Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Jag leker tortyrkammare

Lade jag ihop alla mina timmar med Sims skulle jag vara redo för en andra doktorsexamen. I arkitektur. Jag har skrivit om det förut (till exempel här), om Sims som medicin för utmattade och deprimerade. Som en alldeles utmärkt kamrat när man inte orkar delta i verkligheten eller inte ens ser någon poäng med att göra det. Allt som håller mörkersimmarna över ytan är bra och för mig har Sims varit en livboj. Nu har jag kommit på att mitt simsande faktiskt påminner väldigt mycket om en av mina favoritlekar när var barn – att leka med ”smågubbar”.

(Det känns som en bra uppföljning med ett Sims-inlägg efter jämförelsen mellan mig och Jesus i min föregående text).

Ni som också växte upp på 70-talet känner säkert igen kollektionen av bondgård, sjukhus, campingvagn, slott och parkeringshus och allt vad det nu var. Men konceptet är ju samma för alla sorters lekgubbar: actionfigurer, barbiesar, pet shop-djur och legofigurer. Man ”är” en specifik gubbe (alla gubbar hette gubbar i vår värld, flickorna och mammorna också) som bor i ett hus och har någon form av uppdrag. Bli kändis, besegra monster, bilda familj, gå runt och mörda folk, allt beroende på vem man lekte med och vad man liksom hade på hjärtat.

Som för de flesta barn inleddes alltid lekarna med att vi skapade våra hem. Ofta räckte inte husen till så vi använde byggklossar för att skapa olika utbyggnader. Det kunde bli lyxiga eller fattiga hus men alla såg egentligen likadana ut, ungefär som tvådimensionella planritningar. När det var klart delade vi upp grejerna. En soffa var lika mycket värd som två fåtöljer och tog man det trasiga bordet fick man en extra stol. Typ så. Sedan möblerade vi. Trädgårdar och parker fick vi till med hjälp av mossgröna små handdukar som jag stulit ur linneförrådet.

Till sist var världen färdig och det var dags att börja leva i den. Känslan var alltid lika magisk och ni känner säkert själva igen den från lekar ni lekte – man försvann. Vi var inte längre i pannrummet i vår radhuskällare, läxor och läggtider existerade inte. Vi hade förflyttat oss till ett parallellt universum. Som de arm- och benlösa plastfigurer våra gubbar var såg det mer ut som att de hoppade än gick, man liksom markerade gubbens förflyttning genom att knacka fram den på golvet, ändå var det där allra första steget som ens gubbe tog alltid skälvande. Ett litet steg för gubben men ett stort steg för mig, för det ledde mig in i en värld… jag höll på att skriva ”som jag kontrollerade”, men det är inte sant. Alls.

Leken försiggår ju i en värld där vad som helst kan hända, och det handlar inte bara om att kompisens gubbar hittar på saker som jag inte kan förutsäga, det handlar om att när jag låter pannrummets väggar smälta undan så välkomnar jag saker i mig själv som jag inte kan förutsäga. Om jag kontrollerade förloppet skulle det ju strängt taget inte vara någon lek. En lek har inte någon agenda, den är en yta att befolka. När gubben för första gången beträder den förberedda lekytan innebär det alltså ett paradigmskifte, en resa genom det svarta hål som skiljer vardagen från det universum där fantasin sätter gränserna, ingenting annat.

Man skulle kunna säga att lekens inledning är som att träda igenom en japansk port. En öppning som ser ut att leda ingenstans men i själva verket markerar gränsen till det heliga. En torii. Ni känner säkert igen en sådan port om ni ser den (sök på torii): den är vanligtvis klart röd och består i sin enklaste form bara av två stadiga stolpar med två tvärslåar ovanpå. Porten förekommer oftast fristående, det vill säga den är inte kopplad till något hus eller rum, och kan stå mitt ute i skogen eller i ett vattendrag. Man kan säga att en torii representerar den shintoistiska tanken på att öppningen till gudarnas värld kan finnas i närmaste skogsdunge. Eller pannrum.

