Jag har ett förflutet som god

Jag har ett förflutet som god människa. Som kristen och snäll. Det är rätt länge sedan. Då tyckte jag synd om. Bad för. Ömkade de stackare som livet for illa med. Jag var, som man säger, ”snäll”. Tack och lov har jag jobbat bort det värsta. För snällheten har många sidor, och en av dem är riktigt stygg.

Att vara snäll handlade i min värld om att höra till dem som gjorde rätt. Som befann sig på rätt sida om skranket. Som var goda. Och för att kunna vara god krävs ju någon att idka sin godhet mot. Tiggare, flyktingar, svältande barn – ju syndare det var om dem, desto snällare var man när man hjälpte. Även om det bara handlade om att inkludera dem i sin förbön: ”Vi ber för dem som svälter någonstans långtbortistan”.

Snällheten innebär med andra ord ett överläge. Den kan bli en klappa-på-huvudet-moral. Och till sist kröna en med duktighetens förgiftande krona.

Det får lov att bli en sedelärande berättelse här, för att förklara. Fast det tar emot, för det är en historia där jag inte direkt visar mig i min bästa dager… Men ni har väl lärt er min inställning vid det här laget: känns någonting pinsamt tar jag det som ett tecken på att det behöver berättas.

I alla fall. Den här lilla berättelsen utspelar sig på mitten av åttiotalet när jag gick i högstadiet. I parallellklassen fanns det en kille som kallades Tjalle (säger vi). Jag tror vi hade franska ihop. Tjalle var en sådan där skuggfigur som aldrig någonsin gjorde något väsen av sig. Han hade några kompisar, men de rörde sig alltid i marginalen. Försvann i bakgrundsbruset. Han var en person som det inte ens lönade sig att mobba. Just därför fascinerande han mig. Ungefär på samma sätt som en underlig insekt kan fascinera. Vad gör den där på fönsterblecket? Vart är den på väg egentligen? Vet den ens om att den är på väg någonstans?

När jag försöker minnas Tjalle ser jag framför mig ett lite pussigt och blekt ansikte. Anletsdrag som såg ut att ha hällts över huvudet, så att allting liksom hängde lite nedåt. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg en glimt i hans ögon eller hörde honom skratta. Jag tror han bodde ensam med sin mamma och jag kommer specifikt ihåg att hans mamma arbetade som städerska (vilket per definition innebar att vara av en sämre sort i min värld). De hade nog inte så gott om pengar för hans kläder var lika bleka som hans anletsdrag.

Själv tillhörde jag pluggisarna. Hade glasögon och ingen riktig koll på vilka popgrupper man skulle lyssna på eller hur tajt jeansen skulle sitta. Nej, jag var aldrig en av de coola, tuffa eller snygga, men jag var nästan alltid bäst. På allt utom gympa och slöjd. Och jag var väl medveten om detta. Tjalle hade inte något riktigt öknamn så vitt jag kan minnas, men jag kallades ibland för ”Bibelormen”. En fyndig (?) sammanfattning av min persona: en kristen plugghäst med glasögon. På kvällarna bad jag, som den kristna flicka jag var. Mest för folk i fattiga länder. Jag hade dimmiga föreställningar om deras plågor men kunde ändå klämma ur mig några tårar ibland i mitt heroiska medlidande.

Tjalle förekom aldrig i mina böner. Jag tror aldrig jag ens tänkte på om han led av sitt utanförskap. Svältoffren som jag såg på TV, barnen med uppsvällda magar, de utmärglade mödrarna som viftade bort flugor från sina spädbarns ögon – deras lidande var så fruktansvärt att det nästan var… storslaget. Ett självklart mål för min snällhet. Tjalle var bara misslyckad. Och han var alldeles för nära inpå.

