Disciplin för fan!

Jag tycker väldigt mycket om januari, det nya året ger mig känslan av att nu ligger en tom yta framför mig. Som en rensopad sandstrand eller nysnöad äng där jag kan bygga alldeles nya sandslott eller snömonster. En nystart. Vissa tycker sånt är lite läskigt: tomheten, det okända. De mår bättre i sin etablerade rutin och har inget behov av att försöka bygga sandkatedraler eller pepparkakspalats när de vet att deras hederliga gamla slott alltid blir så stabila och bra.

Jag beundrar såna människor. Deras trofasta upprätthållande av arbete och vardag är för mig imponerande och smått obegripligt. På pendeln hem från jobbet betalar de sina räkningar och betar av sina mejl för att hinna handla när de tar cykeln hem från stationen. De lagar ordentlig kvällsmat, diskar och sätter på en tvätt, läser läxor med barnen och kollar sina pensionsfonder när barnen gått och lagt sig. Tisdag och fredag går de till Friskis & Svettis, torsdag sjunger de i kör och på helgen gör de utflykter med barnen. Jag fattar inte hur de bär sig åt.

Rektorn på dotterns skola känns som en sån. Jag satt mest och stirrade på henne när hon och skolsköterskan tog emot oss för vägledning i höstas. Hon är en sån där sval människa, i positiv bemärkelse. Hela hon känns liksom nystruken trots att klockan redan är tre. Hon är inte direkt vacker, men snygg. Fräsch. Håret faller helt naturligt åt det håll det ska eftersom hon inte har några virvlar i hårbottnen som gör att frisyren blir platt där den ska vara luftig och spretig där den ska vara slät, och hur jag än skärskådar hennes ansikte hittar jag inga missprydande prickar eller ojämnheter. Hon har säkert haft samma stilrena kläder i årtionden eftersom hon vet att de aldrig glipar eller klämmer. Om halsen har hon en tunn guldlänk och vigselringen sitter stadigt på fingret. Hon skulle aldrig få för sig att bära snörliv på konferens eller regnbågsfärgad sidenrock på Nobelfest (som vissa andra…).

Jag kan slå vad om att rektorn är en sån som troget bygger på det sandslott hon skissade ritningar till redan i gymnasiet. Att hon alltid diskar direkt efter middagen och går upp i tid på morgonen. Det är enastående. Och det är fantastiskt att det faktiskt finns så många såna rektorer, sjuksyrror, städare, byggarbetare, professorer och dagisfröknar som gör just det. Troget knegar på. För hur skulle det annars se ut?

Men jag är alltså inte riktigt sån. Ibland känns det som att jag måste uppfinna det där med att diska och betala räkningar på nytt, varje vecka. Jag är jätteduktig på att strukturera, skapa kategorier, och sortera. På ett teoretiskt plan. Tre gånger per år kommer jag på det perfekta systemet för att ta hand om posten, vilket alltid havererar efter nån vecka. Jag hatar post. Men nyår är som sagt en bra tid för mig för då har jag liksom rätt att skaka på kakburken igen och se hur jag ska få till det. Skaffa mig en master-plan.

Just nyårslöften aktar jag mig för eftersom jag vet att jag kommer bryta dem. Tveklöst. Vilket jag ju inte är ensam om. Det är som dottern sade: anstormningen till Friskis måste vara monumental just i januari innan allt återgår till det vanliga och bara de härdade motionärerna är kvar. Som rektorn. Nej nyårslöften är inte min grej. Men jag har ett annat knep. Jag har målat en ”svart tavla” på ett av våra köksskåp, en sån man skriver med vit krita på. Det har råkat bli så att jag, strax efter nyår, skriver ett nytt motto högst upp på tavlan (så långt upp att man inte når att sudda ut det utan att klättra upp på en stol). Inget löfte, mer som en påminnelse.

