Å, att få bli professionellt ynkad!

(Det här inlägget är en fortsättning på Porten in till dårhuset.)


Ahmad låser upp den första dörren, tre långa trappor ovanför skärselden. Som en av de betrodda släpps jag in i slussen. Ickerummet mellan sjukhus och avdelning. Det heliga membran som skiljer oss utvalda från världen där utanför. För de alldeles särskilt utvalda är dörren alltid låst. Profetiska dårar kan inte gå lösa. Eller folk som är så vansinninga att det syns. Själv får jag frigång redan efter några dagars observation – jag är beskedligt deprimerad och håller mina demoner för mig själv. Inte ett dugg spännande. Men det är ju bra att få komma ut och köpa godis.

Ahmad låser upp den andra dörren och jag kliver in på avdelningen, platsen där världen pausas och tiden går i ide. Så fort jag kommer in i korridoren hör jag ett välbekant asgarv. Efter en stund uppenbarar sig Annica med håret på ända och hetsiga rosor på kinderna. Hon stirrar skeptiskt på mig: “Jaha, är du här nu igen? Vad ska det va bra för?”. Sen sluter hon mig i sin famn, hårt och länge, som om jag vore en tilltufsad tonåring. Och så puttar hon till mig, skrattar igen och blottar sina nedrökta tänder. Det är aldrig tyst runt Annica. Det skramlar om träskor och nycklar när hon går för att visa mig mitt rum. “Blir det här bra, frun?”, frågar hon och bugar servilt. Hon är en av de bästa. En sån skötare som gör det bottenlösa lika vardagligt som morötter och pollenallergi.

Det blir lunch och jag går runt borden för att hälsa på mina kollegor. Vi som är utvalda till denna exklusiva bransch, som väl närmast går att likna vid sophantering. En del känner jag igen från tidigare: Filosofen, Hanna med handen, Mustaschkvinnan, Rakbladet och Konstnären. Konstnären är alltid där. Som en del av konceptet. På väggen i matrummet hänger en stor inramad oljemålning han har gjort. Rätt fin. Han skriver dikter också och delar ut, åtminstone till kvinnorna på avdelningen. Han rimmar hellre än skriver begripligt, och strösslar texten med utropstecken, hjärtan och religiösa vänligheter. Ibland letar sig nån fras in på swahili. Han växte delvis upp i Afrika (utan närmare specifikation) förklarar han med nostalgisk stämma. Det måste vara säkert femtio år sedan, tänker jag, och ändå tycks Afrika fungera som en fot i verkligheten för Konstnären. Ett ankare på en främmande kontinent, mer verkligt än linoleumgolvet under våra fötter. Konstnären är snäll, men när han säger att han tycker om mig och vill ha mitt telefonnummer blir jag lite rädd.

Exklusiv sophantering?

I lunchrummet är det lätt att urskilja de som har status. De sitter vid borden där det faktiskt pratas och skrattas en smula. De utgör en grupp som redan hunnit skapa en kanon av gemensamma minnen – katastrofer och pinsamheter som har passerat under deras tid på avdelningen. De är ett “vi”. Men ingen har kraft nog att försvara några gränser eller klamra sig fast vid några positioner och därför är det lätt att slinka in i det sinnessjuka gänget. Vi är alla människor som misslyckats med livet och inte längre kan dölja det. Vi har alla blivit underkända på den mest grundläggande vuxenkursen Bit ihop och kämpa vidare 7,5 poäng. Att vi en gång ska återuppta den friska världens strävan efter framgång, makt och lycka ingår förmodligen i hemulernas vårdplan, men just nu förstår vi inte ens innebörden av dessa ord. Vi tillhör alla bottenskrapet och är glada om vi åtminstone kan prata med varandra. Därför är pratförmåga den enda merit som efterfrågas. Och initieringen utgörs av en enda fråga.

