Midsommar vid farmors svarta yllekjol

Sommarlov!

Syréner, Den blomstertid och köpepizza. Det fick vi alltid då, och bara då, när skolan tagit slut (annars var allt tråkigt hembakt…). Min barndom, har jag kommit att inse, var inramad av en lång räcka återkommande ritualer. Det var inte bara att det blev påsk och jul, det var alla saker man alltid gjorde på och runtikring högtiderna. De återkommande viktigheterna, likt klockslag som mätte in året i hanterbara proportioner.

Midsommar skulle firas hos farmor och farfar i Leksand om det skulle vara rätt. Där var stången den högsta, bergen de blåaste och natten som fullast av de vackraste blommorna: smörblommor, lupiner och midsommarblomster. Farmor fick hjälpa mig med dräktens krångligheter. Blus utan knappar, liv med snörning, kjol med hyska, och så väskan och förklädet som hette  kjolsäck och majd. Sist satte hon fast broschen i sjalen. Den som hette som farfar lät precis innan han började berätta sina släkthistorier. Harsklä. Farmors fingrar var svala när hon stack in handen under blustyget för att skydda mig från nålen. När broschen satt på plats tog hon ett steg tillbaks och granskade mig kritiskt, rättade till nån detalj och log rundkindat så jag förstod att jag var fin. Dräkten skavde, förklädet åkte ner och det blev svettigt under kjolen, men det var så det blev midsommar.

På bron in till Noret var det proppfullt med folk, men bara jag höll mig intill farmors svarta yllekjol var jag trygg. På älven under oss gled de långa kyrkbåtarna fram som om de rotts fram från forntiden. Kören och spelmanslaget satt vid årorna, tio på vardera sida. I mitten hade de med sig de stora lövade kransarna och hjärtat som stången skulle smyckas med. Jag registrerade inte så mycket av detta och märkte aldrig att kören sjöng på vägen, men kyrkbåtarna skulle ju vara där såklart. Det var så det blev midsommar.

I midsommarvimlet, ännu för ung för snörlivet

Majstången var 25 meter, faktiskt på riktigt världens högsta och därför tog det väldigt mycket tid att resa den. Farmor dukade upp med kaffe, rabarbersaft och doppa på den skotskrutiga filten. Det finaste sparades till midsommardagens kyrkkaffe, men det fanns prostmagar och kardemummaskorpor. Lite torrt, men sött och gott. När stången med en skälvande suck kom på plats mot sitt fundament utbröt ett tiotusenfallt hurrande och min flickstämma överröstades av alla andras vrål. Jag höll för öronen och tog mor i handen. Sen drog jag henne med mig till stången för att vara med i dansen. Kusin Anna var med också, men det gällde att ha nån vuxen med sig in i vimlet av vuxna som hoppade grodor som om det gällde livet. Det blev snabbt ett virrvarr av ringar, den ena utanpå den andra, och när vi kom till “å vi ska dansa bomfaderalla” blev det sån fart att handen alldeles säkert höll på att gå ur led. Det var underbart och alldeles precis så som det skulle va.

På midsommardagen var det mycket turister i kyrkan. Turisterna var såklart inte riktigt på riktigt. Som främmande fåglar flaxade de nyfiket längst bak i kyrkan; förstod inte när de skulle sitta och stå, viskade högljutt och pekade. De stirrade in i vårt gemensamma timglas där sanden rann jämnt och lungt och där till och med jag visste att organisten hette Skommar. Jag satt mitt emellan farmor och farfar på deras speciella plats i kyrkan, den där de alltid brukade sitta. I blåmajd och tuppharsklä sjöng jag med i psalmerna så högt jag kunde, sneglade på farfar och hoppades att han hörde hur rent det lät. Men far och farfar tävlade sinsemellan med sina kraftfulla röster, så jag tydde mig till farmors hemliga och djupa stämma.

Jag var stolt över henne där i kyrkbänken, och efteråt på kyrkbacken med alla flängande stockholmare och japaner som ville fota oss i dräkterna. Hon var riktigheten. Mäktigt mullig; lekfull, barsk och len om kinderna. Stolt ägare av rätten till liv och plats. Hon visste, och gjorde som man skulle. Hon var en årsrytm att luta sig emot, en puls inunder livets nyckfullhet. Otvetydig. Ett rätt och ett fel.

