Talar du psykiska?

Detta är sista delen av min sommarföljetong om kultur, sjukdom och personlighet (här hittar du del ett, två och tre).

Alltihop började med en läsarfråga: var går gränsen mellan störning och personlighet? Det är en sådan där bra fråga, som det inte går att svara på. Den väcker bara en massa nya frågor. Och associationer – som stugbyn och sinnessjukhuset. Jag tycker båda exemplen är superspännande. Särskilt om man ställer dem mot varandra.

Jag menar, tänk om flicklägret utspelade sig i 1880-talets Frankrike. Kanske hade vi inte bara gråtit, utan också drabbats av besynnerliga kramper och kroppsförvridningar. Och tänk om Blanche skulle ramla in på Uppsalas psykakut 2018. Hon skulle förmodligen inte förevisat några av de symptomen. Varför? Jo, för att varje kultur och tid tillhandahåller sin palett av känslo- och sjukdomsuttryck. Varje samhälle har sin meny av symptom som det lönar sig att servera.

Vadå, så ingenting var på riktigt? Blanche och lägerflickorna spelade bara charader?

Absolut inte. Men berättelserna ställer frågan på sin spets: vad är en verklig störning, och vad är kulturella trender och personlighetsdrag?

Och svaret är förstås att det inte finns några entydiga gränser. Man kan inte få några andra sjukdomar än dem som ens kultur erbjuder. Man kan inte ens få cancer om det inte finns cancer (då får man något annat)! ”Den vandrande livmodern” som ansågs ligga bakom 1800-talets ”hysteri” existerar inte längre. Vi blir inte längre ”koleriker” eller ”flegmatiker” och ingen modern läkare undersöker balansen mellan blod, slem och galla. Däremot kommer ingen ifrågasätta oss om vi säger att vi har ”ADHD”, är ”bipolära” eller lider av ”utmattningssyndrom”.

Idag finns det blodprov och röntgen och grejer som kan avgöra om vi har cancer eller inte. För psykiska sjukdomar finns ingenting. Därför är vår tids psykdiagnoser bara försök att ringa in problem som läkarna strängt taget varken kan se eller ta på. Precis som det var med hysteri.

Och när det inte finns några blodprov att tillgå kan din läkare inte göra någonting annat än att ta dig på orden. Vilket betyder att du måste vara bra på att berätta och att din läkare måste vara bra på att lyssna. Och vad är förutsättningen för ett bra samtal? Att vi förstår varandra. Att vi tolkar ord, hållning, gester, tonfall och mimik på ungefär samma sätt. Vilket kräver gemensamma kulturella referensramar.

Bham!

När någon beter sig obalanserat eller sinnessjukt så är det inte antingen en fråga om personlighet/mode/teater eller en fråga om ”verklig” sjukdom. Gråt, krampryckningar, panikattacker, gröna-händer-hallucinationer är inte bara manifestationer av inre psykiska tillstånd, de är också en form av språk. Vi lär oss att uttrycka våra själsliga sår i begripliga former. Och vi kan inte göra någonting annat om vi ska bli tagna på allvar.

Fast när plötsligt en massa snälla och välartade flickor bara sätter igång och gråter hysteriskt – då måste det väl bara handla om grupptryck i alla fall?

Ja, det är ett sätt att se det. Att det bara handlar om att väcka uppmärksamhet. Och så tänkte säkert några av ledarna för flicklägret, som utfärdade ett förbud mot gråtandet (fick jag veta av några bloggläsare som också var där!).

Men ser man symptomen som ett språk kan man tänka åt andra hållet. Och så tänker jag. När ett språk växer fram och blir accepterat (oavsett om det gäller ett läger eller en hel era) kan det bli en kanal för att uttrycka sådant som tidigare inte uppmärksammats eller tagits på allvar.

Gråtande kvinna
Stora flickor behöver också gråta ibland.

Exemplet från de mörka Orsa-skogarna handlar ju strängt taget inte om psykisk sjukdom, men det handlar om språk och lidande, i någon form. Jag tror att gråtlägret gav oss någonting så enkelt och viktigt som en chans att gråta ut, och en möjlighet att stå i centrum för andras omsorg en liten stund. Att gråtandet blev en sådan ”farsot” på lägret berodde förmodligen på att vi hade rätt mycket flicksorger uppbunkrade. Sådant som vi inte haft möjlighet att släppa ut tidigare. Från det perspektivet var kanske gråthysterin en välsignelse, jag menar – hellre ett gråtläger än en epidemi av självskadebeteende.

