Skammens karusell

Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skrivit på så länge, skuldkänslor har aldrig gjort mig gladare. Och det finns orsaker till alla försummelser. Bemärkelsedagar, körkonserter, bortbjudningar. Trötthet, sjukdom, lättja.

Ja just det, lättja… och oföretagsamhet, förslappning, själviskhet och allmän förtappelse. Förlåt! Här har ni säkert suttit och hungrat i veckor efter mina ord och så har jag inte bjudit på minsta kommatecken. Inga “om” och “men” att luta sig emot i tillvaron. Ja, det är ju tyvärr så. Att det inte går att lita på mig. Psykfallet är liksom ingen klippa att ta stöd emot. Hon kommer “om hon orkar”. Hjälper till “om energin räcker”. Man måste ha tolerans. Överseende. Acceptera mer krångel än man accepterar med andra. Det är klart jag skäms…

Nej, det gör jag inte alls! Skam är ingen produktiv känsla, så det har jag ju faktiskt lagt av med. Det är som det är. Det räcker med lite festligheter, svackor och deppgropar, nån vecka här och där av totalt (och fullständigt ursäktbart) Sims-koma. Då blir det inte så mycket producerat om man heter jag. Så är det, och det står jag för!

Fast jag kunde kanske ha lite bättre disciplin… Herregud, mitt enda “jobb” är att klämma ur mig typ en bloggtext i veckan – hur svårt kan det va? Jag menar, jag tycker ju faktiskt det är roligt! Och idéerna har inte sinat. Jag går in under fliken “arkiv” på bloggens förstasida och låter skammen krama riktigt skönt om inälvorna. Januari 2018 publicerade jag åtta texter. Januari i år blev det fem. I maj blev det ett enda urschligt inlägg och snart är det midsommar. Jag presterar inte ens på denna lilla front. Presterar ingenstans.

Det är klart att jag också vill betyda nåt. Vara lite viktig eller komma åtminstone till nån slags liten nytta? Men jag har uppenbarligen för stora handikapp för att vara nån resurs. Jag är en sjuk person. Jag kryper ner i sängen och lägger armen över ögonen som helt ofrivilligt börjar gråta. Skäms.

Den gröna skamgubben

Fast… Vad ska det va bra för? Ligga här och böla? Det här är den lilla plätt jag står på och det är bara här jag kan gräva, när jag väl orkar gräva. Med min lilla sandlådespade av gul plast. Jag har inga studenter, patienter, klienter – synd för dom! För här grävs det rätt snygga slott när orken faller på. Jag kan ju inte rå för att det är ganska sällan.

Sen är det ju faktiskt så, kommer jag på, att jag skriver mycket bättre nu än i januari 2018. Eller det kanske jag inte gör, men jag lägger ner mycket mer energi på varje text. Orden är viktiga för mig så jag klämmer och känner på dem rätt länge innan jag sätter dit dem. När min dotter undrar om vi ska kolla på en film och jag säger “håller på med bloggen men om en kvart kanske” så stönar hon. För då vet hon att det kommer ta minst en timme.

Så förlåt och inte förlåt och ni behöver inte ursäkta mig för det har jag redan gjort själv, men jag lovar att det faktiskt kommer en text till i juni. För den är redan klar.

Extra mycket människa

Den här texten publicerades först som krönika i Svenska kyrkans tidning Hopp. Här fungerar den lite som ett kondensat av tankar från mitt första år som bloggare; en sammanfattning av 2018 och en knuff vidare in i det nya året!


Jag är ett psykfall. Efter tre inläggningar på psyket och tjugo elchocker tycker jag att jag har kvalificerat mig till den titeln. Ja, kvalificerat! Jobbet som psykfall är inte för vem som helst; det är en avancerad lindans med mycket bristfälligt skyddsnät. Faktum är att om det inte vore så skamligt skulle jag vara mer stolt över att jag är ett psykfall än över att jag också råkar vara docent.

Folk fattar sällan vilket hårt arbete psykfallet utför. När jag har en dålig dag och hasar till Hemköp i mjukisbyxor och otvättat hår ser det kanske ut som att jag tappat fotfästet. Men jag är över huvud taget inte ute och går. Jag har slungats ut på djupt vatten och där är förmågan att gå fullständigt överflödig. Rullator och rejäla skor hjälper föga, för i mörkervattnet finns inget att ta spjärn emot. Det som krävs är förmågan att uthärda. Att fortsätta vara när allt runtomkring släcks ner.

