Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Sårbarhet, blödarsjuka och skridskor

Det är kul med metaforer. I förra inlägget lekte jag med influensa och feber; nu tänkte jag fortsätta på ett mer genetiskt spår. Det kanske inte framgick senast, men mitt bakslag lättade efter en vecka. Och kom tillbaks igen. Och verkar återigen ha gett med sig. Ömheten i kroppen dröjer sig alltid kvar ett tag liksom ett väldigt specifik daller i mellangärdet, en yrslighet som signalerar att allt inte riktigt står stadigt än. Då är soffan och Sims bästa lösningen om det inte ska bli en ny djupdykning. Jag måste ta det lite lugnare ett tag (hur det nu ska gå till för en som redan tillbringar större delen av dagen i horisontalläge, haha…). Det är förstås nyttigt att skratta och bra att göra nåt kul, men det gäller att inte engagera sig. Lagom småtråkigt är bra. Vilket är jävligt småtråkigt. På det hela taget är det rätt tråkigt att vara ett psykfall. Och förbannat meningslöst.

Ta bakslag till exempel. Lika poänglösa som med halsfluss och maginfluensa. Det är få som skulle säga att ”det är en resa mot större självinsikt” att sitta med huvudet i toalettstolen hela dagen. Kräksjuka är, det tror jag de flesta kan hålla med om, inte ett tillfälle att öva sig i medveten närvaro – det finns liksom inte några djupare lärdomar att dra från uppkastningar. Ett mentalt bakslag är inte heller någon utmaning från högre eller inre makter. Bakslaget kommer inte för att den bakslagne behöver lära sig att släppa taget/säga nej/blomma ut/försonas/sätta gränser/gilla läget eller nåt annat käckt.  Det är bara kräkonödigt.

Men hallå, finns det inte nån orsak till att man åker på en depression? Såklart. Det finns alltid svar på varför-frågorna. Någonstans i högen av biomedicinska, psykologiska, genetiska, miljömässiga, socialpsykologiska och kulturantropologiska pusselbitar. Just när man ligger och influensaspyr eller ångestsvettas är man kanske inte så värst sugen på att gräva omkring bland dem, men när det värsta gått över kan det eventuellt vara vettigt. Åtminstone de första gångerna. Om inte annat kan man ju lära sig nåt om baciller och poängen med att tvätta sina händer när man varit på toan.

Dessvärre är det inte väldefinierade bakterieinfektioner som ligger bakom depressioner. Om kräksjukans pussel har fem bitar med knoppar på att stoppa in i utsågade formar har depressionens flera tusen bitar och locket på pusselkartongen saknas (jag vet inte vad en bakteriolog skulle säga om den jämförelsen, men jag har ingen bakteriolog hos mig här i sängen så det kan jag glatt skita i).

En sak är i alla fall säker – både genetik och omständigheter är inblandade. Det är här blödarsjukan kommer in i bilden. Blödarsjukan är nämligen starkt genetiskt betingat. Som blödarsjuk föds du sårbarare än andra och det måste du bara lära dig att leva med. Du blir lättare skadad när du ramlar och börjar du blöda är det svårare att få stopp på blödandet. På 1177 kan man läsa följande:

De flesta som har blödarsjuka kan leva som vanligt eftersom det finns läkemedel som minskar eller förhindrar blödningarna. Det du behöver tänka på är att du behöver vara extra försiktig så att du inte skadar dig.

Handfast och konkret. Kanske är det därför psykiatrin har adopterat ordet ”sår” som sin metafor. När läkemedelslistan är avklarad leder min psykiater in samtalet på min ”psykiska sårbarhet”. Hon avser då min medfödda benägenhet att skadas vid mentala vurpor och min dåliga förmåga att läka (typ). Sår-metaforen är inte så tokig. Den är till och med så bra att man ganska enkelt kan översätta texten om blödarsjuka från 1177 till depression:

De flesta som har en sårbarhet för depression kan leva som vanligt, en del drabbas aldrig av något djupare skov och de flesta är hjälpta av läkemedel. Det du behöver tänka på är att vara extra försiktig med psykiska påfrestningar så att du inte skadar dig.