Idag är jag nån slags relativist. Förstås. Det är en oundviklig biverkan av humanistisk forskning. I min värld finns inte längre några timglas, prostmagar eller otvetydigheter. Allt handlar om de förbannade perspektiven. Att du uppfinner verkligheten varje gång du upplever den – att du väljer att se, tolka, höra och röra. Du väljer vad du ser och hur du gör det. Du väljer, fast helt omedvetet, eftersom du är muslim, kvinna, psykfall, hamster eller frimärkssamlare. Alltså finns det egentligen inte några blåaste berg, ingen otvetydig gud, inga korrekta kakor att servera på din skotskrutiga utflyktsfilt. Såklart blir det vintermörker, tussilago och ljusa sommarnätter också i den stackars relativistens liv. Det blir jullov, påsklov och skolavslutning. Men själva årsrytmen är ändå suddig, tiden inte lika tydligt utmärkt av kjolsäckar och köpepizza.

Så sitter vi här, jag och dottern, på farmors gård, i de halvblå bergens Leksand. Midsommarblommorna är samma som i Uppsala, Tomelilla och Nynäshamn, och majstången som snart ska resas är 23 meter, av säkerhetsskäl. Själv är jag traditionsenligt orkeslös och dottern har sin hävdvunna gamla ångest. Det är nog bäst att vi gör som vi oftast gör. Stannar i stugan och tittar på Game of Thrones. Eller, som ett avbrott i rutinen, spelar lite Sims…

Nej. I år tror jag faktiskt jag ska tråckla på mig snörlivet. Och hitta harsklä till dottern och fästa hennes brosch med min svala (?) hand. Baraföratt. Bara för att det är sommar. Bara för att farmor fortfarande bor i sina färgglada broderier på mitt snörliv och min kjolsäck. Jag kan ju vara den hemvävda kullan liksom lite ironiskt, lite utmattat på distans. Bara för att sanden som sakta rinner i timglaset nog kan ha korn av ångest också, bland de mäktigt otvetydiga.

Så jag anmäler mig som gäströst till kören, hoppar på tandemcykeln bakom far, övar soprankrusiduller och laddar för kyrkbåtsrodden. Det får vara värt en eventuell kollaps, även om det kommer lagom till midsommardagens predikan. Som jag kommer lyssna till lite på låtsas, som en turist. Som på lek. Ja, jag kommer sitta där under kyrkvalven, helhjärtad och utanför, skeptisk och rosenkindad, tveksam och fylld av kärlek till en tid som flytt. Och som fortfarande är kvar.

För bergen kring Siljan är trots allt fortfarande de blåaste. Sedda från mitt perspektiv.

Till minne av Karin Liljas 1907-2000.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Kom och dansa på min kista!

Ibland känner jag att jag kanske borde nyansera mig lite mer. Allt jag skriver om är ju sant, och min ambition är att berätta så naket och rått jag kan. Ingen förskönande julgransbelysning. Sanningen ska ju göra oss fria! (Vem var det som sade det nu igen, måste googla – jaha, det var visst Jesus, ja jag kanske är lite religiös i alla fall…)

Men en del av sanningen är att mitt liv också är ganska bra. Jag har bara haft några kortare depressiva skov det senaste året, jag har en fantastisk familj, älskar vintern och ser fram emot våren. Eftersom mitt ekorrhjul är avställt kan jag ohämmat hänge mig åt blogg- och romanskrivande och förlora mig i Beethoven vid elpianot. Så långt orken räcker. Livet är på många sätt rätt bra.

Och jag är inte ensam. Jag var så lyckligt lottad att jag hade en väldigt stor umgängeskrets när jag började bli sjuk så jag hade liksom att ta av. Jag är fortfarande begåvad med en skara trogna, nära vänner att leka och gråta med. Och många fler som det är lätt att återknyta till när orken återvänder. Jag är inte ensam.

