Den fjärde bron

Offer kan vara jobbiga att ha att göra med. Deras lidande diskvalificerar våra egna triviala bekymmer, samtidigt som vi blir påminda om att offrets varför-just-jag väldigt lätt skulle kunna bli vårt eget. Den typen av problem kan tyvärr offret inte göra så mycket åt. Offrets utmaning är att undvika koftan. Att bli ett moraliskt offer. Ett sådant som folk kan tänka sig att bjuda på bröllop utan att vrida sig i våndor inför bordsplaceringen. Så vad är då psykfallets motsvarighet till kåt, glad och tacksam?

Det här är del fyra av min Offer-exposé (här är inlägg ett, två, tre) som handlar, typ, mest om ANSVAR.

Allt beror naturligtvis på vad som drabbat offret. Vissa katastrofer är så stora att den som står utanför inte ens kan föreställa sig hur den drabbade orkar fortsätta. En mamma jag träffade för flera år sedan fick inom kort tid uppleva att två av hennes tonårsbarn tog livet av sig och att hennes man dog av en hjärtattack. Och mamman stod inte bara på benen när jag mötte henne – hon var levande, hjärtevarm och skrattande. Som en sol. Jag fattade inte hur det var möjligt. Och det gör jag fortfarande inte. I jämförelse med henne har mitt liv varit otroligt skonsamt och tillrättalagt. Jag har inte förlorat vare sig föräldrar, syskon eller barn, jag har inte drabbats av några svåra fysiska sjukdomar och inte blivit utsatt för några brott eller olyckor. När jag tänker närmare på saken borde egentligen någon annan skriva den här texten, någon som har bättre erfarenhet. Men ni får hålla till godo med min bristfälliga manual:

Från offerskap till frihet utan att passera kofta

Ok, så du har drabbats, du drog nitlotten, du hamnade på botten. Vad göra? Ja, egentligen är det ganska självklart för den som någon gång nosat en KBT-terapeut i skägget. Åtminstone om skägget råkar sitta på mig, som inte är någon terapeut.

Min KBT-variant börjar med att du ältar och ältar och fortsätter med att älta tills du bara behöver älta ibland (älta är jätteviktigt, fram till den punkt då det inte är viktigt längre). Du slutar hoppas på bättring, bygger ett bo i soffan och hänger dig åt din olycka. När du till sist orkar öppnar du ögonen och upptäcker någonting alldeles i närheten av din misär som trots allt förmedlar en liten smula mening. Och så ser du till att faktiskt känna den lilla smulan mening. Kanske är det en chokladbit som ligger på soffbordet. Det är ju trots allt gott med lite choklad. Kanske kommer det aldrig bli bra igen, men medan du mumsar på chokladen kan du försöka må en liten smula bra där du ligger bland soffkuddarna. Det kan vara förödande tröttsamt, men du har egentligen inget annat val än att öva dig i förnöjsamhet. Helt enkelt för att det är tråkigare att bara vara ledsen.

Med lite tur blir du snart i alla fall lite piggare, och då är promenader inte så dumt. Väldigt korta små promenader. Bara fram till ån, till den allra första bron över ån. Passera skogsbrynet och sätt fötterna på den. Stå där en liten minut och se det brungrå skogsvattnet flyta fram under fötterna. Och gå hem igen. Här ska inte kämpas eller sättas upp några storslagna mål. Gå hem och ät choklad. Några veckor (månader, år) senare upptäcker du till din förvåning att du just passerat den andra bron, den som ligger lite längre bort i dalgången. Knappt utan att du märkte det. Du känner dig glad, lättad och segerviss.

Och då!

Fortsätter du underhålla din frustrerande förnöjsamhet. Du säger till dig själv:

”Tänk idag kom jag fram till den andra bron igen!”
”Och idag kikade jag bort mot den tredje!”
”Jaha, idag blev det bara den första…”
”…men förra veckan kom jag ju inte ut alls, så, typ hurra (antar jag)!”
”Idag blev det bara choklad. Alltid något.”

Skit i alla löparentusiaster, längdskidåkare och cykelfanatiker som svischar fram på det där sättet du minns kändes så skönt i kroppen. Eller vad det nu är du behöver skita i. Skit i det. Här är här och du är du och imorgon finns faktiskt inte än. Kanske kommer du till tredje bron en dag, men det är ingen idé att hetsa upp sig över framgångarna. Se bara på mig! För en månad sedan tog jag mig hela vägen till den fjärde bron, en berusande känsla av att stå på kanten till Världen Utanför. Igår tog jag med möda en omväg genom skogsbrynet på väg till Hemköp.