 

268
Porten till det alldeles andra

De flesta saker man sysslar med blir man bättre på med tiden, men det gäller inte för leken. I stort sett alla kommer till en tid då man faktiskt gradvis förlorar förmågan att leka. Jag var barn förhållandevis länge men när jag kom upp i tolvårsåldern började smågubbelekarna vattnas ur. Till sist kom vi inte längre än till att dela upp grejerna och möblera våra hem, sedan var det inte roligt att fortsätta. Porten hade stängts och vi kunde öppna den igen. Precis som min dotter sörjde när hon slutade leka med sina Bratz (eller för den delen med mormors dalahästar) sörjde jag mina smågubbar. Jag kunde inte ladda figurerna med min nyfikenhet och kreativitet och det fanns ingenting som riktigt kunde fylla tomrummet efter dem. Att skapa i andra former (måla, spela musik, göra teater) bygger på lekförmågan, men det är inte samma sak. Förutsättningslösheten saknas nästan alltid.

Jag tycker fortfarande inte att det är så kul att leka med gubbar, om jag inte får ta rygg på någon pigg femåring, så när jag spelar Sims också ägnar jag mig nästan uteslutande åt att bygga gubbarnas hus. Eftersom Sims-världen är väldigt mycket mer komplex än smågubbe-världen har jag lyckats underhålla mig med den i ett antal år utan att tröttna, och på ett sätt som trots allt liknar smågubbe-lekarna från min barndom. För även om det aldrig blir lika spännande så händer samma sak: när jag öppnat programmet och valt den värld jag vill greja med – då försvinner jag, då har jag gått igenom min torii.

Såhär: jag får en idé till ett hus – säg en gammal sliten industribyggnad som jag tänker befolka med en lite slummig familj av något slag. Jag har kollat in lite bilder på industriområden och skapat mig en ungefärlig idé om vad jag vill göra. Än så länge finns ingenting, och det är viktigt – det finns ingenting.

Port ett: Jag väljer en tomt och börjar bygga. Det är först när jag ritar upp de första väggarna som just den här världen börjar existera. Och, eftersom jag gått igenom porten, blir världen viktig för mig. Jag förlorar mig i tekniska detaljer som hur jag kan gestalta byggnadens förfall och känslan av skitighet, vilka föremål jag kan använda för att skapa känslan av nedlagd fabrik. Jag kommer på att jag kan sätta stuprör inomhus och låta några väggar vara gjorda av taggtrådsstängsel. Dekorationen ”skräp i barnrummet” funkar utmärkt också på en industritomt och om jag sätter några rutor träpanel på tegelfasaden ser det ut som att huset har genomgått nödtorftiga reparationer. Det engagerar mig och jag har jättekul. Det är viktigt för mig att det ska se rätt ut. Jag lägger ner möda på någonting så vansinnigt som att få en låtsas-byggnad att se sliten ut, på rätt sätt.

Port två: När jag håller på att inreda inser jag att pappan i familjen som ska flytta in är en galen vetenskapsman som tidigare jobbat på den nu nedlagda industrin, och nu gör han ruskiga experiment på sin stackars snälla tvillingbror. En bakgrundshistoria börjar spontant utforma sig. Jag har fortfarande inte skapat familjen men de påverkar redan mitt byggande med sina intressen och personlighetsdrag. Vetenskapsmannen behöver till exempel en hemlig källare för sina experiment och jag försöker utforma den till någon slags tortyrkammare (här får jag vara riktigt kreativ och leta efter köksredskap och möbler som ser lite grymma ut). Det visar sig också att vetenskapsmannens gamla mamma är missnöjd med sitt liv eftersom hon är en riktig snobb men inte har några pengar. Hennes lilla del av byggnaden måste jag därför inreda med allsköns oestetisk imitation av lyx. Och så vidare. Observera de kursiverade orden: jag är bitvis i händerna på processen, och det är detta som kopplar Simsandet till lekarna i min barndom. Jag låter mig dras med. Jag är för en stund någon helt annanstans.

Till sist skapar jag karaktärerna, stoppar in dem i huset och betraktar dem när de kommer till rätta i den bisarra miljö jag skapat. Just den här delen är kul en liten stund, men ganska snart får jag en idé på ett nytt hus jag vill bygga. Ett helt annat – kanske en katedral som är omgjord till en nattklubb, ett medeltida slott eller en konstnärskoloni i new age-stil.

