Sårbarhet, blödarsjuka och skridskor

Det är kul med metaforer. I förra inlägget lekte jag med influensa och feber; nu tänkte jag fortsätta på ett mer genetiskt spår. Det kanske inte framgick senast, men mitt bakslag lättade efter en vecka. Och kom tillbaks igen. Och verkar återigen ha gett med sig. Ömheten i kroppen dröjer sig alltid kvar ett tag liksom ett väldigt specifik daller i mellangärdet, en yrslighet som signalerar att allt inte riktigt står stadigt än. Då är soffan och Sims bästa lösningen om det inte ska bli en ny djupdykning. Jag måste ta det lite lugnare ett tag (hur det nu ska gå till för en som redan tillbringar större delen av dagen i horisontalläge, haha…). Det är förstås nyttigt att skratta och bra att göra nåt kul, men det gäller att inte engagera sig. Lagom småtråkigt är bra. Vilket är jävligt småtråkigt. På det hela taget är det rätt tråkigt att vara ett psykfall. Och förbannat meningslöst.

Ta bakslag till exempel. Lika poänglösa som med halsfluss och maginfluensa. Det är få som skulle säga att ”det är en resa mot större självinsikt” att sitta med huvudet i toalettstolen hela dagen. Kräksjuka är, det tror jag de flesta kan hålla med om, inte ett tillfälle att öva sig i medveten närvaro – det finns liksom inte några djupare lärdomar att dra från uppkastningar. Ett mentalt bakslag är inte heller någon utmaning från högre eller inre makter. Bakslaget kommer inte för att den bakslagne behöver lära sig att släppa taget/säga nej/blomma ut/försonas/sätta gränser/gilla läget eller nåt annat käckt.  Det är bara kräkonödigt.

Men hallå, finns det inte nån orsak till att man åker på en depression? Såklart. Det finns alltid svar på varför-frågorna. Någonstans i högen av biomedicinska, psykologiska, genetiska, miljömässiga, socialpsykologiska och kulturantropologiska pusselbitar. Just när man ligger och influensaspyr eller ångestsvettas är man kanske inte så värst sugen på att gräva omkring bland dem, men när det värsta gått över kan det eventuellt vara vettigt. Åtminstone de första gångerna. Om inte annat kan man ju lära sig nåt om baciller och poängen med att tvätta sina händer när man varit på toan.

Dessvärre är det inte väldefinierade bakterieinfektioner som ligger bakom depressioner. Om kräksjukans pussel har fem bitar med knoppar på att stoppa in i utsågade formar har depressionens flera tusen bitar och locket på pusselkartongen saknas (jag vet inte vad en bakteriolog skulle säga om den jämförelsen, men jag har ingen bakteriolog hos mig här i sängen så det kan jag glatt skita i).

En sak är i alla fall säker – både genetik och omständigheter är inblandade. Det är här blödarsjukan kommer in i bilden. Blödarsjukan är nämligen starkt genetiskt betingat. Som blödarsjuk föds du sårbarare än andra och det måste du bara lära dig att leva med. Du blir lättare skadad när du ramlar och börjar du blöda är det svårare att få stopp på blödandet. På 1177 kan man läsa följande:

De flesta som har blödarsjuka kan leva som vanligt eftersom det finns läkemedel som minskar eller förhindrar blödningarna. Det du behöver tänka på är att du behöver vara extra försiktig så att du inte skadar dig.

Handfast och konkret. Kanske är det därför psykiatrin har adopterat ordet ”sår” som sin metafor. När läkemedelslistan är avklarad leder min psykiater in samtalet på min ”psykiska sårbarhet”. Hon avser då min medfödda benägenhet att skadas vid mentala vurpor och min dåliga förmåga att läka (typ). Sår-metaforen är inte så tokig. Den är till och med så bra att man ganska enkelt kan översätta texten om blödarsjuka från 1177 till depression:

De flesta som har en sårbarhet för depression kan leva som vanligt, en del drabbas aldrig av något djupare skov och de flesta är hjälpta av läkemedel. Det du behöver tänka på är att vara extra försiktig med psykiska påfrestningar så att du inte skadar dig.

En blödarsjuk som aldrig ramlar och slår sig skulle aldrig märka av sin sjukdom, och på samma sätt är det (i många fall) med depression. Du är mer blödig än andra, men går du torrskodd genom livet kanske det inte behöver plåga dig så värst mycket. Med blödig menar jag inte mesig. I vanliga livet kan du vara precis lika modig, stark och uthållig som vem som helst, Det är när du är med om svåra livshändelser som mörkret kan blöda fram. Jobbigheter som andra, på nåt obegripligt sätt, lyckas ta sig igenom med några magnecyl och en chokladask.

Säg till exempel att din pappa dör när du är tio. Det är en krissituation både för dig och din tvillingsyrra och den traumatiska förlusten väcker förstås ett tumult av känslor. Men medan syrran ganska snart kan återgå till skolan har du svårt att komma på banan igen. Du blir plötsligt ängslig, vill inte gå till skolan och har nästan alltid ont i magen. Ångesten fortsätter följa dig som en trogen partner genom uppväxten, men du kommer ut på andra sidan: får bra betyg, har många, skaffar dig en fin utbildning, får jobb och partner. Tjugo år efter pappas bortgång ser du fram emot att snart bli förälder, men ditt barn dör vid förlossningen. Du går in i en djup depression och måste vara sjukskriven i flera år.

Orsak och verkan. Sårbarhet och reaktion. Tvillingsyrran bor säkert redan i radhus, bakar rabarberpaj efter arbetsdagen och skjutsar sina äppelkindade barn till hockeyskolor och körövningar. Saker kommer att göra också hennes liv till ett helvete emellanåt, så är det för alla, men hon har välsignats med mycket stabilare gener än du. Orättvist? Tveklöst.