Jag jobbade i korvkiosk när jag var tjugo. Rutinerade kunder beställde korv med ”extra allt”. Extra bostongurka, räksallad och allt vad det var. Så är det med psykfall också. Extra allt. Ett psykfall är människa extra allt.

När jag tittar tillbaks på den tid då jag balanserade musikfestivaler, forskningsrapporter och barnkalas på vänsterhanden känns det som att jag måste varit nån slags övermänniska. Jag orkade ju hur mycket som helst! Men en sak slapp jag: mitt existensberättigande behövde jag inte tänka på. Det kommer psykfallet inte undan. Det gör ingen som slängts i mörkervattnet.

När jag kommer hem efter tre månader på psyket väntar livsfrågorna, nånstans i högen av räkningar som samlats på hallgolvet. Genomborrande, magkramande, utmattande. Efter alla bakslag återstår bara en spillra av det som förr var jag (nödtorftigt sammanhållen av piller och dåliga TV-serier). Så tänker jag och sjunker ihop framför räkningarna. Frågar mig: Är misslyckandet min nya titel, ältandet mitt nya jobb? Finns det egentligen någon poäng med mig? Alls?

Goddag livsfrågor. Hej på dig existentiell ångest. Här finns inga scheman att fylla, inga tårtor att baka i skarven mellan sammanträden och gympapass. Inte ens några svar finns att klura ut – här finns bara val. Livsavgörande val till råga på allt. Existentiell ångest drabbar förstås alla, oavsett om du är ärkebiskop eller vaktmästare. Men som psykfall läser du överkursen: det är existentiell ångest extra allt. Du sitter på badrumsgolvet med pillerburken i handen eftersom ingenting längre berör. Ingenting väcker din vilja att le, smaka, smeka eller ens gråta. Allt är olust, motvilja och tomhet. Du kommer inte undan. Du måste välja: Är livet värt att vara i? Är jag värd att leva det?

Tänk då alla fantastiska mörkersimmare och mentala atleter som i den stunden faktiskt svarat ja. På ren trots. Som fortsatt andas. Den plats de strandat på är så död att döden själv gett upp andan, och de tar den möjlighet som återstår – de kapitulerar inför livets envisa fortsättande.

Ärkebiskop, mörkersimmare, vaktmästare, människa: är du stolt?

Det är jag.

Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Skönhet gör välgörenhet

Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan dålig uppslutning! Offentlig inbjudan på Facebook, sjuttio specifika inbjudningar på Messenger, ännu fler på mess, lappar och affischer till grannarna. Och så kommer två personer. TVÅ.

Min dotter och jag får regelbundna ryck att rensa undan saker vi inte använder, mest kläder och så lånar vi en bil och kör iväg till Röda korset. I år blev det så mycket fina saker att jag tänkte att några vänner kanske kunde vara intresserade av att rota lite bland grejerna först. Eller förresten – varför inte en loppis? Kanske för välgörande ändamål? Ja, vad kul! Vi bestämde oss för Stadsmissionen och bokade föreningslokalen i källaren. Där finns gott om bord så om folk ville haka på gick det bra, eller om någon kanske ville sälja lite kaffe till förmån för uteliggarna.

Så igår morse gick jag upp ovanligt tidigt (för att vara mig) och gick ner i källaren. Möblerade om i samlingsrummet, kånkade dit alla lådor och kassar, vek kläderna och lade i prydliga högar och sorterade övriga grejer efter funktion: leksaker, skor, friluftsprylar, spel, prydnadssaker. Tog en extra sväng i lägenheten och kollade om jag missat något jag kunde avvara. Letade rätt på målarfärg, pensel och en plywoodskiva och gjorde en ”loppis”-skylt som jag ställde ut. Dottern skrev en snygg prislista på ett blädderblock. Och så satte vi oss och väntade.

Två grannar kom insläntrande och kikade runt och gav lite positiva tillrop, helt uppenbart inte ute efter att köpa något. Sedan kom alltså två till, som handlade. Vilken skam! Här hade jag ordnat och bullat upp som om jag trott att folk skulle komma och handla, haha – vad tänkte jag med? Ingen social nesa kan väl vara värre än att bjuda till, anstränga sig och göra krumbukter, bara för att upptäcka att inte en enda en vill komma. Eller jo, två.

I morse höll jag på att inte komma ur sängen. Loppisen hade såklart varit ett alldeles för krävande projekt för mig, kroppen kändes som ett sänke på en metrev och förmågan att ta tag i kaoset som uppstått i köket medan jag ägnat mig åt alltihop var lika med noll. Jag har räknat med det, att kroppen skulle ta lite stryk, tänkt att mitt påhitt ändå skulle ge så mycket tillbaks. Mentalt, socialt.

