En simmare är inte en dysfunktionell gångare

Flicka i vattnet

Frisk och sjuk. Hälsa och ohälsa. Vett och galenskap. Varför måste jag definiera mig som en brist, en negation, en anomali?

En simmare är inte en dysfunktionell gångare. I vattnet är förmågan att gå helt ointressant. Oavsett om du tränar fjärilsim inför OS eller ramlar av en gummiflotte mitt ute på Medelhavet. Du kan inte promenera iland.

Simma är förmågan att överleva i ett främmande element. På samma sätt är det med psykisk flytförmåga. En fråga om överlevnad i mörkervattnet. De flesta kastas aldrig i. De går torrskodda omkring på stranden och mumsar på sina glasstrutar. De behöver inte lära sig simma. Men de som kastats i ligger i ständig hårdträning. Dag efter dag, år efter år. Och utmaningen i mörkervattnet är inte att vinna, det är att hålla sig över ytan och ta sig levande iland. Och sedan göra om samma sak nästa gång flodvågen kommer. Att orka det.

Du som simmar i mörkervattnet är inte i första hand sjuk. Du är inte en dysfunktionell levare. Du är en psykisk överlevare. Du är en mental atlet. Du ska räta på ryggen och möta oförstående blickar med rättmätig stolthet.

När du tror att du sjunker. Att du inte förmår något mer. Att du vegeterar fast alla andra presterar. Minns då att du i själva verket arbetar dygnets alla timmar. Att du kämpar på gränsen av varje människas förmåga. För du lägger andetag till andetag i en värld där själva levandet är en kraftansträngning. Du är en mental atlet.

Låt dem som kallar sig friska vara negationer en stund. De är opsykiska. Insiktslösa. Oerfarna och icke simkunniga. Har aldrig spanat ner i mörkervattnet – det element du ägnar ditt liv åt att bemästra.

Jag ligger i hårdvila

Idag har jag legat i hårdvila. Slappat så intensivt jag bara kunnat. Det blev lite mycket igår.

Vad är för mycket?
Mer än vanligt.
Vad är vanligt?

Tja… i mitt liv, de senaste åren har ribban legat en bra bit lägre än min fars. Han är snart åttio. Och det är ju inte normalt, att den som är trettio år yngre är så mycket mindre kapabel. Men det är mitt normalt, så som det är just nu. Ohälsan har ju också ett normaltillstånd – när den är så som den oftast är. Den har en standard som man utgår ifrån. Och eftersom det finns en sån kan man också säga att man har ”en bra dag” eller ”en dålig dag”.

Jämför jag mig med min fars standard har jag inte några bra dagar över huvud taget. Jo, kanske när jag åker långfärdsskridskor. Men det är väldigt dumt att jämföra sitt mående (är det nånsin bra att jämföra sig?). Min far är ganska extrem för sin ålder och har helt andra premisser att utgå ifrån. Liksom mina högpresterande och stiliga bröder (fråga mig inte varför gracerna fördelades så ojämnt, haha). Brorsorna är kanske inte fullt så extrema som vår far, men de har andra premisser de också. Andra förutsättningar. Och det gäller ju alla, kollegor som konkurrenter, vänner som fiender.

Så. Utifrån min standard och mina premisser blev det för mycket igår, och jag tänkte berätta vad jag gjorde – för att ge en bild av hur lätt kraften kan försvinna när man lider av utmattning. För den som eventuellt är intresserad.

10.30 Jag har åkt buss in till stan och sitter på Stadsmissionen och pratar med en kvinna som ansvarar för deras volontärer. Jag är där för att jag vill bli volontär, eftersom jag tänker att det kan vara ett bra steg på väg tillbaka. Nån timme i veckan. Nåt som inte är för socialt, inte för bullrigt, inte för tidigt, inte för långt bort. Det är en trevlig ung kvinna. Vi dricker te och pratar i en timme.

Den välbekanta smärtan under huden börjar ge sig till känna. Som om utrymmet mellan musklerna och huden svullnar. Utrymmet mellan hjärnan och skallbenet.

13.30 Vilar, äter lunch och åker sedan ut med dottern för att övningsköra. Vi hittar en öde parkering bortanför Ica Maxi och jobbar med att starta, krypköra, styra och stanna (hon har bara kört en gång tidigare). Vi hinner inte med att handla efteråt så när vi kommer hem snor jag ihop något med det som finns i skåpen. Det blir en vegetarisk gryta. När maten är klar vilar jag.

Smärtan har spritt sig i kroppen. Det är som den där känslan av sjukhet man får när man har influensa. Som inte är febern, hostan eller halsontet. Bara den allmänna sjukan. Som får en att känna sig hopplöst svag även sedan febern gått ner.

