Vill du sitta i samma båt?

Efter mitt föregående inlägg fick jag några bra frågor från min bror, Staffan. Ganska snart insåg jag att svaret krävde en egen text. Eller flera stycken… så här kommer del ett, fråga ett:

Är förmågan att simma densamma för alla? Eller simmar vi alla och parerar livets törnar, det är bara att vi opsykiska utan att inse det simmar i barnbassängen, medan andra är mitt ute på oceanen?

Nej, jag tror inte att förmågan är densamma. Att parera livets törnar är inte det samma som att simma i mörkervattnet.

Motgångar i livet är en sak för sig. Alla har upplevt dem. I ena änden av skalan handlar det kanske om sånt vi kallar ”I-landsproblem”. Du tvingas handla kaffe till jobbet trots att det inte var din tur, du får byxorna nedsmutsade när en oförsiktig bilist inte stannar vid övergångsstället. Nästan alla har varit med om betydligt svårare saker – du har kanske blivit mobbad i skolan eller orättvist behandlad på arbetsplatsen. Din partner har kanske varit otrogen, ditt barn fått en kronisk sjukdom.

Men i den andra änden av skalan hittar vi inte depression. Där hittar vi flykt, svält, övergrepp, förtryck, tortyr. De allra värsta formerna av motgångar en människa kan möta. Att ha genomlevt en depression kan inte jämställas med att tvingats fly för sitt liv eller tigga för sitt uppehälle. Alla erfarenheterna representerar lidande, men på väldigt olika sätt. Jag skulle säga att det är lättare att jämföra otrohet med tortyr än otrohet med depression.

Varför då?

Jo, det hänger ihop med vad jag skrivit tidigare. Depression är varken en samling starka känslor eller ett trauma som kan utlösa såna känslor.

Här måste jag genast stanna. Ett trauma kan naturligtvis utlösa en depression. Tvingas du leva många år i flyktingläger är sannolikheten stor att du förr eller senare kommer drabbas av en depression. Detsamma gäller om du förlorat ditt barn eller blivit utsatt för sexuella övergrepp. Depressionen är inte en traumatisk händelse, men den är en vanlig följeslagare till sådana händelser. I såna fall talar man om en reaktiv depression. Motsatsen kallas endogen depression, vilket alltså är en depression som inte har någon tydlig yttre orsak.

Men både reaktiva och endogena depressioner beskrivs bäst som tillstånd av känslomässig avtrubbning. Ett utslocknande av normala känsloreaktioner.

Depressionens förtvivlan är visserligen uppslukande och gråten kan vara omöjlig att kontrollera, men depressionen är inte en extra stark form av ledsenhet eller sorg. Den är inte ett steg vidare på skalan med motgångar, kriser och trauman. Även om ett trauma kan utlösa en depression är den inte ett svar traumat, på det sätt som sorg är ett naturligt svar på förlust.

Depressionen är en sjukdom. En sorg som gått vilse, en vrede som kortslutits. Eller (i den endogena depressionen) bara ett stort ingenting. När depressionen tar över har någonting gått fel.

Som sagt, svaret på Staffans första fråga är: nej. Jag önskar att vi simmade i samma bassäng, men jag tror tyvärr inte att det är så.

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog är rätt bra. Ute i mörkervattnet är vi deprimerade ensamma, men vi är tacksamma för alla som fortsätter promenera torrskodda på stranden bredvid. Som ser oss. Som stannar i vår närhet och pysslar med sina båtar och fiskenät.

Fast… Nu inser jag att det kanske ändå kan gå. Att osimmarna kanske kan släppa landbacken, att de opsykiska kanske kan möta oss i mörkervattnet. Jag tänker på Frodos Sam. Igen (hela Sagan om Ringen-trilogin är en fantastisk metafor för resaen genom depressionens Mordor, görandet av det ogörliga).

Den här gången tänker jag på när Frodo tror att han måste göra resan till Mordor alldeles ensam och ger sig iväg över floden i sin kanot. När han kommit en bra bit ut på vattnet kommer Sam, den underbara dumbommen. Han kastar sig i vattnet trots att han inte kan simma. Han kan inte tänka sig att stanna kvar på stranden om Frodo far iväg. För han vet att Frodo aldrig någonsin skulle klara sig utan honom. Han vet det med hela sin knubbiga, trofasta hobbit-kropp. Och vi vet att han har rätt.

