Fyrtio graders depression

Jag har haft ett litet återfall. Ett bakslag, en dipp, ett depressivt skov. Brukar försöka lägga upp ett nytt inlägg varje helg men nu var det två veckor sedan sist (det blir ett eller två extra den här veckan, som kompensation). När mörkret tjocknade i torsdags slank kommunikationsförmågan ut genom fönstret. Mitt hus är dåligt isolerat, väggarna runt min själ är dragiga som i ett gammalt övergivet sommarstugedass och uppgiften att täta gliporna sysselsätter mig konstant. I brist på isolering använder jag mest gamla tidningar och så fort det blåser det upp fladdrar de iväg i vinddraget och rummet blir utkylt igen.

Det blir mycket metaforer när man försöker beskriva psykiskt lidande… Tänkte just på det när jag dippade. Och på er. Försökte studera känslan i min kropp när depressionen sipprade in, iaktta meningslösheten som lägrade sig för att kondensera mörkret till ord att dela med mina läsare. Inte för att jag inte redan gjort det, men det känns fortfarande som att ämnet gäckar mig. Just när jag känner mörkret i mig har jag nämligen inte så många ord. Allt blir efterkonstruktioner.

Så jag försökte mig på en fenomenologisk studie, försatte mig i ett tillstånd av epoché, i avsikt att registrera mina förnimmelser av återfallet – fritt från förförståelse. Det var svårt. Jag är ju trots allt inte någon Heidegger eller Arendt. Men några strån till stacken fick jag tag i, och naturligtvis i form av metaforer. Det gäller kanske inte bara psykisk ohälsa förresten, hur många känslotillstånd kan man egentligen beskriva utan att tillgripa bildspråk? Veckans metafortema: åkommor och handikapp. Idag handlar det om influensa.

(Det går alldeles utmärkt att bortse från mina akademiska krusiduller – de är oftast bara där som kuttersmycken, för att ge mig själv en känsla av viktighet.)

Influensa

Ett återfall känns inledningsvis ganska mycket som att drabbas av influensan. Det är alltid oväntat, en käftsmäll som kommer ur det blå – ena dagen lagar man fläskpannkaka och åker på föräldramöte, nästa dag kommer man inte ur sängen. Det spelar ingen roll om man är fredsmäklare i Syrien eller busschaufför – har man fyrtio grader eller självmordstankar får man snällt stanna hemma. Och som alla vet finns det inte mycket att göra åt virusinfektioner, antibiotika biter inte. Ett depressivt återfall är lika svårbehandlat för sannolikheten är stor att du redan käkar lyckopiller.

Så det är bara att vänta ut eländet. Uthärda sig igenom sjukdagarna. Precis som med influensan är det depressiva bakslaget en stegvis process. Den ser ut ungefär såhär:

Dag ett. En allmän upplevelse av obehag kryper på mig. En dov huvudvärk ger sig till känna och det börjar mola i kroppen. Jag vill helst bara vara i fred, i sängen. Än så länge vet jag inte om jag faktiskt drabbats av influensan eller om det är något annat. Känslan av sjuklighet är samma som den man kan ha precis innan febertermometern ger något utslag.

Dag två. Molandet sätter sig kring ögonen, ögonlocken blir tunga och vill bara falla ner. Uppe på hjässan övergår molandet i en diffus värk, som om någon konstant drog mig i håret – men så lätt att jag inte riktigt vet vad som pågår. Sedan smälter värken ner över pannan och ansiktet likt en hjälm av fetvadd. Då stumnar verkligheten. Den rör sig utanför mig, men rör mig inte längre inuti och det blir allt svårare att le. Jag är som ett apatiskt lejon i en alldeles för trång bur – väggarna har kommit så nära inpå att det inte längre är någon mening med att röra sig. Nu vet jag att det inte är influensan.

Dag tre. Utanför hjälmen av vadd tjocknar luften, bäddar in mig i trögflytande gråhet. Verkligheten lever och håller på någonstans, men inte här. Den gråa cirkeln är sluten och nu är det ansträngande att andas. Varje rörelse kräver en viljeinsats, även utvidgandet av lungorna. En tröstande kram kanske? Nej, inte nu. Just nu vill kroppen inte komma i kontakt med några ytor – kylskåp, morot, potatisskalare, någons famn. All form av interaktion med världen är obehaglig, som om hela kroppen vore svullen och öm. Ja, precis så, jag är svullen. Jag är ett enda stort myggbett och pannan svullnar ända ner till näsan, fingrarna svullnar ihop med varandra och mitt uppsvällda innanmäte sväljer själen.

Lejon i bur
När buren blivit så trång är det ingen poäng att röra sig

Ja, sådär håller det på ett tag. Lite upp och lite ned. Om det är ett bakslag brukar det gå över på en vecka, men är det ett nytt insjuknande kan det ta ett halvår att få någorlunda fast mark under fötterna. Det jävliga är att jag inte kan känna skillnaden.