Så vad är poängen med att presentera detaljerna av min pinsamt meningslösa förströelse?

Porten och leken. Alla behöver leka, det är sjukt viktigt att vi hittar portar i våra liv för att ta oss ifrån oss själva en stund och uppgå i ett större flow. Det kan handla om musik, arbete, meditation, naturupplevelser, bön eller bilkörning – vad som helst. En plats eller en aktivitet där pannrummet tonar bort, mattiderna blir ointressanta och saker bara händer. Det är hälsosamt. I synnerhet om man också lyckas få in det förutsättningslösa elementet. Att man gör för att göra, inte för att producera eller vara duktig. Mina Sims-hus kan ta dagar att färdigställa, ibland ännu längre, men jag kan riva dem så fort de är klara om det skulle behövas. De fyller ingen större funktion för mig när de står där, det roliga är att göra dem. Skapandet.

Att leka är att skapa liv där inget liv finns, att skapa en värld ur ett tomt intet. Att leka är också att återskapa sig själv, göra sig själv till arkitekt och flytta byggklossarna kring det som behöver en ny form.

*

Sen kan det naturligtvis bli för mycket, som det kan bli av precis allt som är roligt eller mumsigt eller medryckande och att veta var gränsen går är inte alltid så lätt. Men det får jag ta någon annan gång, nu har jag ett observatorium att bygga klart! Eller, jag kanske ska ta en vit vecka så jag får lite romanskrivande gjort också…

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Jag är i alla fall inte mördare

Hypomana skov följs ofta av mer depressiva. Hur härligt och jobbigt medryckande livet än kan kännas när du är i gasen blir motorerna till sist överhettade. Du tar ut mer än du har att ge. Den här gången fick jag dessutom god hjälp med uppbromsningen av Uppsala universitets HR-avdelning. I tisdags var jag nämligen kallad till Segerstedthuset, universitetets nya skrytbygge, för omplaceringsmöte.

Där fick jag veta att det är min arbetsgivares skyldighet att ge mig förslag på alternativa tjänster och min skyldighet att ta dessa förslag i beaktande. Och för att göra detta måste jag till att börja med skicka in mitt CV. Det vill säga – slå på datorn, öppna min administrations-mapp, klicka fram dokumentet och kontrollera att allting är uppdaterat. Resan ur hypomanin blir kort. Det blir platt fall direkt. Jag läser: ”qualification as docent”, ”senior lecturer”, ”centre of excellence”. Hur kan det där ha något med mig att göra? Qualification as dåre snarare. Senior psykfall at centre of excrement. Haha.

Till min olycka håller institutionen på att tillsätta en lektorstjänst just nu, en fast tjänst till råga på allt. Det hände väl senast under Krita-perioden för sisådär hundra miljoner år sedan. Som varslad har jag förtur. Jag måste bara lämna in lite mer information om mina pedagogiska kvalifikationer innan jag kan prövas. Det är en once-in-a-lifetime chans, ett gyllene tillfälle för avancemang och tryggad inkomst. För några år sedan skulle jag ha kastat mig över möjligheten, skrivit en avhandling om pedagogiska metoder, hittat förtioelva högt uppsatta referenspersoner och skaffat mig en riktigt ordentligt vetenskaplig tweed-kavaj.

Nu sitter jag med HR-damen på andra sidan bordet och känner hur bränsletanken går sönder. Mitt drivmedel rinner ut på golvet och bildar en sorglig och högst oakademisk pöl mellan våra stolar.

Efter tre dagars depressivt sims- och soffläge har jag nästan simmat upp till ytan igen. Jag startar morgonen med lite Donald Trump, det brukar alltid hjälpa på traven. Jag har hittat en hel rad av youtube-kanaler som kan förse mig med de senaste hårresande händelserna. Ilska är ett bra sätt att ta udden av nedstämdhet. Det kan också vara ganska självuppbyggande.

Kungen-bajsar-metoden har jag redan introducerat, och det här är lite liknande. Ett knep att ta till när man känner sig usel. Jag utvecklade konceptet långt innan Trump kom in i bilden. Faktiskt kom jag på det när jag satt på bussen på väg in till staden och passerade Blåsenhus (där lärarutbildningarna håller till).

