Jag är en parasit

Att vara bidragstagare innebär att man, ekonomiskt sett, tär på samhället. Man tar pengar men ger ingenting tillbaka. Man utför inget lönearbete och har inte råd att konsumera (vilket tydligen ska vara väldigt moraliskt). Ur samhällsekonomiskt perspektiv är man en börda, och det kommer man inte ifrån hur välvilligt man än försöker se på saken. Ingen kan förneka att det vore bättre för alla inblandade (för mig, min familj och Stefan Löfvén) om jag gjorde lite samhällsekonomisk nytta.

Jag anar era vänliga protester – jo, visst kan jag fortfarande betraktas som ”värdefull” eftersom jag är en lite smårolig och halvvettig person. Eller rätt och slätt för att jag är människa och som sådan anses ha ett värde alldeles oavsett allt. Men det är alltså inte det jag talar om. Jag talar om mitt ekonomiska värde. Och det står på minus. Jag bidrar inte. Jag tär. Enda anledning till att jag inte sitter i rännstenen är att alla ni hyfsat halvfriska svettats ihop skattepengar som räcker till min mat, mitt toapapper, mina glödlampor och mitt busskort. Det är jag mycket glad för, för jag vill helst slippa rännstenen. Så tack!

Men att vara en belastning för Svea rikes välfärd är ingenting man önskar sig. Det är lätt att man hamnar vid tacksamhetens curlingbana och ivrigt sopar fram pensionsutbetalningen till mindervärdets måltavla (eh… besynnerlig metafor). Bidragsfusksdebatten som vältrat omkring i media den senaste månaden är därför, som ni kanske förstår, en ganska utmanande historia. Har man inte själv sopat in stenen så prickar debatten om de omoraliska bidragsroffarna den rakt in i boet.

Bidragsfusket – Så blåser de Försäkringskassan på miljoner (Expressen), Bidragsfusket kostar samhället miljarder (SVT Nyheter), Södertälje jagar bidragsfusk och svarthyror (Aftonbladet). Nej, jag är inte fuskare, men det jag läser är ordet bidrag kopplat till ord som fusk, kostar, miljarder, jaga. Så funkar jag. Och jag tror inte jag är ensam. Bidrag har med fuskande att göra. Vad som bekymrar mig här är inte så mycket politiken som själva samtalet. Mellan media, politiker, försäkringskassehandläggare, vänner och bekanta. Vad vi väljer att säga. Hur vi säger det. Och om vi törs fråga.

I grund och botten tycker jag det är orimligt mycket väsen kring en ganska simpel fråga. Ingen vill att skattemedel försvinner och alla önskar att folk var ärliga. 18 miljarder försvinner i bidragsfusk varje år – himla dumt, se till att bura in skurkarna. Tänker jag när jag sitter i curlingboet och känner mig som en tjyv, och försöker påminna mig själv om att de allra flesta faktiskt inte fuskar. Att gå på bidrag är inte att fuska. Upprepar jag för mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Och för att må lite bättre uppdaterar jag min kunskap om skattefusk: 40 miljarder skattekronor försvinner varje år, och det är de rikaste människorna som undanhåller i särklass mest. Ha! En av de värsta skattefuskarna lyckas undanhålla staten så mycket som 4 miljarder. Alltså en enskild person. Bidragsfuskarna framstår plötsligt som ficktjuvar. De skrämmande exemplen bakom de braskande löpsedlarna lyckas inte ens få ihop 200 000. Vilket såklart också är fel, men liksom – vad handlar det här gapandet egentligen om?

Foto av Skitterphoto pu00e5 Pexels.com

Min spaning är att det har att göra med något som man kanske inte riktigt törs säga ut i det politiskt korrekta Sverige. Något väldigt simpelt, välkänt och uttjatat. Typ att friska, hårt arbetande människor inte borde beskattas så högt bara för att lata och oärliga människor ska kunna hasa runt i foppatofflorna hela dagen. En klassiker med alla ord. Om alla diffusa psykospeciella åkommor som folk stoltserar med som bara är ett enda statsfinansierat stickande av offerkoftor. Det måste ju finnas vettiga program för att sätta koftorna i arbete igen, ingjuta lite jävlar anamma och få folk att göra rätt för sig. Det största problemet med bidrags-Sverige är inte fuskandet, utan att folk slår sig till ro med sina bidrag och blir för bekväma för att sluta upp med toffel-hasandet.