Plats för prokrastinering

Prokrastinering är väl ett underbart ord för vardaglig lathet, det låter så professionellt att det ju måste handla om nåt duktigt. Men det gör det ju inte och de senaste åren har mina motton handlat om att motarbeta just denna tjusiga åkomma. Hjälpa mig ta tag i den vardag jag helst skjuter upp – antingen för att jag är för deprimerad eller utmattad, eller för att jag är så pigg att jag vill passa på att göra allt det roliga jag annars aldrig orkar. När piggheten slår till vill jag inte slösa tid på sånt strunt som att laga mat, gå på toaletten eller gå och lägga mig, då vill jag skapa! Utföra storverk! Uppfinna nya postsorteringssystem! Därav följande påminnelser.

2017 års motto: LITE ÄR BÄTTRE ÄN INGET

Funkar jättebra när man är helt på dekis och det känns oöverstigligt bara att plocka undan efter maten. Det är då man tar till Alfons Åberg-metoden: ”äh, jag ska bara ställa in mjölken i kylskåpet”, och så när mjölken är inställd ”äh, jag kan ju stoppa tallriken i diskmaskinen också”. Kastrullerna kanske inte blir diskade, men lite är ju bättre än inget. Och så dunkar man sig i ryggen och säger ”duktig flicka” och går och spelar Sims.

2018 års motto: BARA GÖR!

En försiktig upptrappning av samma tema, riktat mot min tankeverksamhet. Jag tenderar att ägna en massa onyttigt tänkande kring allt jag måste och borde, vilket till sist kan ta mer energi och tid än själva görandet, något mina boendestödjare hjälpt mig se. Jag pratade med professor Erik för några veckor sedan, en gammal kompis som lyckats snitsla sin bana genom den akademiska soppan. En talang som hjälpt honom är att han sällan tänker efter. Vill han prata med nån så ringer han, vill han skriva en bok så skriver han den och vill han träffa sina kollegor i Burkmenistan så åker han dit. Han bara gör. Han är en bra förebild för den som regelbundet drabbas av toapapperskatatoni i mataffären. Perforerat, dubbelsidigt, papperskvalitet, miljövänligt, prisvärt, hjärtan eller blommor? Vad ska jag basera mitt beslut på? Äh, bara köp!

Jaha, så hur blev det i år då?

2019 års motto: DISCIPLIN FÖR FAN!

Ja, eh… jag trappade upp lite till… Det är superviktigt att vara snäll mot sig själv och inte ställa för höga krav, men ibland kan man faktiskt behöva en spark i röven. Nu handlar det mest om dygnsrytm. Att den kajkar ur. Som till exempel nu när jag sitter och skriver detta och klockan är 00.49. Lusten och orken slår av nån anledning till just när jag ska sova.

Eller när det blivit alldeles för hög tid. Som idag när jag skulle få gäster klockan sex. Jag hade haft hela dagen på mig och gjort i stort sett ingenting. När klockan närmade sig halv fem insåg jag att jag nog måste sätta fart med att handla, baka paj, städa undan, möblera om och duka upp. Och helst duscha och byta om och också. Vilket jag inte hann, och såg därför varken sval eller nystruken ut. Dumt. Jättedumt.

Delvis är jag väl bara en sån som behöver flåsas i nacken, en sån som behöver nån sorts krissituation för att gå och handla och stoppa ner toapapper i kundvagnen. Men borde jag inte åtminstone kunna följa de alarm jag själv ställt in åt mig? De som med irriterande trogenhet ringer varje kväll och uppmanar mig att varva ner (22.00), borsta tänderna (22.30), lägga mig (23.00) och släcka (23.30).

23.30? Ha! Efter lite redigering är nu klockan 01.19. Är det ens nån idé att göra sig i ordning? Tja, jag kan väl ta av mig kläderna i alla fall, lite är ju bättre än inget. Jo, visserligen, men nu håller jag ju på och planerar det hela, det var inte bra. Inte tänka, bara göra! Ja ok då. Knäppt egentligen att man måste gå upp för att kunna gå och lägga sig. Men jag behöver kanske inte borsta tänderna i alla fall? Nej, det kan väl inte vara så noga. Förr i tiden borstade väl ingen tänderna… Men hallå – disciplin för fan!!

