Porten in till dårhuset

Igår träffade jag min läkare på Psykiatrins hus i Uppsala.

(Konstigt namn förresten – Psykiatrins hus. Det låter mer som ett museum än en vårdinrättning. Utställningssalar med tvångströjor, lobotomiborrar och mänskliga centrifuger. Eller kanske har man satsat på virtual reality med attraktioner som det schizofrena spökhuset, den bipolära bergochdalbanan och den väldigt skeva anorektiska spegelkammaren. Bergochdalbanan Rapid Cycling kunde kanske va nåt för Gröna Lund?*)

I alla fall var jag till min doktor, och eftersom mottagningen ligger i samma hus som vårdavdelningarna brukar jag alltid kasta ett öga bort mot den plats som under ganska många månader varit mitt hem. Och så tänkte jag att… det kanske kunde passa med lite anekdoter från hospitalet, såhär i försommaridyllen? Det är nu nästan tre år sen jag var där sist och det var rätt länge sedan jag längtade tillbaka. Ett gott tecken. Ibland är det tvärtom. De flesta psykfall har nog ett kluvet förhållande till sin avdelning, för psyket är en plats där ingen vill vara som inte måste, men den som måste vill inte vara nån annanstans. Precis så.

Jag spjärnar emot in i det sista. Vill inte dit. Inte under några omständigheter vill jag dit. Jag famlar febrilt efter nåt att hålla fast vid medan golvet rullar. Biter mig fast vid Sims till Sims inte hjälper, vid soffan tills soffan inte hjälper, vid andetagen ut och in – medan mörkervattnet sipprar ner längs väggarna, ner i soffan, in i mig utan att jag kan göra någonting åt det. Nånstans i närheten av det ögonblick när mörkret invaderar själva andetagen passerar jag den magiska balanspunkten. Plötsligt vill jag inte till någon annan plats än till dårhuset. Jag längtar jag dit. Jag vill bli en mentalpatient. Jag låter mig villigt halas upp i den kliniskt intetsägande livbåten, taxin, ambulansen och transporteras till sjukhuset. Jag går igenom den FÖRSTA PORTEN till väntrummet på psykakuten.

Där rasar jag ihop på två plaststolar som inte alls är utformade för att liggas på. Väntrummet på psykakuten är överlag extremt dåligt anpassat för människor med akut psykbryt. Jag väntar. Sam-Staffan sitter på stolen bredvid. Han säger tack och lov ingenting. Jag tittar på den trasiga godisautomaten. Blundar. Är en skinnsäck runt mörkerhavet som fortsätter bågna i sjösjuka vågor. Öppnar ögonen. Kanske är väntrummet ändå rätt bra – det är så tråkigt att till och med sjögången tröttnar och stillnar sig en smula. Jag somnar en stund. Timmarna går. Så får jag prata med nån. Sen får jag vänta igen. Sam-Staffan väntar han också. Sen kommer nån ut och säger att jag blivit godkänd. De har bedömt mig som tillräckligt sinnessjuk för att släppas in genom den ANDRA PORTEN. Porten till akutavdelningen. Tjoho.

Akutavdelningen är förmaket. Efter väntrummet. Själva salongen ligger tre våningar upp i huset. Jag säger hejdå till Staffan och världen, går igenom nån sorts säkerhetsgrunka, lämnar ifrån mig bältet, mobilsladden och snodden till min huvtröja. Tilldelas ett rum. Ett grått ett. Allt är grått på akutavdelningen. Kanske för att ingen ska längta dit som inte måste. För att ingen ska bita sig fast. Jag lägger till vid min säng, surrar fast förtöjningen vid det fula sängbordet. Nej förresten, det kan jag inte – de tog ju alla rep och snoddar vid säkerhetskontrollen. Det är säkert smart. Även om handdukshängaren är så fiffigt utformad att man ändå inte kan hänga nåt på den. Är handduken otillbörligt tung fälls den ner och handduken hamnar i vattenpölen på duschgolvet (eftersom det inte heller finns något duschdraperi). Anorektiska gräshoppor skulle möjligtvis kunna hänga sig i hängaren. Psykfallen klarar sig.

Så ingen förtöjning. Men sängbordet blir min lilla värld. Jag ordnar de saker jag fått med mig hemifrån: lägger tandborsten och tandkrämen i den vita plastlådan, boken jag inte kommer läsa på hyllan ovanför och burken med hudlotion på bordsytan som kan fällas ut. Det blir på något vis hemtrevligt. Mitt. Jag känner mig trygg mitt i sjögången.

