Jag, ”mig själv” och alla andra

Blir man piggare har man också mer ork att vara bitter. Jag skyller på B-vitaminerna, men det känns ändå väldigt pinsamt. Jag som skrutit över hur skickligt jag lyckats undvika det diket. Bästa förklaringen är väl att när man börjar klara av saker man slutat drömma om börjar man drömma igen. När mitt hopp återvände kom också tanken tillbaka – att jag kanske skulle kunna bli mig själv igen.

Idiotiskt.

Man kan ju, med rätta, fråga sig vad ”mig själv” refererar till. Består självet av en unik och bestående uppsättning egenskaper? Är det något slags okränkbart personlighetscentrum jag kan nå bara jag slappnar av/skärper mig/lär mig meditera? Eller kommer ansträngningen att hitta ”mig själv” urarta i en enda lång väntan på Godot? En längtan efter den jag var en gång i tiden – den tid jag idag föreställer mig att jag var ”mig själv”.

(Ni får ursäkta mig om jag blir lite filosofisk här, men det är snart över. Ledsnar du kan du skippa följande stycken.)

Som student under det tidiga 90-talet drillades jag i det socialkonstruktivistiska tänket. INGENTING ÄR, ALLTING HÅLLER BARA PÅ OCH BLIR. Självet (samhället, kulturen, bla bla bla) konstrueras precis hela tiden. Lärde vi oss. Allt som är fast förflyktigas hette en av böckerna, och det var precis så det kändes. Verkligheten hade inte någon stabil grund. Ett perspektiv som har väldigt mycket att göra med mina fajter med bitterheten.

Det är såklart många som har ifrågasatt socialkonstruktivisterna och lyssnar man till dagens woke-debatt inser man att essentialismen fått nya frejdiga förespråkare. Men för mig kom filosofin med den akademiska modersmjölken, och i grund och botten tycker jag att det är ganska självklart. Rent intellektuellt alltså. Ingenting är helt och hållet Sant, ingenting är helt och hållet Verkligt, ingenting är helt och hållet Du. Tillvaron skapar oss och vi skapar den tillbaka. Eller dekonstruerar som det hette i mina kursböcker. Översatt till levande livet skulle man kunna säga att din personliga verklighet inte gör dig till vem du är, den gör dig till vem du hela tiden blir. Det blir aldrig klart. Nya vänner, åkommor, komplex och äventyr kommer in i bilden – saker du kan omfamna, acceptera eller göra upp med. Arv och miljö, javisst, men du lägger också till, drar ifrån och ritar om. Med andra ord – jobbar du med dig själv förändrar du också i någon mån världen. Självet är inte, det pågår.

Med andra ord. ”Mitt sanna jag” eller den jag ”verkligen är” finns inte mer än i en tänkt, Kantiansk verklighet. Självet står inte still.

(Nu är filosofisnacket typ slut.)

Det hävdade jag också i min ungdom. Men att försöka omvandla ett teoretiskt paradigm till livsprincip är inte riskfritt. Det är som att öppna Pandoras ask och inse att varje ask bara innehåller en ny pandoraask. På 90-talet var jag idogt sysselsatt med att öppna askar. Det var ju inte världens alla olyckor som vällde ut, men de besvärlig frågorna ledde hela tiden till nya, ännu mer besvärliga frågor: varför blev jag som jag blev; är det mitt fel eller någon annans; hade jag kunnat bli någon annan; är ”jag” bara ett val jag gör; är verkligheten i så fall verklig och kan vi någonsin förstå varandra; finns det ens någon gräns mellan mig och världen; om allting bara är en konstruktion – existerar jag överhuvudtaget?

Har man anlag för existentiell ångest är frågor som dessa inte optimala. Det insåg jag redan då, men vad gör man när frågorna fortsätter köra enligt tidtabell. Hälften jagade väloljat runt på den filosofiska höghastighetsbanan medan den andra hälften gjorde stopp vid varje tungsint tågstation: Komplexboda, Arketypeborg och Östra Överjagstorpet.

Nu när jag tänker tillbaka inser jag att de där tågen måste ha kört på olika stambanor. Satt jag på Komplexbodatåget var det mer känslan än tanken som styrde och följaktligen kunde mina akademiska principer kopplas ifrån. Det var ett mer essentialistiskt spår, vilket förmodligen var en välbehövlig variation. Utsikten brydde jag mig inte om. Jag stängde kupédörren och drog för gardinerna, helt fokuserad på navelsökandet efter Min Plats och Mitt Ansvar och, inte minst, ”Mitt Inre Barn” (som det hette i ett annat hörn av 90-talet).