16.30 Kliver upp igen. Måste köra tillbaks bilen till min kompis, jag har den bara till låns över dagen. Hon bor kanske en kilometer bort och jag promenerar hem. Hemma rasar jag ihop i sängen. Startar Sims och bygger lite på ett hus en stund, men ganska snart får jag sluta. Det är för ansträngande. Ljuset från datorn. Själva spelet.

Jag känner mig helt utnött, som om någon gröpt den sista kraften ur mina muskler och tankar. Det är som att ha mjölksyra i hela systemet.

20.00 Dottern kommer hem med två kompisar och vi äter middag. Det är mysigt. Jag får lite energi av att deras närvaro. Vi pratar om ondska, droger, drömmar och utanför-kroppen-upplevelser. Tillbaks till sängen.

Sjukdomskänslan, mjölksyran, svullnaden och värken gör all aktivitet omöjlig. Jag somnar så småningom.

Sammanfattningsvis: ett möte, lite övningskörning, kort promenad, middag.

Idag har jag fått betala. Solen sken i morse och jag tänkte att en promenad kanske? Men det var omöjligt. Jag har hasat lite fram och tillbaks mellan sängen och kökssoffan. Ätit rester, spelat Sims och skickat lite mess. Känner mig utspädd och uthälld. Och så den underliggande värken. Det är som att ha mikroskopiska brännässlor i nervsystemet.

Tycker du synd om mig? Sluta i så fall med det! Javisst är det jobbigt och frustrerande att känna sig redo för äldreboendet vid fyrtiosju, men just nu är jag faktiskt varken deppig eller deprimerad. Snarare är det väl tvärtom – jag fick en massa idéer på Stadsmissionen, kände mig engagerad i dotterns övningskörning, kunde inte låta bli att busa med guddottern när jag lämnade tillbaks bilen eller prata en massa med min dotters kompisar.

(Hm, kanske är det snarare därför? Kanske finns det ett samband mellan att jag känner mig entusiastisk, tar i lite för mycket och sedan kraschar? Tänk, tänk, tänk… Öh, kanske har det nåt att göra med att jag är bipolär? Ehe, det kom jag på först nu…)

I vilket fall som helst blir jag inte särskilt orolig över kraschen. Jag vet att det kommer gå över om ett par dagar, och då kan jag göra det jag inte orkade idag. Hälsa på min kompis, skriva lite på romanen. Imorgon ska min kör sjunga, men det får jag hoppa över. Systemet måste rebootas.

Jag är psykiskt sjuk

Tänkte ta och göra reklam för detta här på bloggen. Att jag är psykiskt sjuk. Utifall jag missat nån på Mötesplatsen, Mazely eller Tinder som söker en mogen kvinna med erfarenhet av elchocker.

Det är roligt att skämta om elchocker. Att ta nackgrepp om skammen, och kanske dessutom chocka någon om man har tur (pun intended). Men ibland känner jag mig som ett enda stort misslyckande: soffan är min närmast anhöriga och semester tar jag på psyket.

Jag tänkte sluta med den känslan nu. För egentligen borde jag vara stolt. Så säger jag till mig själv, och försöker se det storslagna i min ynkedom. Föröker se mitt hjältemod.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand

Jag är en av alla dem som måste uthärda mörker efter mörker. Jag ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand. På stigen ovanför mig stressar folk förbi, jagade av deadlines och dagishämtningar. Jag hör dem inte. De ser inte mig.

Jag försöker uppbåda tillräckligt med vilja för att andas. Jag ser det som min enda plikt. Det är väldigt långt kvar tills jag kan välta ekan på rätt köl. Åror och segel ligger inlåsta i boden sedan förra hösten. De kommer inte komma ut på länge än. Om nånsin.

Men jag har inte gett upp. Deadlines och dagishämtningar? Ha! Jag drar mitt svärd och slår följe med Frodo genom Mordor. Vi kravlar fram genom stenöknen. Det är ålagt oss att fortsätta tro, vad som än händer. ”Tro på livet”, säger de. ”Det kommer bli bättre”.  Och snart kommer ju våren, examen, bäbisen, jobbet, semestern, pensionen, pannkaksdagen på ålderdomshemmet.

Du aningslösa gycklare! Våren gömmer redan hösten i sin armhåla. Du bär redan dödskallen under frillan!

Frodo och jag kravlar vidare. Vi måste tro att kampen ska ta slut innan livet gör det. Fast det är ju omöjligt, eftersom kampen och livet är samma sak. Vi tror inte. Vi bara fortsätter. Gå. Andas. Ett litet jävla andetag i taget.