Porten in

Vårdarna på akuten är som anonyma hemuler. Tre dagar går men inget ansikte fastnar. Ett huvud tittar in och säger “lunch”, ett annat säger “medicindags”. På natten lyser de med ficklampa på mig en gång i timmen. För att kontrollera att jag inte svepts bort på mörkerhavet antar jag. Jag tycker om att de kommer och lyser. Jag ligger vaken hela natten och väntar på att de ska komma med sin ficklampa. Känner mig som ett djur på ett öde zoo. Eller en underlig växt. Kanske samlar de mig i klinikens herbarium och ger mig ett vackert namn på latin. Jag är inte intressant. Min art är det. Blomställning och rotblad studeras och noteras i hemlighetsfulla böcker som förvaras i glasburen. Rummet dit bara hemulerna kommer in. Jag tycker om att sitta i deras herbarium.

Fast sista dagen blev en av hemulerna ett ansikte. Jag satt i den grå soffan i det grå dagrummet och gungade i takt med vågorna. “Jag gungar precis sådär som dårar gungar”, tänkte jag och fortsatte gunga. Det var så himla svårt att existera just då och gungandet hjälpte på nåt sätt. Då var det helt oväntat en hemul som fick syn på mig. Hon hette förmodligen Annette. “Ska vi gå en liten sväng?”, frågade Annette och räckte fram armen. Jag tog tag i den och drog mig upp och sen vandrade vi arm i arm tills korridoren tog slut, och så tillbaka igen. Fram och tillbaka några gånger. Det blev lite bättre, det lugnade sig en liten smula. Och sen blev det av någon besynnerlig anledning isterband till middag.

Akutavdelningen är en intetsägandets skärseld. En plats av utraderande tråkighet. En intighet utan eget syfte. Men den måste passeras av den som aspirerar vidare till Själva Dårhuset. Porten vidare vaktas noga av överhemulerna. Man ser bara skorna på dem när man för burtonde gången låter dem dissekera ens beståndsdelar. Men det är dom som håller i frälsarkransen. Dom som pressar kronblad och stjälkar och placerar dem i invecklade rutsystem. Som säger ja, eller nej. “Vitsippa? Nej. Hemgång efter isterbanden”. “Odört? Ja. Ett rum är dig tillrett“. Tredje dagen klassificeras jag slutgiltigt som Skvattram, och överhemulen halar fram sin gyllene nyckel. Den TREDJE PORTEN är öppen och jag får stiga uppför trapporna till avdelningen. Det är en alldeles särskild sällhet. Jag har blivit utvald och trodd.

Jag får komma till den plats där ingen vill vara som inte måste. Den enda plats jag kan tänka mig att vara på.

Nästa gång: hemma bland de andra psykfallen.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.

Vill du sitta i samma båt?

Efter mitt föregående inlägg fick jag några bra frågor från min bror, Staffan. Ganska snart insåg jag att svaret krävde en egen text. Eller flera stycken… så här kommer del ett, fråga ett:

Är förmågan att simma densamma för alla? Eller simmar vi alla och parerar livets törnar, det är bara att vi opsykiska utan att inse det simmar i barnbassängen, medan andra är mitt ute på oceanen?

Nej, jag tror inte att förmågan är densamma. Att parera livets törnar är inte det samma som att simma i mörkervattnet.

Motgångar i livet är en sak för sig. Alla har upplevt dem. I ena änden av skalan handlar det kanske om sånt vi kallar ”I-landsproblem”. Du tvingas handla kaffe till jobbet trots att det inte var din tur, du får byxorna nedsmutsade när en oförsiktig bilist inte stannar vid övergångsstället. Nästan alla har varit med om betydligt svårare saker – du har kanske blivit mobbad i skolan eller orättvist behandlad på arbetsplatsen. Din partner har kanske varit otrogen, ditt barn fått en kronisk sjukdom.

Men i den andra änden av skalan hittar vi inte depression. Där hittar vi flykt, svält, övergrepp, förtryck, tortyr. De allra värsta formerna av motgångar en människa kan möta. Att ha genomlevt en depression kan inte jämställas med att tvingats fly för sitt liv eller tigga för sitt uppehälle. Alla erfarenheterna representerar lidande, men på väldigt olika sätt. Jag skulle säga att det är lättare att jämföra otrohet med tortyr än otrohet med depression.

Varför då?

Jo, det hänger ihop med vad jag skrivit tidigare. Depression är varken en samling starka känslor eller ett trauma som kan utlösa såna känslor.