Det är en underton jag ofta känner av när bidragsfusksnasket hamnar på agendan. Ingen skulle få för sig att säga det men illa dolt stramande mungipor talar ofta ett annat språk än det som uttalas. Och kanske framför allt bristen på frågor. Att förfasa sig om bidragsfusk utan att på något vis beröra det faktum att någon i sällskapet (läs psykfallet) arbetar som heltidssnyltare känns (för psykfallet) nästan oförskämt. Det är som att tala om orimliga utbetalningar till rörelsehindrade utan att kännas vid att den man talar med sitter i rullstol. Typ. Det kanske bara är min position i curlingbanans måltavla som får mig att övertolka, men eftersom jag också kan komma på mina egna mungipor med att strama är jag ganska säker på att denna skepsis finns gentemot mig emellanåt. Och det är tillfällen när jag verkligen skulle önska att jag fick de outtalade frågorna (som jag tjatat om på olika sätt, men av någon anledning blir jag aldrig kvitt dem):

’Hur kan du vara sjuk egentligen, du som ser så pigg och glad ut?’

’Borde du inte kunna jobba deltid, du som skriver så mycket?

’Det tar väl emot för alla ibland – varför kan inte du också ta dig i kragen?’

Precis sådana frågor jag själv ställer mig när jag blir bekant med en annan sjukpensionär som verkar så himla mycket fräschare än jag. Det är inte konstigt att man undrar. Men det finns alltid en historia bakom och jag hatar mig själv när jag själv sätter en fördömande stämpel på mitt syskon i curlingboet utan att ge hen en chans att berätta. För det är precis vad jag själv vill göra. Svaret på frågorna är nämligen mycket enkla.

  1. Jag sparar mig till de tillfällen som bjuds. När jag inte är social vegeterar jag.
  2. Jag tar kraften när den kommer, nån timme här och där. Mejl, tidsplanering, möten och blanketter är jättesvårt. Alltså funkar inte lönearbetare.
  3. Min motivation är inte problemet, det är mitt batteri. Allting tar fyra gånger mer energi än det gjorde förut och jag kan inte vila mig bättre. Skitkonstigt, men så är det.

Skulle jag så gärna vilja säga, men när jag känner den där skeptiska luften runt ett samtal är det väldigt sällan någon som frågar.

Få sparken-karneval

Nu så. En knagglig start på hösten har det varit och en kvalificerad gissning är att det berott både på det ena och på det andra. En viss balans infann sig igår och om den bara kan ha vett att hålla sig i balans ett tag kommer det bli lite fler inlägg framöver. Så att jag riktigt kan grotta ner mig i bitterheten, hehe.

Ni som har följt bloggen ett tag vet att jag under min sjukskrivning fått sparken från den arbetsplats jag vistats på de senaste tjugo-eller-nåt åren. I september var det dags att utrymma mitt kontor, en hyfsat halvotrevlig uppgift att starta hösten med, men det blev en riktigt skojig tillställning och en läxa till alla er i bitterhetsskolan som ännu inte kommit så långt i er mentala utveckling. Som jag alltså. Som redan är klar med den. 

Att få sparken som forskare är på ett sätt rätt odramatiskt – det händer typ vartannat år. Åtminstone om man inte har en fast anställning, vilket gäller de flesta av oss som saknar strategisk kompetens och tajming (konferensmingel har alltid varit grekiska för mig). Som löst hängande vetenskapare har jag därför, i konkurrens med mina ostrategiska systrar och bröder, fått söka pengar till min lön. Det gör man genom att slå blå dunster i ögonen på dem som sitter på de akademiska pengapåsarna. Just mina projekt har ju varit så unika, banbrytande och excellenta. Till skillnad från alla andras (som inte kommit så långt i sin mentala utveckling). Det är inte kul att luras, men efter ett tag lär man sig genren och vet hur man ska stoppa in orden som just för tillfället ger utdelning. Oftast är det nåt med post. Postsekulär, postkolonial, postkonventionell, eller den gamla godingen poststrukturell. Jag har aldrig håvat hem några jätteanslag, men lyckats så pass bra att jag blivit uppsagd vartannat, vart tredje år ända sedan min disputation. Det har blivit en administrativ rutin.