Statusen i lunchrummet är alltså porös och redan nästa dag sitter jag som en del i vi-kollektivet och iakttar “den nya” som just skrivits in. En man i storleksordningen pojke. Han står i matrummet och tycks stirra lika oroligt på rummet som in i sig själv – hur hamnade han här? Han stannar vid matvagnen och undersöker den förvirrat. “Vi:et” har fått namn på brickorna, vi:et har beställt maten kvällen innan –  han har just kommit upp från skärselden. Inga skötare syns till så vi:et hälsar välkommen och visar till rätta. Hej hej. Den här brickan kan du ta. Där finns dricka och bröd. Du kan sitta med oss. Och ganska snart kommer Frågan. Den som är själva inträdesbiljetten. Hur hamnade du här? Om vi får fråga. För vi är inte påträngande, vi vet att inte störa den som sliter hårt i inuti:et. Vi känner igen signalerna, vi respekterar nej:en. Till och med den unge Filosofen, med de maniskt vidöppna ögonen, avslutar sina frågor med “förlåt, säg till om jag ska gå, jag vet att jag är lite mycket”.

Frukostar, luncher och middagar passerar. Vi jämför våra skadskjutna själar och samtalen blir hudlösa. Det kan liksom inte bli på nåt annat sätt när man frågar som vi gör. Din färd mot mentalsjukhuset påbörjades med stor sannolikhet ganska långt tillbaks i tiden. Har förberetts under många år av lidande. Har undvikits fram till den punkt då du faktiskt inte ville nån annanstans än hit. Berättelserna blir gripande. Och när utsattheten varit extrem – nästan obegripliga. Människor kliver fram ur sina personliga skuggor och blottar de lidanden vi annars talar tyst om. Incesthistorierna är förfärande många. Vittnesmålen om social misär och våld. Ja, det är här man möter dem – de som överlevt de där ofattbara övergreppen vi sitter och ryser över vid TV:n med godispåsen i knät. Här uppenbarar sig folket som tillbringat livstider i verklighetens spökhus och ångestkaruseller. De sitter runt de laminerade borden, försöker peta i sig sina köttbullar och hålla ihop sin trasiga existens.

När maten är över och vi ställt in våra brickor i vagnen drar sig flertalet tillbaks till sina rum. Sängen är den huvudsakliga platsen för vår behandling. Sömn, trygghet, mat – det är vad vi håller på med. Och piller. Rakbladet sitter kvar vid bordet med sina energidrycker. Efter ett år längtar hon efter att bli utskriven, men hon måste gå upp ytterligare två kilo innan hon släpps fri. Hon kämpar tappert med mellanmål mellan mellanmålen men ser fortfarande sjukligt utmärglad ut. Armarna är tätt randade av ärr, från handleder hela vägen upp till de korta ärmarna på sommarblusen. Konstnären sitter i dagrummet och sjunger “Han har öppnat pärleporten” till gitarr. Det ger lite liv åt tillvaron trots att det är mer entusiastiskt än vackert. Hanna med handen har sjunkit ner i ångestfotöljen – en stor saccosäck med tunga flärpar man kan vika över sig. En omfamning när man inte orkar omfamnas.

Mustaschkvinnan och jag lyckas trumma ihop ett par andra för att spela kort. Hanna kravlar sig också upp ur säcken, sätter sig vid bordet. Gräver som vanligt med handen mot bröstet. Ångesten i hennes ögon är ibland svår att uthärda, den plågade andningen och kväljningarna. Och sjuksköterskan som meddelar att det är två timmar tills hon får ta nästa Stesolid. Men stämningen vid kortspelet blir oväntat skämtsam, på det där underbart brutala sättet. Vi driver med oss själva, våra vidrigheter, våra patetiska existenser och allt som förvirrar sig in under vår radar. Vi skrattar så högt att Snygg-Tomas, en av sköterskorna, kommer ut ur glasburen för att se att vi inte helt har tappat greppet. Det har vi inte. Men vi skingras ganska snart för skrattande tar förstås på krafterna. Jag hittar Ahmad och ber honom låsa upp förrådet där sladdarna hålls i tryggt förvar. En klisterlapp med texten “MARIA” visar vilken dataladdare som är min. Jag tycker om det. Att mitt namn står där. Jag är någon. Ahmad vet vem jag är. Och Snygg-Tomas.