Två hjältar. Ja, och så en Sam. Men han har skuttat i förväg för att koka kanin. Alla Mordor-vandrare förtjänar en godmodig och trogen Sam!

(I en parallell verklighet har Gandalf tillräckligt vett att skicka sina örnar långt innan Frodo och jag kommit till Mordor, så att vi kan ägna oss åt väsentligheter. Svepa några pints på en mysig hobbitbar eller så).

 


Jag pratar förstås om Tolkiens Frodo. Det är väl i Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst som Frodo riktigt går in i mörkret.

Vad är psykisk hälsa?

Vansinnig, hysterisk, nervklen, neurotisk…

Förståelsen av psykisk ohälsa har växlat genom tiderna. Och gör så fortfarande. Som psykiskt sjuk kommer man därför att leva sitt liv som ständig försökskanin. Med risken att bli missförstådd, stämplad och felbehandlad. Och aldrig botad.

Ordet ”hysterisk”, som ett exempel, kommer från det grekiska ordet hysteria som betyder livmoder. Begreppet myntades redan av Hippokrates, som trodde att livmodern kunde vandra runt i kvinnans kropp och på så sätt orsaka sjukdom. Hysteri blev ett centralt begrepp inom kvinnomedicin under 1700-talet och framåt och behandlades med allt från magnetism, seanser och hypnos till livmodermassage. Hysteri fanns med i moderna diagnosmanualer fram till 1990-talet, trots att man sedan länge övergett tanken på den vandrande livmodern.

Psykisk sjukdom är ett gäckande ämne, eftersom vetenskapen fortfarande inte känner till de exakta mekanismer som genererar den. Både diagnoser och behandlingar fokuserar därför på patientens symptom. Det finns så att säga inget blodprov som kan avgöra om du är bipolär eller schizofren. I själva verket ”finns” inte bipolär sjukdom och schizofreni på samma sätt som cancer eller diabetes. De är försök att kartlägga och sätta samman symptom som patienter med liknande problem uppvisar. När det gäller en diagnos som depression handlar det också till stor del om symptom som patienten själv beskriver, eftersom de utgår från vad patienten upplever, inte vad hen uppvisar.

För många år sedan träffade jag en amerikansk professor (Anthony Marsella) som i sin ungdom skickats till Borneos djungler för att undersöka förekomsten av psykisk ohälsa hos de naturfolk som levde där. Han ingick i ett globalt projekt för att skapa en enhetlig diagnosmanual. Han fann att en hel folkstam kunde lida av schizofreni. De hörde ständigt röster och pratade med stenar och trän. Men de levde i högsta välmåga. Marsella är en klok man och han insåg att det var manualen det var fel på, inte folket. Schizofreni var en diagnos som inte fungerade i det kulturella sammanhanget.

Psykisk sjukdom har alltså att göra inte bara med individen, utan också samhället där hon lever. Vem som betraktas som onormal beror på vem som betraktas som normal. Och hur definierar man vad som är normalt? En av mina favoritpsykoanalytiker, Donald Winnicott (LÄNK), skrev såhär:

Hälsa är en känsla av att vara verklig och levande.

Därför menade han också att hälsa kunde finnas hos den vi betraktar som svårt sjuk, och saknas hos den vi betraktar som frisk. Faktum är att en av hans efterföljare, Christopher Bollas utvecklade en ny diagnos – normotisk – som benämning för åkomman att vara onormalt normal.

För mig har tankar som dessa varit oerhört befriande, och har hjälpt mig hitta friskheten i min galenskap. Men diagnoserna har också haft sitt värde. Utan dem hade jag inte fått hjälp att ta hand om det i mitt liv som inte fungerar. Att säga att alla är friska på sitt sätt, eller att alla är lite smågalna, är att ignorera det lidande som psykiskt sjuka drabbats av. Kanske hade jag varit friskare om jag bott i Borneos djungler, vad vet jag? Men nu bor jag i en västerländsk civilisation och måste hitta sätt att överleva där.

En sak jag tar med mig från Winnicott och Bollas, är viljan att ibland vända på begreppen. Därför pratar jag ibland om friska människor ”opsykiska” istället för alltid prata om ”ohälsa”. Och jag älskar ordet ”normotisk”!


Jag har refererat fritt ifrån:

Bollas, Christopher (1989): ”Normotic illness” i Fromm, M. Gerard & Smith, Bruce L. (red.), The facilitating environment: Clinical applications of Winnicott’s theory. Madison, Connecticut: International Universities Press.

Winnicott, Donald W. (1971): Playing and reality. London: Tavistock Publications. På svenska: (1981): Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.