En lunchrast när vi stod och hängde på asfaltsgården, jag och mina kompisar, kom vi att prata om Tjalle. Jag minns inte vad vi sade, men det var förmodligen ingenting trevligt. Och plötsligt, sådär plågsamt ocensurerad som jag alltid varit, utbrast jag:

”Varför existerar egentligen Tjalle? Vad är meningen med att han finns?”

Mina kompisar bara stirrade på mig – hur kunde jag säga någonting så elakt? Man kan väl inte ifrågasätta en människas rätt att existera? Jag skämdes naturligtvis omedelbart. I synnerhet som pojken jag var förälskad i var den mest indignerade. Men jag hade inte fått svar på min fråga. För inuti mig var logiken fortfarande tydlig: Tjalle tillförde ju ingenting. Han skulle aldrig bidra med någonting speciellt till samhället. Han hade inga gåvor eller talanger. Han var ful och tråkig. Han var inte ens tillräckligt tragisk för att vara värd mitt medlidande. Jag fick inte ihop det.

Puh! Detta var nog det absolut pinsammaste jag skrivit hittills. Vilket litet präktigt, beskäftigt odjur jag var! Snällhetskoftan i rosa mohair skylde inte den elitistiska undertröjan särskilt väl. Eller alls.

Jag får försöka se på mig själv med en förlåtande blick. Jag var trots allt bara tonåring. Jag hade inte greppat det där med människovärde än (herregud…). Godhet var viktigare. Och för mig var det någonting större, någonting som handlade om jorden och himlen och helvetet. Någonting som handlade om ”vi” som ber för ”dem”. Snällheten, som alla söndagars gudstjänstbesök präglat in i min naiva flicksjäl, den kom med rätten att se ner på, och rätten att välja objekten för mitt medlidande.

Vad är då botemedlet för denna villfarelse?

Psykisk sjukdom. Det är en alldeles överlägsen kur. Oöverträffad. Annan ego-vandalisering kan också prövas. Se helt enkelt till att hitta något som kan mala ner din stolthet och pulvrisera din självgodhet. Som kan förinta dina möjligheter att upprätthålla fasaden och annihilera ditt goda anseende. Det brukar hjälpa.

Efter tre inläggningar, fjortielva sjukskrivningar och med ett medicinskåp som bågnar av härliga droger är det svårt att känna sig så värst mycket bättre. Än någon. Je suis Charlie sade vi för tre år sedan. Idag blir mina avslutande ord:

Jag är Tjalle.

 


Min kristna fostran också burit ätbar frukt, och på ett rätt besynnerligt vis. Den kristna kärlekstanken har faktiskt fungerat som motgift till den kristna snällhetstanken. Men mer om det i ett senare inlägg.

Pärlan på spindeltråden

Man måste inte vara lycklig. Det är inte inskrivet i någon existentiell grundlag. Du måste inte ens försöka vara lycklig, det står dig helt fritt att strunta i den biten om du vill. Och förresten – vad är egentligen lycka? Vem definierar den? Mamma, Facebook, yogaläraren eller Hemmets Journal?

För min del känns lyckan lika onödig som hoppet. Inte så att jag motar undan den om den hälsar på, men jag blir inte särskilt lycklig av att försöka vara lycklig. Det är som med det mesta som är bra i livet – det kommer bara till en när man släpper taget.

(I och för sig verkar det inte gälla mitt kärleksliv. Oj vad jag har släppt taget, jättehårt har jag släppt. Släppt och supersläppt – men fortfarande ingen partner… Nåja. Det är väl inte hela världen. Jag har ju en katt).

 

cropped-allting-blir-piggare-med-lite-glitter.jpg
Lyckans pärlor i livets spindelväv

Lyckan mår inte bra av att förföljas. Den dyker upp som små oväntade vattendroppar i livets spindelväv. Glittrande som små pärlor, så sköra att du aldrig kan hålla fast dem. Inte ens nudda dem kan du, bara njuta av att de sitter där en stund och darrar saligt på din livstråd. Sedan dunstar de bort och kommer inte tillbaks förrän väderleksförhållandena är på rätt humör. Så det är ingen idé att sitta och vänta.