Men finns ett alltid ett underliggande budskap bakom depressioner?

Såklart inte. Människors lidande är komplext. Mina depressioner vill oftast inte säga någonting. Men för att få hjälp måste jag säga någonting. Inte minst hos doktorn.

MADRS är ett självskattningsinstrument som används över hela världen för att diagnosticera depression. Jag har fått fylla i det sjutusentrehundraförtioelva gånger. MARDS består av ord. Ord som jag måste använda för att skatta mitt personliga kaos. Skattningar som blir siffror på en skala. Siffror som läkaren måste tolka. Tolkningar som ska översättas i antal piller per dag. Det gäller att tala flytande psykiska.

Därför är det superviktigt att jag vet exakt vad orden på formuläret betyder för mig och för läkaren. Till exempel:

  • Känner jag mig genomgående nedstämd och dyster eller är jag totalt nedstämd och olycklig?
  • Har jag en mycket stark känsla av oro eller rent av outhärdliga ångestkänslor?
  • Klandrar jag mig själv och tycker att jag är mindre värd eller grubblar jag ofta över mina misslyckanden och känner mig mindervärdig?

Vem kan svara tillförlitligt på sådana frågor? Inte jag. Men efter ett tag blir man expert på exakt vad man ska kryssa i för rutor för att få den vård som man vet att man behöver. Vilket är det viktigaste för alla människor som lider. Alltså lär man sig språket. Alltså är störningen och kulturen och personligheten och politiken och diagnoskriterierna och vårdapparaten och möjligheterna att gråta ut oupplösligt förbundna vid varandra.

Och där tänker jag stanna för den här gången. Frågan är bara om jag talar samma språk som ni. Det vill säga – var detta ett någorlunda begripligt svar på den ursprungliga frågan?

Fast jag kan inte låta bli att stoppa in en annonsbild från den gamla goda hysteri-tiden. Ibland önskar man nästan att man kunde plocka tillbaks lite begrepp och behandlingar. Tihi.

Livmodermassage
Jag lovar – detta var verkligen en etablerad metod på den tiden! För den som inte sett filmen ”Hysteria” kan jag upplysa om att denna behandling syftade till att ge kvinnan ”paroxysmer”, vilket visade sig väldigt välgörande och populärt. Kvinnor hade nämligen ingen sexualitet på den tiden, och förmodligen ett uselt sexliv.

O, så djup och så tragisk jag är!

LÄSARFRÅGA: Var går gränsen mellan störning och personlighet?

Jag kanske inte är ett psykfall egentligen – jag kanske bara är en drama queen? Kanske handlar mina plågor om att jag har en lite gränslös läggning och en tendens att se livet i svart? I så fall borde jag skicka diagnosermanualerna och klippkortet på apoteket till återvinningscentralen. För om alltihop sitter i min personlighet måste jag ju bara rycka upp och skärpa ihop mig. Skaffa mig lite disciplin. Bli en lite bättre människa.

Gränsen mellan diagnos och personlighet är en fråga med väldigt många bottnar. Bara ordet ”personlighet” väcker en massa frågor i mig. Jag är till exempel rätt skeptisk till att det skulle finnas någon ursprunglig eller sann Maria, gömd i en mystisk kärna av mig själv. Jag ser personligheten mer som en process. Någonting som händer snarare än är. Ett verb rent av: vi har inte en personlighet, vi ”personlighetar” oss. Typ. Vilket gör det väldigt svårt att skilja identiteten från viktiga livshändelser. Som att få en diagnos. En så definierande händelse kommer alltid att göra någonting med vårt personlighetande, oavsett om vi lägger till diagnosen på vårt visitkort eller om vi gömmer undan den i en byrålåda.

Diagnosen har man på gott och på ont. Den kan bli en sanning, användas som maktmedel, skapa identitet och tillhörighet, och fungera som språk eller redskap. Med andra ord – ett riktigt skojigt ämne! Som säkert kommer vattna många kommande bloggplantor.