Men tänk på det som en talang (sade hon med tillkämpad hurtighet)! Det är inte alla talangfulla simskolebarn i världen som får en biljett till OS, hur mycket simhud de än har mellan tårna. På samma sätt är det med blödigheten – missar du uttagningarna kommer du inte vinna några segrar i mörkersim och sen är det förmodligen kört. Du kommer aldrig bli nån mental atlet. Vilket du hela tiden drömt om, haha… Nej, ska du ha någon framgång på det området måste du se till att råka illa ut, minst ett par gånger och helst rejäl. Några skilsmässor och dödsfall, lite misshandel och övergrepp. Då ska du se att det går bättre! För att blöda måste man ju först ordna ett ordentligt sår.

Våra vänner landgångarna, traktorerna (gud vad jag älskar att stapla metaforer, stoppa mig den som kan!) klarar sig ofta bara med ett bamseplåster när olyckan varit framme. De kan resa sig upp efter vårdnadstvister, förtalskampanjer och kafferep med svärmodern från helvetet som om de vore Lazarus själv som steg upp ur sin grav, fråga mig inte hur. Är man blödarsjuk behövs däremot bandage och kryckor och rullstol och hela  faderullan. Och sjukskrivning. Länge. N.är skadan till sist har läkt ut har man förhoppningsvis vett nog att akta sig för de värsta isgatorna. Så att man inte vurpar igen. För talangen finns ju kvar, men man kanske helst lägger sina ambitioner som mörkersimmare åt sidan.

Jag tillhör dem som tyvärr kommit rätt långt i denna olycksaliga talangjakt. Nej ursäkta, jag menar: tjoho, jag tillhör den ärofyllda skaran av mentala elitatleter! Övning ger nämligen färdighet – varje gång man slår upp såret blöder det lite längre och i hjärnan slipas banan allt glattare så att man lättare ska slinka in på den igen. Det är ju enklare att bryta ett ben som redan varit brutit. Tittar jag på mitt liv ser jag det tydligt. Tidigare krävdes rejäla törnar för att knäcka fram blödigheten – nu kan det räcka med att jag ansträngt mig lite för mycket så kommer bakslaget. Jag ordnar en loppis eller jobbar nån timme på Stadsmissionen. En skitsak – och så öppnar sig slukhålet.

Jag har sagt det om depression överlag – det finns inget ”varför” och ”därför”. Det kan finnas utlösande faktorer, men depressionen i sig är en sjukdom, inte en ledsenhet. När det gäller bakslag är det mer sant än någonsin. ”Förklaringen” står inte på något sätt i proportion till det tillstånd jag hamnat i. Inte. Alls.

Därför är det så sjukt svårhanterligt: det finns ingenting att ta tag i, ingenting att lösa, ingenting att begråta för att ta sig upp ur gropen. Piller äter jag redan så kemikalierna står som rök ur mina näsborrar, och jag har ingen aning om hur länge episoden kommer pågå.

Bla bla… Ibland fattar jag inte hur det kan komma sig att så många läser mina eländighetstexter. Blir ni inte deprimerade i längden?

Jag får slutföra mitt tema i lite mer hoppfulla ordalag. Sårbarheten, och det här har ni säkert hört en massa gånger tidigare men jag tycker det är så viktigt att vi inte kan upprepa det för ofta, sårbarheten är också en gåva. Nej, fy, dåligt ord (min dotter hatar det), jag skulle gärna reklamera den gåvan om jag kunde. Hm. En styrka kanske? Ja, mer så. I en damtidning jag läste för en massa år sedan använde de ordet ”starkskör” och jag tycker det är fantastiskt bra. När jag pratar om talang är det inte bara för att raljera och skoja till det, det finns faktiskt en massa ovärderliga tillgångar med såna som mig.

Sårbarheten kommer ju ofta med en känslighet för sådant som våra vänner traktorerna inte alltid uppfattar. I en värld där alla väggar tapetseras med det som är lyckat och storslaget krävs det också verklig talang för att leva med en skörhet som inte går att maskera. Ingen föds med sin själ i en betongbunker och det är naturligtvis inte bara människor med en psykisk sårbarhet som blir sårade. Liv kommer som bekant aldrig utan lidande. Men den vällackerade yta som kännetecknar traktorer (haha, galen korsbefruktning av metaforer) har krackelerat hos mörkersimmare. Vi tvingas blotta den svaghet som alla trots allt bär på (inklusive tvillingsyrran i radhuset). För varje sår tvingas vi utveckla vår talang att försonas med vår egen skruttighet –  och känna ömhet för andras.

117
Med störtkruka och stavar kan även den vinglige klara sig på isen (min far på Siljan).

 

Min dotter kom med en väldigt bra liknelse för just detta. Tänk dig att du är med din skolklass på isbanan för att åka skridskor. Alla i klassen kör runt och tacklas och gör fantastiska piruetter medan du bara ramlar och ramlar och ramlar. Pinsamt och jobbigt, och ont gör det också. Men vad kan du göra? Du är ingen fena på skridskoåkning helt enkelt. Om du inte ska kliva av banan får du helt enkelt bara fortsätta ramla och bli modig nog att låta de andra se på. Du tvingas iklä dig rollen som misslyckad – vilket är ett hjältemod större än att skjuta alla puckarna i krysset. I grund och botten är alla människor bräckliga, ömkliga varelser – men det är du, mörkersimmaren, som fått den svåra uppgiften att vara bräcklighetens representant. Den som envisas med att ramla och lika envist reser sig upp igen.