Men Sam håller på att drunkna i mörkervattnet. Deras resa mot Mordor håller på att ta slut innan den ens börjat. Frodo måste rädda Sam, dra upp honom i kanoten. För mörkervattnet är ett element Sam inte behärskar. Han har aldrig varit där. När Frodo halat upp honom i båten tar de varsin paddel och ger sig av på sin resa in i mörkret. En Frodo med ringen. Och en Sam med grytorna och matförrådet på ryggen.

Ja med en båt kan det kanske fungera. Gångaren kan inte simma, men hen kan kanske paddla, segla eller ro? Det är ju trots allt mycket bättre att sitta i samma båt.

Min fråga tillbaks till Staffan och alla andra opsykiska – vad kan vi simmare göra för att hala upp er i kanoten? Finns det någon hand vi kan räcka er som hjälper er att hjälpa oss?

Inte generellt, utan praktiskt handfast. Den generella frågan är Staffans nästa:

Vad kan vi gångare lära av simmarna?

Ja, som följd av ovanstående skulle jag vilja säga – definitivt INTE hur livets motgångar ska hanteras, för där hjälper oss inte depressionen ett skvatt. Den är snarare ett exempel på hur livet blir när det över huvud taget inte kan hanteras. Men det finns tre andra saker, mycket viktiga saker. Saker som kanske blir tydliga först när depressionen är överstånden. Vi simmare kan lära er gångare:

  • Perspektiv: var glad för att du är ledsen!
  • Ödmjukhet: omfamna din ynkedom!
  • Livsglädje (märkligt nog): hitta din tvättstugelycka!

Och detta tänker jag skriva mer om i nästa text!

 


Inser att jag måste tillägga en sak till mitt psykiska cv: att jag genomlevt både endogena och reaktiva depressioner. Och när jag tänker på det blir jag också medveten om att gränsen sällan är glasklar. Det går i vartannat. Och ibland kan depressionen vara en reaktion på någonting som hänt för så länge sedan att man kanske glömt bort det.

Jag är psykiskt sjuk

Tänkte ta och göra reklam för detta här på bloggen. Att jag är psykiskt sjuk. Utifall jag missat nån på Mötesplatsen, Mazely eller Tinder som söker en mogen kvinna med erfarenhet av elchocker.

Det är roligt att skämta om elchocker. Att ta nackgrepp om skammen, och kanske dessutom chocka någon om man har tur (pun intended). Men ibland känner jag mig som ett enda stort misslyckande: soffan är min närmast anhöriga och semester tar jag på psyket.

Jag tänkte sluta med den känslan nu. För egentligen borde jag vara stolt. Så säger jag till mig själv, och försöker se det storslagna i min ynkedom. Föröker se mitt hjältemod.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand

Jag är en av alla dem som måste uthärda mörker efter mörker. Jag ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand. På stigen ovanför mig stressar folk förbi, jagade av deadlines och dagishämtningar. Jag hör dem inte. De ser inte mig.

Jag försöker uppbåda tillräckligt med vilja för att andas. Jag ser det som min enda plikt. Det är väldigt långt kvar tills jag kan välta ekan på rätt köl. Åror och segel ligger inlåsta i boden sedan förra hösten. De kommer inte komma ut på länge än. Om nånsin.

Men jag har inte gett upp. Deadlines och dagishämtningar? Ha! Jag drar mitt svärd och slår följe med Frodo genom Mordor. Vi kravlar fram genom stenöknen. Det är ålagt oss att fortsätta tro, vad som än händer. ”Tro på livet”, säger de. ”Det kommer bli bättre”.  Och snart kommer ju våren, examen, bäbisen, jobbet, semestern, pensionen, pannkaksdagen på ålderdomshemmet.

Du aningslösa gycklare! Våren gömmer redan hösten i sin armhåla. Du bär redan dödskallen under frillan!

Frodo och jag kravlar vidare. Vi måste tro att kampen ska ta slut innan livet gör det. Fast det är ju omöjligt, eftersom kampen och livet är samma sak. Vi tror inte. Vi bara fortsätter. Gå. Andas. Ett litet jävla andetag i taget.

Två hjältar. Ja, och så en Sam. Men han har skuttat i förväg för att koka kanin. Alla Mordor-vandrare förtjänar en godmodig och trogen Sam!

(I en parallell verklighet har Gandalf tillräckligt vett att skicka sina örnar långt innan Frodo och jag kommit till Mordor, så att vi kan ägna oss åt väsentligheter. Svepa några pints på en mysig hobbitbar eller så).

 


Jag pratar förstås om Tolkiens Frodo. Det är väl i Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst som Frodo riktigt går in i mörkret.