Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Var glad för att du är ledsen!

”Men hon ser faktiskt väldigt, väldigt sliten ut”.
”Tänk om man kunde få drabbas av det själv. Bara nån gång”.

Vad kan vi gångare lära oss av simmarna? frågade min kloka broder Staffan (se föregående inlägg). Jag kom att tänka på det här replikskiftet. Om att vilja se sliten ut. Det är Cornelia Waldersten som har samlat brottstycken av konversationer hon snappat upp på bussen, i tunnelbanan, på caféer, på Ica (genialiskt rolig bok!). Dråpligheter och tragiskheter sida vid sida. Just de här raderna har jag funderat mycket på. Vad sjutton kan ha legat bakom den kommentaren?

Det kanske bara var ironi. Det kanske handlade om en längtan efter att få bli tyckt synd om. Eller kanske var det ett förtäckt skryt – ”jag är ju så vacker så jag kan inte se sliten ut hur jag än försöker”.

En annan tolkning, som förmodligen är en övertolkning, är att person två faktiskt längtar efter att drabbas av lite mer påfrestningar. Bara nån gång. Att hen inser att så länge livet bara rullar på en räls går hen miste om något väsentligt. Att det vore bra för hen att drabbas av lite motgångar. Och det kan man ju önska en del av sina mer odrägliga bekanta; de som har livet klappat och klart i bokhyllor som matchar soffkuddarna och barnens märkeströjor. Att de skulle drabbas lite. Bara någon gång.

Här är min egen variant av konversationen ovan:

Den gifta kompisen: ”Hen fattar ingenting! Det är som att vi pratar förbi varandra hela tiden!”
Singeln: ”Jag skulle också vilja ha relationsproblem”.

Om du också är singel tror jag du förstår…

Det är en sliten klyscha – det först när man blivit av med något som man inser hur lyckligt lottad man en gång faktiskt var. Ja, det är en väldigt sliten klyscha faktiskt känner jag nu… Men slitna klyschor är som väl använda skor – passande. Och för mig stämmer det rakt av. Den där vardagen, man fattar inte att man har den när man har den. Man kan unna sig att oroa sig över sin diet eller frustreras av sin partners fantasilöshet i sängen. Men när det inte finns någon mat att välja på eller partner att bråka med blir det en salighet att längta efter.

Tänk bara på senaste gången du var magsjuk. Det är aldrig trevligt. Hela systemet är satt ur spel. Jag får ren och skär dödsångest när jag står där lutad över toaletten. Just det där att jag inte vet när det kommer. Vad som kommer. Hur det kommer. Tack och lov går det fort över. Efter några dagar är magen stabil igen och man kan sätta sig vid middagsbordet. Tänk på den stunden, första gången du blir sugen på att äta efter en rejäl magsjuka. Ostmacka eller entrecote – det smakar det himmelskt vilket som.

Precis så känns det när depressionen släpper. Det är faktiskt väldigt likt. Den där känslan av hjälplöshet, instängd i ett äckel man inte rår på. Och så plötsligt lättar det, och världen blir vacker och levande igen.

Märkligt nog är det lika fantastiskt med det som gör ont. Första gången jag känner mig ledsen efter en depression blir jag nästan lycklig. Jag känner – och det betyder att jag lever. Att någonting angår och berör mig. Det är fint, det är vackert. Jag blir tacksam över att få vara människa, en bland alla människor som skrattar, gråter, grälar och förlåter.

Det här är så klyschigt så att jag inte vet om det är patetiskt eller gripande… Kanske är det båda. Men sant är det i alla fall, för mig, att de vanliga vardagliga känslorna aldrig är så njutbara som den tid då jag är på väg upp ur mörkervattnet.

Sen är det ju det här med perspektiv också, som jag skrev i förra inlägget, och det hör ihop. Jag blir uppmärksam på vad det är som gör mig upprörd, ledsen eller frustrerad och märker att i det stora hela är det mesta inte så allvarligt. Väldigt få saker känns riktigt farligt jobbiga efter en mörkertid. Jag blir kanske nedslagen för att pengarna inte räcker till att laga diskmaskinen. Olycklig över alla misslyckade dejter jag tvingar mig igenom. Ledsen över att ingen (absolut ingen i hela världen!) någonsin hör av sig. Melankolisk för att jag får vårtor, hängbröst och getskägg…

Alltihop är saker som går att hantera. Jag kan faktiskt välja. Gråta först kanske, det är alltid bra. Och sen – tigga pengar till en ny diskmaskin eller diska för hand. Fortsätta dejta eller ta en paus. Ringa lite kompisar eller sitta hemma och sura. Göra en plastikoperation (ööh… pengar?), gömma mig under en matta eller älska mig själv med vårtor och skägg och allt (jag har faktiskt inga vårtor, däremot har jag ett vackert litet ludd över kinderna). Saker gör ont, jag känner det, jag gör något med det, och efter ett tag går det faktiskt över. Det är liv. Det är underbart!

Så lektion ett i Simmare undervisar gångare är:

ÄLSKA DINA PROBLEM – DE ÄR BEVIS PÅ ATT DU LEVER!

 


Cornelia Waldersten, Bokstavligt talat (Bokförlaget Max Ström, 2004)