Och det är klart. Det är i sådana stunder man tänker: ”Jaha, nu är nu och glaset är halvfullt och det är roligare att vara glad? Vad fan, pissa mig inte i ansiktet! Ibland är det hemskt och ibland fortsätter det bara att vara hemskt!!”

Javisst. Så känns det ibland. Livet är för jävla orättvist, men det är ingen fara. Ta och älta lite en stund igen. Gråt och förbanna alla som inte fattar hur synd det är om dig. Eller skriv en tragikomisk blogg (det hjälper).

Sedan går du ner till den första bron igen. Du ställer dig med fotsulorna mot brädorna och ser hur vattnet flyter fram under dig. Plockar fram chokladbiten ur jackfickan och mumsar lite i duggregnet. Och inser (för fjortielfte gången) att det fortfarande är roligare att vara glad över det du får vara med om än att vara ledsen över allt det du kanske aldrig mer får uppleva.

Bild: Tildelo Stålhandske

Känner du? Att det är lite lättare att andas? Att trycket över bröstet har lättat? Det är ju trots allt så att offerkoftan inte värmer. Den funkar mest som ett pansar mot andras lyckadhet, och det är inte så kul att skramla omkring i en rustning. Och här står du faktiskt på bron och knäpper upp knapparna! Eller hur man nu tar av sig en rustning. Du börjar bli ett moraliskt acceptabelt offer och det går bra att ha dig i möblerade rum igen. Meningen med ditt liv bestäms inte av om du kommer till första, andra, tredje eller fjärde bron, utan av att du faktiskt håller på med det. Att leva.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Offrets curriculum

Du känner bara en handfull av gästerna på bröllopet. Bordsgrannarna presenterar sig med sina yrkestitlar – barnmorska, historiker, konduktör och VD för Försäkringskassan. De beskriver sina villor och barn och akvariefiskar och semesterresan till Bali. Trevligt, normalt och, som det verkar, mycket beundransvärt. I skenet av de positioner och prestationer de väljer att lyfta fram framstår de alla som goda representanter för lyckan och lyckadheten.

Detta är del tre av min Offer-exposé (här är första och andra inlägget). Den här gången handlar det om IDENTITET.

Själv sitter jag mitt emot dig och försöker få magen att hålla sig på plats under festblåsan. Och undrar vad i hela friden jag ska säga. Jag har ju inget jobb, ingen villa, inga akvariefiskar eller tropiska semesterresor gömda i dekolletaget. Däremot ett behov av att precisera min situation, förtydliga min avsaknad av allt det andra. Och kanske få någons beundran för det arbete jag utför. För även om jag inte kan samla mina prestationer i ett snitsigt CV jobbar jag lika idogt med mitt liv som någon annan. Så när jag höjer champagneglaset till en skål för brudparet tänker jag att jag kanske ska förklara att jag är ett offer. Jag kanske, till titeln sjukpensionär, ska tillägga att jag drabbats av omständigheter jag inte kunde rå för. Att det är därför jag hamnat bakefter. På sniskan vid sidan om. Att det är därför jag håller mig mest i soffhörnet medan alla CV-författare jäktar fram och samlar befordringar i kundvagnen som laxfiléer, servetter och bregott på livets stormarknad.

Foto av Terje Sollie pu00e5 Pexels.com

Att jag har rätt dålig koll på när det är lämpligt att utlämna sig själv är väl uppenbart för alla, men jag är inte helt pantad. Bröllopsfester är oftast olämpliga tillfällen för privata bekännelser. Man frågar ”vad heter du”, ”vad sysslar du med” och kanske ”var kommer du ifrån”, men jag tror aldrig jag har hört frågan ”hur hamnade du på den här platsen i livet” i ett sammanhang där man skålar och skakar hand. Det blir mest:

”Hej, jag är VD för Försäkringskassan”.
”Hej, jag är sjukpensionär”.

