket den till min besvikelse nästan aldrig gör. Inte för att jag längtar efter feber – jag längtar efter ett ovedersägligt prov på att jag mår så dåligt som jag mår. Men är det verkligen för att folk ska tycka synd om mig? När allt kommer omkring tror jag faktiskt inte det. Det jag längtar efter är en omsorg som står i proportion till mitt lidande.

Någon psykisk febertermometer är ännu inte uppfunnen. Psykisk ohälsa kan bara bedömas utifrån den sjukas berättelse, något som gör den unik inom läkarvetenskapen. Detta ställer stora krav på kommunikationsförmåga, och det kräver (vilket ju gäller alla former av lidanden) att omgivningen kommer till insikt om sin insiktslöshet. Har man aldrig haft cancer, förlorat ett barn, hamnat i en psykos måste man utgå ifrån att man inte vet vad den drabbade går igenom. Att mötas av respektfull undran är för mig mer läkande än att mötas av aningslös hjälpsamhet.

Ja, så är det nog. Respekt, mer än något annat, är det jag önskar mig som psykfall. En rudimentär förståelse för det allvarliga och handikappande sjukdomstillstånd som en depression eller utmattningssjukdom kan vara. En respekt för att saker är just så svåra som jag säger att de är.

Även om jag just idag mår ganska bra, givet min lägstanivå.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.