Så många andra verkar just inte veta om mig. Telefonen blir aldrig så tyst som här. Tack och lov har jag datorn. Jag tufflar tillbaks till rummet. Ställer mig och tittar ut genom de gigantiska fönstren. Utanför slussens membran är det konstigt nog tisdag. “Hej hej”. Timo och Camilla tittar in och meddelar att de ska arbeta natt. Synd. Annika har redan gått och Camilla stinker parfym. Men Timo är helt ok. Han berättar om galningarna på rättspsyk om man ber honom. Jag lägger mig på sängen för att kolla på vampyrerna i True Blood (ett tips till alla som planerar semestra på hospitalet: ladda upp med en serie som har så många säsonger att du inte måste öda dina hjärnceller på att förstå plotten i en ny).

Efter en stund kryper ångesten på, trots seriens uppiggande blodbad, och den här kvällen blir det som det blir när det är som allra värst. Jag pajar ihop. Orkar inte ta mig ut i korridoren när det är dags för middag. Orkar inte gå iväg för att hämta nån personal. Jag har inte gjort det förr, men nu trycker jag på knappen. Man får inte äta på rummet, det är väl nån terapeutisk princip. Precis som att man måste byta sina egna lakan. Det är ju liksom inget hotell. Det känns vettigt. Och helt värdelöst. Bara det att sätta fötterna mot golvet känns outhärdligt svårt. Jag vill bara ligga kvar, få fälla upp den där skivan i sängbordet att ställa matbrickan på, bli pysslad med.

Det är Snygg-Tomas som kommer. Han tittar inte medlidsamt på mig, pysslar inte med mig, hämtar inte nån matbricka. Han gör en professionell bedömning och går för att hämta en Stesolid. För Snygg-Tomas är inte där för att han bryr sig om mig, han gör sitt jobb och går hem klockan fem. Men kanske är det just avsaknandet av personlig omsorg som gör dårhuset läkande? Här kan jag bryta ihop hur mycket jag vill – den vänliga vita rocken fortsätter komma oavsett allt. Outtröttligt, natt som dag. Kanske är empati överskattat? Att få bli rutinmässigt buren, fackmässigt tröstad och professionellt klappad på ryggen; att få avbörda sin existentiella sörja till det öra som för tillfället råkar stå på schemat – det är en salighet jag bara upplevt på hospitalet. En omsorg befriad från all förväntan på återgäldning och all rädsla för att bli en börda. Ja, när jag träder in genom pärleporten får jag med mig en alldeles särskild identitetshandling. Jag blir mentalpatient – med rätt att vara besvärlig.

När Snygg-Tomas kommer tillbaks har han inte bara piller med sig, han har också ett glas äppeljuice i handen. Den  godaste, som jag alltid brukar dricka till maten. Tänk att han visste det!

Det är så med tillvaron på dårhuset att ett glas äppeljuice kan bli någonting oerhört viktigt. Så viktigt att det glänser soligt och läskande framför mig fortfarande tre år senare. Att äppeljuiceglaset är viktigare än de glest spridda läkarsamtalen säger sig själv – det är ju skötarna och sköterskorna allting vilar på. Det är deras tillgänglighet världen vilar på. Den värld där jag och mina kollegor utför vårt arbete. Närvaron av de andra patienternas lidande är sällan tungt, det pågår parallellt, som en erinran om att jag inte är ensam. I vårt uthärdande av varandra finns en vila. En påminnelse om att jag nog faktiskt är människa. Och att jag kanske kan fortsätta vara det när jag till sist nån gång tar mig igenom membranet, tillbaks till världen utanför.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Känn (inte) efter!

Insåg att en liten specificering kan vara på sin plats efter mitt föregående inlägg (det är bra med kommentarer!).