Ok då. God natt.

För övrigt blev det inget pepparkakspalats. Det blev ett ruckel.

Mehmets reservbatteri

Jag håller på och övningskör med min dotter och oroar mig framför allt för momentet när vi ska öppna motorhuven. Kylarolja och motorvätska, generatorservo och styrrem, eh? Tur att bemannade bensinmackar fortfarande existerar…

Efter ett antal kalla vintrar på landet vet jag i alla fall var batteriet sitter. Jag vet hur det känns att sätta sig på det stelfrusna förarsätet och vrida om nyckeln och bara få ett harkel till svar. Jag vet att hur ont om tid jag än har blir jag tvungen att leta fram startkablarna och hitta någon snäll granne att koppla ihop mig med. För jag kan ju inte bara köra lite långsammare. Med ett urladdat batteriet kommer jag ingenstans. Men med hjälp av grannen får jag igång motorn, och när jag kör iväg laddas batteriet upp automatiskt av själva rullandet.

Ett laddat batteri är viktigt också för oss varmblodingar. När allt fungerar som det ska laddas det både av stimulans och av vila. Vi blir trötta och går och lägger oss, hungriga och tar en macka eller uttråkade och ringer en kompis. Sedan är vi igång igen. En särskild finurlighet är att vi dessutom är utrustade med reservbatterier. Ibland måste vi ju gå till jobbet trots att minstingen skrikit hela natten, eller åka till tippen även om vi mest av allt längtar efter en solsemester.

När vi blir sjuka sjunker förstås laddningen. Som när du får en rejäl influensa och ligger i hög feber. Ögonlocken blir tunga och heta och täcket känns obehagligt vasst mot huden. Du drar dig för att gå på toaletten eftersom kroppen känns orimligt tung och svag. När det är som värst orkar du varken umgås eller läsa tidningen. Men efter en vecka eller ett par är du frisk och kommer iväg till arbetet igen. Kanske känner du dig fortfarande lite svag, men energireserven räcker till för att få igång motorn.

ladda ned

Får jag låna dina startkablar?

Men när reservbatterierna är tömda hjälper inte den vanliga vilan. Det räcker inte med en god natts sömn för att bli pigg. Det hjälper inte att ta igen sig en vecka, kanske inte ens en månad. Du är precis lika slut när du vaknar som när du gick och lade dig. Precis lika matt och orkeslös som när du hade fyrtio graders feber. Ögonen är svåra att öppna, tankarna svåra att samla och kroppen svår att baxa upp. Och batterierna tycks aldrig bli laddade. Det känns som att försöka putta en stillastående volvo över golvet när du ska till toaletten. Igår. Idag. Och imorgon också.

(Ha därför förståelse för de utmattade i er närhet som inte tycker JÄTTEsynd om er när ni har influensa – den har ju trots allt vett att gå över!)

Det är klart att vila hjälper (lite beroende på vilken sorts utmattning man är drabbad av). Men det måste till väldigt mycket av den varan. Efter ett par månader kanske motorn klarar av att gå varm en timme eller ett par. Du orkar diska. Laga gröt. Titta på nyheterna. Så går några månader till, och bit för bit ökar laddningen i batteriet, och har du tur kan du så småningom nästan leva som vanligt. Träffa kompisar. Gå på konsert. Kanske jobba.

MEN (och det här är det verkligt viktiga med batterimetaforen) reservbatterierna är fortfarande tömda. För det tar MYCKET längre tid att fylla på reserven än att komma någorlunda på benen.

Egentligen är det inte svårt att förstå. Du bygger ju inte upp en vinkällare om du inte kan unna dig att ta en flaska någon gång ibland. Eller sparar pengar till en semesterresa om du inte har råd att betala för din mat. Köper en balklänning om du inte har en enda tröja. Har du dåligt med tillgångar måste du stoppa dem där de behövs som mest – här och nu. Precis så är det för dig som är utmattad. Du lagrar ingen energi eftersom du hela tiden måste använda dig av det lilla du har.