Det är som i en sångtext jag skrev för en massa år sedan:

Vad som kommer
Vad som kommer
Kan jag inte veta

Men nu är du här
Regn som gör mig mjuk
Skog som gör mig hel

Och jag vill leva

Men nu är du här
Jord som bär mig stark
Hav som bär mig hem

Och jag vill leva

Med andra ord: lyckan kommer lyckan går, den som glömmer lyckan får. Ändå är det ju lite roligt med lycko-studier. Tycker jag. I mitt förra inlägg tog jag upp FN:s lyckoindex där Sverige ligger i topp. Men är det hela sanningen?

Njaej, allt beror på det här med perspektiv och tolkning. Sådant som religionspsykologer och andra beteendevetare är världsbäst på. Sådant som krånglar till. Ta till exempel den genialiska devisen Som man frågar får man svar. En älskar och ältad refräng för alla som utformar enkäter. Hur frågar man egentligen folk om de är lyckliga (eller psykiskt friska)? Och hur får man folk från jordens alla kulturer att tolka frågorna på samma sätt? Kan man över huvud taget få någorlunda jämförbara svar när verkligheten egentligen är ett stort blurr?

När jag googlade runt lite hittade jag en annan stor lyckoundersökning där man vänt lite på begreppen. Eller gjort det lite mer komplext. Där ställs inte lyckofrågorna i ett tomrum, utan man har också tittat på förväntad livslängd (alltså välstånd) och framför allt: landets ekologiska fotavtryck. I den här studien hänger alltså inte lyckan och dinglar i en ensam spindeltråd utan man tittar på buskaget runtomkring också. Vår konsumtion och vårt slöseri.

De lägger samman nöjdheten med livet med den förväntade livslängden och delar summan med ett mått för landets förbrukning. Ungefär som en ekvation:

Nöjdhet med livet + Förväntad livslängd
___________________________________________
Förbrukning av jordens resurser

= LYCKA

Det intressanta, fast kanske inte jätteförvånande, är att livskvaliteten hos jordens befolkning inte ökat i närheten av så mycket som resursförbrukningen. Vilket inte betyder att materiellt välstånd är oväsentligt. Om välståndet är riktigt lågt är det få som känner sig lyckliga. Kommer befolkningen ur det materiella armodet stiger lyckan. Men den extrema välfärd och det stora slöseriet med jordens resurser som kännetecknar västvärlden genererar inte lycka.

Resultatet av detta index är att de allra fattigaste och allra rikaste länderna i världen hamnar i botten på skalan. Lyckan i den amerikanska befolkningen, till exempel, motsvaras inte på något sätt av konsumtionen. En tårtbit genererar kanske en smula glädje på din födelsedag, men om du trycker i dig hela tårtan blir du garanterat spyfärdig.

De länder som toppar listan är de som lyckats uppnå högre livskvalitet och levnadsålder utan att förbruka mer än vad som är nödvändigt. Sverige hamnar ungefär på 50:e plats (alltså någonstans i mitten), omseglade med god marginal av länder som Costa Rica (på plats ett), Mexiko, Albanien, Bangladesh, Sri Lanka, Marocko, Tadzjikistan, Filipinerna och Spanien. Norge befinner sig inte i toppskiktet, men ligger fortfarande över Sverige…

Den enkla läxan här är förstås att vi inte bara ska sluta jaga lyckan – vi ska sluta jaga pengarna och prylarna också. Inse att gräset inte är grönare på Djursholm, eller ens på grannens pittoreska lantställe. Lyckan blir inte större för att villan är det, för att man har en strandtomt eller för att man kan resa till New York över helgen.