Mottot ”disciplin för fan” är inte tillämpligt i alla situationer. Mig passar det bra just nu, efter ett långvarigt bruk av mottot: ”känn efter”. Vilket är extremt viktigt att banka in i skallen om man har en tendens att rusa ifrån sig själv. Idag faller det sig väldigt naturligt för mig – om jag inte lyssnat in mina gränser får jag tveklöst betala veckan efter. Men efterkännandet kan också hämma. Jag måste ju inte pejla inåt varje gång jag ska kliva ur sängen, resa mig ur stolen eller öppna datorn för att skriva. Nu när jag tänker efter tillämpar jag nog alla mina motton samtidigt, i en sekvens från strängare till mjukare. Såhär:

  1. Jag kommer inte ur sängen – disciplin för fan, känn inte efter, upp med dig bara.
  2. Jag ids inte slå på datorn – bara gör det, tänk inte på vad du ska göra sen.
  3. Jag törs inte öppna romanprojektet – skriver du bara ett ord är det bättre än inget.
  4. Jag skriver och skriver och vill inte sluta – känn efter nu, kanske dags att ta en paus?

Depression och utmattning leder lätt till en passivisering som man på sikt behöver bryta – till exempel genom att komma ur sängen (på psyket får man aldrig sin mat på rummet, gissningsvis av just den anledningen). Har man dessutom en tendens för överaktivitet gäller det också att bromsa när man väl kommit igång.

Människor är komplexa: lust och ork, ambition och krav, längtan och sårbarhet lever i oss parallellt hela tiden. Att avläsa dem alla är förmodligen omöjligt, men kanske kan vi hoppas på att bli så självkännande att vi vet när vi behöver en hand som drar upp oss eller en famn att falla i. Och när vi behöver båda två.

Psykfall i familjen

Den här texten är speciell. Första delen är min text, mammaperspektivet. Sedan kan jag stolt presentera en del som min dotter skrivit, om att vara dotter till ett psykfall. God läsning!

Psykfall och mamma

Två saker drabbar mig när jag känner att mörkervattnet börjar skvalpa in över fötterna igen. Det första är skräck. Det andra är skuld.

Skräcken är kanske lätt att förstå. Att känna hur mörkret plötsligt, som från ingenstans, tornar upp sig och pressar sig mot mig som ett kadaver, stort som världen själv. När verkligheten inte är jobbig eller svår längre, utan outhärdlig. När livet känns så meningslöst att det bokstavligt talat värker.

Just det – det var en ny, skojig metafor jag kom att tänka på häromdagen: tandvärk. När man har riktigt rejäl tandvärk är det svårt att tänka på så mycket annat. Eller migrän. Det spelar ingen roll att tarmarna fungerar, lönen trillar in på kontot eller att solen skiner – så länge tandvärken är riktigt plågsam kan du inte ens prata utan att tänka på den. Depressionen är som en sjuhelvetes jävla tandvärk, bara det att det som värker varken är tänderna eller käken, det är själva levandet. Finnas-till-andet.

Nog om detta. Jag hade inte tänkt plåga er med deprimerande metaforer den här gången (haha). Nej, jag tänkte säga något om den andra saken som slår mig när mörkervattnet kryper inpå. Skulden. Den är kanske också lätt att begripa om man tänker efter. Jag bär naturligtvis inte någon skuld för att jag är sjuk. Det finns inte en cell i hela min kropp som vill bli sjuk igen, det är det absolut sista jag vill ska hända. Jag bär inte någon skuld. Jag vet det.

Men jag är inte bara ett psykfall, jag är också en mamma. Och jag tar tillbaks – det absolut sista jag vill, är att mitt barn ska fara illa. Vilket är precis vad hon gör.

Jag är ett tveeggat svärd i hennes liv. Hon får inte ha mig, och hon blir inte av med mig. Tänk dig själv – du är tonåring och väntar otåligt på att det ska komma en vuxensanerad fredagskväll. Det är bara det att din mamma hasar omkring hemma i sina skitiga mjukisbyxor hela tiden. Så plötsligt är du av med henne, men då får du snällt packa ihop och flytta till din extramamma. Tonåringar vill ha föräldrafritt – men ett par kvällar i månaden räcker. Inte flera månader på rad.