Riktigt så blev det ju inte. En positiv sak var att en hel del faktiskt hörde av sig och sade att de inte kunde komma. Det är trots allt en väldigt bra sak med att bjuda in till events, att folk svarar. Alla hade givetvis goda skäl för att inte komma, jobb och familj och andra uppdrag och festligheter. ”Goda” skäl spelar förresten inte någon roll, man kanske inte har lust bara. Det är dumt att göra saker som man inte vill och kanske ännu dummare om man inte orkar. Det gäller att hushålla med lust och energi, det vet jag bättre än de flesta. Med andra ord är jag inte sur eller besviken eller något sådant. Mer perplex. Och lite ledsen förstås.

Fullsatt på Spejaren
Till min lilla lada ville alla komma…

För åtta-tio år sedan ordnade jag kulturevenemang i min lada på somrarna. Då kunde det komma tvåhundra personer på en kväll. En av fyra kvällar i veckan. Då var jag navet och folk drogs till min värld som till en magnet. Jag tänkte inte på det då, men det gav mig givetvis en känsla av att vara betydelsefull och eftertraktad. Jag var en person som var tvungen att säga nej till saker, som inte hann med alla vänner och ständigt träffade nytt folk. Jag tänkte inte på det då. Nu ser jag hur livet snurrar och brinner någonstans bortanför mitt synfält medan jag själv befinner mig i en trasig periferi. En dikeskant där bara ogräs växer.

138
…till min lilla loppis bara två

Ta nu inte detta för en självömkande klagovisa! Det handlar inte om att jag tycker synd om mig. Eller, jo jag tycker nog lite synd om mig faktiskt – men jag vill inte att någon annan ska göra det. Att synd-tycka (ja, jag tycker det borde finnas ett verb här) det är någonting man gör på avstånd, när man själv inte är inblandad. Man synd-tycker den som man aldrig hinner hälsa på, den man inte längre ids bjuda in, den som aldrig orkar dyka upp på roligheter. Man synd-tycker dem som är ömkansvärda men inte värda ens möda. Och sånt klarar jag mig allra bäst utan. Tack, men nej tack. Vill ni stötta mig blir jag däremot jätteglad (se längst ner för tips)!

Jag vet att jag är en intressant och stark person. Jag vet att jag har mycket att erbjuda. Jag tycker framför allt det är synd om världen som inte verkar har fattat det! Och det säger jag faktiskt utan vare sig ironi eller agg.

Frågan är varför bara två personer kom till min välgörenhetsloppis. Varför kom inte en enda av alla de femtio som inte tackat nej, och inte en enda av alla andra som måste ha sett min inbjudan? Hade de fullt upp, varenda en av dem? Hade de en motvilja mot Stadsmissionen? Eller kan det vara så, och rätta mig väldigt gärna om jag har fel här, att ett evenemang som hålls av en efterfrågad och presterande individ drar människor medan motsatsen inte gör det? Haha, jag tänkte inte på att det var en retorisk fråga! Det är ju fullständigt självklart. Varför skulle man annars anstränga sig så med att bjuda in kändisar till välgörenhetsevenemang? Såklart.

Låt de vackra, friska och lyckade driva in allmosorna
– inte de som vet vad det innebär att behöva.

 


Stötta gärna mitt arbete  det betyder mycket för mig! Såhär:

  • ge mig likes (här, eller på bloggens facebooksida eller twitter)
  • följ mig (på facebooksida, twittereller ”follow” längst upp till höger)
  • bjud in mig att hålla föredrag, det tycker jag är jättekul!

Klickar du på ”follow”-knappen längst upp till höger så får du alltså mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen. Kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Snälla, överraska mig!

I onsdags var jag kallad till min prefekt (chef). Kallelsen kom via mess och innehöll inga specifikationer om vad det hela handlade om, så jag frågar. ”Det vill jag helst ta när vi ses”, svarar prefekten. Jag får genast en klump i magen – vad har jag nu gjort? Men det var inte så farligt. Jag skulle bara få sparken igen (här finns del ett till denna historia). Man blir tydligen först varslad och sedan uppsagd, det hade jag inte fattat… Så min oro var obefogad, jag trodde ju redan att sparken var utdelad. Men jag lade manken till och skapade ett ganska förnedrande möte i alla fall. Ett litet dopp i skambaljan. När prefekten undrade om det fanns något jag ville ta upp kunde jag inte låta bli att rikta hans och fackrepresentantens fokus mot min ynkedom. Igen.