Avslutningsvis en liten skojig lista som jag hittade i tidningen Må Bra. Sex saker som naturligt lyckliga människor inte gör:

  1. De kollar inte Facebook (så ofta)
  2. De bortprioriterar inte raster
  3. De umgås inte med energitjuvar
  4. De tror inte att någon vill dem illa
  5. De jämför sig inte med andra
  6. De är glada för andras skull

Varenda punkt här är egentligen värt en liten meditationsstund. Vi kan inte fånga lyckan, men vi kan trots allt bädda för den. Träna oss i att inte jämföra, att vara glada för andra, att identifiera våra personliga känslokannibaler. Och när vi kommit riktigt långt kan vi också koppla ur oss och koppla av. Lita på att våra vänner inte försvinner bara för att vi missat att gilla deras bilder från sommarstället med havsutsikten.

För vi sitter i parken, äter glass och är glada för deras sommarlovslycka. Och vi vet att den kontakt som verkligen betyder någonting, den får vi när vi ser våra vänner i ögonen.

 


The Happy Planet Index är en undersöking som den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation ansvarar för.

 

Glad såsom fånen i morgonstunden!

Varför mår vi så himla dåligt i Sverige? En av läsarfrågorna som kommit in till mig (skicka gärna fler!) handlar just om det.

Lider svenskar mer av psykisk ohälsa än andra och vad kan det i så fall bero på? Handlar det om arv, uppfostran och miljö, intelligensnivå eller kanske vädret?

Bra frågor, men de omfattar nästan ämnet psykologi i sin helhet, så några svar kan jag inte bjussa på. Men några funderingar. Och lite fakta. Det borde ju vara lätt att i alla fall säga hur många psykfallen är. Och om de förökar sig.

Å ena sidan…

Psykisk ohälsa är vanligt. Jättevanligt. Var femte svensk kan gå med i psykfalls-klubben (även om inte alla är lika galna som jag) och varannan svensk kommer någon gång i sitt liv att åka på en släng av skiten. Ångest och depression är de vanligaste tillstånden och kvinnor är mer välsignade än män.

De vuxna psykfallen har inte blivit så värst många fler det senaste decenniet, men det finns annat som pekar i en oroande riktning. Framför allt har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat jättemycket – med 67 procent på fem år. Och svenska ungdomar tycks må allt sämre. En tredjedel av ungdomarna mellan sexton och tjugofyra kämpar med ångest, och bland femtonåriga tjejer säger mer än hälften att de mår dåligt. Killar mår också dåligt, men inte i närheten av så mycket som tjejerna. I alla fall inte om man ska tro på vad de själva uppger. Som grädde på moset skrivs det ut mer psykofarmaka än någonsin, inte minst till unga.

Men varför? Vad är det som får folk att må så himla dåligt? Handlar det om arv, uppfostran, miljö, intelligens eller vad? Ja, det är Frågan med stort F. Som varken jag eller forskarna har några entydiga svar på. Den allmänt vedertagna luddigheten är att du kan ärva en sårbarhet för till exempel depression eller schizofreni, men att det är omständigheterna i ditt liv som påverkar om och hur och när sjukdomen utvecklas.

Något sådant. Arv och miljö i en härligt kleggig mix. Vilket gör det så himla svårt att bota psykisk sjukdom. Piller i alla ära, men du kan inte medicinera bort dina mobbare eller din sexistiska chef. Det finns inga kemikalier i världen som kan göra världen vänligare. Det finns inga preparat som kan skydda dig mot det livstrassel som fått just dig att tappa greppet. Och ändå står du med all säkerhet där med pillerburken när du kommit hem från vårdcentralen. Eftersom den är den billigaste åtgärden mot din ångest.

Så, ja, miljö är en viktig faktor. Och en särskilt ohälsosam omständighet är om du har det riktigt dåligt ställt. Folk blir misshandlade både på Östermalm och i Bredäng, men bor du i en sunkig förortstrea med fyra syskon kommer du sannolikt må sämre av behandlingen.