Här måste jag genast stanna. Ett trauma kan naturligtvis utlösa en depression. Tvingas du leva många år i flyktingläger är sannolikheten stor att du förr eller senare kommer drabbas av en depression. Detsamma gäller om du förlorat ditt barn eller blivit utsatt för sexuella övergrepp. Depressionen är inte en traumatisk händelse, men den är en vanlig följeslagare till sådana händelser. I såna fall talar man om en reaktiv depression. Motsatsen kallas endogen depression, vilket alltså är en depression som inte har någon tydlig yttre orsak.

Men både reaktiva och endogena depressioner beskrivs bäst som tillstånd av känslomässig avtrubbning. Ett utslocknande av normala känsloreaktioner.

Depressionens förtvivlan är visserligen uppslukande och gråten kan vara omöjlig att kontrollera, men depressionen är inte en extra stark form av ledsenhet eller sorg. Den är inte ett steg vidare på skalan med motgångar, kriser och trauman. Även om ett trauma kan utlösa en depression är den inte ett svar traumat, på det sätt som sorg är ett naturligt svar på förlust.

Depressionen är en sjukdom. En sorg som gått vilse, en vrede som kortslutits. Eller (i den endogena depressionen) bara ett stort ingenting. När depressionen tar över har någonting gått fel.

Som sagt, svaret på Staffans första fråga är: nej. Jag önskar att vi simmade i samma bassäng, men jag tror tyvärr inte att det är så.

Vid närmare eftertanke inser jag att det nog är rätt bra. Ute i mörkervattnet är vi deprimerade ensamma, men vi är tacksamma för alla som fortsätter promenera torrskodda på stranden bredvid. Som ser oss. Som stannar i vår närhet och pysslar med sina båtar och fiskenät.

Fast… Nu inser jag att det kanske ändå kan gå. Att osimmarna kanske kan släppa landbacken, att de opsykiska kanske kan möta oss i mörkervattnet. Jag tänker på Frodos Sam. Igen (hela Sagan om Ringen-trilogin är en fantastisk metafor för resaen genom depressionens Mordor, görandet av det ogörliga).

Den här gången tänker jag på när Frodo tror att han måste göra resan till Mordor alldeles ensam och ger sig iväg över floden i sin kanot. När han kommit en bra bit ut på vattnet kommer Sam, den underbara dumbommen. Han kastar sig i vattnet trots att han inte kan simma. Han kan inte tänka sig att stanna kvar på stranden om Frodo far iväg. För han vet att Frodo aldrig någonsin skulle klara sig utan honom. Han vet det med hela sin knubbiga, trofasta hobbit-kropp. Och vi vet att han har rätt.

Men Sam håller på att drunkna i mörkervattnet. Deras resa mot Mordor håller på att ta slut innan den ens börjat. Frodo måste rädda Sam, dra upp honom i kanoten. För mörkervattnet är ett element Sam inte behärskar. Han har aldrig varit där. När Frodo halat upp honom i båten tar de varsin paddel och ger sig av på sin resa in i mörkret. En Frodo med ringen. Och en Sam med grytorna och matförrådet på ryggen.

Ja med en båt kan det kanske fungera. Gångaren kan inte simma, men hen kan kanske paddla, segla eller ro? Det är ju trots allt mycket bättre att sitta i samma båt.

Min fråga tillbaks till Staffan och alla andra opsykiska – vad kan vi simmare göra för att hala upp er i kanoten? Finns det någon hand vi kan räcka er som hjälper er att hjälpa oss?

Inte generellt, utan praktiskt handfast. Den generella frågan är Staffans nästa:

Vad kan vi gångare lära av simmarna?

Ja, som följd av ovanstående skulle jag vilja säga – definitivt INTE hur livets motgångar ska hanteras, för där hjälper oss inte depressionen ett skvatt. Den är snarare ett exempel på hur livet blir när det över huvud taget inte kan hanteras. Men det finns tre andra saker, mycket viktiga saker. Saker som kanske blir tydliga först när depressionen är överstånden. Vi simmare kan lära er gångare:

  • Perspektiv: var glad för att du är ledsen!
  • Ödmjukhet: omfamna din ynkedom!
  • Livsglädje (märkligt nog): hitta din tvättstugelycka!

Och detta tänker jag skriva mer om i nästa text!

 


Inser att jag måste tillägga en sak till mitt psykiska cv: att jag genomlevt både endogena och reaktiva depressioner. Och när jag tänker på det blir jag också medveten om att gränsen sällan är glasklar. Det går i vartannat. Och ibland kan depressionen vara en reaktion på någonting som hänt för så länge sedan att man kanske glömt bort det.