Lingonmannen

För några veckor sedan fick jag frågan av en god vän: ”Vad vill ni att man säger?”

Detta apropå att jag berättat om nånting hemskt från mitt hemska liv och vännen, tydligen av misstag, svarade ”jag förstår”. För hon hejdade sin genast då hon, antar jag, insåg att det kanske var lite övermaga, att hon stackars normalstörda människa skulle kunna förstå mig. Apropå det här med postkolianism och intersektionell feminism och sånt. Så, här får ni en uppgift: finn två fel i meningen ovan.

Ja, precis just det – orden ”ni” och ”man”. Jag blev personligen inte ett dugg upprörd över att hon försökte förstå mig, men frågan själv gjorde mig väldigt fnissnödig. Även om jag väntade med att fnissa tills jag kom hem, för så finkänslig är jag.

Ni. Jag trodde vi pratade om mig? Nähä, jag förvandlades visst till representant för en grupp vars osynliga närvaro tycks kräva min väns respekt. Hon vänder sig inte till mig utan till amöban bakom min axel.

Man. Vem är denne man som alla pratar om? Var bor han, hur ser han ut? Tar han ketchup på sina köttbullar eller är han en lingonman? Och kanske framför allt – vad har han med mig att göra?

Min kompis verkar utgå ifrån att hennes fråga angår alla i amöbagruppen. Vilka medlemmar som ingår i denna är underförstått (som om det vore uppenbart) men oklart (eftersom det inte är det), men gissningsvis handlar det om oss psykfall i allmänhet. Som en intresseförening. ”Vi psykfall anser att man först och främst bör tänka på vilket ben man står på. Vi psykfall kräver lika behandling oavsett diagnos, personlighet, uppväxtförhållanden, etnicitet, fritidssysselsättning och favoritfärg.” Och så sluter hela psykkören upp och skanderar entonigt med vansinnigt skelande ögon: ”Vi är alla lika. Vi är alla lika.”

Ja, såklart. Amöbakollektivet hör till ett parallellt universum av missanpassade individer som inte lyckas nå upp till den normalstördas fulländning av åtta till fem och storhandling på fredagar. Och då måste man ju få undra hur dom vill bli behandlade, det är väl inte så konstigt? Nej inte ett dugg. Jag har grubblat i årtionden på om man kan säga ”svart” om någons hudfärg som egentligen är ljusbrun, och ifall ”svart” också inkluderar mörkhyade indier eller beigea polynesier, eller om man kanske borde säga ”färgad”. Fast det låter ju som att bara de som inte är vita har färg. Jag är ju till exempel inte vit, snarare grå-skär. Eller har vi kommit bortom detta med hudfärger? Hur vill de egentligen att man ska säga?

Självklart måste man få undra, och hur man ska prata med en person som tillhör en minoritet är en bra fråga. Förresten gäller det inte bara minoriteter, även ers högtidlighet kungen har ju väldigt intrikata regler för pöbelns tillåtelse att tilltala. Men för honom är det faktiskt egendomligt lätt. Vad man säger till kungen gäller bara kungen. Så då kan man faktiskt fråga: hur vill Ni att man ska tilltala Er.

Och jag då? Vill jag bli titulerad psykfall? Tja, kanske, ibland. Det kan vara kul. Men det är framför allt mitt ord för mig. På samma sätt som svarta förbehåller sig rätten att använda n-ordet mellan varandra så vill jag ha äganderätten till mitt epitet. Det är ett förminskande, förlöjligande ord och just därför använder jag det med stolthet. Men i medvetenhet om att jag inte är något psykfall. Ordet psykfall förklarar inte mig, säger inget om vad jag är. Ordet psykfall fångar på intet sätt in det lidande som psykisk ohälsa kan innebära. Men det har blivit viktigt för mig att använda det för att ta udden av skiten.

När det gäller psykfallen som kollektiv så är de inte lika (till skillnad från kungen alltså, som är lik). De vill inte bli tilltalade på samma sätt. De vill inte bli tröstade på samma sätt. Till mig får man gärna säga ”jag förstår” eftersom jag förstår att det innebär en förstående inställning. Och det tycker jag om. Att säga ”jag förstår precis” är däremot kinkigare, och här kommer vi tillbaks till lingonmannen, alltså, vad ska man säga. Och nu vill jag en gång för alla klargöra: man finns inte! Det finns ingen lingonman! Han har aldrig existerat! Ingen vill bli behandlad på precis samma sätt av hela mänskligheten, det vore ju vidrigt! Ja ja, människovärde och bla bla – självklart. Det är en absolut, det ska man förutsätta i varje mänskligt möte. Men vill jag dela min ynkedom med hela världen? (Ja uppenbarligen eftersom jag lägger ut den på internet… men inte nödvändigtvis i konversationer med kreti och pleti. Jo, i och för sig har jag inte så svårt för det heller om det kniper… men jag pratar inte med alla på samma sätt. Faktiskt.)

Lingonmannen. Han finns inte.

Jag har en bisarr förkärlek för att lufta mina pinsamheter med folk och fä, men de intimaste samtalen förbehåller jag de av mina vänner som också genomlidit diverse helveten. De vet inte heller precis hur mitt helvete tett sig, för om jag har varit i femte kretsen så har de varit i andra och nionde. Men de har varit i helvetet, och det har inte alla. Alltså får de säga precis. Det känns bra när de säger så. ”Jag förstår precis hur det känns”, särskilt om det följs av ett ”…och för mig var det såhär…”.

Puh! Det låter säkert jättekrångligt det här. Men då vill jag att ni ska komma ihåg (och gäller inte det oss alla?) att ett ärligt möte sällan slår fel. Som när min vän ställde sin dumma fråga – det roade mig och gjorde mig inte illa, för jag kände hennes goda uppsåt. Det riktigt jobbiga är när folk tassar runt i en ängslig ringdans och inte vågar säga nånting. Eller kanske inte hör av sig alls, förtänkommansägerfel. Vilket är dumt. För de flesta kan trots allt läsa av en människas gränser för intimitet utan att tänka. Alla vet att en varm kram kan vara den bästa trösten – men är det fel person som utdelar den blir det bara värre. Alla vet det. Och är man osäker på om man är fel person kan man alltid fråga.

Och att fråga är fortfarande ok, väldigt mycket ok. Ett väldigt lätt sätt att hantera mitt ältande för dagen är att byta ut två pronomen: Vad vill du att jag säger? Det är en fråga som i alla fall är möjlig att svara på, till skillnad på den jag började med. Och finns inte svaret redo så känner jag i alla fall, om det är jag som är psykfallet i sammanhanget, att du vill visa mig respekt. Och det räcker.

Kontentan? Tja, att vara politiskt korrekt är en god ambition, men också fullständigt omöjligt.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.