Summa summarum – jag tycker faktiskt min fenomenologiska studie blev rätt intressant. När jag försökte beskriva känslan, så nära den jag bara kunde komma, blev det plötsligt tydligt hur mycket alltihop handlar om kroppen. Psykologi, tänker man, det handlar ju om känslor eller tankar. Det handlar om saker i ens liv som är jobbiga. Saker man behöver prata om och reda ut. Nej, det gör det inte, inte inifrån. Det är inte känslor jag har, det är sinnesförnimmelser. Jag vet inte om Heidegger skulle ha varit nöjd med mitt resultat, men för mig är det faktiskt en upptäckt: depressionen bor i mina sinnesorgan. Precis som influensan.

I nästa inlägg: blödarsjukan.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Vila till ljudet av grannens gräsklippare

Semester!

Dags att intensivslappa!
Vila järnet!
Slöa skiten ur sig!
— Och komma tillbaks i topp-trim till hösten.

Tänk att själva vilandet kan bli en prestation…

Ett av mina ex-bonusbarn (blir ens bonusbarn också ex när man skilt sig?) gav mig ett underbart råd för många somrar sedan. Vi låg på en sandstrand i Norge. Det var sådär orimligt vackert runt omkring med berg och sjöar och allt vad det nu var. Men i en sommarstuga strax intill satte någon igång sin gräsklippare. Envetet tuggade den i sig sommarfriden medan slöjor av bensinånga täckte över doften från älggräset i strandkanten. Jag blev bara mer och mer irriterad. Tänkte på hur kort semestern var och hur den en av de dyrbara sommarkvällarna spolierades.

Sommar 2017 572
Den lilla badplatsen ser så idylliskt ut i kompisens facebook-flöde. Så länge man inte förstår vad som gömmer sig utanför ramen. Vattenskotrarna, gräsklipparen, tonåringarnas bergsprängare och de skrikande barnen. Och plinggandet från alla facebook-uppdateringar med vackra strandbilder…

Bonusbarnet däremot lågt helt lugnt och fridfullt på filten. Hen stördes inte alls av klippningshelvetet. ”Hur är det möjligt?”, frågade jag, ”det låter ju jättehögt?”. Bonusbarnet svarade: ”Jag lyssnar på gräsklipparen”.

Zen.

Tänker jag nu. Eller som en av av oraklets unga protegeer säger i filmen Matrix, när han förklarar hur man böjer en sked med tankekraft:

Do not try and bend the spoon, that’s impossible. Instead, only try to realize the truth… there is no spoon. Then you’ll see that it is not the spoon that bends, it is only yourself.

Med andra ord: gör precis tvärtom mot hur du tror att du ska göra. I gräsklipparens fall – fokusera på oljudet. Jag följde omedelbart bonusbarnets råd. När jag lyssnat på gräsklipparen en stund smälte motorbrummandet ihop med alla andra ljuden runtomkring. Det var som att ljudet kom till ro när jag tillät det att existera.

Egentligen är det ju en klassiker. Att inte kämpa emot. Men det är lätt att glömma bort den klokskapen när man ska ha sin hett efterlängtade ledighet. Eftersom de är så få måste bara de där stunderna i hängmattan bli perfekta. Vilket garanterat innebär att vi hittar något att irritera oss på.

Så jag ska bära bonusbarnets ord med mig den här sommaren också. Gräsklipparen är ok. Den får finnas. Den har sitt lilla liv. Och jag har mitt. Jag får ligga på min filt och lyssna på den ett tag. Sedan får brummandet tona in i min soliga sommarlovsmatta av sinnesintryck.

Det går förstås alldeles utmärkt att byta ut gräsklippare mot andra fridstörare. Som ”svärmor”, ”maskroshelvete” eller ”bilkö på väg till badstranden i trettio graders värme när ungarna skriker efter glass”. Det är också sådant som tillhör sommaren. Det får finnas. Lyssna, upplev, hantera – och låt det tona ut i bakgrunden. Då är chansen större att du också upptäcker älgen i granskogen, gäddan i vassen och den söta lilla larven som sitter och dinglar på ett blad. De hör också hemma i din sommar.

Och med detta tar jag och bloggen sommarlov. Nu ska jag viga min skrivenergi åt romanförfattande. Vill det sig väl kanske jag kan bli klar med min tredje redigeringsomgång (puh!), och då är det inte jättelångt kvar.

Bloggen öppnar butiken igen i slutet av augusti, och om du inte vill missa detta kan du anmäla dig som prenumerant. Längst upp i den högra menyraden finns en follow-knapp. Klicka på den så får du inläggen direkt till din epost.

Jag har redan lite ämnen på lut till hösten:

  • Alfons Åberg-metoden
  • Åtta år och deprimerad
  • Sökandet efter en ORSAK
  • Den nedlåtande vänligheten
  • Finpatienter och fulpatienter
  • Tonårstid och borderline
  • Gastroskopi som ångestterapi

Har du andra idéer? Skicka en rad på Messenger (här är bloggens facebooksida), eller som kommentar till detta. På återseende och kom ihåg att du inte behöver hålla på och titta på träden – träden tittar på dig!