Rullstolsramper för psykfall

Jag har tänkt lite på rullstolsramper. Hur bra det är att människor med rörelsevariationer (det är väl så det heter idag?) kan komma in på biblioteket och simhallen. Och så har jag tänkt på hur få ramper det finns för oss psykologiskt varierade.

Ett exempel, som både förklarar hur varierad jag är och hur väl jag skulle behöva lite ramper:

För några dagar sedan satt jag i badrummet i godan ro medan min dotter Tildelo smetade hårfärg i mina grånande testar. Hon hade nästan hunnit gegga klart när det oväntat ringde på dörren. Tildelo skyndade iväg och öppnade. Där stod ordföranden i den förening som jag försöker orka vara med i och såg ut som om hon kommit rätt. Tildelo bjöd in henne men återvände till mig med ett frågetecken ritat i ansiktet. Jag såg förmodligen ännu mer vilsen ut där jag satt på toalettstolen med hårfärgen klibbad mot skalpen. Det visade sig att ett möte vi tydligen skulle ha uppenbarligen skulle gå av stapeln i mitt vardagsrum och att det skulle börja om tio minuter. Jag befann mig i nattmössan. När man har tagit ett antal rejäla dopp i mörkervattnet, och dessutom kurerats med elchocker, kan det hända att en del hjärnceller försvunnit. Det är ingen stor grej, jag har ganska många kvar, men ibland blir de vita fläckarna påtagliga. I mitt fall är det planerings- och kalendercentret som blivit kantstött. Jag har utvecklat en organisatorisk variation.

Det finns förstås olika sätt att ta sig förbi ett hinder
Foto av Phillip Pfeiffer pu00e5 Pexels.com

Mejlvarierad är jag också. Jag kan inte förklara det, men stresspåslaget när jag öppnar Outlook liknar förmodligen det som människor med social fobi drabbas av när de kliver upp på scenen framför en hundrahövdad församling. Får jag ett mess så får jag ett mess, men öppnar jag mejlen väntar en så lång rad meddelanden att de inte får plats på skärmen (vilket förmodligen beror på att jag så sällan vågar öppna programmet). Det krävs simultan stimulihantering och sortering, vilket följs av informationsbearbetning, tolkning och eventuell respons. DET ÄR FÖR MYCKET PÅ EN GÅNG. Bara det att man inte kan öppna ett mejl utan att se alla dem man inte öppnat. Som för det mesta är skräp. På brevlådan har jag, som det flesta, satt upp ”ingen reklam tack-lappen”, men jag har fortfarande inte fattat var den ska tejpas upp vid min mejlbox. Dessutom presenterar sig inte reklammeljen inte i trevligt grälla färger, de ser likadana ut som de kvartsamtalsmejl, kondoleansmejl, kalasinbjudningsmejl och (alltför sällan förekommande) kärleksmejl som gömmer sig någonstans i röran. Vilket gör att jag inte öppnar någonting alls. Jag blir överväldigad. Det har blivit lite bättre sedan jag börjat med mina vitamin-shots.

Jäklar! nu kom jag på att jag inte tog min shot igår, ursäkta, jag återkommer strax…

…sådärja. Typiskt. Men i alla fall, det har blivit bättre. Jag har blivit bättre på att ignorera och radera alla ”heja”, ”jag är på”, ”bra jobbat” som kommer i långa spindeltrådar från folk som ännu inte lärt sig skillnaden mellan ”svara” och ”svara alla”. Men trappsteget är fortfarande väldigt stort. Den osorterade informationsmassan får mina skröpliga synapser att slå knut på sig.

Så en bit in i det där oväntade mötet jag inte hade koll på att vi skulle ha i mitt vardagsrum undrade jag försiktigt, fortfarande med rosa klet på huvudet, om vi kunde hitta något annat sätt, utöver mejl, att dela det som vanligtvis kommer som bilagor. Så att man kunde plocka fram det om man av någon anledning skulle ha missat dem/förlagt dem/glömt bort dem. Som Google Drive, Dropbox eller något annat. System som underlättar för den som inte vill ha tusen nigerianska prinsar mellan varje dokument. Och som inte kräver omedelbar respons.

’Ja men vi har ju mejl, och jag har ju skickat dig alla dokumenten, 23 augusti och 11 och 15 september och igår och före sommaren’, svarade ordföranden och tillade, när jag försökte påpeka att det alltså var mejl jag hade svårt för ’Ja men du kan ju göra mappar i inkorgen och spara allting där’. Som om jag inte arbetat i tjugo år med mejlmappar och pärmar och post-it-lappar och registerblad och varit ett organisatoriskt föredöme för mina kollegor. Jag kände mig återigen som en parasit. Insåg det orimliga i att ordföranden skulle ändra sina administrativa vanor bara för att psykfallet skulle hänga med.

Till saken hör att det här handlar om väldigt vänliga och tillmötesgående människor. Vi har mötena hemma hos mig så att jag kan delta från soffhörnet om så behövs. Och ordföranden skickar alltid ett mess när något viktigt ramlat ner i den förhatliga inkorgen, så att jag inte behöver utsätta mig för Outlook varje dag. De är jättesnälla. Vem är jag att komma med min mentala rullstol och kräva att det ska finnas en hiss i mitt eget hisslösa trapphus? Jag menar, rörelsevarierade kan ju knappast kräva att det ska finnas rullstolsramp hela vägen upp till Kebnekaise.

Nä.

Men ibland kan jag önska att jag hade en varierad stol. Så att det var uppenbart att jag inte kunde ta mig upp för vilka trappsteg som helst. Fast det är ju en dumhet. Man ska inte önska sig någon annans handikapp, förlåt, variation. Det vore förmätet. Vem är jag att säga att någon annans liv är lättare än mitt. Jag kan ju, oftast, smälta in i mängden, framstå som en fullständigt ovarierad dussinmänniska. Stå i kön på Hemköp utan att någon stirrar på mig, eftersom de inte ser hur himla varierad jag är. Och mina föreningsvänner är välvilliga. Till sist kom vi fram till att ordföranden ska cc:a min dotter i sina utskick så att hon kan upplysa mig om när det inkommit något viktigt mejl… En mental rullstolsramp så god som någon. Tack Tildelo!


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.