Kräks och spring vidare

Smärtan är outhärdlig. På en skala från ett till tio skulle Devyn tveklöst säga tio. Om hon fick säga det för terapeuten. Löpbandet rullar under hennes fötter, varv efter varv. Hela kroppen värker, bränner, skär och stinger. Det är den välkända smärtan som tvingat henne sluta skolan, sluta dansa, sluta allt. Hon springer. Så plötsligt, för första gången under terapin, tränger känslor fram genom smärtan: skam, rädsla och vrede. Hon börjar gråta, kvidande och förtvivlat. Fötterna fortsätter trumma mot löpbandet. Terapeuten säger ingenting, men Devyn ger allt hon har – svettas, värker, gråter och springer ända tills passet är slut. Då rusar hon till papperskorgen och spyr. Nu öppnar terapeuten munnen och säger irriterat: “Du ska ju kräkas i nån av kräkspåsarna! Nu kommer det börja lukta och det är inte så kul för oss andra”.

En terapi du kanske ska pröva om du vill lära dig sätta lite gränser, känna efter, lyssna inåt, börja leva istället för att prestera. Eller?

Terapin heter RAPS (Rehabilitation for amplified pain syndromes). Den är specifikt utformad för barn med svår kronisk smärta och en allmänt vedertagen behandlingsform i USA. Det var brorsan tipsade mig på det amerikanska radioavsnittet där terapin presenterades. Och den bygger faktiskt inte om renodlad sadism, det finns ett tänkesätt bakom som på vissa sätt verkar en smula vettigt. Patienterna blir inte piskade och ignorerade utan uppmuntras att uttrycka sina känslor, men undvika ord som har med just smärtan att göra. Och behandlarna är naturligtvis kapabla till empati, men undviker att gå in i synd-tyckar-rollen.

Så vafför gör de på detta viset? Jo, det har att göra med känslor och prestationer att göra. Och lite grand om soffor och koftor (fast det kommer i nästa inlägg). Grundprincip är i alla fall enkel: vår uppmärksamhet påverkar vår varseblivning. Ett självklart men ofta ignorerat faktum. Inom RAPS fokuserar man på hur den generation vi växt upp i styr vår uppmärksamhet. Eftersom tankekartorna ständigt förändras kommer vi förmodligen fostra våra barn enligt ett annat paradigm än det vi själva fostrades efter. Tankar blir snabbt omoderna och klokskaper mina föräldrar lärde sig är kanske inte längre gångbara idag. Och känslor är en vattendelare mellan generationerna:

Dagens mor- och farföräldrar uppmuntrades till att trycka undan jobbiga känslor, och sätta sina prestationer i första rummet.

Dagens barn fostras till att uttrycka sina jobbiga känslor och ta dem på allvar, och att sätta sina behov i första rummet.

Så vilket är rätt? Inget. Enligt RAPS alltså. Båda är dikesåkningar: köra in i kaklet – inte bra; dalta ner sig – inte bra. Det första är lätt att smälta för en 70-talist – inte minst från utbrändhetssoffan sett. Jag har redan kört in i kaklet. Men varför skulle det vara fel att ta sina känslor på allvar? Borde jag uppmana min dotter att bita ihop när hon är ledsen? Spypåsarna i terapirummet för ju mina tankar åt det hållet. Men RAPS, förstår jag efter ett tag, är mer ute efter dikeskörningarna. Som vid kronisk smärta: om du ständigt uppmärksammar ditt onda kommer du till sist bli en riktig stackare (här skulle jag flyga i taket om jag hade fibromyalgi eller nåt – som om man bara kunde tänka bort värken!). Bättre då, säger RAPS-människorna, att göra både och: kräkas och springa. Uttrycka känslorna OCH kämpa vidare.

För att undvika dikeskörning med dagens växande generation kräver alltså att de lär sig att smärtan, sorgen, oron och skammen hör till livet. Det ingår i paketet och är ingen ursäkt för att kliva av och be någon annan sköta maskineriet. Du kan inte få allt serverat, du kan inte alltid ha det kul, du kan inte få beröm för minsta lilla, du kan inte slippa undan ansvar… Känns det igen?

Curlingångest borde vara ett ord. En benämning på det värkande samvete som föräldrar i min generation brottas med. Vi vet att det är fel att bädda och sopa och servera fram våra barn till vuxenblivandet och vi behöver hitta en vettig balans. Men när RAPS-människorna lite nedlåtande pratar om “helicopter parents” tänds en ilsken låga i mig. Min generation har gjort en viktig resa, och den ska ingen komma och förringa!

Såhär. När jag var åtta år fick jag stanna hemma från skolan i ett halvår, eftersom jag mådde så illa att jag vägrade gå hemifrån. Det var illamåendet som höll mig hemma. Det var illamåendet jag skrev om i min första dagbok. Ångest visste jag inte vad det var. 70-talets föräldrar gjorde förstås lika mycket sitt bästa som föräldrar gör idag, men kunskapen om psykisk ohälsa var inte lika allmän som den är idag. Alltså genomlevde jag hela grundskolan med mina svårigheter utan att ha någon att bolla med. Livet var ett löpband och ingen hjälpte mig förstå varför jag hela tiden ramlade av. Jag fick utbilda mig själv. I gymnasiet drogs jag till andra tjejer med själsliga trasigheter och först då lärde jag mig vad ordet ångest betydde. När vi inte spelade teater, sprallade, sjöng eller fånade oss pratade vi ångest, precis hela tiden. Det var inte alltid lätt att dela allt det svåra som inga vuxna förstod sig på att prata med om, men för mig lade våra samtal grunden till ett nytt sätt att förhålla sig:

  1. Man kan prata om jobbiga känslor.
  2. Man kan betrakta känslorna från olika perspektiv.
  3. Man kan fundera på var de kommer ifrån.