Men den här gången blev det riktigt jobbigt. Inte när uppsägningen trillade ner i brevlådan utan flera år tidigare. Det var precis i början av den senaste kollapsen. Jag befann mig i den där fasen där man fortfarande hysteriskt paddlar på i sin kajak fast man redan känner hur strömmen tagit greppet om båten och obönhörligt drar den mot det hotande niagaradånet. När jag väl började släppa taget insåg jag att nu var det inte bara kört, det var kört för gott. Jag hade redan kravlat mig upp efter två långa vändor på psyket, lyckats ta mig tillbaks och rasat igen. Den här gången skulle det inte gå. Jag visste det. Jag skulle aldrig mer komma tillbaks till den enda yrkesidentitet jag någonsin haft. Det var allt annat än en administrativ rutin.

Själva uppsägningen kom inte förrän flera år senare och då kändes det mest som ett konstaterande av faktum. Jag hade redan släppt taget. Det jag inte var förberedd på var känslan av skam och misslyckande. Obekanta, obehagliga känslor som jag tränat väldigt lite på att känna. Och när jag skulle ta mig till institutionen för att tömma mitt kontorsrum slog de ut i full blom.

Under min frånvaro har avdelningen fått en sprillans ny byggnad. Huvudattraktionen är Humanistiska teatern, den fantasieggande runda byggnaden som huserar en lika rund föreläsningssal. Arkitekturen är nyskapande med sina bronsfärgade perforerade väggar och konstnärligt utformade fasadbelysning. Föreläsningssalen är byggd som en amfiteater med innovativ (och demokratisk) hörsalsarkitektur. Det går inte att undgå att inspirationen hämtats från Anatomiska teatern i Gustavianum, den byggnad där jag en gång som kaxig trettiofemåring disputerade. 

Men i Humanistiska teatern kommer jag aldrig tala. Den scenen tillhör mina före detta kollegor. De har fortfarande hemortsrätt till universitetets innovativa (och demokratiska) samtalsrum. De kan ta plats vid podiet med den självklarhet som tillhörigheten skapar. Bara i hemlighet kan jag se den kaxiga universitetsläraren Maria framför mig; se hur hon nonchalant släntrar in i den fullsatta salen, bränner av en rad unika powerpoint-bilder, talar med min mest banbrytande röst och charmar publiken med mitt excellenta leende. I verkligheten ska mina böcker, papper och tankar sopas ut.

Bittert? Ja, nåt så in i helvete! Jag hade aldrig sett mitt eget arbetsrum, aldrig satt min fot i byggnaden eftersom den blev klar medan jag satt och spelade Uno på psyket. Uppgiften att leta mig fram till detta sprillans nya rum i det sprillans nya huset med mina gamla kollegor lurandes i faggorna gav mig mentala eksem. Jag förstod att bara jag gick in genom dörren skulle skamhatten växa fram som en svamp ur huvudet på mig. Nej, jag insåg att det skulle inte gå, aldrig i livet skulle det gå!

Men det var då jag blev andligen fulländad och fick den gudomliga upplysningen att vända på steken (vilket för övrigt alltid är en bra idé): tänk om det var precis tvärtom. Tänk om jag kände mig stolt och pigg och glad när jag gick in genom dörrarna. Hur skulle det vara då? Hur skulle det bittraste skamliga kunna möbleras om till nånting kul? Med andra ord: vad är motsatsen till få-sparken-skam? Kanske… karnevalsyra? 