Du har med andra ord ingen back-up, och därför är situationen extra vansklig just när du börjar komma tillbaks till vardagen igen. När energin tar slut, då tar den tvärslut. När andra slår på automatpiloten störtar du. Du går från normalläge till haveri på en minut. Från ”hejdå” till kollegorna till kollaps på väg till bussen. Det spelar ingen roll – hur du än vrider på nyckeln händer ingenting.

Och det är då du behöver en snäll granne med startkablar. Ett externt reservbatteri. En boendestödjare.

Såhär.

Jag ligger i soffan och spelar Sims. Blir för trött för spelandet men orkar inte gå upp. Ligger kvar med datorn i knät och blundar. Håller just på att somna när jag kommer ihåg att Mehmet, min boendestödjare, ska komma om en halvtimme. Tänker att jag ska messa honom att jag inte orkar laga någon mat med honom idag. Jag äter hellre mackor. Men jag orkar inte messa.

Efter en stund ringer det på dörren och Mehmet hojtar ”hej, hur är läget?”. Jag öppnar ögonen, lägger ifrån mig datorn och masar mig ur soffan. Hasar ut i hallen. Där står Mehmet och tar av sig sin söta vintermössa med öronlappar. Han tittar på mig med pigga, glada ögon. Han är alltid sådär jobbigt pigg och glad. Jag drar på ena mungipan och säger ”hej”. Min motor är kall, men jag står ju faktiskt på benen, halleluja.

Vi går in i köket och han tar genast itu med gårdagens disk. ”Har du mat? Ska vi laga något?” Jo, jag hade ju tänkt risotto… Han öppnar kylen. ”Jaha, vad ska vi ha?” Ja, kanske lök… Jag tittar slött ner i grönsakslådan. Plockar fram charlottenlök och lite sparris. Och titta, där ligger parmesanosten, ja den ska ju också med förstås.

Mehmet hackar löken och jag öppnar skafferiet. Hittar kartongen med avorioris. Matoljan, ja den måste vi väl ha också. Och matlagningsvinet som står bredvid. En gryta kanske. Den har Mehmet precis diskat. Jag inser förvånat att jag faktiskt håller på. Grejar. Gör något. Efter en stund, när jag står och rör i buljong i riset, märker jag att vi pratar om Nietzsche (Mehmet är oerhört litterär). Och att jag drar på båda mungiporna. Faktiskt skrattar igenkännande när han citerar Oscar Wilde: ”alla människor lever i skiten, men få av oss tittar mot stjärnorna”. När han går efter tre kvart är risotton klar. Jag slipper trots allt käka mackor till middag.

Vad var det som hände (ja, det borde vara en retorisk fråga vid det här laget)? Jo. Mehmet hade med sig startkablarna och gnistan från hans batteri satte igång mig. Jag kan laga mat, jag kan diska och allt det där, men startmotorn måste få hjälp att dras igång. Och det är DÄRFÖR behöver jag boendestödjare.

Det händer att maskineriet rullar igång av sig själv och så står jag plötsligt, helt förvånad, och bakar scones en söndagsmorgon. Det händer också att jag skickar det där messet och avbokar Mehmet, eftersom jag vet att jag inte kommer orka med någon Nietzsche. Eller lökhackning. Initiativkraft och ork är lika nyckfulla som vädret och utan hjälp blir vardagen därefter – kaotisk. Boendestödjarna sparkar igång mig och hjälper mig från mackorna till risotton, från soffan till Oscar Wilde, från det tröstlösa motorharklet till en småputtrande tur runt kvarteret.

Boendestödjare – när man inte har en butler

Jag har alltid önskat mig en butler. Eller en privatsekreterare i välpressad dräkt. Jag skulle sitta i skinnfåtöljen och diktera mina bloggtexter i diktafonen, och han (ja, i min värld skulle det vara en han, ung och rask och, eh… klädd i tweeddräkt uppenbarligen) skulle komma med ett glas sherry, lägga ved på brasan och renskriva mina fyndigheter. Å, ja – han skulle sköta korrespondensen också, ha koll på mina pensionsfonder, kontrollera att tåget verkligen går trots snökaoset. Och naturligtvis skulle han plocka fram en lämplig cocktailklänning till kvällens bjudning. För har man butler och privatsekreterare har man också cocktailklänning.