Hur är det med intelligens och utbildning då? Alla har ju hört talas om det galna geniet. Kanske blir man mer sårbar om man är… ja, typ smart? Kanske är psykisk ohälsa rent av är ett tecken på högt IQ? Ja, det skulle ju vara lite plåster på såren för dem som tillhör den galna skaran. Tyvärr tyder forskningen snarare på att intelligenta människor löper något mindre risk att bli sjuk (så mycket för det plåstret!). Smarthet har alltså en viss tokskyddsfaktor, men utbildningsnivå spelar däremot ingen roll. Jag får trösta mig med att bipolära visat sig vara lite mer kreativa än normal-Svensson.

Sammanfattningsvis:

Det finns många psykfall i Sverige och de tycks bli fler, åtminstone bland de yngre. Och allra mest bland dem som har det dåligt ställt.

Å andra sidan…

Psykisk ohälsa är ett vanligt och växande problem i hela världen. Varje år drabbas nästan en femtedel av jordens befolkning av psykiatriska besvär. Det finns alltså ungefär en lika stor andel psykfall i Sverige som det finns på hela vårt klot. Vi är kanske inte så värst mycket galnare än andra i alla fall?

Men är det ändå inte i västvärlden problemet är som störst? All teknologi och informationshantering, tempot i samhället – det kan väl inte vara nyttigt?

Ibland när jag öppnar det tredje pensionskuvertet på en vecka, när mailkorgen håller på att brisera av alla möten och deadlines och protokoll och det inte finns en lucka i världshistorien för att borra ner tårna i en mosstuva – då kan jag få för mig att folk som bor i enkla lerhyddor, ljusår från Melodifestivalen och Skattemyndigheten har det bättre. Människor som trampar sitt jordgolv och kokar sitt ris över en öppen eld. De måste väl vara lyckligare?

Det är förstås rent och skärt självbedrägeri. En taffligt maskerad version av idén om ”den glade vilden”, som kolonisatörerna tyckte att de hittade i djungeln. För faktum är, och här är forskningen mycket tydlig, att fattigdom gör folk olyckliga, inte bara i Sverige. Och det är i fattiga och krigsdrabbade länder som den psykiska ohälsan ökar mest, inte i västvärlden.

Vilket ju är ganska självklart när man lyfter näsan ur pensionskuvertet, mailboxen, kalendern, facebook och hans moster. Det är högst osannolikt att du är lycklig om du inte får äta dig mätt och dina skor saknar sulor (hur jordnära ditt golv än råkar vara). Och det är fullständigt otänkbart att du är ångestbefriad ifall du inte vet om ditt hus kommer stå kvar till kvällen, eller om dina barn kommer att ha överlevt sin skoldag. När all kraft går åt till att överleva har ingen tid till sådant som lycka. Till kurser i mindfulness och ekologisk nedvarvning vid kolonilotten.”Häret” och ”nuet” är ett helvete oavsett hur medvetet närvarande du är.

Våra sjukskrivningstal till trots har svenskar faktiskt gång på gång visat sig vara ett av de lyckligaste folken i hela världen. 2017 rankades visserligen Norge som det lyckligaste landet, men Sverige kommer på en god tionde plats. Av världens samtliga länder alltså. Västeuropa och Nordamerika dominerar den övre halvan av tabellen och de länder som hamnar allra längst ner är just de som är drabbade av svält och krig. Som Syrien, Jemen, Sydsudan och Rwanda. Där jag antar att en hel del bor i hyddor och skjul med stampat jordgolv.

Jaha, så… varför är vi så himla lyckliga då?

Enkelt: Fred. Välstånd. Demokrati. Tolerans. Saker vi tar för givna men som människor i, säg, Rwanda eller Syrien betraktar som osannolika utopier.