Jag vet inte varför jag håller på sådär. Blottar mig. Kanske är det ett behov av att lägga korten på bordet. Göra hela bilden synlig. Särskilt om det är styvt och stramt och professionellt brukar det där behovet slå till, att hitta de mänskliga punkter och fläckar som avviker från protokollet – oavsett om det är jag eller någon annan som hamnar i skottgluggen.

I alla fall. Jag tar upp det här med avslutning. När en människa lämnar en arbetsplats efter ett halvt liv kan man tycka att det vore rimligt med någon slags blomstertid nu kommer-stämning, men jag vet att om inte jag tar upp det vid det här mötet kommer något avslut aldrig äga rum. Avskedanden ingår liksom inte i de akademiska högtiderna. Rent sakligt tänker jag att detta är ett strukturproblem, det handlar inte bara om mig. Människor behöver uppmärksammas, inte bara när de blir doktorer och professorer, utan kanske i synnerhet när det händer något svårt.

Men när jag ska lägga fram mina sakliga argument tar känslorna över, och jag är funtad på det där irriterande sättet att då börjar jag gråta. Oavsett om jag är rädd eller arg eller ledsen gör jag det och det är SÅ förnedrande. Jag inte kan kontrollera mina kroppsliga reaktioner, mina läten och min mimik. Munnen är kanske svårast. Ni vet den där darrningen som kan komma i läpparna när man ska säga något svårt, och som gör det omöjligt att prata utan att hela ansiktet krackelerar. Jag tar tag om ansiktet när jag sitter där framför prefekten, som för att hålla ihop det, hålla ihop mig. Jag anstränger mig för att andas så lugnt jag kan och försöker skapa tillräcklig distans mellan mig och situationen för att kunna presentera mitt ämne. Men så fort jag börjar prata sätter läpparna igång och darrar igen och rösten brister. Det är vidrigt.

Anledningen till att jag inte kan hålla mina anletsdrag i schack är förstås att jag skäms. Det hör inte till god ton att uppmärksamma folk på sin utsatthet, än mindre på de behov utsattheten skapar. I grund och botten tror jag att vi psykfall är rädda för att be om hjälp – samtidigt som de opsykiska är rädda för att bli insnärjda. Jag har skrivit om de här rädslorna tidigare, svårigheterna som uppstår när psykfallet inte vågar prata och normotikern inte vågar fråga (här och här), men det finns specifika problem som har med en arbetsplatsen att göra.

När jag var riktigt nere i skiten för några år sedan pratade jag med en god bekant – en sån man träffar ganska sällan men tycker väldigt mycket om. Hon hade fullt upp i sitt liv och stöttade dessutom ett annat psykfall så hon kunde inte finnas till för mig så mycket som hon kanske ville. Vilket är fullständigt rimligt och ok. Men hon sade en sak som i efterhand fick mig att fundera: ”du har ju så stort nätverk och så mycket vänner”, med undermeningen ”det finns säkert många andra som ställer upp”. Kanske tänkte hon också att eftersom hon inte hörde till min ”inre cirkel” av anhöriga skulle det nästan kännas förmätet om hon plötsligt dök upp som gubben ur lådan.

Det är sant att jag har många kamrater och massor med bekanta. Att ha över 600 vänner på facebook är kanske inte så imponerande nuförtiden men innebär i varje fall att jag har knutit ganska många kontakter genom åren. Så det är sant. Men det jag tror normalstörda lätt glömmer bort är att de närmaste vännerna ofta är färre och den inre cirkeln mindre än man tror. Man pratar liksom inte om sitt sexliv, sin traumatiska barndom och sina fobier med sexhundra personer. Man lägger inte upp sina diagnoser på fejjan (öh, förutom typ jag då…). Dessutom är det inte de närmaste vännerna man umgås med allra mest – det är faktiskt arbetskamraterna. Och de hejdas ofta av rädslan för att tränga sig på, bli indragna, uppätna och översvämmade av psykfallets förmodligen ändlösa behov.

Eller av rädsla för skammen.

