Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.