Alltså:

Svenska ungdomar verkar må allt sämre och vi är mer sjukskrivna och pillerknaprande än någonsin, men vi är ungefär lika galna som resten av världen, och extremt mycket lyckligare. Hur sjutton ska man få ihop det här?

Unica-box och Facebook

Kanske är det så att vi står inför väldigt olika utmaningar i olika delar världen? När jag tänker på mina föräldrar, mig själv och min dotter är det lätt att se att vi vuxit upp i olika samhällen. Fantasin om den enkla hyddan motsvaras här av prästgården i Smedjebacken. Det var där min far växte upp.

Jag kan se framför mig hur hans mor står i det stora köket och spritar ärtor medan hans far, prästen, cyklar runt på sjukbesök och hugger ved åt gamla gummor. Jag kan se far och hans tre bröder som sätter upp en höjdhoppsställning på gräsmattan ner mot sjön. Ett par störar och en slana, i Smedjebacken behövs ingenting mer för att ha kul. Det är ett samhälle där allt ligger på sin plats. Arbetarna cyklar till valsverket klockan sju med unica-boxen på pakethållaren, provinsialläkaren sitter på sin mottagning och gubben Nyberg levererar mjölkkrukorna från sin hästkärra. Alla hade sin roll och alla levde i naiv okunskap om hur jordens resurser sakta men säkert började urholkas. Sociala medier? Ja, det skulle väl vara folkparkens affischer då.

Nu finns inga hemmafruar, inga provinsialläkare och inget mjölkbud. Nu finns Facebook, Google och Snapchat. Allt det du skulle kunna, kunde välja, aldrig får. Alla katastrofer, nyheter, vidrigheter, tidsfördriv, upplysningar och meningslösheter. Ett knaptryck bort. Hela tiden. Valsverksarbetarnas arbetsdagar är kortare, med diskmaskin och dammsugare kan hemmafruarna bli läkare och om gubben Nyberg vill gifta sig med gubben Karlsson är det helt ok. Mycket är bättre. Men att hitta sin egen lilla plats i denna kaotiska värld är inte lätt. I synnerhet som inga platser längre tycks stå still. Kanske är det inte så konstigt att många unga drabbas av ångest?

Samtidigt. Medvetenheten om psykiska hälsoproblem är mycket större idag, och stigmat har minskat. Hur många gånger per månad använde farfar prästen ordet ”ångest” och hur många gånger gör min dotter det? Har man ord för det svåra kan man också prata om det, och kanske är det så att det blir mer synligt då? Kanske kan den dramatiska ökningen av sjukskrivningar delvis förklaras av att läkarna blivit bättre på att se att ontet i magen, andnöden och sömnlösheten ibland har psykiska orsaker. Och kanske kan utbudet av information och våra nya kommunikationsmöjligheter också komma med något gott?

Att så många människor i vårt land plågas av psykisk ohälsa är allvarligt och värt all den uppmärksamhet och alla de resurser vi kan erbjuda. Men när jag pratar med min dotter och hennes vänner, när jag tittar på deras youtube-kanaler där unga människor berättar om sina trasigheter, då känner jag ändå hopp. För min dotter tillhör en generation där locket lyfts av och stigmat börjar brytas. Och det är först då vi kan hjälpa varandra att hitta vägar till helande.

Vilket är viktigare än all lycka i världen.

 


Som forskare är det underbart att förhålla sig så lösligt till referenser som man kan göra på en blogg, men den här gången får ni i alla fall några tämligen ovetenskapliga tips:

Om psykisk ohälsa: Folkhälsomyndigheten

Om lycka: FN:s Worl Happiness Report 2017

Om sjukskrivning: Stiftelsen Forska!Sverige 

Om intelligens och galenskap: Forskning & Framsteg 

Vad är psykisk hälsa?