Blåsenhus är en av alla byggnader som utsatts för massiv kritik i Uppsala. Nu minns jag inte längre på vilket sätt just Blåsenhus upprörde, men uppsalabor har lätt för att bli upprörda över sådant de anser vara fult. Som till exempel konserthuset, Resecentrum, och Psykiatrins hus. Segerstedthuset där jag satt med min HR-kvinna utsågs 2016 till Sveriges fulaste nyproduktion. ”Huset ser ut som en korsning mellan en finlandsfärja och en tjock-TV”, som en jurymedlem sade.

Så hur kan detta vara terapeutiskt?

Jo, jag tänker på de stackars arkitekterna som har visionerat och ritat och planerat. Vunnit priser och tävlingar och omtalats i media. Förbrukat miljoner och åter miljoner av våra skattepengar. Dragit över budgeten och förbrukat några miljoner till. För att i slutänden utsättas för en massa människor som bara HATAR det de åstadkommit. Verkligen hatar. Och där står den, deras fula fula byggnad. Och kommer inte flytta på sig under de närmaste decennierna. Folk tvingas gå omkring där, leva sitt arbetsliv, i ett bygge som är så avskyvärt att folk startar upprop för att slippa skiten.

Jamen terapin i det hela?

Är det inte ganska uppenbart? Det handlar om jämförelse och proportioner. Nej, jag orkar kanske inte skriva om mina pedagogiska bedrifter. Jag orkar inte tävla om en tjänst jag en gång hett eftertraktade men idag blir sjuk av att tänka på. Det kanske till och med är så illa att jag aldrig mer kommer dra något strå till skatte-stacken. Ja, jag kan dra det till sin yttersta spets: jag skulle kunna bli en människa som gräver stora hål i den kommunala budgeten utan att någonsin ha något mer att ge.

Men jag har i alla fall inte gjort någon större skada. Jag har inte förfulat eller förstört någonting. Jag har inte plöjt ner miljarder i något projekt som massorna häcklar. Jag har inte myglat och mutats för att kunna leva i sus och dus. Jag har inte misshandlat eller mördat. Och jag är definitivt inte så korkad att jag förnekar miljöförstöringen och tycker att vissa nationer bäst betecknas som ”shithole-countries”. För jag är inte en person med obefintlig självinsikt och obegränsad makt.

Trots allt.

Jag kan se ganska långt, tänka ganska klart och känna ganska varmt. Hur mycket status du eller jag någonsin skulle förlora kan vi i alla fall räta på ryggen och med stolthet deklarera: jag har i alla fall inte startat något krig.

 


Om du har behov av lite Trump-terapi kan jag rekommendera följande videos. De är naturligtvis inte bara förargelseväckande, delvis är de mycket skrämmande. Men desto bättre tjänar det som uppbyggligt referensmaterial till ditt eget liv.

En samlad kår av psykiatriker förklarar varför de anser Trump inte bara som olämplig utan också farlig som president.

Analys av intervju: Trump tycks inte kunna ge några begripliga svar om kärnvapen. Vet han ens vad han pratar om? 

Språkvetare analyserar Trumps sätt att prata och gör tydligt på vilken nivå hans språk befinner sig (en tioårings) och varför han inte går att begripa.

Och som en bonus, en intervju med en av Trumps närmaste medarbetare som inte klarar av att fullfölja en seriös intervju på ett professionellt sätt, vilket gör att intervjuaren till sist avbryter hans svada.

Jag ligger i hårdvila

Idag har jag legat i hårdvila. Slappat så intensivt jag bara kunnat. Det blev lite mycket igår.

Vad är för mycket?
Mer än vanligt.
Vad är vanligt?

Tja… i mitt liv, de senaste åren har ribban legat en bra bit lägre än min fars. Han är snart åttio. Och det är ju inte normalt, att den som är trettio år yngre är så mycket mindre kapabel. Men det är mitt normalt, så som det är just nu. Ohälsan har ju också ett normaltillstånd – när den är så som den oftast är. Den har en standard som man utgår ifrån. Och eftersom det finns en sån kan man också säga att man har ”en bra dag” eller ”en dålig dag”.

