Vem är det syndast om?

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Du vet hur det känns: bihålorna spränger, halsen brinner och hela kroppen känns svullen som en övermogen finne. Utslagen på soffan orkar du knappt kolla på senaste söta-hund-videon på youtube, du känner dig lika ynklig som en strykarkatt i ett semesterparadis. Och så visar tempen 37.2. Världen är emot dig. Hur sjuk du än känner dig är det ju av nån anledning alltid mer synd om den som har några grader mer. Febertoppar gör folk mer benägna att ta hänsyn till ens pissighet, även om pissigheten fanns där febern förutan. Orättvist! Det är ju synd om dig i vilket fall som helst!

Så när du ligger där i soffan och hostar och nyser ringer din kompis Ylva och frågar hur du mår, och plötsligt känns ditt lidande väldigt futtigt. För Ylva har just genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Eller kanske har hamnat på psyket/förlorat sin partner/blivit våldtagen. Något mycket hemskare än din gamla förkylning. Det finns ju trots allt grader av lidande, eller hur? Hierarkier. Och arter. Vissa lidanden är banala, vissa är heroiska och gripande och andra så obehagliga att man helst inte vill konfronteras med dem. Frågan är vad Ylva vill med sin fråga. Är hon intresserad av att höra om ditt snorande eller skulle hon bara uppleva din klagan som ett hån i relation till det helvete hon tampas med?

I några av mina inlägg har jag nog (tyvärr) raljerat lite med ”vanliga” kriser och bekymmer. Dagishämtningsstress, relationsproblem, hinder i karriären – kom inte med era petitesser, ni vet ingenting om Det Stora Lidandet! Som om det existentiella livspusslet vore trivialt i jämförelse med Psykisk Sjukdom. Som om bara den som fått elchocker hade rätt att säga att livet gör ont.

Det är naturligtvis inte sant. Bara dumt. Det kan visserligen kännas så, just när jag sjunkit som djupast i mörkervattnet. Då är min förmåga till engagemang i Gretas stamrenovering noll och intet. Då längtar jag (om jag mår så pass bra att jag orkar längta) efter stamrenovering, efter att ha en sån som min jobbighet. Men efter de fyra första elbehandlingarna (eller vad det nu är som lyckas skrapa loss den brända pannkakan från järnet) brukar världen ha ruskats på plats så pass att jag orkar kika upp ur de svettiga sjukhuslakanen. Och intressera mig en smula för omvärlden

Min bror Sam-Staffan påminde mig vid något tillfälle om just detta. Att vi pratade en del om honom också när han ringde mig på psyket. Jobb, flickvän, framtidsplaner och problem. Jag tänkte inte på det då men det var faktiskt ett bra sätt för mig att hålla fast vid och hala mig tillbaks till verkligheten. Det hjälpte mig att fortsätta vara Maria mitt i eländet; den Maria som också kan vara någon annans ankare. Sittande i sjukhussängen kunde jag faktiskt hjälpa min bror med några av hans bekymmer. Eller i alla fall försöka. Hans problem kändes lika mycket på riktigt som mina, lika betydelsefulla även om vi befann oss på väldigt olika ställen.

Visst finns det grader av elände. Det mesta vi svär åt hör inte ens hemma i Helvetets vestibul. Och det vet vi ju. Det finns trots allt ett Syrien och ett Yemen. Det finns en Trump och en Kim Jong-Un. Men vissa former av lidande är förmodligen lika outhärdliga var du än befinner dig i världen. Som att förlora sitt barn. Eller drivas till självmord. Olika förutsättningar för att sörja, lindra och förhindra, olika sätt att uttrycka sig – ja, men smärtan är universell. En sketen gammal depression är inte mycket att komma med när en vän ska begrava sitt barn. Det är skillnad.

Samtidigt har alla sin personliga jämmerdal. Det är svårt att ha nåt annat än sin egen lägstanivå som referens. När jag säger att “tack, jag mår bra” avser jag till ett tillstånd som de flesta av mina vänner skulle kalla förfärligt. Min lägstanivå är ju hyfsat låg.

(En bonus med det, och det här är så fånigt klyschigt att jag måste sätta det inom parentes, är att jag kan “ta vara på de små goda stunderna”, haha. Jag är ganska billig i drift – det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfredsställd. Borde kanske skriva det i min profil nästa gång jag ger mig på att nätdejta…)

Det betyder naturligtvis inte att mina friska släktingar och vänner aldrig någonsin lider eller tampas med livet. Det betyder inte att de aldrig hamnar i svåra livssituationer. Alla har sitt värsta, sitt vidrigaste, sina absolut sämsta stunder. Livet drabbar oss hela tiden och det är tämligen ointressant att tala om vems lidande som är störst. Säger min bror att han plågas är det min uppgift att möta hans smärta, inte att mäta den. Jämförelser kommer inte hjälpa. Däremot är proportioner viktiga, och jag återkommer till det.