Emellanåt hade jag sällskap av någon mer eller mindre insiktsfull terapeut, och kanske var det så att alla terapitimmar i grund och botten handlade om en jakt på den värld som förflyktigats. En längtan efter fast mark. Tåget gick längs en ringlinje och jag återvände ständigt till samma förbaskade tågstationer, men för varje gång jade jag blivit lite äldre och kunde se på frågorna med nya, lite klokare ögon. Kanske går det introspektiva tåget mer längs en spirallinje. Den gamla, vältrampade ångesten förändras ju för varje varv och plötsligt kan man upptäcka att det finns ett gulligt litet café vid Komplexboda Station. Som man inte sett tidigare. När jag satt i terapistolen letade jag visserligen efter ”mig själv”, men kanske var det så att jag skapade snarare än hittade jag mig själv och mitt inre barn.

Nu är terapiåren sedan länge avslutade och jag försöker mest hålla takten med min egen förändring. För att se vart den är på väg med mig. Det är som att jag försöker anpassa mig själv efter mig själv. Kanske har jag förfinat denna kompetens under mina sjukskrivningsverksamma år. En sjukdom skapar ju en otvetydig gräns för dina möjligheter och är ingenting du kan förhandla bort. Men, som det så fint heter, du kan förhålla dig. Att göra sig av med hoppet är ett förhållningssätt som passat mig bra (det här har ni hört förut). Hoppet påminde mig om allt det som kunde ha varit och gjorde mig mest bitter. Därför föreställde jag mig att ingenting någonsin skulle bli bättre. Då blev det bättre. Inte som att jag blev friskare eller piggare, men jag lärde mig att trivas med det liv jag faktiskt hade.

Och så börjar jag med B-vitaminer. För första gången på mycket länge får jag nos på det där som jag rent filosofiskt inte tror på. ”Mig själv”. Den energi som var just ”min speciella energi”. När jag står i vårsolen och just ska släppa ner den överfyllda kompostpåsen i tunnan, då går den som en blixt uppför ryggraden. Jag känner direkt igen den, fylls av den där starka och kaxiga livskraften som en gång var jag. Jag känner mig hemma. Det är helt underbart och alldeles förfärligt. För när ögonblicket är över inser jag det som min hoppfrihet skyddat mig ifrån – att det är så väldigt lite kvar av ”mig”. Livsgnistan sprakar hastigt till under huden, och när den slocknat börjar hopplösheten röra på sig i det gamla mörkervattnet.

Inte blir det bättre när jag tvingar mig ut på en promenad, inom synhåll för resten av mänskligheten. Till exempel en äldre kvinna i vindjacka och cykelhjälm. Hon slänger sig upp på cykeln och tutar i väg upp för backen, som om ingenting. Ska förmodligen till Friskis & Svettis. Sjuttio är ju det nya femtio. Och femtio det nya åttio. Tänker jag och minns hur jag kunde slänga mig på cyklar en gång i tiden. Gå på Friskis. Och allt annat jag kunde en gång för länge sedan.

Varför togs allt ifrån mig?

Det var länge sedan jag ställde mig den frågan. I min hoppfria värld har den inte haft någon funktion. Men tack vara B-vitaminerna är den tillbaka. Trots att jag vet hur meningslös den är. Det finns ju inget svar. Det är ett varför som bara gör bara ont. Ett som värker innanför bröstbenet och får mig att gråta. Jag som inte gråtit på många år ligger plötsligt och trycker min våta nos mot örngottet. Varför? Varför? Trots mina hurtiga föresatser. Trots mitt stillsamma paddlande i förnöjsamhetsdammen. Trots träningen i att släppa taget. Vad vill de mig, de där varför-tankarna? Har de överhuvudtaget några goda avsikter?

Det går någon dag och jag tar en liten promenad igen. Då upptäcker jag en sak. En väldigt fånig liten sak. En sak som jag ju redan visste. Jag lufsar på helt vanligt i min vanliga kropp och tänker på den där livsgnistan jag längtar så hett efter. Som inte är där. Tänker, som jag tänker hundra gånger om dagen, att jag är tjock och ful. Ilsketårar trängs bakom ögonlocken och jag sparkar på en stackars kotte. Fräser åt verkligheten i största allmänhet: jävlaförbannadepissgurka. Varför måste livet kasta på just mig så mycket skit? Jag vet inte om det är mina socialkonstruktivistiska forskargener som sparkar mig i röven, men plötsligt blir jag påmind om att jag faktiskt kan kasta tillbaka. Göra motstånd. Välja. Jag stannar upp på stigen. Drar tillbaka axlarna. En liten, liten smula. Så lite att de som promenerar förbi mig nog inte ens kan se det. Det är som en hemlighet jag har med mig själv. Kanske hjälper också mina erfarenheter från Komplexbodatåget – känslan av att jag faktiskt kan landa i ett själv som är mig själv. Jag drar axlarna bakåt. Bara så att bröstet höjs en aning, så att jag blir ett uns rakare i ryggen. Då med ens känner jag gnistan. Det var ju där hon satt, den starka Maria! En kaxig millimeter bakåt med axlarna.