Och det är inte sexigt. Eller storslaget. Jag tycker inte om det. Jag vill inte vara ”sjukpensionär”. Jag vill vara sexig och storslagen. Dessutom säger titeln ingenting om vem jag är och vilken resa jag gjort. Vilket folk visserligen är ganska ointresserade av, jo, jag inser det. Faktum är att bordsgrannen och jag förmodligen är lika ointresserade av varandra. Men den verkställande direktörens väg till Försäkringskassans topp är kanske en mycket spännande historia – fylld av pinsamheter, nederlag och utomäktenskapliga förbindelser. Sådant man inte får veta om man inte törs ställa frågan hur hamnade du här? Men folk vill av någon anledning inte prata om sina utomäktenskapliga förbindelser.

(En gång lyckades jag faktiskt få till en riktigt intressant biktsession på en disputationsfest. Jag fick en för mig helt obekant herre till bordet. Det skulle inte bli något ragg – både han och jag hade partner. Jag påpekade därför att vi förmodligen aldrig skulle ses när festen var över och att detta gav oss en möjlighet. Istället för att berömma potatissalladen eller förakta schlagerfestivalen kunde vi ta tillfället i akt – och dela våra största hemligheter med varandra. Han nappade. Efter middagen bjöd han upp till första dansen, och jag har aldrig upplevt en mer intim dans med en främling. Festen tog slut och vår skilsmässa var lycklig. Vi gick hem med varandras hemligheter och sågs aldrig mer.)

Så, hur skulle jag vilja ha det? Vad skulle vara min ultimata hälsningsfras på bröllopsmiddagen?

”Hej, jag heter Maria, och jag är ett offer för livets orättvisor!”

Det låter som någonting karaktären ”Misan” (från mumintrollen) skulle kunna säga medan hon dramatiskt skrider fram över scenen i sin ödesmättade sammetsklänning. Är man inte framgångsrik direktör kan man ju i alla fall bli ett heroiskt offer. Jo, ibland kan det kännas frestande. Men i långa loppet är det inte någon offeridentitet jag söker. Jag vill inte vara ”offret” i folks ögon, men hellre än att säga ”Maria, sjukpensionär” vill jag berätta min historia. Vad som tagit mig till nu. Och i den ingår att jag drabbats av ganska mycket skit. Och tagit mig upp ur en hel del.

Betyder det att jag är en offerkofta?
Nej. Det tror jag inte.
Kanske är jag det också
– men det är olika saker.

Offer är du som objekt för någonting, tänker jag. Som i subjekt, predikat och objekt. Klubban slog dig till marken. Jag rådfrågar nätet (LÄNK satsdelar.se) för att fräscha upp mina grammatikkunskaper. Just det: objektet är den del i en sats som beskrivernågon som”utsättes för eller påverkas av en handling”. Tänk att lite grundläggande satslära kunde klargöra skillnaden mellan offer och offerkoftor! I en fullständig offersats kompletteras offerobjektet av ett subjekt – den som utsätter offret, och ett predikat – den handling som offret utsätts för. Alltså:

Mobbaren trakasserar Carin.
Sektledaren utnyttjar Jim.
Sarah bedrar Ahmed.

Sjukdomen krossar Mahmoud.
Olyckan handikappar Nick.
Galningen våldtar Jasmine.

Mobbaren, sektledaren, Sarah, sjukdomen, olyckan, galningen och stormen är alltså de som utsätter, och offren är Carin, Jim, Ahmed, Mahmoud, Nick och Jasmine. De har blivit offer eftersom de har drabbats av någonting.

Men att vara ett offer är inte estetiskt tilltalande. Det passar inte till förmiddagsfikat. Förvånande ofta skäms du när du blivit ett offer, just för att du blivit det. Du känner dig smutsig, opassande, pinsam, malplacerad, misslyckad – kanske till och med skyldig. Du tror dig vara ett subjekt i händelsen, när du faktiskt är ett objekt för den. Livet ÄR obegripligt orättvist och det ÄR synd om människor. Vissa människor drabbas väldigt lite. Att inte erkänna de lidanden andra utsatts för är orättfärdigt och respektlöst. Det är att frånta dem deras kvalifikationer. Att censurera deras CV.

Ja: CV.