Även om många opsykiska har beröringsskräck smittar inte galenskap, skam däremot kan enkelt överföras från en människa till en annan. Att se en tant tappa brallorna på gågatan är pinsamt – inte bara för henne, utan också för oss som oturligt nog tvingades bevittna hennes nesa. Skamkänslan skuttar över från den pinsamme till betraktaren så enkelt att vi till och med vid TV-rutan kan behöva förse oss med en skämskudde. Vi vill inte konfronteras med folk som har kallops på näsan, spenat mellan tänderna och trosorna ovanpå jeansen. Vi vill helst slippa lunchsällskap som pratar om samlagsställningar när alla andra pratar om vädret. Vi drar oss helst undan om någon ohämmat sitter och bölar i fikarummet. Det är fel saker på fel plats och vid fel tidfälle. Gör om och gör rätt!

Det intressanta är att det är minst lika obehagligt att umgås med någon som skäms. Som vet att den är pinsam, som skäms över det, men som inte kan tvätta bort det skamliga. Som har mage att bara fortsätta vara pinsam. En skamlös skämsperson.

Det är så jag känner mig när jag sitter där med prefekten och fackrepresentanten. Jag är outhärdlig. Jag är så skamlös att jag tar upp den där knappt synbara fläcken på kartan, uppsägningskuvertet, prefektens skrivbordsunderlägg. Den som alla vet om men ingen vill kännas vid. Jag tänker inte hålla god ton och tyst och stilla försvinna ut i marginalen. Jag vill bli uppmärksammad. Vilket är ungefär lika pinsamt som att be sina kollegor om en överraskningsfest till en födelsedag ingen haft någon aning om. På en arbetsplats där man inte firar födelsedagar.

Nej inte ungefär, det är precis samma sak. Så vitt jag minns har ingen som fått sparken tidigare blivit uppmärksammad. Nu sitter jag där med skrynkligt gråtansikte och snoret droppande ner på mitt avskedsbeslut och ber att de ska fira mig. Att de ska tycka att jag är tillräckligt värdefull för, kanske en tårta. Prefekten frågar genast vad jag hade tänkt mig, vad jag vill att de ska göra. Som om det var en så besynnerlig idé att mina jobbarkompisar inte själva skulle komma på något. Som om han ville att jag skulle beställa tårtan själv.

Men då blir det ju inte på riktigt tänker jag, som en tonåring som inte vill skriva någon önskelista men ändå blir besviken när hen inte fått det hen önskat sig. Då blir det ju inte någon överraskning. Då firar det ju mig bara för att jag bett om det. Det är naturligtvis en omöjlighet, hela alltihopa. En paradox. Att be om att bli uppmärksammad, vilket de inte skulle göra om jag inte bad, men bara om de vill.

Att jag sitter där och grinar beror ju också på att jag inte längre känner mig värd. Inte bara den tårta jag så tårdrypande ber om, utan att ens vara där. På väg från mötet passerar jag ett arbetsrum där en av mina bästaste kollegor sitter. Jag har inte sett henne på ett par år. Nu hukar jag och slingrar mig snabbt förbi. Vill inte att hon ska se min miserabla uppsyn, vill inte skämmas och inte se hur hon skäms för att jag skäms. Jag har över huvud taget inte satt min fot i mitt eget arbetsrum sedan 2016 (som dessutom flyttats till ett alldeles nybyggt skrytbygge jag inte heller satt min fot i). För jag skäms.

Jag vet att jag inte borde, att det inte finns någon anledning att skämmas för att människovärde bla bla och jag har ju andra tillgångar bladiblu. Men egentligen är det inte så konstigt. Från insidan kunde det emellanåt kännas tufft att vara forskare, men från utsidan framstår universitetet som ett universum byggt av status, prestation och hierarkier, inget snack om saken. Inte så konstigt då att man som nollpresterande psykfall hukar sig och helst vill smyga ut bakvägen.

Men får jag en inbjudan, hör mina kollegor av sig och ber mig komma – på en kanelbulle, ett glas vin eller vad fan som helst – då skulle det kännas i alla fall lite annorlunda. Då skulle så pass mycket jämlikhet återställas att jag kanske vågade mig dit. Men kan man be någon att säga det man behöver höra? Du har varit en i gänget. Vi gillade att ha dig med. Lycka till i fortsättningen.

Med slagruta och snusnäsduk

— Den här konserten kan vara lite rolig, varnade mig Sam-Staffan. Så det är bra om du tänker på att radio är här och spelar in.

Han är luttrad, min bror. Vet att även om han så står på Kungliga operans scen kan han urskilja min röst när hela publiken skrattar. Utan problem. Jo jag skrattar rätt högt, det är jag medveten om. Pinsamt medveten.