Jämför jag mig med min fars standard har jag inte några bra dagar över huvud taget. Jo, kanske när jag åker långfärdsskridskor. Men det är väldigt dumt att jämföra sitt mående (är det nånsin bra att jämföra sig?). Min far är ganska extrem för sin ålder och har helt andra premisser att utgå ifrån. Liksom mina högpresterande och stiliga bröder (fråga mig inte varför gracerna fördelades så ojämnt, haha). Brorsorna är kanske inte fullt så extrema som vår far, men de har andra premisser de också. Andra förutsättningar. Och det gäller ju alla, kollegor som konkurrenter, vänner som fiender.

Så. Utifrån min standard och mina premisser blev det för mycket igår, och jag tänkte berätta vad jag gjorde – för att ge en bild av hur lätt kraften kan försvinna när man lider av utmattning. För den som eventuellt är intresserad.

10.30 Jag har åkt buss in till stan och sitter på Stadsmissionen och pratar med en kvinna som ansvarar för deras volontärer. Jag är där för att jag vill bli volontär, eftersom jag tänker att det kan vara ett bra steg på väg tillbaka. Nån timme i veckan. Nåt som inte är för socialt, inte för bullrigt, inte för tidigt, inte för långt bort. Det är en trevlig ung kvinna. Vi dricker te och pratar i en timme.

Den välbekanta smärtan under huden börjar ge sig till känna. Som om utrymmet mellan musklerna och huden svullnar. Utrymmet mellan hjärnan och skallbenet.

13.30 Vilar, äter lunch och åker sedan ut med dottern för att övningsköra. Vi hittar en öde parkering bortanför Ica Maxi och jobbar med att starta, krypköra, styra och stanna (hon har bara kört en gång tidigare). Vi hinner inte med att handla efteråt så när vi kommer hem snor jag ihop något med det som finns i skåpen. Det blir en vegetarisk gryta. När maten är klar vilar jag.

Smärtan har spritt sig i kroppen. Det är som den där känslan av sjukhet man får när man har influensa. Som inte är febern, hostan eller halsontet. Bara den allmänna sjukan. Som får en att känna sig hopplöst svag även sedan febern gått ner.

16.30 Kliver upp igen. Måste köra tillbaks bilen till min kompis, jag har den bara till låns över dagen. Hon bor kanske en kilometer bort och jag promenerar hem. Hemma rasar jag ihop i sängen. Startar Sims och bygger lite på ett hus en stund, men ganska snart får jag sluta. Det är för ansträngande. Ljuset från datorn. Själva spelet.

Jag känner mig helt utnött, som om någon gröpt den sista kraften ur mina muskler och tankar. Det är som att ha mjölksyra i hela systemet.

20.00 Dottern kommer hem med två kompisar och vi äter middag. Det är mysigt. Jag får lite energi av att deras närvaro. Vi pratar om ondska, droger, drömmar och utanför-kroppen-upplevelser. Tillbaks till sängen.

Sjukdomskänslan, mjölksyran, svullnaden och värken gör all aktivitet omöjlig. Jag somnar så småningom.

Sammanfattningsvis: ett möte, lite övningskörning, kort promenad, middag.

Idag har jag fått betala. Solen sken i morse och jag tänkte att en promenad kanske? Men det var omöjligt. Jag har hasat lite fram och tillbaks mellan sängen och kökssoffan. Ätit rester, spelat Sims och skickat lite mess. Känner mig utspädd och uthälld. Och så den underliggande värken. Det är som att ha mikroskopiska brännässlor i nervsystemet.

Tycker du synd om mig? Sluta i så fall med det! Javisst är det jobbigt och frustrerande att känna sig redo för äldreboendet vid fyrtiosju, men just nu är jag faktiskt varken deppig eller deprimerad. Snarare är det väl tvärtom – jag fick en massa idéer på Stadsmissionen, kände mig engagerad i dotterns övningskörning, kunde inte låta bli att busa med guddottern när jag lämnade tillbaks bilen eller prata en massa med min dotters kompisar.