Att jobba på sitt CV är lika viktigt för ett offer som en streber. Den bokstavliga betydelsen av curriculum vitae är ju ”levnadslopp” och ingen kunde väl vara bättre förtjänt av att stapla upp sitt liv i snygga kolumner än den som ständigt doppats i mörkervattnet? Teckna ner sin svårbegripliga levnadsbana. Bena ut, kanske till och med förstå. Och stolt presentera för omvärlden:

  1. Sommarjobb som ångestsanerare
  2. Introspektion, grundkurs: ”Upptäck din navel”
  3. Påhugg som slamsilare och drömtydare (osorterade arbetsuppgifter)
  4. Introspektion, fortsättningskurs: ”Upptäck din inre navel”
  5. Arkivarie vid Nationella Kaosoteket
  6. Mellanchef inom kamikazeindustrin (avdelningen för krockkuddar)
  7. Introspektion, master: ”För i helvete – sluta pilla dig i naveln!”
  8. Uppfinnare av Mithrilkorsetten (som Frodos brynja i Sagan om ringen, men sexigare)*

* ”Stark, skör och glittrande” enligt Svensk Damtidning, som utsåg den till årets julklapp 2019.

Ett traditionellt CV är naturligtvis helt undermåligt som curriculum vitae. Där står ju absolut ingenting om arbetssökarens verkliga liv, än mindre om hens heroiska kamp med väderkvarnarna. Sådant göms bakom årtal och titlar och Times New Roman. Javisst, hej och goddag, ge mig några väl valda rader från ditt CV om du vill, men frågar du mig vem jag är tänker jag prata om mitt curriculum vitae, vare sig du vill eller inte.

Offerkofta är någonting annat. Offerkoftan har gjort sitt offerskap till ett subjekt (ett ord, för er som glömt, som beskrivernågon som ”utför handlingen eller är i ett tillstånd”). Offer blir du som resultat av en händelse. Händelsen kan vara ögonblicklig och övergående, den kan vara konstant fortgående, konsekvenserna kan vara snabbt överståndna eller pågå livet ut. Men du är offer för någonting, du blev offer för någonting. Det har hänt, det hände dig, men det som hände dig var inte du.

Som offerkofta är du ett offer. Lever som ett offer. Tänker och känner som ett offer. Hanterar världen som om du i alla situationer återigen vore, eller riskerade att bli, ett offer. För offerkoftan är offerskapet en identitet. Ett signum. En generaliserad livsinställning.

Men att jobba på sitt offer-CV måste väl vara samma sak som att bygga på sin offeridentitet?

Hm. Tänk, tänk, tänk… Nej, jag tror att det är en skillnad mellan berättelse och erfarenhet å ena sidan och identitet och status å den andra. Ta det här med CV igen. Föreställ dig att du på bröllopet hamnar bredvid en professor i litteraturvetenskap. Hen har ett långt och vördnadsinbjudande CV som skickligt gömmer alkoholismen, ångesten och hemorrojderna. Men som vissa viktiga personer tenderar att göra håller professorn handen hårt kring det vördnadsbjudande, som om det vore en ämbetlig stödkrycka för det vacklande egot. Din bordsgranne tjänstgör inte som professor, hen är professor. Hen förväntar sig samma vördnad oavsett om hen besöker Operan eller den offentliga toaletten. Professorn är stelopererad i sin statusposition.

På samma sätt har offerkoftan tvingat in sin person i en mer eller mindre självvald tvångströja. Det kan verka som om offerkoftan trivs i sitt offerskap – tar den som en ursäkt för att luta sig tillbaka och förvänta sig att andra ska rädda skivan. Offerskapet kan bli ett bekvämt sätt att operera i tillvaron och den konstanta undertonen av självömkan kan skydda på samma sätt som professorskap. Offerkoftor är ofta väldigt irriterande, men det finns offerkoftor som på sätt och vis blivit offer för sin offerkoftighet. De har blivit hårt åtgångna av livet och lever de inte i ett konstant lidande har de hamnat i en position där lidandet blivit en osund vana. Och det är svårt för alla missbrukare att bli nykter.

En gång offer alltid offer. Det låter helt vansinnigt, men tänk igen på ditt curriculum vitae. Klubban som slog dig till marken är inte du, men erfarenheten av fallet kan aldrig tas ifrån dig. Den är en av dina meriter – till skillnad från de flesta har du kunskap om hur det känns att bli slagen. Ingenting kommer utradera det faktum att du därför tvingades ge upp saker du inte ville förlora. Du blev utsatt och din verklighet kanske alltid kommer vara mer begränsad eller smärtsam än andras. Och detta kommer alltid vara en del av din styrka och sårbarhet.

(Vilket du skriver i Times New Roman, 12 punkter, dubbelt radavstånd.)


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.