Men nu har jag varken butler eller cocktailklänning. Och stackars Sam kan ju inte vara till hands hela tiden. Hen har ju trots allt ett eget liv (det har inte butlers och privatsekreterare). Min brist på butler blir som mest påtaglig när jag kommer hem från psyket. Skriande påtaglig, om man kan säga så. Kanske blir butlerbristen extra tydlig när man, som jag, är singel. För när man kommer hem efter några månader på psyket behöver man verkligen hjälp att komma tillbaks till världen igen. Till väckarklockan och kastrullskåpet.

Men jag skulle kanske inte vara så betjänt av en betjänt när det kommer till kritan. Jag menar, han skulle servera mig maten i sängen varje dag om jag bad honom. Dra för gardinerna och skicka eventuella besökare på porten. ”Nej, frun är opasslig”, skulle han säga. Och lite tystare: ”Hon har ju så svaga nerver”. Och jag skulle ligga på min divan och bli allt blekare och allt mer eterisk. Sådär tjusigt sjuk som man var förr i tiden (om man var så rik att man hade en butler). I längden vore det kanske inte så värst bra.

Senaste gången jag var inlagd fick jag veta att det fanns något som hette boendestödjare, och det handlar inte om någon tweeddräkt som kommer med posten på en silverbricka. Nej, det är mer hjälp till självhjälp. En knuff i rätt riktning. Så att man börjar öppna sina fönsterkuvert igen. Skriva sin inköpslista.

”Stötta” är ett viktigt ord för boendestödjare. Motivera. En form av yrkesstolthet. En boendestödjare ska nämligen inte göra jobbet åt dig. I idealfallet sitter hen på soffan och hejar på medan brukaren (ett fint ord för psykfall) far fram med sopkvasten.

Monica var den som kom första gången, tillsammans med biståndshandläggaren. Jag var superstressad. Det såg ju ut som hej kom och hjälp och ingenting hade jag att bjuda på till kaffet! Min dotter bara skrattade åt mig.

Men liksom – det var ju helt främmande personer som skulle kliva in i min vardagsmisär av disktravar och dammråttor och morgonrocken på klockan tre. På avdelningen hasade jag omkring med håret på ända hela dagarna, men det var en annan sak. Där var jag liksom inte jag. Inte hemma. Nu skulle de kliva in i min lägenhet, ungefär som när BVC kommer på hembesök för att se till att föräldrarna sköter sig. Jag både ville och ville inte att de skulle se hur svårt allting var för mig. Jag ville ha hjälp, jag behövde hjälp, men jag kände mig också oerhört förnedrad.

001

Att ha en boendestödjare kräver att man kan hantera skam på hög nivå. Det är som att hänga ut sina underkläder i parken.

Vi satte oss i alla fall vid mitt köksbord, och jag tror de fick kaffe till och med. Biståndshandläggaren halade fram papper med rutor som skulle fyllas i. I veckoschemat skulle vi pricka in när jag skulle städa, tvätta, handla, laga mat. Vilka tider jag skulle gå upp och när jag skulle gå och lägga mig. Jag höll på att gå sönder innan hon ens satt pennan till pappret. Det var som att tvingas börja med överkursen redan på första lektionen.

Jag började förstås gråta. Monica satt tyst. Biståndshandläggaren tittade på mig med en hundlik min. Som en Sankt Bernhardshund, med ögonlock som hänger ner mot de lätt uppåtvridna mungiporna. Hon trodde säkert att hon såg inkännande ut.