Ja jävlar vilken mindfulness.

Jag är inte en bot

Eller: Politikern och psykfallet.

Jag insåg en sak när jag satt i bilen igår. Far hade hämtat mig i Borlänge och vi var på väg mot Leksand. Landskapet var höstligt på det där krispiga sättet, som ett moget äpple, och jag satt och funderade lite sådär halvmedvetet över valresultatet. Eller egentligen inte över politik och regeringsbildning, jag grunnade nog mer på vad som är på riktigt. I twitter-botarnas och trollfabrikernas tidevarv är det ju inte så lätt att veta. Det den ena sidan presenterar som fakta avfärdar den andra som lögn och förtal. Det som ser ut som en gräsrotsrörelse på facebook kan lika gärna vara resultatet av hybridkrigföring, opinionsförändringar administrerade av legoknektar som är villiga att sälja sina likes till vilka ideologier som helst. Trollarméernas övergripande syfte är att göra samma sak som antikens romare gjorde: söndra och härska, ställa grupper mot grupper för att kunna ta makten över allihop.

Det är riktigt otäckt. Men också filosofiskt intressant, inser jag precis nu när jag skriver (en insikt inuti insikten, ni får ha lite tålamod med mig här – jag kommer till psykfallet). När jag var student på 90-talet hade vi många diskussioner kring ontologi och epistemologi, kanske för att vi befann oss i något slags gränsskede. Medan våra professorer var skolade i en mer faktaburen tradition slängdes vi in i ett postmodernt tumult, och var tvungna att ställa oss frågan om det ens fanns några fakta. Filosofisk crash course: ontologi handlar om hur verkligheten är beskaffad, epistemologi handlar om hur vi kan nå kunskap om den. De mest fundamentala frågorna är 1) existerar världen oberoende av den som betraktar den och 2) kan vi komma åt en objektiv kunskap om den, fri från de föreställningar vi har med oss.

Jag älskade de här hårklyverierna! De kognitiva brottningsmatcherna gjorde mig alltid upprymd, kanske för att de var så lyxiga i sin totala onyttighet. Jag minns att vi satt på Williams med varsin öl och att jag satte flaskan i bordet så att min Kilkenny skvätte: ”finns det en objektivt flaska här – eller skapar jag en version av flaskan när jag smäller ner den i bordet?”. En ontologisk klassiker, mer känd i den lite klyftigare trädvarianten: om ett träd faller i en urskog där det inte finns några djur eller människor som kan höra – kommer det då bli ett brak när trädstammen slår i marken?

I slutänden landade jag oftast i någonting i stil med: ”jo, det är klart att flaskan finns även när jag inte dricker ur den (typ ontologisk realism), men jag kan aldrig vara säker på att flaskan är precis sån som jag tror att den är (typ epistemologisk relativism)”. Med andra ord: även om verkligheten är någorlunda självständig i sitt existerande kommer vi alltid att betrakta den utifrån någon slags synvinkel.

Insikten om det relativa kändes fräscht och dynamiskt på nittiotalet. Det blev en ögonöppnare, fick forskningsvärlden att stanna upp och erkänna: jag har visst bara studerat svansen på elefanten, det finns en hel del annat. Genusperspektiv till exempel. Det behövdes feministiska forskare för att få den tunga vetenskapliga skutan att sakta vända på nosen. Jaha – kvinnor har också funnits förr i tiden, är också religiösa, utövar också makt och kommunicerar också med varandra. En jättebra nosvändning.

En så bra nosvändning att jag utan tvekan håller med min vän som ondgjorde sig över sin manliga akademikerkollegas klagomål: ”Han håller på och gnäller över det ’ständiga pratandet om kvinnors perspektiv’, så till sist bad jag honom komma tillbaks om hundra år. Då kanske vi börjat fylla igen forskningsglappet efter ett par milleniers pratande om män”. Det ligger en epistemologisk insikt bakom kommentaren, och inom feminismen kallas det ”könsblindhet”. Det är ju inte så att frågan om kön har fått betydelse först nu, det är bara det att det manliga könet har varit ett så självklart fokus att man inte behövt tänka i termer av kön.

Men ontologi? Kan man dribbla med verkligheten hur som helst? Ja, som student på nittiotalet upplevde jag det mest som ett skojigt jonglerande. Nu känner jag snarare ett diffust obehag – frågan om varandet framstår inte längre som akademisk grannlåt. Det är som att vi har hamnat i något slags märkligt bakvatten. Insikten om att våra perspektiv formar världen har varit fullständigt avgörande. Nu har perspektiv och synsätt blivit en vara. De har blivit så orelaterade till verkligheten att man kan konstruera inte bara åsikterna i sig, utan också de som förfäktar dem. Trollen. De tycker ingenting, de är på låtsas.