Det var revolutionerande för mig! De långa pratnätterna med mina borderline-anorexi-depressions-och-bulimikompisar bäddade för insikter som kommit att bära mig ända sedan dess.

Känslor kan fungera som redskap för att navigera i livet – det är en insikt jag och mina gymnasiekompisar skickar vidare till nästa generation, och jag kan inte betrakta det som något annat än ett värdefullt arv. Det är nog den mamma-sak jag är mest stolt över. Att min dotter kan säga: “Mamma, jag mår illa. Jag har nog ångest.” Att hon självmant kan komma på att hon ska ta ett varmt bad. Att hon kan säga “det tar vi då” när ångesten för nåt som ska hända börjar ta över. Eftersom vi jobbat med ångesthantering. Eftersom jag drillat henne i coping-strategier. Eftersom jag hjälpt henne sätta ord på ångesten.

Frågan är: kommer allt mitt känslosnackande också göra det lättare för henne att kliva av löpbandet? Har jag i själva verkat utrustad henne med en effektiv metod för att maska sig genom livet? Det får bli nästa inlägg…

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Vila till ljudet av grannens gräsklippare

Semester!

Dags att intensivslappa!
Vila järnet!
Slöa skiten ur sig!
— Och komma tillbaks i topp-trim till hösten.

Tänk att själva vilandet kan bli en prestation…

Ett av mina ex-bonusbarn (blir ens bonusbarn också ex när man skilt sig?) gav mig ett underbart råd för många somrar sedan. Vi låg på en sandstrand i Norge. Det var sådär orimligt vackert runt omkring med berg och sjöar och allt vad det nu var. Men i en sommarstuga strax intill satte någon igång sin gräsklippare. Envetet tuggade den i sig sommarfriden medan slöjor av bensinånga täckte över doften från älggräset i strandkanten. Jag blev bara mer och mer irriterad. Tänkte på hur kort semestern var och hur den en av de dyrbara sommarkvällarna spolierades.

Sommar 2017 572
Den lilla badplatsen ser så idylliskt ut i kompisens facebook-flöde. Så länge man inte förstår vad som gömmer sig utanför ramen. Vattenskotrarna, gräsklipparen, tonåringarnas bergsprängare och de skrikande barnen. Och plinggandet från alla facebook-uppdateringar med vackra strandbilder…

Bonusbarnet däremot lågt helt lugnt och fridfullt på filten. Hen stördes inte alls av klippningshelvetet. ”Hur är det möjligt?”, frågade jag, ”det låter ju jättehögt?”. Bonusbarnet svarade: ”Jag lyssnar på gräsklipparen”.

Zen.

Tänker jag nu. Eller som en av av oraklets unga protegeer säger i filmen Matrix, när han förklarar hur man böjer en sked med tankekraft:

Do not try and bend the spoon, that’s impossible. Instead, only try to realize the truth… there is no spoon. Then you’ll see that it is not the spoon that bends, it is only yourself.

Med andra ord: gör precis tvärtom mot hur du tror att du ska göra. I gräsklipparens fall – fokusera på oljudet. Jag följde omedelbart bonusbarnets råd. När jag lyssnat på gräsklipparen en stund smälte motorbrummandet ihop med alla andra ljuden runtomkring. Det var som att ljudet kom till ro när jag tillät det att existera.

Egentligen är det ju en klassiker. Att inte kämpa emot. Men det är lätt att glömma bort den klokskapen när man ska ha sin hett efterlängtade ledighet. Eftersom de är så få måste bara de där stunderna i hängmattan bli perfekta. Vilket garanterat innebär att vi hittar något att irritera oss på.

Så jag ska bära bonusbarnets ord med mig den här sommaren också. Gräsklipparen är ok. Den får finnas. Den har sitt lilla liv. Och jag har mitt. Jag får ligga på min filt och lyssna på den ett tag. Sedan får brummandet tona in i min soliga sommarlovsmatta av sinnesintryck.

Det går förstås alldeles utmärkt att byta ut gräsklippare mot andra fridstörare. Som ”svärmor”, ”maskroshelvete” eller ”bilkö på väg till badstranden i trettio graders värme när ungarna skriker efter glass”. Det är också sådant som tillhör sommaren. Det får finnas. Lyssna, upplev, hantera – och låt det tona ut i bakgrunden. Då är chansen större att du också upptäcker älgen i granskogen, gäddan i vassen och den söta lilla larven som sitter och dinglar på ett blad. De hör också hemma i din sommar.

Och med detta tar jag och bloggen sommarlov. Nu ska jag viga min skrivenergi åt romanförfattande. Vill det sig väl kanske jag kan bli klar med min tredje redigeringsomgång (puh!), och då är det inte jättelångt kvar.

Bloggen öppnar butiken igen i slutet av augusti, och om du inte vill missa detta kan du anmäla dig som prenumerant. Längst upp i den högra menyraden finns en follow-knapp. Klicka på den så får du inläggen direkt till din epost.

Jag har redan lite ämnen på lut till hösten:

  • Alfons Åberg-metoden
  • Åtta år och deprimerad
  • Sökandet efter en ORSAK
  • Den nedlåtande vänligheten
  • Finpatienter och fulpatienter
  • Tonårstid och borderline
  • Gastroskopi som ångestterapi

Har du andra idéer? Skicka en rad på Messenger (här är bloggens facebooksida), eller som kommentar till detta. På återseende och kom ihåg att du inte behöver hålla på och titta på träden – träden tittar på dig!

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.