Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Sårbarhet, blödarsjuka och skridskor

Det är kul med metaforer. I förra inlägget lekte jag med influensa och feber; nu tänkte jag fortsätta på ett mer genetiskt spår. Det kanske inte framgick senast, men mitt bakslag lättade efter en vecka. Och kom tillbaks igen. Och verkar återigen ha gett med sig. Ömheten i kroppen dröjer sig alltid kvar ett tag liksom ett väldigt specifik daller i mellangärdet, en yrslighet som signalerar att allt inte riktigt står stadigt än. Då är soffan och Sims bästa lösningen om det inte ska bli en ny djupdykning. Jag måste ta det lite lugnare ett tag (hur det nu ska gå till för en som redan tillbringar större delen av dagen i horisontalläge, haha…). Det är förstås nyttigt att skratta och bra att göra nåt kul, men det gäller att inte engagera sig. Lagom småtråkigt är bra. Vilket är jävligt småtråkigt. På det hela taget är det rätt tråkigt att vara ett psykfall. Och förbannat meningslöst.

Ta bakslag till exempel. Lika poänglösa som med halsfluss och maginfluensa. Det är få som skulle säga att ”det är en resa mot större självinsikt” att sitta med huvudet i toalettstolen hela dagen. Kräksjuka är, det tror jag de flesta kan hålla med om, inte ett tillfälle att öva sig i medveten närvaro – det finns liksom inte några djupare lärdomar att dra från uppkastningar. Ett mentalt bakslag är inte heller någon utmaning från högre eller inre makter. Bakslaget kommer inte för att den bakslagne behöver lära sig att släppa taget/säga nej/blomma ut/försonas/sätta gränser/gilla läget eller nåt annat käckt.  Det är bara kräkonödigt.

Men hallå, finns det inte nån orsak till att man åker på en depression? Såklart. Det finns alltid svar på varför-frågorna. Någonstans i högen av biomedicinska, psykologiska, genetiska, miljömässiga, socialpsykologiska och kulturantropologiska pusselbitar. Just när man ligger och influensaspyr eller ångestsvettas är man kanske inte så värst sugen på att gräva omkring bland dem, men när det värsta gått över kan det eventuellt vara vettigt. Åtminstone de första gångerna. Om inte annat kan man ju lära sig nåt om baciller och poängen med att tvätta sina händer när man varit på toan.

Dessvärre är det inte väldefinierade bakterieinfektioner som ligger bakom depressioner. Om kräksjukans pussel har fem bitar med knoppar på att stoppa in i utsågade formar har depressionens flera tusen bitar och locket på pusselkartongen saknas (jag vet inte vad en bakteriolog skulle säga om den jämförelsen, men jag har ingen bakteriolog hos mig här i sängen så det kan jag glatt skita i).

En sak är i alla fall säker – både genetik och omständigheter är inblandade. Det är här blödarsjukan kommer in i bilden. Blödarsjukan är nämligen starkt genetiskt betingat. Som blödarsjuk föds du sårbarare än andra och det måste du bara lära dig att leva med. Du blir lättare skadad när du ramlar och börjar du blöda är det svårare att få stopp på blödandet. På 1177 kan man läsa följande:

De flesta som har blödarsjuka kan leva som vanligt eftersom det finns läkemedel som minskar eller förhindrar blödningarna. Det du behöver tänka på är att du behöver vara extra försiktig så att du inte skadar dig.

Handfast och konkret. Kanske är det därför psykiatrin har adopterat ordet ”sår” som sin metafor. När läkemedelslistan är avklarad leder min psykiater in samtalet på min ”psykiska sårbarhet”. Hon avser då min medfödda benägenhet att skadas vid mentala vurpor och min dåliga förmåga att läka (typ). Sår-metaforen är inte så tokig. Den är till och med så bra att man ganska enkelt kan översätta texten om blödarsjuka från 1177 till depression:

De flesta som har en sårbarhet för depression kan leva som vanligt, en del drabbas aldrig av något djupare skov och de flesta är hjälpta av läkemedel. Det du behöver tänka på är att vara extra försiktig med psykiska påfrestningar så att du inte skadar dig.

En blödarsjuk som aldrig ramlar och slår sig skulle aldrig märka av sin sjukdom, och på samma sätt är det (i många fall) med depression. Du är mer blödig än andra, men går du torrskodd genom livet kanske det inte behöver plåga dig så värst mycket. Med blödig menar jag inte mesig. I vanliga livet kan du vara precis lika modig, stark och uthållig som vem som helst, Det är när du är med om svåra livshändelser som mörkret kan blöda fram. Jobbigheter som andra, på nåt obegripligt sätt, lyckas ta sig igenom med några magnecyl och en chokladask.

Säg till exempel att din pappa dör när du är tio. Det är en krissituation både för dig och din tvillingsyrra och den traumatiska förlusten väcker förstås ett tumult av känslor. Men medan syrran ganska snart kan återgå till skolan har du svårt att komma på banan igen. Du blir plötsligt ängslig, vill inte gå till skolan och har nästan alltid ont i magen. Ångesten fortsätter följa dig som en trogen partner genom uppväxten, men du kommer ut på andra sidan: får bra betyg, har många, skaffar dig en fin utbildning, får jobb och partner. Tjugo år efter pappas bortgång ser du fram emot att snart bli förälder, men ditt barn dör vid förlossningen. Du går in i en djup depression och måste vara sjukskriven i flera år.

Orsak och verkan. Sårbarhet och reaktion. Tvillingsyrran bor säkert redan i radhus, bakar rabarberpaj efter arbetsdagen och skjutsar sina äppelkindade barn till hockeyskolor och körövningar. Saker kommer att göra också hennes liv till ett helvete emellanåt, så är det för alla, men hon har välsignats med mycket stabilare gener än du. Orättvist? Tveklöst.

