Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.