Fyrtio graders depression

Jag har haft ett litet återfall. Ett bakslag, en dipp, ett depressivt skov. Brukar försöka lägga upp ett nytt inlägg varje helg men nu var det två veckor sedan sist (det blir ett eller två extra den här veckan, som kompensation). När mörkret tjocknade i torsdags slank kommunikationsförmågan ut genom fönstret. Mitt hus är dåligt isolerat, väggarna runt min själ är dragiga som i ett gammalt övergivet sommarstugedass och uppgiften att täta gliporna sysselsätter mig konstant. I brist på isolering använder jag mest gamla tidningar och så fort det blåser det upp fladdrar de iväg i vinddraget och rummet blir utkylt igen.

Det blir mycket metaforer när man försöker beskriva psykiskt lidande… Tänkte just på det när jag dippade. Och på er. Försökte studera känslan i min kropp när depressionen sipprade in, iaktta meningslösheten som lägrade sig för att kondensera mörkret till ord att dela med mina läsare. Inte för att jag inte redan gjort det, men det känns fortfarande som att ämnet gäckar mig. Just när jag känner mörkret i mig har jag nämligen inte så många ord. Allt blir efterkonstruktioner.

Så jag försökte mig på en fenomenologisk studie, försatte mig i ett tillstånd av epoché, i avsikt att registrera mina förnimmelser av återfallet – fritt från förförståelse. Det var svårt. Jag är ju trots allt inte någon Heidegger eller Arendt. Men några strån till stacken fick jag tag i, och naturligtvis i form av metaforer. Det gäller kanske inte bara psykisk ohälsa förresten, hur många känslotillstånd kan man egentligen beskriva utan att tillgripa bildspråk? Veckans metafortema: åkommor och handikapp. Idag handlar det om influensa.

(Det går alldeles utmärkt att bortse från mina akademiska krusiduller – de är oftast bara där som kuttersmycken, för att ge mig själv en känsla av viktighet.)

Influensa

Ett återfall känns inledningsvis ganska mycket som att drabbas av influensan. Det är alltid oväntat, en käftsmäll som kommer ur det blå – ena dagen lagar man fläskpannkaka och åker på föräldramöte, nästa dag kommer man inte ur sängen. Det spelar ingen roll om man är fredsmäklare i Syrien eller busschaufför – har man fyrtio grader eller självmordstankar får man snällt stanna hemma. Och som alla vet finns det inte mycket att göra åt virusinfektioner, antibiotika biter inte. Ett depressivt återfall är lika svårbehandlat för sannolikheten är stor att du redan käkar lyckopiller.

Så det är bara att vänta ut eländet. Uthärda sig igenom sjukdagarna. Precis som med influensan är det depressiva bakslaget en stegvis process. Den ser ut ungefär såhär:

Dag ett. En allmän upplevelse av obehag kryper på mig. En dov huvudvärk ger sig till känna och det börjar mola i kroppen. Jag vill helst bara vara i fred, i sängen. Än så länge vet jag inte om jag faktiskt drabbats av influensan eller om det är något annat. Känslan av sjuklighet är samma som den man kan ha precis innan febertermometern ger något utslag.

Dag två. Molandet sätter sig kring ögonen, ögonlocken blir tunga och vill bara falla ner. Uppe på hjässan övergår molandet i en diffus värk, som om någon konstant drog mig i håret – men så lätt att jag inte riktigt vet vad som pågår. Sedan smälter värken ner över pannan och ansiktet likt en hjälm av fetvadd. Då stumnar verkligheten. Den rör sig utanför mig, men rör mig inte längre inuti och det blir allt svårare att le. Jag är som ett apatiskt lejon i en alldeles för trång bur – väggarna har kommit så nära inpå att det inte längre är någon mening med att röra sig. Nu vet jag att det inte är influensan.

Dag tre. Utanför hjälmen av vadd tjocknar luften, bäddar in mig i trögflytande gråhet. Verkligheten lever och håller på någonstans, men inte här. Den gråa cirkeln är sluten och nu är det ansträngande att andas. Varje rörelse kräver en viljeinsats, även utvidgandet av lungorna. En tröstande kram kanske? Nej, inte nu. Just nu vill kroppen inte komma i kontakt med några ytor – kylskåp, morot, potatisskalare, någons famn. All form av interaktion med världen är obehaglig, som om hela kroppen vore svullen och öm. Ja, precis så, jag är svullen. Jag är ett enda stort myggbett och pannan svullnar ända ner till näsan, fingrarna svullnar ihop med varandra och mitt uppsvällda innanmäte sväljer själen.

Lejon i bur
När buren blivit så trång är det ingen poäng att röra sig

Ja, sådär håller det på ett tag. Lite upp och lite ned. Om det är ett bakslag brukar det gå över på en vecka, men är det ett nytt insjuknande kan det ta ett halvår att få någorlunda fast mark under fötterna. Det jävliga är att jag inte kan känna skillnaden.

Summa summarum – jag tycker faktiskt min fenomenologiska studie blev rätt intressant. När jag försökte beskriva känslan, så nära den jag bara kunde komma, blev det plötsligt tydligt hur mycket alltihop handlar om kroppen. Psykologi, tänker man, det handlar ju om känslor eller tankar. Det handlar om saker i ens liv som är jobbiga. Saker man behöver prata om och reda ut. Nej, det gör det inte, inte inifrån. Det är inte känslor jag har, det är sinnesförnimmelser. Jag vet inte om Heidegger skulle ha varit nöjd med mitt resultat, men för mig är det faktiskt en upptäckt: depressionen bor i mina sinnesorgan. Precis som influensan.

I nästa inlägg: blödarsjukan.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!