Är du lite deppig?

När jag blev intervjuad på Radio Uppland i morse fick jag en obekant fråga: ”Hur ser livet ut när du går in i mörkret?”. Först nu inser jag hur märkligt det är. Att jag inte fått den frågan tidigare. Att ingen velat veta just det, hur det är.

Däremot har jag många gånger fått frågan: ”Är du deppig?”. Och följdfrågan: ”Har det hänt nåt särskilt?”. När jag gått in i mörkret är svaret på båda frågorna otvetydigt nej. Jag är inte deppig. Det har inte hänt något särskilt.

Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

Jag tror det är såhär. När man står inför någonting man inte varit med om vill man gärna jämföra med erfarenheter man själv har. Det är helt naturligt. Ett sätt att närma sig det okända. Försöka leva sig in. Man tänker:

Depression – det är typ som att vara ledsen.

Men liknelsen är inte bara felaktig, den är farlig. För om den blir ens utgångspunkt när man bemöter deprimerade människor riskerar man att skada snarare än hjälpa.

Den jättestora skillnaden är att som deprimerad saknar man ett objekt. Ledsen blir man för att man förlorat jobbet, för att någon pratat bakom ens rygg eller för att man stukat foten just när man ska på skidsemester. Deprimerad blir man inte för något.

Sorg och förtvivlan är känslor. Depression är avsaknaden av meningsfulla känslor. När jag är djupt deprimerad längtar jag ibland efter att känna mig ledsen. För det skulle innebära att det fanns någonting i livet som engagerade mig. Som gjorde mig till ett subjekt igen. En människa.

Man brukar säga att mörker är frånvaron av ljus – tänder du lampan försvinner mörkret. I depressionen är det tvärt om. Mörkret väller in i rummet och släcker allt i sin väg. Nyfikenhet – släck, vrede – släck, lust – släck, sorg – släck, längtan – släck. Lättare kanske att förklara med en scen:

I verkligheten har vårsolen precis börjat värma. Vitsipporna sticker upp sina yrvakna huvuden bredvid skogsstigen och jorden doftar fuktigt under granarna.

I dig är det svart. Det doftar död. Huvudet är tjockt av vadd. Du glipar på ögonlocken bara så pass att du ser var du sätter fötterna. De är svåra att lyfta. Som om du vadade i ett kärr. Varje millimeter av varje steg kräver en kraftansträngning. Benen berör varandra när du går. Det äcklar dig. Det finns en längtan, en enda. Tillbaks till sängen där täcket kan dras över verkligheten. Det kunde lika gärna vara en fängelsecell. Eller en grav.

Det finns ingen anledning. Just där, just då är du i mörkret. Det är ingen idé att jag försöker trösta eller muntra upp dig. Och jag tänker inte fråga ”vad är det som har hänt?”. Jag sätter mig bredvid dig på sängen (i cellen, i graven, du väljer). Sätter mig där och står ut ett tag. Med ditt mörker. Och efter en kvart (en dag, tre månader, du väljer) frågar jag som reportern på Upplands Radio:

”Hur ser livet ut för dig när du går in i mörkret?”


Vill bara, för tydlighetens skull, säga att jag inte menar att sorg och förtvivlan skulle vara lättare att uthärda än depression. Jag menar bara att de inte går att jämföra, för depression har ingenting med känslor att göra.