Vansinnig, hysterisk, nervklen, neurotisk…

Förståelsen av psykisk ohälsa har växlat genom tiderna. Och gör så fortfarande. Som psykiskt sjuk kommer man därför att leva sitt liv som ständig försökskanin. Med risken att bli missförstådd, stämplad och felbehandlad. Och aldrig botad.

Ordet ”hysterisk”, som ett exempel, kommer från det grekiska ordet hysteria som betyder livmoder. Begreppet myntades redan av Hippokrates, som trodde att livmodern kunde vandra runt i kvinnans kropp och på så sätt orsaka sjukdom. Hysteri blev ett centralt begrepp inom kvinnomedicin under 1700-talet och framåt och behandlades med allt från magnetism, seanser och hypnos till livmodermassage. Hysteri fanns med i moderna diagnosmanualer fram till 1990-talet, trots att man sedan länge övergett tanken på den vandrande livmodern.

Psykisk sjukdom är ett gäckande ämne, eftersom vetenskapen fortfarande inte känner till de exakta mekanismer som genererar den. Både diagnoser och behandlingar fokuserar därför på patientens symptom. Det finns så att säga inget blodprov som kan avgöra om du är bipolär eller schizofren. I själva verket ”finns” inte bipolär sjukdom och schizofreni på samma sätt som cancer eller diabetes. De är försök att kartlägga och sätta samman symptom som patienter med liknande problem uppvisar. När det gäller en diagnos som depression handlar det också till stor del om symptom som patienten själv beskriver, eftersom de utgår från vad patienten upplever, inte vad hen uppvisar.

För många år sedan träffade jag en amerikansk professor (Anthony Marsella) som i sin ungdom skickats till Borneos djungler för att undersöka förekomsten av psykisk ohälsa hos de naturfolk som levde där. Han ingick i ett globalt projekt för att skapa en enhetlig diagnosmanual. Han fann att en hel folkstam kunde lida av schizofreni. De hörde ständigt röster och pratade med stenar och trän. Men de levde i högsta välmåga. Marsella är en klok man och han insåg att det var manualen det var fel på, inte folket. Schizofreni var en diagnos som inte fungerade i det kulturella sammanhanget.

Psykisk sjukdom har alltså att göra inte bara med individen, utan också samhället där hon lever. Vem som betraktas som onormal beror på vem som betraktas som normal. Och hur definierar man vad som är normalt? En av mina favoritpsykoanalytiker, Donald Winnicott (LÄNK), skrev såhär:

Hälsa är en känsla av att vara verklig och levande.

Därför menade han också att hälsa kunde finnas hos den vi betraktar som svårt sjuk, och saknas hos den vi betraktar som frisk. Faktum är att en av hans efterföljare, Christopher Bollas utvecklade en ny diagnos – normotisk – som benämning för åkomman att vara onormalt normal.

För mig har tankar som dessa varit oerhört befriande, och har hjälpt mig hitta friskheten i min galenskap. Men diagnoserna har också haft sitt värde. Utan dem hade jag inte fått hjälp att ta hand om det i mitt liv som inte fungerar. Att säga att alla är friska på sitt sätt, eller att alla är lite smågalna, är att ignorera det lidande som psykiskt sjuka drabbats av. Kanske hade jag varit friskare om jag bott i Borneos djungler, vad vet jag? Men nu bor jag i en västerländsk civilisation och måste hitta sätt att överleva där.

En sak jag tar med mig från Winnicott och Bollas, är viljan att ibland vända på begreppen. Därför pratar jag ibland om friska människor ”opsykiska” istället för alltid prata om ”ohälsa”. Och jag älskar ordet ”normotisk”!


Jag har refererat fritt ifrån:

Bollas, Christopher (1989): ”Normotic illness” i Fromm, M. Gerard & Smith, Bruce L. (red.), The facilitating environment: Clinical applications of Winnicott’s theory. Madison, Connecticut: International Universities Press.

Winnicott, Donald W. (1971): Playing and reality. London: Tavistock Publications. På svenska: (1981): Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.