Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Gastroskopi – en träning i här och nu

Eva-Lena var en bra terapeut att hålla i handen när dottern kommit upp i värsta kräksjukeåldern. Hon gav mig inte, som fobiträningsfarbrorn, ett videoband med folk som kräktes och hon sade inte att behandlingen skulle avslutas med en shot kräkmedel i terapirummet. Nej, hon lärde mig att inte ta så förbannat mycket ansvar. Vilket lät helt vansinnigt. Jag menar – panikångest är inte nån jättebra utgångspunkt för en mamma som vill ta hand om sitt kräksjuka barn. Självklart måste jag ta mitt vuxenansvar och förbereda mig på det värsta. Det tyckte inte Eva-Lena.

Jag fattade inte hur hon tänkte – en småbarnsförälder måste ju mer än något annat lära sig att vara förutseende. Att inte förbereda sig på alla maginfluensor som skulle komma kändes som att göra skogsutflykt utan dricka, mellis, strumpor och varm tröja. Min dotter kunde ju bli törstig, grinig, blöt eller frusen och min uppgift var att planera för alla eventualiteter. Och så skulle jag inte bekymra mig för att hon kunde bli magsjuk mitt i alltihop! Jag tittade desperat på min terapeut:

— Hon kanske börjar kräkas i hallen, just när vi kommit hem!
— Ja det kanske hon gör, svarade Eva-Lena lättsamt.
— Ja!
— Och vad gör du då? frågade hon.
— Vadå vad gör jag?
— Vad gör du om hon börjar kräkas i hallen?
— Öh, jaa… (dottern i hallen, kräkset på golvet, bacillerna i luften – och i magen ett nattsvart hav med domkyrkotornshöga vågor)

Eva-Lenas röst var obegripligt lugn och betryggande. Likt en rosenkindad mormor som förklarar för sitt barnbarn att det inte finns några spöken. Som skrapar bulldegen av händerna, följer med till sovrummet och visar att det otäcka bara är morfars morgonrock som hänger på en krok i väggen.

— Ja, först torkar du kanske av henne och ger henne lite vatten, förklarade Eva-Lena.
— Ja?
— Sen kanske du sätter på henne nåt rent och stoppar om henne i sängen.
— Ja?
— Kanske ställer du fram en hink vid sängkanten och läser en saga.
— Ja?
— …
— Ja men sen då?
— Sen är det inget mer.
— Jamen, hon kanske kommer kräkas igen!
— Ja det kanske hon gör. Och vad gör du då?
— Hm… (lite surt) typ samma sak antar jag…

Jag fattade såklart åt vilket håll hon försökte putta mig. Det är ju inte speciellt avancerade förberedelser som krävs för att ta hand om en unge som kräks. Det faller sig rätt naturligt liksom att torka av och bädda ner. Jag fattade det. Tankar på KRÄKSJUKAN kunde sätta hela mitt system i krigsberedskap men den lilla delen torka-av-och-stoppa-i-säng kändes ändå hyfsat hanterbar.

Och så var lektion ett i Eva-Lenas ångestskola avklarad: jobbiga saker är inte lika jobbiga om man bryter ner dem i mindre delar. Det hade jag nästan kunnat räkna ut själv. Men min kräkångest tillät sig inte manipuleras så enkelt. Inse är en sak, utföra en annan. Dags för lektion två: tillämpning. För detta krävdes en nytt pedagogiskt redskap – jag kunde ju inte släpa med Eva-Lena hem och få henne att tala med sin tryggande mormorsröst så fort jag fick panik. Därför satte hon en papegoja på min axel. En alldeles speciell terapipapegoja som bara kunde säga en mening. Jag skulle föreställa mig att den satt på min axel och tjatade:

”Det tar vi då — Det tar vi då — Det tar vi då”

Den skulle tjata om sin mening varenda gång jag stissade upp mig över att ett litet illamående kröp på, att dottern klagade på ont i magen, att dagispersonalen satte upp det idiotiska plakatet på dörren ”MAGSJUKAN GÅR” (Vad är egentligen syftet med denna information: är dagiset satt i karantän, ska vi gå hem och spika igen fönsterna eller ska vi bara ha lite extra ångest?). Varenda gång min kräkrelaterade skräck väcktes skulle papegojan kraxa: ”det tar vi då”. Just nu är allt ok, vi kan bli sjuka – men det tar vi då. Det finns inga meningsfulla förberedelser att göra.

Papegojan blev mitt husdjur. Mitt huskurs-husdjur. Jag hade den med mig överallt, den påminde mig ständigt och jämt om att inte ta ansvar för det jag inte kunde ansvara för. När det otäcka trängde sig riktigt nära inpå kunde jag få frammana den flera gånger i minuten, som ett antiångestmantra. Till sist skötte den sig själv. Så fort paniken slog till hörde jag kraxet i mitt högra öra: ”det tar vi då”. Papegojan hjälpte mig att baxa mina tankemönster till ett annat spår. Att förkroppsliga det som jag fattat med huvudet för länge sedan: det jobbiga kan jag bara ta när det händer. Det finns ingen läxa att läsa och inga prov att ta för att bli duktigare på att ha det jobbigt. Så länge det inte är behöver du inte ha det i tankarna.