Jag har skrivit en hel del om skam, men den här skammen är nog den värsta. Det är inte ”skämmigt” eller ”pinsamt” att inte kunna ta hand om sitt barn, det är ungefär det värsta du kan göra. Det är den största skammen. Den största skulden. Att göra sitt barn illa.

Du gör vad som helst för att undvika det. Tvingas du trots allt göra det kan smärtan inte bli värre, skulden inte tyngre. Du vill inte överge ditt barn för att själv överleva. Bara att sätta på dig syrgasmasken först, innan du sätter den på ditt barn (så som instruktionerna på flyget säger), känns fel. Föräldraskulden skulle vara det ultimata redskapet för en flagellant. Slå den över ryggen i rapp efter rapp och gör Cersei sällskap ner längs the walk of atonement. Shame, shame, shame…

Varje gång jag rasat har det varit min skräck, att jag måste överge mitt barn. Varje gång jag blivit inlagd min förtvivlan. Min hjärtvärk och själsplåga. Så fort jag fått en plastöverdragen madrass att kalla min har sorgen överväldigat mig. Jag övergett henne igen! Min älskade vackraste dotter i världen. Nu måste hon ta sig till psyket efter skolan för att hälsa på sin galna mamma. Mamman som borde steka pannkakor åt henne, läsa läxor med henne och vara den allmänt pinsamma företeelse som tonårsmammor har till uppgift att vara. Min käraste finaste unge har jag fått skjuta från mig. Måste klara sig utan mig. Måste själv tro på att livet är gott. Att det är värt att levas.

Det kan inte vara annat än det yttersta sveket en mamma kan utsätta sitt barn för.

Alla föräldrar lider till och från av känslan av tillkortakommande. För att man inte hinner, orkar, har råd eller förmåga att ge det som man vill ge sitt barn. Det är alltid jobbigt att känna så. Man säger att det som inte dödar det härdar och det tycker jag är att ta i. Men man kanske kan säga att det som inte skadar härdar. Det skadar inte att behöva vänta, att inte alltid få som man vill, att mamma inte alltid finns till hands. Sådant härdar. Men det finns saker som barn inte skulle behöva gå igenom. Att mammor blir psykfall till exempel. Eller att pappor sviker. Det skadar.

Min psykiska ohälsa har gjort livet mycket svårare för min dotter än för de flesta av hennes kompisar. Jag erkänner – det är mitt fel. Jag är skyldig.

Den känslan kommer jag aldrig bli av med. Trots att jag vet alla de andra sakerna också:

  • Att ingen kan rå för sin sjukdom
  • Att väldigt många barn lever med svårigheter i sin familj
  • Att väldigt många barn som har det svårt blir starka och kreativa människor med meningsfulla liv

Och jag vet också att just min dotter, mitt underbara älskade trollbarn, är en hjältinna med sociala, och mentala begåvningar som bär henne genom de perioder då hennes mamma inte kan göra det.

Och om jag tar ordentligt med sats kan jag också säga: jag är en bra mamma.

De allra flesta dagarna, månaderna och åren av min dotters liv har jag varit frisk och fungerande, och då har jag varit en väldigt bra mamma. Hon kan inte hysa några som helst tvivel på att jag älskar henne. Och genom alla lekar vi lekt och allt prat vi pratat; genom gråt, tröstande, oro, stöttande, skratt och tokigheter har jag rustat henne att klara sig igenom de svåraste stunderna. Det har jag faktiskt gjort, och det är jag stolt över.

Dessutom vet jag att hon vet att till och med när jag ligger på psyket så är jag hennes mamma. Tveklöst. Vi kan fortfarande skoja och kramas och prata om jobbigheter. Utom måndag, onsdag, fredag mellan nio och tio, för då ligger jag med elektroder i huvudet och får elchocker. Men när jag kommer upp på avdelningen igen, kladdig i håret och en smula förvirrad. Då är jag mamma igen. Alltid.

