Offrets curriculum

Du känner bara en handfull av gästerna på bröllopet. Bordsgrannarna presenterar sig med sina yrkestitlar – barnmorska, historiker, konduktör och VD för Försäkringskassan. De beskriver sina villor och barn och akvariefiskar och semesterresan till Bali. Trevligt, normalt och, som det verkar, mycket beundransvärt. I skenet av de positioner och prestationer de väljer att lyfta fram framstår de alla som goda representanter för lyckan och lyckadheten.

Detta är del tre av min Offer-exposé (här är första och andra inlägget). Den här gången handlar det om IDENTITET.

Själv sitter jag mitt emot dig och försöker få magen att hålla sig på plats under festblåsan. Och undrar vad i hela friden jag ska säga. Jag har ju inget jobb, ingen villa, inga akvariefiskar eller tropiska semesterresor gömda i dekolletaget. Däremot ett behov av att precisera min situation, förtydliga min avsaknad av allt det andra. Och kanske få någons beundran för det arbete jag utför. För även om jag inte kan samla mina prestationer i ett snitsigt CV jobbar jag lika idogt med mitt liv som någon annan. Så när jag höjer champagneglaset till en skål för brudparet tänker jag att jag kanske ska förklara att jag är ett offer. Jag kanske, till titeln sjukpensionär, ska tillägga att jag drabbats av omständigheter jag inte kunde rå för. Att det är därför jag hamnat bakefter. På sniskan vid sidan om. Att det är därför jag håller mig mest i soffhörnet medan alla CV-författare jäktar fram och samlar befordringar i kundvagnen som laxfiléer, servetter och bregott på livets stormarknad.

Foto av Terje Sollie pu00e5 Pexels.com

Att jag har rätt dålig koll på när det är lämpligt att utlämna sig själv är väl uppenbart för alla, men jag är inte helt pantad. Bröllopsfester är oftast olämpliga tillfällen för privata bekännelser. Man frågar ”vad heter du”, ”vad sysslar du med” och kanske ”var kommer du ifrån”, men jag tror aldrig jag har hört frågan ”hur hamnade du på den här platsen i livet” i ett sammanhang där man skålar och skakar hand. Det blir mest:

”Hej, jag är VD för Försäkringskassan”.
”Hej, jag är sjukpensionär”.

Och det är inte sexigt. Eller storslaget. Jag tycker inte om det. Jag vill inte vara ”sjukpensionär”. Jag vill vara sexig och storslagen. Dessutom säger titeln ingenting om vem jag är och vilken resa jag gjort. Vilket folk visserligen är ganska ointresserade av, jo, jag inser det. Faktum är att bordsgrannen och jag förmodligen är lika ointresserade av varandra. Men den verkställande direktörens väg till Försäkringskassans topp är kanske en mycket spännande historia – fylld av pinsamheter, nederlag och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant man inte får veta om man inte törs ställa frågan hur hamnade du här? Men folk vill av någon anledning inte prata om sina utomäktenskapliga förbindelser.

(En gång lyckades jag faktiskt få till en riktigt intressant biktsession på en disputationsfest. Jag fick en för mig helt obekant herre till bordet. Det skulle inte bli något ragg – både han och jag hade partner. Jag påpekade därför att vi förmodligen aldrig skulle ses när festen var över och att detta gav oss en möjlighet. Istället för att berömma potatissalladen eller förakta schlagerfestivalen kunde vi ta tillfället i akt – och dela våra största hemligheter med varandra. Han nappade. Efter middagen bjöd han upp till första dansen, och jag har aldrig upplevt en mer intim dans med en främling. Festen tog slut och vår skilsmässa var lycklig. Vi gick hem med varandras hemligheter och sågs aldrig mer.)

Så, hur skulle jag vilja ha det? Vad skulle vara min ultimata hälsningsfras på bröllopsmiddagen?

”Hej, jag heter Maria, och jag är ett offer för livets orättvisor!”

Det låter som någonting karaktären ”Misan” (från mumintrollen) skulle kunna säga medan hon dramatiskt skrider fram över scenen i sin ödesmättade sammetsklänning. Är man inte framgångsrik direktör kan man ju i alla fall bli ett heroiskt offer. Jo, ibland kan det kännas frestande. Men i långa loppet är det inte någon offeridentitet jag söker. Jag vill inte vara ”offret” i folks ögon, men hellre än att säga ”Maria, sjukpensionär” vill jag berätta min historia. Vad som tagit mig till nu. Och i den ingår att jag drabbats av ganska mycket skit. Och tagit mig upp ur en hel del.

Betyder det att jag är en offerkofta?
Nej. Det tror jag inte.
Kanske är jag det också
– men det är olika saker.

Offer är du som objekt för någonting, tänker jag. Som i subjekt, predikat och objekt. Klubban slog dig till marken. Jag rådfrågar nätet (LÄNK satsdelar.se) för att fräscha upp mina grammatikkunskaper. Just det: objektet är den del i en sats som beskrivernågon som”utsättes för eller påverkas av en handling”. Tänk att lite grundläggande satslära kunde klargöra skillnaden mellan offer och offerkoftor! I en fullständig offersats kompletteras offerobjektet av ett subjekt – den som utsätter offret, och ett predikat – den handling som offret utsätts för. Alltså:

Mobbaren trakasserar Carin.
Sektledaren utnyttjar Jim.
Sarah bedrar Ahmed.

Sjukdomen krossar Mahmoud.
Olyckan handikappar Nick.
Galningen våldtar Jasmine.