Ibland funderar jag på om det här är en sån sak som kan hindra folk från att hålla kontakt med sina psykfall. Samtal hålls ju flytande av oskrivna regler för turtagande. Har man otur kanske psykfallet inte alls har nån bra dag och då kan samtalet helt fall ur ramen. Greta: “hur är det idag då”, psykfallet: “jo tack, jag kräks av ångest, och du?”, Greta: “ja, jo… eh… det är ju det här med stamrenoveringen”.

Om jag var i Gretas kläder skulle jag nog ganska snabbt retirera till rollen av att vara “snäll” och “stöttande”. Lyssna och humma och knipa käft om mitt. Och det är förmodligen bra när psykfallet ligger och kräks av ångest. Men ganska snart blir det där hummandet inte särskilt hjälpsamt. I alla fall inte för mig. Så fort det initiala katastrofläget passerat blir ju psykavdelningen också vardag. Eller soffan hemma. Det finns bra dagar och dåliga dagar och bra dagar kan till och med ett psykfall undra hur det går med Gretas stamrenovering. Att bry sig om sånt som kanske inte verkar lika uselt som psykfallets eget mående, det är psykfallet kapabel till. Och mår bra av.

Men en viktig förutsättning är det här med proportionerna. Greta och psykfallet har förmodligen rätt olika lägstanivåer, och det måste Greta visa att hon förstår. Ingen som lider längtar efter folk som inte vet, men låtsas att de förstår. Folk som visar medlidande utan att vilja veta hur det är. Som talar om sin “deppighet”, som om den kunde liknas vid det som gör min vårluft till svavel och min sol till tjära.

Kanske borde det höra till allmän hyfs att visa den sortens respekt, men jag är dessvärre själv ofta rätt usel på det… Pratar först och tänker alldeles för långt senare. När jag kommit hem och gått och lagt mig. Eller efter några år, när jag plötsligt befinner mig i motpartens situation. Då kommer jag att tänka på middagen där jag orerat om min min kamp mot övervikten på tio kilo – när gästen tvärs över bordet säkert hade femtio kilo extra att bära på. Eller på den där gången då jag bredde ut mig om min sorg över att jag inte fått fler barn, trots att ett par 40+kvinnor i sällskapet var (oönskat?) barnlösa. Hur många gånger har jag inte fått tala om det för mig själv: jag kan inte utläsa på folks ordnade utsidor vad de bär med sig (bara för att jag går omkring med själen som en scarf om halsen). Jag måste komma ihåg att nästan alla, oavsett hur odrägligt välordnade de ser ut, har nån liten sårig klump inuti. Man måste vara lojal med den som bär på ett större lidande än en själv. Och eftersom man inte alltid vet kan det är det lämpligt att tassa lite försiktigare än jag ofta gör.

Ett bekymmer är att den medlidande ofta kräver nån form av bevis för att engagera sig. Som det här med feber. När jag blir dunderförkyld tar jag tempen typ tre gånger i timmen och håller tummarna för att den ska klättra upp i alla fall till 37.8. Vilket den till min besvikelse nästan aldrig gör. Inte för att jag längtar efter feber – jag längtar efter ett ovedersägligt prov på att jag mår så dåligt som jag mår. Men är det verkligen för att folk ska tycka synd om mig? När allt kommer omkring tror jag faktiskt inte det. Det jag längtar efter är en omsorg som står i proportion till mitt lidande.

Någon psykisk febertermometer är ännu inte uppfunnen. Psykisk ohälsa kan bara bedömas utifrån den sjukas berättelse, något som gör den unik inom läkarvetenskapen. Detta ställer stora krav på kommunikationsförmåga, och det kräver (vilket ju gäller alla former av lidanden) att omgivningen kommer till insikt om sin insiktslöshet. Har man aldrig haft cancer, förlorat ett barn, hamnat i en psykos måste man utgå ifrån att man inte vet vad den drabbade går igenom. Att mötas av respektfull undran är för mig mer läkande än att mötas av aningslös hjälpsamhet.

Ja, så är det nog. Respekt, mer än något annat, är det jag önskar mig som psykfall. En rudimentär förståelse för det allvarliga och handikappande sjukdomstillstånd som en depression eller utmattningssjukdom kan vara. En respekt för att saker är just så svåra som jag säger att de är.

Även om jag just idag mår ganska bra, givet min lägstanivå.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.