En blödarsjuk som aldrig ramlar och slår sig skulle aldrig märka av sin sjukdom, och på samma sätt är det (i många fall) med depression. Du är mer blödig än andra, men går du torrskodd genom livet kanske det inte behöver plåga dig så värst mycket. Med blödig menar jag inte mesig. I vanliga livet kan du vara precis lika modig, stark och uthållig som vem som helst, Det är när du är med om svåra livshändelser som mörkret kan blöda fram. Jobbigheter som andra, på nåt obegripligt sätt, lyckas ta sig igenom med några magnecyl och en chokladask.

Säg till exempel att din pappa dör när du är tio. Det är en krissituation både för dig och din tvillingsyrra och den traumatiska förlusten väcker förstås ett tumult av känslor. Men medan syrran ganska snart kan återgå till skolan har du svårt att komma på banan igen. Du blir plötsligt ängslig, vill inte gå till skolan och har nästan alltid ont i magen. Ångesten fortsätter följa dig som en trogen partner genom uppväxten, men du kommer ut på andra sidan: får bra betyg, har många, skaffar dig en fin utbildning, får jobb och partner. Tjugo år efter pappas bortgång ser du fram emot att snart bli förälder, men ditt barn dör vid förlossningen. Du går in i en djup depression och måste vara sjukskriven i flera år.

Orsak och verkan. Sårbarhet och reaktion. Tvillingsyrran bor säkert redan i radhus, bakar rabarberpaj efter arbetsdagen och skjutsar sina äppelkindade barn till hockeyskolor och körövningar. Saker kommer att göra också hennes liv till ett helvete emellanåt, så är det för alla, men hon har välsignats med mycket stabilare gener än du. Orättvist? Tveklöst.

Men tänk på det som en talang (sade hon med tillkämpad hurtighet)! Det är inte alla talangfulla simskolebarn i världen som får en biljett till OS, hur mycket simhud de än har mellan tårna. På samma sätt är det med blödigheten – missar du uttagningarna kommer du inte vinna några segrar i mörkersim och sen är det förmodligen kört. Du kommer aldrig bli nån mental atlet. Vilket du hela tiden drömt om, haha… Nej, ska du ha någon framgång på det området måste du se till att råka illa ut, minst ett par gånger och helst rejäl. Några skilsmässor och dödsfall, lite misshandel och övergrepp. Då ska du se att det går bättre! För att blöda måste man ju först ordna ett ordentligt sår.

Våra vänner landgångarna, traktorerna (gud vad jag älskar att stapla metaforer, stoppa mig den som kan!) klarar sig ofta bara med ett bamseplåster när olyckan varit framme. De kan resa sig upp efter vårdnadstvister, förtalskampanjer och kafferep med svärmodern från helvetet som om de vore Lazarus själv som steg upp ur sin grav, fråga mig inte hur. Är man blödarsjuk behövs däremot bandage och kryckor och rullstol och hela  faderullan. Och sjukskrivning. Länge. N.är skadan till sist har läkt ut har man förhoppningsvis vett nog att akta sig för de värsta isgatorna. Så att man inte vurpar igen. För talangen finns ju kvar, men man kanske helst lägger sina ambitioner som mörkersimmare åt sidan.

Jag tillhör dem som tyvärr kommit rätt långt i denna olycksaliga talangjakt. Nej ursäkta, jag menar: tjoho, jag tillhör den ärofyllda skaran av mentala elitatleter! Övning ger nämligen färdighet – varje gång man slår upp såret blöder det lite längre och i hjärnan slipas banan allt glattare så att man lättare ska slinka in på den igen. Det är ju enklare att bryta ett ben som redan varit brutit. Tittar jag på mitt liv ser jag det tydligt. Tidigare krävdes rejäla törnar för att knäcka fram blödigheten – nu kan det räcka med att jag ansträngt mig lite för mycket så kommer bakslaget. Jag ordnar en loppis eller jobbar nån timme på Stadsmissionen. En skitsak – och så öppnar sig slukhålet.

