Vad är psykisk hälsa?

Vansinnig, hysterisk, nervklen, neurotisk…

Förståelsen av psykisk ohälsa har växlat genom tiderna. Och gör så fortfarande. Som psykiskt sjuk kommer man därför att leva sitt liv som ständig försökskanin. Med risken att bli missförstådd, stämplad och felbehandlad. Och aldrig botad.

Ordet ”hysterisk”, som ett exempel, kommer från det grekiska ordet hysteria som betyder livmoder. Begreppet myntades redan av Hippokrates, som trodde att livmodern kunde vandra runt i kvinnans kropp och på så sätt orsaka sjukdom. Hysteri blev ett centralt begrepp inom kvinnomedicin under 1700-talet och framåt och behandlades med allt från magnetism, seanser och hypnos till livmodermassage. Hysteri fanns med i moderna diagnosmanualer fram till 1990-talet, trots att man sedan länge övergett tanken på den vandrande livmodern.

Psykisk sjukdom är ett gäckande ämne, eftersom vetenskapen fortfarande inte känner till de exakta mekanismer som genererar den. Både diagnoser och behandlingar fokuserar därför på patientens symptom. Det finns så att säga inget blodprov som kan avgöra om du är bipolär eller schizofren. I själva verket ”finns” inte bipolär sjukdom och schizofreni på samma sätt som cancer eller diabetes. De är försök att kartlägga och sätta samman symptom som patienter med liknande problem uppvisar. När det gäller en diagnos som depression handlar det också till stor del om symptom som patienten själv beskriver, eftersom de utgår från vad patienten upplever, inte vad hen uppvisar.

För många år sedan träffade jag en amerikansk professor (Anthony Marsella) som i sin ungdom skickats till Borneos djungler för att undersöka förekomsten av psykisk ohälsa hos de naturfolk som levde där. Han ingick i ett globalt projekt för att skapa en enhetlig diagnosmanual. Han fann att en hel folkstam kunde lida av schizofreni. De hörde ständigt röster och pratade med stenar och trän. Men de levde i högsta välmåga. Marsella är en klok man och han insåg att det var manualen det var fel på, inte folket. Schizofreni var en diagnos som inte fungerade i det kulturella sammanhanget.

Psykisk sjukdom har alltså att göra inte bara med individen, utan också samhället där hon lever. Vem som betraktas som onormal beror på vem som betraktas som normal. Och hur definierar man vad som är normalt? En av mina favoritpsykoanalytiker, Donald Winnicott (LÄNK), skrev såhär:

Hälsa är en känsla av att vara verklig och levande.

Därför menade han också att hälsa kunde finnas hos den vi betraktar som svårt sjuk, och saknas hos den vi betraktar som frisk. Faktum är att en av hans efterföljare, Christopher Bollas utvecklade en ny diagnos – normotisk – som benämning för åkomman att vara onormalt normal.

För mig har tankar som dessa varit oerhört befriande, och har hjälpt mig hitta friskheten i min galenskap. Men diagnoserna har också haft sitt värde. Utan dem hade jag inte fått hjälp att ta hand om det i mitt liv som inte fungerar. Att säga att alla är friska på sitt sätt, eller att alla är lite smågalna, är att ignorera det lidande som psykiskt sjuka drabbats av. Kanske hade jag varit friskare om jag bott i Borneos djungler, vad vet jag? Men nu bor jag i en västerländsk civilisation och måste hitta sätt att överleva där.

En sak jag tar med mig från Winnicott och Bollas, är viljan att ibland vända på begreppen. Därför pratar jag ibland om friska människor ”opsykiska” istället för alltid prata om ”ohälsa”. Och jag älskar ordet ”normotisk”!


Jag har refererat fritt ifrån:

Bollas, Christopher (1989): ”Normotic illness” i Fromm, M. Gerard & Smith, Bruce L. (red.), The facilitating environment: Clinical applications of Winnicott’s theory. Madison, Connecticut: International Universities Press.

Winnicott, Donald W. (1971): Playing and reality. London: Tavistock Publications. På svenska: (1981): Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.