I själva verket begrep hon ingenting. Jag var ju rut-analfabet. Rutindyslektiker. Jag fattade inte hur jag skulle vrida hennes scheman så att de passade över min skakiga tillvaro. Det var ju därför jag behövde hjälp, för att detta var så orimligt hopplöst svårt för mig! Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att tillfredsställa hennes begär efter att göra nytta. För att få den hjälp jag behövde. Jag måste på något sätt bygga ett bo i hennes ogästvänliga papper. Generera något till de protokoll hon skulle cirkulera på sina uppföljningsmöten, sätta in i sina pärmar. Men jag hade inte någon aning om hur.

Det kändes som att jag misslyckats innan jag ens försökt. Jag stirrade ner i bordsskivan och försökte andas bort gråtklumpen. Uthärda tills de skulle gå.

Biståndshandläggaren kände sig nog lite kränkt till sist (hehe), eftersom jag inte gav önskad respons. Hon började prata om hur mycket erfarenhet hon hade och hur många arbetsplatser hon avverkat. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte var så konstigt att hon fått flytta runt. En Sankt Bernhardshund som dräglar sig fram i kontorslandskapet med empatiskt ögonlockshäng orkar väl ingen med i längden.

Nästa gång var biståndshandläggaren inte med. Det var bra. Monica insåg ganska snart hur jag var funtad. Hon hade tillräcklig med vidsynthet för att acceptera att alla inte måste dammsuga på torsdag eftermiddag. Vi snirklade oss fram till en ordning som funkade för mig, och som var tillräckligt acceptabel för att hålla biståndshandläggaren borta. Jag kan slå vad om att Monica fyllde i mina scheman själv och lämnade in, för att köpa oss arbetsro… Ro att ta tag i de där RUTINERNA som är så obegripligt svåra att återta.

Att behöva hjälp med sina vardagsrutiner är extremt pinsamt.

Såhär. Säg att du är sjuk – ingen höjer på ögonbrynet. Säg att du är psykiskt sjuk – någon kanske skruvar på sig, men de flesta förstår. Och fler och fler inser det märkliga att psykisk sjukdom kan finnas hos människor som också är kompetenta, drivkraftiga och intelligenta. Men säg att du är relativt ung, fysiskt frisk och inte klarar av att planera dina matinköp själv. Då hamnar du i en kategori för sig. Flera trappsteg nedanför psykiskt sjuk-balkongen.

”Ok… så du har som personliga assistenter som kommer och lagar mat med dig?”. Säger kusinen/kompisen/kollegan och tänker på mannen som brukar komma med sina assistenter till torget. Han med de släpande stegen, som alltid har ett litet snett leende på läpparna och tomt stirrande ögon. Eller hon med det spretiga håret som liksom struttar fram, och som inte kan låta bli att pilla på den som står framför henne i kassakön. Kusinen/kompisen/kollegan får inte ihop det. ”Du är väl inte, typ, en sån?”.

Jo. Egentligen är det just en sån jag är. Leende mannen, strutt-kvinnan och jag har av olika anledningar hamnat på en punkt i livet där vi inte riktigt klarar oss själva. Vi behöver hjälp med sådant som de flesta knappt tänker på att de gör. Det fixande och donande som kallas livet. Om människovärde mäts i förmågan att sköta sina vardagsrutiner, då tillhör jag den kategori som de flesta fasar för mer än allt. De som inte kan ta vara på sig själva.

Jag är, typ, en sån där.

Ödmjukhet. Eller skam-resistens. Det är saker man behärskar först efter lång skolning i LHS. Om någonsin. Det har blivit många omtentor för mig, och med boendestödet har jag fått återgå till grundkursen. Jag har svårt att berätta ens för mina nära vänner att jag har boendestöd. Jag skäms. Och jag har svårt att förklara varför jag behöver det. Jag, som drivit en egen kulturkrog i min lada och haft 80 övernattande gäster bara på en sommar. Som genomfört egna forskningsprojekt. Som gjort turnéplaner för mitt band. Som ser så pigg och glad ut.

Men det som fattas mig är naturligtvis inte förmågan att laga mat eller städa. I nästa inlägg ska jag försöka förklara var problemet sitter.


Måste tillägga här att jag inte har någonting emot Sankt Bernhardshundar, så länge de har vett att vara hundar!