Man kan till och med omvända människor man aldrig haft kontakt med till en åsikt de aldrig omfamnat och aldrig uttalat sig om. Som till exempel följande klipp med Barack Obama. Detta kallas för ”deep fake”. Medan man tidigare kunde tala med djupt allvar kan man idag alltså tala med djup falskhet. Smaka på den… ”Hon tog hans händer och såg honom djupt i ögonen, blundade helt kort, som för att samla sig, och sade sedan med djupaste falskhet: jag älskar dig”.

Mot den här sortens manipulation krävs ett starkt psykologiskt försvar (jag älskar den oavsiktliga referensen till psykoanalytisk teori!) och till min förvåning beskriver professor Robert Egnell på Försvarshögskolan detta i extremt smarta termer ( (i Aftonbladet 3 februari): en främmande makt skulle inte få något större inflytande i Sverige om inte det svenska samhället varit så polariserat. Därför måste försvarsinsatserna sättas in just där:”Vi måste jobba med oss själva, skapa tillit mellan individer och till staten. /…/ Då får vi försvarsstyrka”.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gode gud för försvaret! Det är ju fantastiskt – inte minst detta att vi måste ”jobba med oss själva”. Lite flummigt uttryckt kanske, men låt mig hjälpa Robert lite på traven: att jobba med sig själv kräver introspektion, vilket innebär att utsätta sig för risken att möta en svagare, konstigare, otrevligare sida av sig själv. Så länge man inte jobbar med sig själv kan man leva i vanföreställningen om att man är smartare och godare än de flesta; att om alla bara var mer som en själv skulle inte bara Amerika utan hela världen bli ”great again”.

Att få upprättelse och hitta sin inre styrka är naturligtvis viktigt, men man ska inte underskatta betydelsen av att inse hur ynkliga och beroende vi är av varandra. Vi bygger alla skal för att täcka över vår skröplighet, vilket är helt naturligt, kanske gömmer vi oss bakom en yta av proffsighet, ironi, främlingsfientlighet eller effektivitet. Ju tjockare lager av spackel, desto svårare att tränga igenom. Och det är klart att det är läskigt att blotta sig efter år av knytblus, hakkors eller symetriska arkivmappar. Ingen vet vad som händer när masken faller av och ingen vill bli förödmjukad. Men landar man i ödmjukhet landar man mjukt, ett sådant fall tar ingen skada av. Dessutom måste det väl vara den bästa psykologiska försvarsinsats man kan göra för vårt fosterland (eller hur Robert?).

potatis 3
En sån här potatis kan du lita på, den är inte konstigare än den ser ut. (Foto: Tildelo Stålhandske)

OCH (nu kommer jag äntligen till min stackars poäng…), i detta arbete borde vi inspireras av våra psykfall. I en tid där de ytligaste tweets kan dölja ett djup av välplanerad politisk manipulation och de varmaste uttalanden kan gömma en ”djup falskhet” kan du trots allt lita på psykfallet. Den pinsamma människan i din omgivning kan du alltid lita på. För det som förenar alla trollfabriker är att de förskönar och kastar skit, och det finns ingen som helst anledning att sätta upp en hel stab av kontorsnissar för att prångla ut budskapet att du är galen. Jag kan inte komma på en enda en i hela världen som skulle göra det. Jag tror faktiskt det är en sak vi kan vara objektivt säkra på: inget troll svartmålar sin uppdragsgivare. Det är mycket rimligt att misstro någon som prisar sig själv i alla tonarter, oavsett om det är en president eller ett kommunalråd. Men om jag blottar mina svagaste ynklighetsfläckar – då kan du lita på att jag talar sanning.

Vid TV-debatten innan valet stod våra partiledare och himlade med ögonen åt sina motståndares kommentarer och bortförklarade all kritik. De försökte alla prångla ut bilden av att just deras ledarskap, deras parti, deras politik var ofelbar, aldrig hade gått på några blindgångare och att motståndarnas förslag till lösningar bara var värda en utfrysningstaktik man enkelt kan hitta på skolgården. Ingen hade fel, alla hade rätt. Tänk er då en riksdag av psykfall, sådana som kvalificerat sig genom att visa sin sårbarhet och genom att arbeta med sig själva (ja vi kan nog slänga in en hel del kulturella och HBTQ-minoriteter här också); tänk er 349 mentala atleter samlade för att leda nationen. En kvalificerad gissning är att vi skulle få en rätt annorlunda politisk situation. Instabil, ineffektiv och alldeles… alldeles underbar! För vi skulle lägga vårt förtroende i händerna på människor som verkligen vet att de inte är så särdeles fantastiska och som har slutat upp med att låtsas någonting annat.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!