Men tänk på det som en talang (sade hon med tillkämpad hurtighet)! Det är inte alla talangfulla simskolebarn i världen som får en biljett till OS, hur mycket simhud de än har mellan tårna. På samma sätt är det med blödigheten – missar du uttagningarna kommer du inte vinna några segrar i mörkersim och sen är det förmodligen kört. Du kommer aldrig bli nån mental atlet. Vilket du hela tiden drömt om, haha… Nej, ska du ha någon framgång på det området måste du se till att råka illa ut, minst ett par gånger och helst rejäl. Några skilsmässor och dödsfall, lite misshandel och övergrepp. Då ska du se att det går bättre! För att blöda måste man ju först ordna ett ordentligt sår.

Våra vänner landgångarna, traktorerna (gud vad jag älskar att stapla metaforer, stoppa mig den som kan!) klarar sig ofta bara med ett bamseplåster när olyckan varit framme. De kan resa sig upp efter vårdnadstvister, förtalskampanjer och kafferep med svärmodern från helvetet som om de vore Lazarus själv som steg upp ur sin grav, fråga mig inte hur. Är man blödarsjuk behövs däremot bandage och kryckor och rullstol och hela  faderullan. Och sjukskrivning. Länge. N.är skadan till sist har läkt ut har man förhoppningsvis vett nog att akta sig för de värsta isgatorna. Så att man inte vurpar igen. För talangen finns ju kvar, men man kanske helst lägger sina ambitioner som mörkersimmare åt sidan.

Jag tillhör dem som tyvärr kommit rätt långt i denna olycksaliga talangjakt. Nej ursäkta, jag menar: tjoho, jag tillhör den ärofyllda skaran av mentala elitatleter! Övning ger nämligen färdighet – varje gång man slår upp såret blöder det lite längre och i hjärnan slipas banan allt glattare så att man lättare ska slinka in på den igen. Det är ju enklare att bryta ett ben som redan varit brutit. Tittar jag på mitt liv ser jag det tydligt. Tidigare krävdes rejäla törnar för att knäcka fram blödigheten – nu kan det räcka med att jag ansträngt mig lite för mycket så kommer bakslaget. Jag ordnar en loppis eller jobbar nån timme på Stadsmissionen. En skitsak – och så öppnar sig slukhålet.

Jag har sagt det om depression överlag – det finns inget ”varför” och ”därför”. Det kan finnas utlösande faktorer, men depressionen i sig är en sjukdom, inte en ledsenhet. När det gäller bakslag är det mer sant än någonsin. ”Förklaringen” står inte på något sätt i proportion till det tillstånd jag hamnat i. Inte. Alls.

Därför är det så sjukt svårhanterligt: det finns ingenting att ta tag i, ingenting att lösa, ingenting att begråta för att ta sig upp ur gropen. Piller äter jag redan så kemikalierna står som rök ur mina näsborrar, och jag har ingen aning om hur länge episoden kommer pågå.

Bla bla… Ibland fattar jag inte hur det kan komma sig att så många läser mina eländighetstexter. Blir ni inte deprimerade i längden?

Jag får slutföra mitt tema i lite mer hoppfulla ordalag. Sårbarheten, och det här har ni säkert hört en massa gånger tidigare men jag tycker det är så viktigt att vi inte kan upprepa det för ofta, sårbarheten är också en gåva. Nej, fy, dåligt ord (min dotter hatar det), jag skulle gärna reklamera den gåvan om jag kunde. Hm. En styrka kanske? Ja, mer så. I en damtidning jag läste för en massa år sedan använde de ordet ”starkskör” och jag tycker det är fantastiskt bra. När jag pratar om talang är det inte bara för att raljera och skoja till det, det finns faktiskt en massa ovärderliga tillgångar med såna som mig.

Sårbarheten kommer ju ofta med en känslighet för sådant som våra vänner traktorerna inte alltid uppfattar. I en värld där alla väggar tapetseras med det som är lyckat och storslaget krävs det också verklig talang för att leva med en skörhet som inte går att maskera. Ingen föds med sin själ i en betongbunker och det är naturligtvis inte bara människor med en psykisk sårbarhet som blir sårade. Liv kommer som bekant aldrig utan lidande. Men den vällackerade yta som kännetecknar traktorer (haha, galen korsbefruktning av metaforer) har krackelerat hos mörkersimmare. Vi tvingas blotta den svaghet som alla trots allt bär på (inklusive tvillingsyrran i radhuset). För varje sår tvingas vi utveckla vår talang att försonas med vår egen skruttighet –  och känna ömhet för andras.

117
Med störtkruka och stavar kan även den vinglige klara sig på isen (min far på Siljan).

 

Min dotter kom med en väldigt bra liknelse för just detta. Tänk dig att du är med din skolklass på isbanan för att åka skridskor. Alla i klassen kör runt och tacklas och gör fantastiska piruetter medan du bara ramlar och ramlar och ramlar. Pinsamt och jobbigt, och ont gör det också. Men vad kan du göra? Du är ingen fena på skridskoåkning helt enkelt. Om du inte ska kliva av banan får du helt enkelt bara fortsätta ramla och bli modig nog att låta de andra se på. Du tvingas iklä dig rollen som misslyckad – vilket är ett hjältemod större än att skjuta alla puckarna i krysset. I grund och botten är alla människor bräckliga, ömkliga varelser – men det är du, mörkersimmaren, som fått den svåra uppgiften att vara bräcklighetens representant. Den som envisas med att ramla och lika envist reser sig upp igen.

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!