Jag har sagt det om depression överlag – det finns inget ”varför” och ”därför”. Det kan finnas utlösande faktorer, men depressionen i sig är en sjukdom, inte en ledsenhet. När det gäller bakslag är det mer sant än någonsin. ”Förklaringen” står inte på något sätt i proportion till det tillstånd jag hamnat i. Inte. Alls.

Därför är det så sjukt svårhanterligt: det finns ingenting att ta tag i, ingenting att lösa, ingenting att begråta för att ta sig upp ur gropen. Piller äter jag redan så kemikalierna står som rök ur mina näsborrar, och jag har ingen aning om hur länge episoden kommer pågå.

Bla bla… Ibland fattar jag inte hur det kan komma sig att så många läser mina eländighetstexter. Blir ni inte deprimerade i längden?

Jag får slutföra mitt tema i lite mer hoppfulla ordalag. Sårbarheten, och det här har ni säkert hört en massa gånger tidigare men jag tycker det är så viktigt att vi inte kan upprepa det för ofta, sårbarheten är också en gåva. Nej, fy, dåligt ord (min dotter hatar det), jag skulle gärna reklamera den gåvan om jag kunde. Hm. En styrka kanske? Ja, mer så. I en damtidning jag läste för en massa år sedan använde de ordet ”starkskör” och jag tycker det är fantastiskt bra. När jag pratar om talang är det inte bara för att raljera och skoja till det, det finns faktiskt en massa ovärderliga tillgångar med såna som mig.

Sårbarheten kommer ju ofta med en känslighet för sådant som våra vänner traktorerna inte alltid uppfattar. I en värld där alla väggar tapetseras med det som är lyckat och storslaget krävs det också verklig talang för att leva med en skörhet som inte går att maskera. Ingen föds med sin själ i en betongbunker och det är naturligtvis inte bara människor med en psykisk sårbarhet som blir sårade. Liv kommer som bekant aldrig utan lidande. Men den vällackerade yta som kännetecknar traktorer (haha, galen korsbefruktning av metaforer) har krackelerat hos mörkersimmare. Vi tvingas blotta den svaghet som alla trots allt bär på (inklusive tvillingsyrran i radhuset). För varje sår tvingas vi utveckla vår talang att försonas med vår egen skruttighet –  och känna ömhet för andras.

117
Med störtkruka och stavar kan även den vinglige klara sig på isen (min far på Siljan).

 

Min dotter kom med en väldigt bra liknelse för just detta. Tänk dig att du är med din skolklass på isbanan för att åka skridskor. Alla i klassen kör runt och tacklas och gör fantastiska piruetter medan du bara ramlar och ramlar och ramlar. Pinsamt och jobbigt, och ont gör det också. Men vad kan du göra? Du är ingen fena på skridskoåkning helt enkelt. Om du inte ska kliva av banan får du helt enkelt bara fortsätta ramla och bli modig nog att låta de andra se på. Du tvingas iklä dig rollen som misslyckad – vilket är ett hjältemod större än att skjuta alla puckarna i krysset. I grund och botten är alla människor bräckliga, ömkliga varelser – men det är du, mörkersimmaren, som fått den svåra uppgiften att vara bräcklighetens representant. Den som envisas med att ramla och lika envist reser sig upp igen.

Den värsta synden

Det finns trevliga psykfall och det finns besvärliga. Jag tillhör den trevliga sorten! Det säger i alla fall min kompis Moa. I synnerhet när hon jämför mig med ett annat psykfall i bekantskapskretsen – Elisabeth.

Det som gör Elisabeth till ett jobbigt psykfall är att hon är emot. Allting. Alla. Ingen bemöter henne på rätt sätt, ingen förstår hennes situation, och ingenting kommer någonsin bli bättre.