Det som fått mig att reflektera kring ensamheten är just det som händer när jag blir riktigt dålig. Känslan av att det glesar ut. Att folk jag trodde skulle finnas inte fanns. Att det blev så väldigt tyst just då jag som mest behövde någon hos mig. Att det ska vara så svårt att hitta tillbaks igen när man piggat på sig. Och jag vet ju att jag delar upplevelsen med många. Därför undrar jag varför. Varför blir det på det viset?

Ni kommer ihåg messet jag skickade när jag just blivit inlagd (i mitt förra inlägg), där jag skrev att jag ville ha kontakt men inte fick det. Jo, några svarade. Dalkullan (hon med trosorna) svarade. Och sedan skickade hon ett mess varje dag i tre månader – tills jag blev utskriven från psyket. Väldigt korta mess. Något om hennes dag, om vädret, en fråga om hur jag hade det. Ofta bara lite hjärtan och smiley-gubbar. Ibland orkade jag inte med alla smiley-gubbar som plingade in, ibland läste jag inte vad hon skrivit och oftast svarade jag nog inte heller. Men messen fortsatte komma.

Jag vet inte om ni kan fatta hur mycket de betydde. Jag visste att dalkullan tänkte på mig – varje dag. Hon var med mig. När jag kom upphasande till avdelningen från elbehandlingen (ECT) med skötaren Tommys arm som stöd. När jag fått i mig åtta köttbullar och tre incesthistorier till middag. När jag legat i sängen och spelat tetris hela dagen. Pling! Så kom det fyra rosa hjärtan, en glad och en blinkande smiley. Pling! Tre rosor och en sol. Pling! ”Tänker på dig”. Ja det gjorde hon. Tänkte på mig.

Hur mycket tid och möda tror ni det tog för dalkullan att skicka de där messen? Tjugo sekunder per dag? Tänk om alla som skickar mig födelsedagsgrattisar på Facebook skickat mig ett mess var under hösten – en messbehandling som kanske kunnat bespara mig flera elbehandlingar, haha!

Jag har börjat fantisera om att ordna min egen begravning. Alltså att jag skulle leva på min begravning, hålla den innan jag dör. För till begravningar kommer folk, no matter what. Du kan ha drabbats av halsböld, datahaveri eller identitetskris – begravningar går man på. Det kommer ingen andra chans.

Tänk att få vara med om den uppslutningen när man lever! Alla kända ansikten från olika epoker, förtätningen i rummet, det helhjärtade engagemanget. Allt det där vill jag ha. Tårarna kan vi skippa (i synnerhet om jag lever), däremot vill jag ha en brassorkester. Sådan där New Oreleansk begravningsjazz. Upbeat. Med visselpipor och flaggor och parasoll. Och så ska folk dansa på min kista. En sådan begravning önskar jag, och helst vill jag ha den nu.

marching brass band
Yey, jag är inte död! Kom och dansa på min kista!

Skämt åsido. Dags att ta itu med frågorna från förra inlägget. Rädslorna. Normotikernas fobier – sett från psykfallets perspektiv. Vi kan väl börja med rädslan för att lägga sig i, visitofobin. Att man inte vill störa. Inte råka ringa vid fel tidpunkt. Då undrar jag såhär: vilket är värst – att bli störd eller att vara den som stör? Vems känslor är det vi skonar när vi låter bli att ringa?

Tänk dig att du råkar ringa en kompis som just satt sig till bords för en högtidlig födelsedagsmiddag – ett ganska olämpligt tillfälle för ett telefonsamtal. Kompisen säger att det inte passar just nu och ni lägger på. Hur känns det? Kommer du våga ringa igen dagen därpå?

Förmodligen. Tidpunkten var fel för kompisen, och du känner dig inte avvisad eftersom du förstår omständigheten.

Tänk dig istället att du ringer ditt psykfall. Hen svarar med blek röst, pratar enstavigt och säger att hen inte orkar prata just nu. Hur känns det? Känns det bekvämt att ringa tillbaks?