Halvfåniga mantran är en bra medicin mot onyttiga tankemönster. Tänk bara på den spökrädde Alfons Åberg som inte tordes gå ner i källaren, och pappan som gav honom en ramsa som botemedel: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!”. Jättefånig men jättebra – jag minns den fortfarande trots att det säkert var bortåt femton år sedan jag läste boken för min dotter. Vissa gamla trollformler har säkert fyllt samma funktion – att vända uppmärksamheten åt ett mer hälsosamt håll. Kring förra sekelskiftet fanns till exempel en kvinna i Leksand som hette Rask-Kari. Hon brukade ”slå ut” för att lindra sjukdomar, vilket innebar att hon kastade utvalda föremål i älven samtidigt som hon sade ”Tag du igen ditt och ge mej igen mitt!”.

På ett sätt låter det galet att inte bekymra sig, som om man inte kunde planera sitt liv (som om man var en ”lilja på marken” som väntade på att gud skulle förse en med kläder och mat). Men det gäller att skilja på att förbereda sig för sånt man kan förbereda och att grubbla över det man inte har någon kontroll över. Det är ju smart att vara lite förutseende och använda handsprit, äta vitaminer och motionera och sånt, men att oroa sig för all sjukdom man skulle kunna drabbas av är ju ett slöseri med tid. Visst kan du bli sjuk – men det tar vi då. Det gäller förstås inte bara sjukdom, det finns väldigt mycket i livet vi inte rår över – inte minst andra människor och hur de reagerar på oss och det vi gör. Till en fest, som ett banalt exempel, kan det vara bra att planera mat eller musik eller aktiviteter, men när du ställt allt i ordning är oron meningslös. Det är klart att festen kan bli ett fiasko – men det tar vi då.

Jag tror inte jag är ensam om att ha ägnat onödigt mycket tid och energi åt att oroa mig åt sånt jag inte har någon kontroll över. Men kanske har ett psykfall mer träning i detta än andra? Jag blir påmind om mina misslyckanden precis varje dag – att jag inte går till jobbet är bara förordet till min misslyckandekatalog. Katastrofen har redan hänt, och jag måste leva med den. Hur gärna vill jag då oroa mig för att det ska bli ännu värre, att jag ska drabbas av fotsvamp och böldpest och översvämning och kackerlackor? Inte alls. Det mesta i mitt liv kan jag inte kontrollera, alla aktiviteter måste förses med brasklappen ”om jag orkar”. Jag har ingen lust att ägna den gnutta energi jag har till att oroa mig för att den ska ta slut.

Min examen i papegojträningen fick jag märkligt nog på gastroskopiavdelningen på Akademiska sjukhuset. Jag är glutenintolerant och skulle in för min andra kontroll av tarmen. Första gången hade varit sjuhelvetsjävlahemsk. Alla som varit med om det vet att gastroskopi inte är en sak som man vill boka in som fredagsnöje. Är man dessutom kräkfobiker blir det en extra guldkant på eländet. Undersökningen går till så att en slang förs in genom munnen, ner genom matstrupen och magsäcken och fram till tolvfingertarmen. Kräkreflexen går förstås igång konstant och första gången jag gjorde undersökningen slet jag ut slangen ett antal gånger i ren panik. Därför bad jag om något lugnande inför den andra undersökningen.

När det hela var över låg jag på en brits utanför undersökningsrummet. En sjuksköterska kom och tittade till mig just som jag började komma ur bedövningsruset. Hon frågade hur det kändes och jag sade att det hade gått mycket lättare än förra gången. Hon skrattade till och sade ”Nej, du slet ut slangen lika mycket den här gången också”. Jag blev helt paff, men hon förklarade att den lugnande medicinen jag fått också gav en viss minnesförlust. Jag kom helt enkelt inte ihåg hur jobbigt det hade varit.

När jag cyklade hem kände jag mig inte äcklad och obehaglig till mods, som förra gången, utan upplivad och glad. Gastroskopiundersökningen hade varit som en lektion i den universella mentalkuren: att vara här och nu. Efter papegojan och gastroskopislangen kunde jag dra slutsatsen att det jobbiga i en jobbighet till väldigt många procent består av förväntningarna inför det jobbiga och minnet av det jobbiga. Själva jobbigheten går över mycket fortare. Gastroskopin tar max fem minuter att genomföra och att kräkas går i regel ändå snabbare.

Det vore synd att slänga alla dagar när man inte ska gå på gastroskopiundersökningar på att oroa sig för de som kanske ska komma eller vårda minnet av dem man gått igenom.

Till sist några fler fåniga papegoj-mantran (kommer ni på fler så skriv dem gärna i kommentarsfältet!):

Ta ditt gamla trams och ge mej min balans
En dag i sänder – det som händer det händer
Stick du gamla tvång – ge mej vin och sång!
Ta det som är sjukt och håll mig varmt och mjukt

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.