Kretsen kring Elisabeth är inte särskilt stor. Det är Moa och ett par till som står henne nära. Och som får arbeta desto hårdare för att se till att hon i alla fall har näsborrarna över ytan. Moa har spenderat många timmar på psyket för att hålla Elisabeth sällskap, hon har följt med på läkarbesök, vattnat hennes blommor och betalat hennes räkningar. Kommit med små förslag. Handfasta saker som ”bekymra dig inte om posten, jag går och hämtar den på vägen hem”; ”ska vi ta en liten promenad idag?”; eller ”ska du inte prova den nya medicinen en vecka i alla fall, innan du dömer ut den?”.

Moa är klok.

Men Elisabeths refräng är att det inte är någon idé. Livet pågår utanför hennes fönster. Hon är inte med. Hon kommer aldrig vara med igen. Vågar hon sig ut måste hon hålla sig på helspänn, för efter varje gathörn kan en farlighet dyka upp. En gammal kollega, en barnfamilj, en kompis från klättergruppen. Allt som påminner henne om karriären som gick i stå, de barn hon aldrig fick, den smidiga kropp hon en gång hade.

För hon kommer aldrig vara med igen. Det kommer inte bli bättre. Det vet hon. Och då är det lika bra att hålla sig undan.

På ett sätt har hon ju rätt. Hon är redan över femtio. Efter sina långa sjukskrivningsperioder kommer hon aldrig komma ikapp sina kollegor, och en karriär som motsvarar hennes ursprungliga kapacitet är förmodligen inte möjlig. Hon kommer aldrig få några barn. Och även om hon lyckas banta bort de trettio kilo som medicinering och tröstätande vadderat hennes kropp med kommer hon sannolikt aldrig bestiga några bergstoppar i Nepal. Kanske kommer hon inte ens bli riktigt frisk igen.

Hon har det svårt. Hon kämpar. Hon behöver allt stöd och all kärlek hon kan få. Men att umgås med någon som dissar allt är oerhört påfrestande.

”Vad ska jag göra?”, frågar Moa i telefon. ”Vad kan jag säga till henne utan att låta hurtig eller nedlåtande?”

Ja, vad säger man? Vad säger jag till mig själv?

När jag grubblat ett tag insåg jag att Elisabeths historia skulle kunna användas som ett sedelärande exempel. För den blottar en av de värsta karaktärssynderna i det postindustriella välfärdssamhället: bitterheten (i alla fall om man håller sig till den snälla och präktiga världen). Bitter ska man inte vara, det är misslyckat och pinsamt. Precis som att vara ensam.

Såklart är det inte någon synd att bli bitter (säger jag utifall ni inte såg glimten i mitt öga). Snarare är det synd om dem som är bittra. Men jag är inte en av dem. Det är faktiskt en av få pinsamheter jag lyckats undvika! Trots att jag har ungefär lika många anledningar till det som Elisabeth. Triggersituationer som sätter igång det där gnaget och vill få mig på fall: Varför, varför, varför skulle just jag drabbas?

En intressant sak med bitterheten är att den liksom är riktad till livet i största allmänhet. Avundsjuka är vi på Urban som fått mycket mer i löneförhöjning eller Sussie som ärvt en sommarstuga vid havet. Men bittra är vi inför livet i stort. För att ”alla andra men inte jag”.

Nu kommer jag att tänka på ett litet barn som inte får låna kompisens gula plasthink: ”Du är dum! Jag tänker inte vara MED längre om du är sådär dum!”

Just så säger vi när vi är bittra. Livet är dumt mot mig! Dumma, dumma liv! Om inte livet vill leka den leken jag vill leka, då vill inte jag leka alls! Nähäpp. Det var ju en, eh… kreativ inställning.

En replik som hjälpt mig navigera undan de bittra blindskären är den som sjuksköterskan på rehabiliteringskursen (som jag pratat om tidigare) alltid körde med:

Hur blir det här för mig?