(Hm, kanske är det snarare därför? Kanske finns det ett samband mellan att jag känner mig entusiastisk, tar i lite för mycket och sedan kraschar? Tänk, tänk, tänk… Öh, kanske har det nåt att göra med att jag är bipolär? Ehe, det kom jag på först nu…)

I vilket fall som helst blir jag inte särskilt orolig över kraschen. Jag vet att det kommer gå över om ett par dagar, och då kan jag göra det jag inte orkade idag. Hälsa på min kompis, skriva lite på romanen. Imorgon ska min kör sjunga, men det får jag hoppa över. Systemet måste rebootas.

I en parallell verklighet

rokoko
Barockt – kungens väntrum på operan

Tänkte att jag skulle bjuda på lite dagbok ibland. Inte min privata, men små episoder ur livet. Små glimtar från en parallell verklighet. En som de flesta inte tvingas besöka.

Idag var det en sån där dimmig dag. Började med att missa tiden hos frisören på förmiddagen, vilket var dumt eftersom jag ser ut som ett troll i huvudet. Sedan blev det sängen igen, och datorn i knät. Jag är egentligen inte deprimerad just nu, det kanske är viktigt att säga. Det senaste batteriet av mediciner verkar (peppar, peppar) ha bitit. Det kommer små gropar ibland. Och någon gång ett slukhål. Men under det senaste året har det inte hållit i sig mer än en vecka i stöten. Vilket är alldeles otroligt fantastiskt skönt. Nej, det är inte depressionen som leder mig till sängen, det är utmattningen. Det är den som håller mig fånge i en väldigt snäv strimma av verkligheten.

Ibland tänker jag på mina kollegor på institutionen (den teologiska vid Uppsala universitet). Jag ser framför mig hur de stressar och far omkring. Ser en kollega hämta femte koppen kaffe för att orka med det sista korrekturet av en viktig artikel (som bara en handfull kommer läsa). En annan hoppar över lunchen för att hinna svara på ett viktigt mail (som ligger i inboxen tillsammans med trettio andra oöppnade). Någon springer till kopieringsrummet för att skriva ut ett viktigt underlag till ett viktigt seminarium som redan börjat (och som de flesta helst vill slippa). Och på seminariet bråkar kollegorna om viktiga teoretiska perspektiv och viktiga förklaringsmodeller (som ingen utanför rummet bryr sig särskilt mycket om).

Nu var jag lite elak… Jag vet att det är roligt också. Ibland. Men kanske inte så otroligt viktigt? När man befinner sig i en parallell verklighet får man syn på saker som man annars inte hinner upptäcka. Kanske framför allt att saker och ting inte är så avgörande som man tror. Livet tultar på av sig själv och ingenting står egentligen och faller med det där korrekturet, mailet, mötet… Det har faktiskt i stort sett ingenting av livsavgörande betydelse. Det är lätt att tro det som forskare (politiker, artist – alla egotrippade branscher). Om inte jag blir klar med korrekturet kommer inte jag förbättra mitt CV och då kan inte jag bli befordrad och söka den där tjänsten.

Väldigt onödig stress på det hela taget. Sett från den parallella verkligheten.

I sängen sköter jag mitt jobb. Sims. Ni vet, dataspelet där man bygger hus och gör familjer. Jag bygger bara hus. Carolina Rediviva och Nationalmuseum och andra utmaningar. Sims är bra för mig. Det är tillräckligt roligt för att hålla mig vaken och tillräckligt kravlöst för att inte bränna ut. När jag däckar ihop alldeles kan det näst intill vara en livräddare, oavsett om det är depression eller utmattning som bultat mig till marken. Ligger jag helt platt går förstås ingenting, men har jag bara en liten smula liv i mig är det en av få saker som kan kännas lustfyllt.

Otroligt pinsamt, skamligt och onyttigt.

Idag har jag jobbat på ett palats i nybarock. Största klurigheten var att få till nischer i fasaden där jag kunde sätta in statyer. Fullständigt oviktig sysselsättning. Och lika nödvändig i mitt liv som pauserna i ett musikstycke. Den begränsade energi jag får mig tilldelad fördelar jag med stor omsorg på de saker som faktiskt är viktiga, på riktigt.

min familj

mina vänner

mitt skapande