Å ja, tänk vad underbart, tänkte jag då (rusig av religiös hänryckning), om jag kunde göra ett karnevalståg av alltihop! Med sambaorkester, clowner på styltor och eldslukare – och så skulle vi bara välla in allihop på institutionen, skratta och väsnas och myllra! Och jag skulle vimla nånstans i mitten av vimlet, delvis skymd av alla cancan-flickor och dragqueens. I kaotisk upprymdhet skulle vi dundra in i mitt kontorsrum och gemensamt tjoffa ner min hela min akademiska existens – alla otroligt viktiga böcker och pärmar och skit – i Ikea-kartonger och kassar från Coop. Sen skulle den paljettrydda akrobatgruppen från Bulgarien jonglera ut alltihop till neutral mark. Medan mina kollegor lektorerna, professorerna, prefekterna och promotorerna skulle stå tryckta mot väggarna och kissa på sig i ren panik. Ja! En sån vill jag ha! En karneval!

Åtta glada vänner nappar på min inbjudan till Få-sparken-karneval och vi samlas vid Pelle Svanslös-lekparken utanför campus för att mobilisera vår attack. Det blir inte så mycket paljetter och ingen är tillräckligt vig för att göra några saltomortaler, men det gör ingenting. Jag känner mig TRYGG när jag väller in i all stillsamhet, mitt i klungan av människor som inte ser mig som ett misslyckande. Inne på mitt, på en gång nya och gamla, kontorsrum uppstår snabbt en febril flyttfest: jag slänger böcker och pärmar ur hyllorna i vild frenesi och karnevalsdeltagarna fångar och packar enligt mina instruktioner. 

Flera av hyllmetrarna upptas av gaffelpärmar, sorterade efter färger, alla med omsorgsfullt kategoriserande registerblad och fullspäckade med artiklar, meritförteckningar, ansökningar, bokmanus, protokoll och publikationslistor. Och så är det allt det jag lämnat mitt i steget. Det som låg på bordet när jag gick hem från arbetet utan att veta att jag aldrig skulle komma tillbaks: utskrifterna av mina sista forskningsintervjuer och mina sista analyser – nästan klara, på väg att bli nya (banbrytande och excellenta) artiklar. Jag sätter några festivalyra vänner på att kassera alltihop. En efter en knäpps pärmarna upp och lass efter lass av mödosamt ihopgnetat arbete kastas i den gröna papperstunnan. 

Jag stannar upp i några ögonblick med en egendomlig känsla. Lite som den man kan få när man står under stjärnhimlen – att vara så obetydlig. Att vara så oerhört lätt att radera ut. Jag brukar tycka om att stå under oceanerna av mörker och stjärnblink från tidsåldrar som redan passerat i ett synfält som bara räcker till en bråkdels sandkorn av allt som finns. Jag brukar tycka det känns skönt att förstå hur obetydlig jag är. Det skapar liksom mer andrum åt nuet – saker och ting blir lättare att skratta åt när de faktiskt inte är så betydelsefulla i det stora hela. Som orättvisor, obehagligheter, otillräckligheter. Kanske till och med ondska.

Men pärmarna. Det är känns annorlunda. Under stjärnhimlen är vi alla lika. Rang och status betyder noll och intet sett ur det kosmiska perspektivet – alla har vi ju lika lite inflytande över att Jupiter håller ordning på sin omloppsbana. Men medan allt mitt arbete går till pappersåtervinningen står kollegornas pärmar fortfarande kvar och samlar vördnadsbjudande damm. Institutionens golv, tak och väggar skyddar dem mot den egalitära oändligheten och därinne fortsätter de fortfarande forskande forskarna forska vidare (ha!). Själv står jag utanför i universums allomfamnande intighet. Hud mot hud med ett världsallt de viktiga inte ens hinner tänka på. De har ju sina pärmar. Sina nya perspektiv på syföreningar, amatörbowling, damtidningar och transexuella dagmammors meningsskapande i mötet med iranska busschaufförer i Halstahammar från ett Post Nord-iskt perspektiv. 

Bittert? Jag ser mig omkring på kompisarna som solidariskt och tveklöst ryckt ut. Malin river ut artiklarna om kropp och filosofi, David packar kartongen med spara-böcker och Taha kastar effektivt ner de ratade böckerna i gröna tunnan. Nä. Inte bittert. Och till sist blir det tomt och vi drar hem till mig för att fira. Champagnen ligger på kylning och jag har redan hämtat tårtorna från Güntherska. Världshistoriens första bakverk prydda med texten: “Hurra – jag har fått sparken!”.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.