Ja, hur blir det för mig att tänka på vad alla andra får men inte jag? Hur blir det för mig att tänka på allt jag kunnat uträtta och uppleva om inte jag blivit sjuk? Hur blir det för mig?

Ja, inte fan blir det bättre.

Det suveräna med den där lilla frågan är att den tar tillbaka ältandet till mig själv. När jag känner mig förfördelad väcks lätt driften att slå tillbaks, ge igen med samma mynt. Men som straff är bitterheten ingen bra metod, för den slår inte mot någon annan, och livet i sig kan man ju inte straffa. I långa loppet slår bitterheten bara mot mig själv. Med andra ord: att sluta vara bitter är inte någon moralisk gärning, någon duktighet. Folk i min omgivning tycker säkert det är roligare att umgås med mig om jag slutar titta snett, missunna, älta. Men i grund och botten är det en egoistisk handling.

Att vara sjuk, oavsett på vilket sätt, innebär att man förlorar en massa valmöjligheter. Bara en rejäl förkylning minskar mina möjligheter att jobba, umgås och motionera. Men jag kan alltid välja om jag ska vara bitter, det är ett val som ingen sjukdom i världen kan ta ifrån mig. Det är väldigt lätt att bli bitter, att drabbas av känslan av att vara förbigången. Men jag kan välja om jag ska fortsätta vara det.

Jag har rackat ner på alla hurtfriska råd om att ta sig i kragen och tänka positivt, och jag vidhåller – man inte kan välja att bli odeprimerad. Det rätt omöjligt att välja sina tankar så länge mörkervattnet stormar. Då finns inga tankar på prestation, ingen ork att bry sig om vem som fixat den snyggaste altanen, dyraste bilen, roligaste födelsedagsfesten. Vem som lyckats bli lycklig. Men när depressionen lättar bara en liten smula står bitterheten i givakt: varför måste just jag prövas så hårt?

Och det är då jag insett att jag har ett val. För det finns alltid fickor av tid då saker trots allt kan vara lite behagliga. Om jag inte ger bitterheten handen.

Till exempel när jag dricker te. Håller den varma koppen mellan händerna – favoritkoppen, den med en tiger på. Och teet är precis lagom starkt, tofflorna på fötterna är mjuka och Sam står och slamrar med disken i köket. Just precis där har jag ett val. Jag kan njuta en liten smula med tekoppen, tänka på just ingenting och se att en fågel flyger förbi utanför fönstret.

Eller också kan jag tänka på kollegan som fått tjänsten jag trodde var vikt för mig. På brorsorna som åker till Tyskland och Japan och Borneo när jag knappt orkar ta mig till Stockholm. Väninnorna som lever med sina vänliga och välbeställda män (som dessutom har mage att vara snygga). På gården jag lämnat bakom mig, musiken jag slutat spela, festerna jag inte orkar ordna längre, det tomma bankkontot, rynkorna och de gråa håren…

Hur blir det för mig?

Och det är precis vad jag tycker Moa ska säga till Elisabeth. Hur blir det för dig att betrakta dina läkare som fiender, se ditt liv som förbrukat, misstro varje försök att hjälpa dig, ständigt gå igenom listan över alla som kränkt dig? Alldeles oavsett hur riktig din tolkning av verkligheten är – Hur Blir Det För Dig?

Så länge Elisabeth är djupt deprimerad kommer frågan studsa som på en blank yta. Då är den meningslös att ställa. Men när hon fått aldrig så lite rosor på kinderna är den inte bara relevant, utan avgörande för hur bra hon tillåter sig att må. Och, om ni inte fattat det redan, det är en fråga som både mörkersimmare och landgångare kan behöva ställa sig emellanåt. För psykfallen har dessvärre inte ensamrätt på bitterheten…


Elisabeth och Moa heter förstås någonting annat. Jag använder aldrig någons namn om det inte är glasklart att jag får. Inte heller beskriver jag livsöden så att de går att identifiera: jag lägger till, ändrar och drar ifrån. Gör personen fiktiv utan att förlora verklighetsförankringen.