Just nu tänkte jag backa bandet till slutet av 80-talet, när jag var tonåring och gick omkring med herrock och tvärrandiga strumpbyxor. En tid då galenskap var lite på modet, och själslig labilitet kunde fungera som statushöjare. Inte bland alla. Många av mina vänner ställde sig helt oförstående till psyko-snacket och vi andra satt naturligtvis inte och skröt om våra barndomstrauman hela dagarna. Det var orkester och kör också. Jazzdans, simträning, musikal och anti-apartheidrörelse.

Men i de mer själsliga sammanhangen, bland dem som var intresserade av Livet, Döden och Existensen – där var det liksom lite tjusigt att skriva besynnerliga dikter, fylla skissblocket med mardrömsbilder, svälta sig eller skära sig i armarna. Det tydde på att man var ”djup”, på något diffust konstnärligt vis. Det begåvade en med en aura av spänning och tragik. Man hade det svårt, var sårbar – men också erfaren, märkt av livet redan vid så unga år. Hade man varit på psykakuten eller gjort ett självmordsförsök gav det naturligtvis extra poäng.

Jag ger mig själv tillåtelse att raljera här eftersom det främst är mig själv jag ser i backspegeln. Men att det går mode i ett sätt att definiera sig själv, att leva ut sin personlighet, betyder som sagt inte nödvändigtvis att ens upplevelser är påhittade. Det handlar snarare om ett sätt att skapa sin personlighet, ett sätt att personligheta. Med andra ord: sårigheten, ångesten och nedstämdheten som fanns bland många av mina vänner var inte på låtsas. Men den tog plats på en scen, den regisserades utifrån en viss dramaturgi. Som alla viktiga upplevelser gör.

002
Är sjukdomen min mask, min identitet, min hemlighet?

Att deppighet kan bli ”inne” säger någonting om den luddiga gräns som kringgärdar psykiatrisk sjukdom. Det handlar inte bara om ett samspel mellan personlighet och diagnos – kultur och tidsanda spelar också roll. Och då menar jag kultur som alla de sätt att vara människa på som vi helt automatiskt lärt oss genom att växa upp i ett visst sammanhang. Hur man rör sig, hur nära man står varandra när man pratar, hur högt man talar, hur mycket man gestikulerar, vilka slags ord man använder, hur man grimaserar, vilka känslor man låter bli synliga och på vilket sätt.

Tänk på sorg till exempel. Sorgen är en universell upplevelse som väl drabbar i stort sett alla människor någon gång i livet. Men att sörja ter sig helt olika i olika kulturer. I Sverige skriker vi inte och gråter högljutt vid begravningen. Vi kastar oss inte på backen och river vårt hår, vi smörjer inte in oss med jord eller aska. Vi är inte fostrade till att sörja på det sättet och skulle vi göra det skulle vi förmodligen skickas till psykakuten.

De psykiatriska diagnoserna är, på samma sätt som våra uttryck för sorg, indränkta i kultur. De är omöjliga att ens se utan att ta det kulturella sammanhanget i beräkningen. På ett helt annat sätt än fysisk ohälsa. Som till exempel ett benbrott.

Orsak: du ramlar i slalombacken.
Symptom: du får hysteriskt ont och kan inte stödja på benet.
Undersökning: röntgen visar att benet är av.
Diagnos: fraktur.

Vid depression eller mani är symptomen det enda vi har. Orsakerna kan bara anas i ett psykologiskt och biologiskt töcken. Diagnosen baseras enbart på de symptom patienten själv presenterar vid undersökningen. I själva verket är symptomen det enda psykiska sjukdomar (än så länge) är. Vad som räknas som en psykisk sjukdom och vad som hamnar på personlighetskontot är därför en förhandlingsfråga.

Ja. Precis just det: en förhandlingsfråga. Och när kultur och mode skiftar gör också symptomen för psykisk sjukdom det. Liksom bevekelsegrunderna för att bli klassad som sjuk (eller ”djup”).

Jag tänker illustrera det hela med två berättelser från olika sekler – från 1980-talet respektive 1880-talet. Vi ska kika in i stugorna på en lägerskola för flickor, mitt i de mörkaste dalaskogarna; och så ska vi besöka föreläsningssalen på ett sinnessjukhus i Paris. Men det blir en liten sommarföljetong. Följande avsnitt kommer på söndag och då ses vi på Hamregården utanför Orsa!

 


Jag har en lista med läsarfrågor som jag stoppar in emellanåt. Har du något du vill att jag tar upp? Skicka gärna in dem så lägger jag till dem. När jag fått lite kött på benet blir det ett inlägg!