Mobbaren, sektledaren, Sarah, sjukdomen, olyckan, galningen och stormen är alltså de som utsätter, och offren är Carin, Jim, Ahmed, Mahmoud, Nick och Jasmine. De har blivit offer eftersom de har drabbats av någonting.

Men att vara ett offer är inte estetiskt tilltalande. Det passar inte till förmiddagsfikat. Förvånande ofta skäms du när du blivit ett offer, just för att du blivit det. Du känner dig smutsig, opassande, pinsam, malplacerad, misslyckad – kanske till och med skyldig. Du tror dig vara ett subjekt i händelsen, när du faktiskt är ett objekt för den. Livet ÄR obegripligt orättvist och det ÄR synd om människor. Vissa människor drabbas väldigt lite. Att inte erkänna de lidanden andra utsatts för är orättfärdigt och respektlöst. Det är att frånta dem deras kvalifikationer. Att censurera deras CV.

Ja: CV.

Att jobba på sitt CV är lika viktigt för ett offer som en streber. Den bokstavliga betydelsen av curriculum vitae är ju ”levnadslopp” och ingen kunde väl vara bättre förtjänt av att stapla upp sitt liv i snygga kolumner än den som ständigt doppats i mörkervattnet? Teckna ner sin svårbegripliga levnadsbana. Bena ut, kanske till och med förstå. Och stolt presentera för omvärlden:

  1. Sommarjobb som ångestsanerare
  2. Introspektion, grundkurs: ”Upptäck din navel”
  3. Påhugg som slamsilare och drömtydare (osorterade arbetsuppgifter)
  4. Introspektion, fortsättningskurs: ”Upptäck din inre navel”
  5. Arkivarie vid Nationella Kaosoteket
  6. Mellanchef inom kamikazeindustrin (avdelningen för krockkuddar)
  7. Introspektion, master: ”För i helvete – sluta pilla dig i naveln!”
  8. Uppfinnare av Mithrilkorsetten (som Frodos brynja i Sagan om ringen, men sexigare)*

* ”Stark, skör och glittrande” enligt Svensk Damtidning, som utsåg den till årets julklapp 2019.

Ett traditionellt CV är naturligtvis helt undermåligt som curriculum vitae. Där står ju absolut ingenting om arbetssökarens verkliga liv, än mindre om hens heroiska kamp med väderkvarnarna. Sådant göms bakom årtal och titlar och Times New Roman. Javisst, hej och goddag, ge mig några väl valda rader från ditt CV om du vill, men frågar du mig vem jag är tänker jag prata om mitt curriculum vitae, vare sig du vill eller inte.

Offerkofta är någonting annat. Offerkoftan har gjort sitt offerskap till ett subjekt (ett ord, för er som glömt, som beskrivernågon som ”utför handlingen eller är i ett tillstånd”). Offer blir du som resultat av en händelse. Händelsen kan vara ögonblicklig och övergående, den kan vara konstant fortgående, konsekvenserna kan vara snabbt överståndna eller pågå livet ut. Men du är offer för någonting, du blev offer för någonting. Det har hänt, det hände dig, men det som hände dig var inte du.

Som offerkofta är du ett offer. Lever som ett offer. Tänker och känner som ett offer. Hanterar världen som om du i alla situationer återigen vore, eller riskerade att bli, ett offer. För offerkoftan är offerskapet en identitet. Ett signum. En generaliserad livsinställning.

Men att jobba på sitt offer-CV måste väl vara samma sak som att bygga på sin offeridentitet?

Hm. Tänk, tänk, tänk… Nej, jag tror att det är en skillnad mellan berättelse och erfarenhet å ena sidan och identitet och status å den andra. Ta det här med CV igen. Föreställ dig att du på bröllopet hamnar bredvid en professor i litteraturvetenskap. Hen har ett långt och vördnadsinbjudande CV som skickligt gömmer alkoholismen, ångesten och hemorrojderna. Men som vissa viktiga personer tenderar att göra håller professorn handen hårt kring det vördnadsbjudande, som om det vore en ämbetlig stödkrycka för det vacklande egot. Din bordsgranne tjänstgör inte som professor, hen är professor. Hen förväntar sig samma vördnad oavsett om hen besöker Operan eller den offentliga toaletten. Professorn är stelopererad i sin statusposition.

På samma sätt har offerkoftan tvingat in sin person i en mer eller mindre självvald tvångströja. Det kan verka som om offerkoftan trivs i sitt offerskap – tar den som en ursäkt för att luta sig tillbaka och förvänta sig att andra ska rädda skivan. Offerskapet kan bli ett bekvämt sätt att operera i tillvaron och den konstanta undertonen av självömkan kan skydda på samma sätt som professorskap. Offerkoftor är ofta väldigt irriterande, men det finns offerkoftor som på sätt och vis blivit offer för sin offerkoftighet. De har blivit hårt åtgångna av livet och lever de inte i ett konstant lidande har de hamnat i en position där lidandet blivit en osund vana. Och det är svårt för alla missbrukare att bli nykter.

En gång offer alltid offer. Det låter helt vansinnigt, men tänk igen på ditt curriculum vitae. Klubban som slog dig till marken är inte du, men erfarenheten av fallet kan aldrig tas ifrån dig. Den är en av dina meriter – till skillnad från de flesta har du kunskap om hur det känns att bli slagen. Ingenting kommer utradera det faktum att du därför tvingades ge upp saker du inte ville förlora. Du blev utsatt och din verklighet kanske alltid kommer vara mer begränsad eller smärtsam än andras. Och detta kommer alltid vara en del av din styrka och sårbarhet.

(Vilket du skriver i Times New Roman, 12 punkter, dubbelt radavstånd.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.