Förhoppningsvis. Situationen är egentligen identisk: tidpunkten var fel, och det kunde du inte veta. Du störde, och det är inte hela världen. Men det är såklart skillnad. Dels blir du obehaglig till mods när du hör din kompis låta som om hen stod med ena foten i graven, och dels tror jag att du faktiskt känner dig avvisad – du ville ju bara vara snäll och deltagande. Och psykfallet kunde inte prestera den vanliga ritualen av avslutningsfraser. Vilken oftast är mycket längre än vi inser:

— Jag kanske kan ringa igen imorgon om det passar bättre?
— Ja, det blir bra.
— Funkar det?
— Ja, det funkar.
— Jamen då hörs vi!
— Absolut, det gör vi!
— Fint, jättebra!
— Ja, men tack för att du ringde!
— Såklart. Sköt om dig nu!
— Och du också. Och hälsa!
— Ja det gör jag, hälsa du med!
— Absolut. Kram på dig så länge!
— Kramkram!
— Fint, hejdå!
— Hejdå!

Vi slänger aldrig på luren sådär som James Bond och andra hårdkokta deckare. Vi drar ut på avslutandet, talar med lite ljusare (mindre hotfullt) tonfall och härmar varandras fraser för att försäkra varandra om att vi fortfarande är vänligt inställda. Smileysar fungerar förstås likadant. Utan de sociala ritualerna blir vi vilsna, känner oss obekväma, och det är en av de saker vi allra helst vill undvika.

Psykfall klarar inte alltid av att sköta de sociala ritualerna. Det är en handske som passar väldigt illa på den som är ångestsvullen. Därför är det på sätt och vis inte så konstigt att psykfallets kompis drar sig för att ta kontakt – hen anar att de invanda spelreglerna kanske inte längre gäller. Och då kan det bli penibelt. Då kan det börja läcka ut saker emellan psykfallet och kompisen som vanligtvis hålls innanför kostymen. Det blir pinsamt.

Jag kommer plötsligt att tänka på den bisarra reaktionen på me-too-kampanjen: ”nu vågar man ju inte ens krama kvinnor längre!”. Det säger bara en man som plötsligt insett att hans sociala ritualer inte längre accepteras. Han är såklart omskakad. Och vi svarar: ”Nej, om du inte har en aning om när folk vill bli kramade kanske du ska lägga av. Eller också, om du inte är livrädd för att få ett nej – så kan du börja fråga. Det är en välbeprövad metod”.

Fråga kollegan som gråter om hen vill ha en kram, den utmattade kompisen om hen vill få maten lagad, psykfallet om hen vill ha ett besök. Fråga!

Easy peasy.

Jag tror att en vanlig föreställning hos normotiker är att när någon kollapsar så blir hen som en helt annan människa. En som man inte kan prata med på samma sätt. Som man inte kan ställa enkla frågor till. ”För det kan ju bli fel”.

Jag kan naturligtvis inte tala för alla psykfall, men sett från mitt perspektiv är detta en vanföreställning (jo, normalstörda har också vanföreställningar). När jag blir sjuk är jag fortfarande Maria. En Maria som visserligen upplever och behöver andra saker, men fortfarande en Maria. När du har influensa och hög feber är du inte benägen att åka till stormarknaden eller spela sällskapsspel, men du är fortfarande samma du. Jag kan fråga dig: ”Orkar du komma upp och kolla lite på TV?” och du kan svara ”Nej, jag har fortfarande 39,6”.

Sådant kan du också fråga psykfallet. Orkar du med ett besök? Vill du ta en promenad? Får jag berätta om en sak som hände på jobbet idag? Väldigt okonstigt och vanligt. Skillnaden är bara att med 39,6 eller akut depression är kapaciteten drastiskt mindre än vanligt. Vilket också är tämligen okonstigt.

Det är så okonstigt att det faktiskt gäller jämt. Gäller alla. Friska, duktiga människor också. Det är så okonstigt och vanligt att de flesta inte ens tänker på att de gör det: om man är osäker på vad ens kompis orkar, vill, behöver, mäktar med – då frågar man. Och får ett svar. Ibland är svaret ärligt, ibland friserat. Ibland behöver man peppa, ibland stötta. Ibland vet man inte hur man ska göra. Det blir inte alltid rätt, men det blir garanterat svårare om man aldrig vågar fråga. Och ännu mycket sämre om man inte vågar prata alls.

Så gör det.