När jag läser igenom det här inser jag att skam egentligen inte är rätt ord. Det är så jagcentrerat. Instinkten att skydda sitt barn har ingenting att göra med att undvika en nesa, den är mycket större än så. När det gäller ensamhet och vardagstaffel, som jag skrivit om tidigare, blir skammen mindre när vi delar den. Det blir mindre pinsamt att prata om sin ensamhet när vi vet att andra också känner sig ensamma. Men barnet är lika sviket oavsett om jag pratar om det eller inte.

Jag tror fortfarande på delandet. Allting, det är min filosofi om ni inte har märkt det, blir lättare att uthärda och förstå om vi kan dela det. Och jag tror också våra barn mår bra av att vi är ärliga med våra misslyckanden: ”Jag förstår att det är jättejobbigt för dig att jag mår så dåligt…”, ”Jag ser att du blir jätteledsen nu när jag måste till sjukhuset igen, och det är inte så konstigt…”, ja ni fattar. Att se smärtan i våra barns ögon gör den inte mindre, men vår bekräftelse gör den verklig i en värld där allting skakar. Och om vi vågar se smärtan vårt tillstånd skapar hos barnet blir vi bättre rustade att möta deras behov. Att säga de ord som behöver sägas.

Oavsett vad är du hos mig. Jag älskar dig. Alltid.

 


Dotter till ett psykfall

Av Tildelo

Min mamma är bäst. Det har jag tyckt sedan jag föddes (det är jag säker på), och jag har inte för en sekund förlorat den känslan. Även när hon har lite ångest, eller när hon inte kan ta sig upp ur sängen. Och hon är fortfarande bäst när hon är på botten och måste bli inlagd.

Första gången hon blev inlagd var jag tretton år. Mamma ringde och försökte förklara att hon skulle få elchocker, på det mest pedagogiska sätt hon kunde – vilket kanske inte var det lättaste… Efter mycket förvirring och ångest kunde jag ändå acceptera det. Hon har blivit inlagd två gånger till efter det, och det har varit lika jobbigt varje gång.

Att tänka på att mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och att det inte fanns något att göra åt det, det skrämde mig. Det var lite lättare då jag träffade henne på ett café, eller när jag hälsade på henne på sjukhuset, för då märkte jag att det ju fortfarande var min mamma.

2014-06-26 14.21.32
Mamma låg där långt borta i ett grått och kantigt rum på sjukhuset och det fanns inte något att göra åt det

Fast ibland var hon inte det heller. Elchocker har en viss biverkning som gör att mammor inte riktigt blir sig själva.

Jag kommer ihåg en gång när hon var hemma på permission. Hon satt så stelt och konstigt i soffan och pratade snällt och artigt med mig som om jag var en gäst och inte hennes dotter. Det skrämde mig nästan mer än allt. Att mamma inte riktigt var mamma längre. Jag fick en ångestattack och då visade det sig att mamma glömt bort vad ångestattacker var också. Hon som alltid brukar lugna mig. Men min förvirrade mamma gjorde sitt bästa. Vi borstade tänderna och jag gick och lade mig. Mamma lade sig bredvid. Hon fattade i alla fall att hon skulle hålla om mig, och det gjorde mig lugn till sist.

Som tur var försvann det där snälla och artiga ganska snart och hon blev sitt galna själv igen…

När mamma inte är inlagd går det lite upp och ner. Ibland när jag kommer hem har hon duschat och sminkat sig, skrivit, spelat piano, gått en lång promenad, lagat mat, städat och gjort några ärenden på stan. Ibland har hon legat i soffan hela dagen med smutsiga mjukisbyxor och otvättat hår. Självklart med datorn i knät och i full gång med ett nytt husprojekt på sims.

Men jag kan inte bry mig mindre, för det bästa är att hon inte ligger i det där gråa, kantiga rummet. Att hon är här hos mig.

 


Flagellanter kallades de munkar som trodde att de kunde få syndernas förlåtelse genom att slå och piska sig själva.

Cercei är drottningen i Game of Thrones (bok och TV-serie) som fick gå naken genom staden för att sona sina synder medan härolden taktfast skanderade: ”Shame, shame, shame”.