Din sista stund på jorden

Om det här var din sista dag i livet – vad skulle du göra? Om du visste det alltså, att det var sista chansen. Det är en sån där fråga man oftare hör filmkaraktärer säga än verkliga människor. Idag var det Grey’s Anatomy jag kollade på (ytterligare en vanebildande sak min dotter lurat på mig – precis som Sims och Nutella). Läkaren Meredith hade nästan sprängts till döds av en bomb som låg inkapslad i patientens mage (herregud, varför tittar jag inte på nåt franskt och kultiverat?). Hon undkom förstås med en hårsmån och i den kranka blekheten ställde hon denna visa fråga. Denna besvärligt obesvarliga undran. Lika omtuggad som de slogans som skulle kunna vara frågans svar:

Idag är första dagen på resten av ditt liv!
Lev här och nu!
Carpe jävla diem!

Nä. Gör för guds skull inte det. Fånga inte den stackars dagen, släpp den fri.

Att uppmana någon till att leva “här och nu” är lika motsägelsefullt som att säga: “Försök att slappna av”. Exakt hur då hade du tänkt dig? Jag försöker och försöker i mitt anletes svett men inte fan blir jag mer avslappnad av det. Bättre att sluta anstränga sig. Bättre att bara andas. Låta spänningen, sorgen, ångesten vandra vidare när de är färdiga med sitt. Ge den där stackars ångesten sin frihet. Just den ångestkänslan har ju inte så långt kvar på sin existens i världen. Den vrider om dina inälvor i några timmar, på sin höjd en halv dag, men sen är det slut med den.

Nej, ögonblicket är överskattat. Alla gånger jag huggit mig fram genom levnadsdjungeln på jakt efter stigen till här-och-nu-landet har jag hamnat vid samma väg. Den går bara åt ett håll. Den gula varningstriangeln säger”risk för ras” och på vägskylten står det “Utmattning, 3 kilometer”.

Många som tillfrisknat efter livshotande sjukdomar eller överlevt svåra olyckor vittnar om att livet efteråt blir annorlunda. De har lärt sig att värdesätta det som de flesta tar för givet. Att de får fortsätta leva. Det har jag inte svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare – att hänga tvätten är aldrig så njutbart som efter den djupaste depressionen. Att erfara den ljuvliga frånvaron av svärta, känna det kalla betonggolvet under fötterna och torktumlarens ludd mellan fingrarna. Att få vara med och leka igen.

Men, är det inte just det det innebär, att vara här och nu? Är det inte precis det det handlar om? Tja, det kanske det är. Att hänga tvätt är kanske mitt sätt att Carpa Diem. Inte så värst storvulet eller äventyrligt. Ingenting man sätter upp på en bucket list. Men kanske är det lättare att fånga sina dagar om man är ett psykfall (givet att man inte just då känner sig fångad av dem)?

När jag försökte besvara Meredith’s fråga slogs jag just av hur lätt jag hade att svara på den. Om jag visste att detta var min sista dag på jorden skulle jag nämligen göra precis det jag gör just nu. Eller typ precis det jag gör just nu. Varför i hela friden då? Varför skulle jag såsa omkring i lägenheten, ligga på kökssoffan och skriva blogg, kolla på fåniga youtube-klipp med dottern och spela en skvätt Rachmaninov på elpianot? Varför inte gå ut i natuuuren, hoppa bungyjump eller ta en sista-minuten till en fjärran strand och se ut över oceanen när solen går ner över mina sista ögonblick?

Enkelt. För jag orkar inte. För att mina mentala begränsningar är omutbara. För att jag skulle gömma mig under handduken om jag verkligen kom hela vägen till oceanen – måsglittrandet och solskränandet skulle inte få plats i min lilla matsäckskorg med sinnesintryck. För att jag, just idag, inte heller mäktar med den lilla promenaden till den lilla skogen på andra sidan den lilla vägen eller till vännerna som bor åt andra hållet, tvärs över det lilla fältet med kolonilotterna.

Därför skulle jag inte ändra någonting, om det så vore min sista dag. Därför vill jag faktiskt inte ändra någonting. Jag är, på det hela taget, rätt nöjd. Tillfreds med min tillvaro av Sims, Rachmaninov och Grey’s Anatomy. Det är den verklighet jag för närvarande faktiskt mår bäst i. Om den nån gång erbjöds mig skulle jag girigt och tacksamt ta tillbaks min forna kraft och göra stunden vid oceanen till min sista, men inte just här och nu. Jag vill inte sitta som en fiskare med nackspärr, spanande ner i livsströmmen efter alla tillfällen som skulle kunna gå förlorade, alla de möjliga möjligheterna att bli och göra och uppleva.

Hellre gör jag som den lilla hussvalan som kattrackaren kom in med i stugan i somras. Den dog under trasmattan. Ett nu som blivit ett då. Men när jag plockade upp den för att begrava den i syrénbusken (bland alla möss och sorkar katten också fångat in) kände jag hur den grep om mitt finger med sin lilla klo. Så jag kastade upp den i luften och den flög några tappra cirklar innan den ramlade ihop igen på gräset. Då bar jag upp den till sovrummet, öppnade fönstret och lade den på mitt fönsterbleck. Så kunde den hämta sig i lugn och ro, tänkte jag. När jag kom upp några timmar senare hade svalan försvunnit. Helt utan ansträning hade svalans då blivit ett nu igen.

Så jag tänker inte öda mina tankar på att häret ska bli så nu som möjligt. Eller nuet så här. Jag kollar hellre på TV-serier. Och släpper dagen fri.

Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Känn (inte) efter!

Insåg att en liten specificering kan vara på sin plats efter mitt föregående inlägg (det är bra med kommentarer!).

Mottot ”disciplin för fan” är inte tillämpligt i alla situationer. Mig passar det bra just nu, efter ett långvarigt bruk av mottot: ”känn efter”. Vilket är extremt viktigt att banka in i skallen om man har en tendens att rusa ifrån sig själv. Idag faller det sig väldigt naturligt för mig – om jag inte lyssnat in mina gränser får jag tveklöst betala veckan efter. Men efterkännandet kan också hämma. Jag måste ju inte pejla inåt varje gång jag ska kliva ur sängen, resa mig ur stolen eller öppna datorn för att skriva. Nu när jag tänker efter tillämpar jag nog alla mina motton samtidigt, i en sekvens från strängare till mjukare. Såhär:

  1. Jag kommer inte ur sängen – disciplin för fan, känn inte efter, upp med dig bara.
  2. Jag ids inte slå på datorn – bara gör det, tänk inte på vad du ska göra sen.
  3. Jag törs inte öppna romanprojektet – skriver du bara ett ord är det bättre än inget.
  4. Jag skriver och skriver och vill inte sluta – känn efter nu, kanske dags att ta en paus?

Depression och utmattning leder lätt till en passivisering som man på sikt behöver bryta – till exempel genom att komma ur sängen (på psyket får man aldrig sin mat på rummet, gissningsvis av just den anledningen). Har man dessutom en tendens för överaktivitet gäller det också att bromsa när man väl kommit igång.

Människor är komplexa: lust och ork, ambition och krav, längtan och sårbarhet lever i oss parallellt hela tiden. Att avläsa dem alla är förmodligen omöjligt, men kanske kan vi hoppas på att bli så självkännande att vi vet när vi behöver en hand som drar upp oss eller en famn att falla i. Och när vi behöver båda två.