Jag gnyr ibland också, men det har inte så många fått höra. Pinsamhetsljudet. När jag var yngre kom det ofta, nästan varje kväll. Små ynkanden som undslapp mig när jag betade av kvällsdosen av pinsamma minnen. Det kunde vara sådant som hänt samma dag, förra veckan eller för flera år sedan. Det hade blivit en vana, att ligga och skämmas en skvätt varje kväll.

Det har aldrig varit något problem att skaffa material till skämsstunderna. Så länge jag kan minnas har jag varit en pinsam person. Jag har aldrig riktigt vetat min plats. Jag har alltid tagit för mycket plats.

När kompisarna suckade över Bryan Adams ställde jag mig på en stol och sjöng om ångest. När bästisen skrev om sin drömprins i sin rosa dagbok sprang jag barfota ut i snön för att jaga min. När kursarna på Teologen pratade om fredags-gasquen tog jag en tur runt huset med min slagruta, och när de samlades för postseminarium med ost och vin såg jag till att få mig en brottningsmatch i korridoren.

Så där har jag, av någon outgrundlig anledning, hållt på.

Men de pinsammaste pinsamheterna är inte tokerierna, det är när jag tappar bort de sociala koderna. Man kan förstå det på många sätt. Som att jag 1) är en lite tokig person, 2) blir hypoman ibland, eller 3) har ADHD.

Olika läkare ger olika förklaringar. Egentligen spelar det mig inte så stor roll vad man sätter för etikett på det, men det var först när jag fick min bipolär-diagnos som jag blev uppmärksam på att jag kan vara i obalans även när jag inte är deprimerad.

Såhär. Som person är jag extrovert, tycker om att stå på scen och är inte rädd för att säga obekväma saker. Det är en del av min Mari-ighet. Men att vara engagerad är inte samma sak som att vara exalterad och nyfikenhet är inte samma sak som påflugenhet. Jag har helt enkelt insett att jag kan bli överdrivet glad och social.

Häromdagen hade vi avslutningsfest med kören. Egentligen var jag alldeles för trött för att åka, men en vänlig själ kom och hämtade mig. Festen var väldigt städad och trevlig. Nästan mer samkväm än fest. När jag kommer in i huset undrar jag faktiskt om någon är där, det är ju så tyst. Men de sitter i vardagsrummet och pratar och verkar ha det bra. Lågmält men trivsamt.

Det är ett riktigt dåligt upplägg för en hypoman Maria, och det var just vad jag var. Trots att jag var så trött. Det låter kanske motsägelsefullt, men det går att vara utsliten och övereldad på samma gång. Och i ett sådant läge är städad vuxensamvaro som ett rött skynke för mig. Det bara kliar i mig av att kaosa till saker en smula, vända upp-och-ned på stilleståndet. Inte som en tanke eller plan, mer som ett redlöst energiflöde. Jag vet inte ens om att jag är hypoman, insikten kommer först senare.

I alla fall. Jag tar lite mat och sätter mig vid bordet. Känner att jag är lite stissig, men vill inte fästa någon uppmärksamhet vid det. Snackade de redan om något? Jag har inte tid att lyssna. Är stämningen lättsam eller allvarlig? Vem bryr sig. Jag vill bara vara med, så fort som möjligt och så mycket som möjligt.

Jag tar tag i första bästa uppseendeväckande grej:

— I måndags gjorde jag magnetröntgen av hjärnan. Åkte in i en sån där tub, haha.
— Oj, var det inte läskigt? Fick du inte cellskräck?
— Nä det var jättekul, haha!

Mannen bredvid mig berättar om en undersökning han deltagit i där han fått sova med blodtrycksmätare och ekg-mätare och allt vad det nu var på kroppen. ”Jag såg ut som en julgran”, som han sade. Min hjärnröntgen framstår inte längre som så speciell.

— Är det nån som fått ECT då, haha?!, klämmer jag till med.

Electro Convulsive Therapi, det är alltså elchocksbehandling, och den stillsamma körfesten känns som ett ypperligt tillfälle att ta upp detta ämne. Elchocker – nu blev ni väl förskräckta, va?! Säger jag ju inte. Jag tänker det inte ens, jag bara hasplar ur mig. För det är ju så komiskt alltihop, haha: man blir alldeles kladdig i håret och bedövningen luktar lök, haha.

Inte blev de så värst förskräckta. De är ju vuxna människor. Har såklart sina upplevelser av lidande och konstigheter. Det är ju inte så att jag är ensam om att ha erfarenheter. Men just då är det precis så det känns. Att mina erfarenheter slår alla andras i fråga om galenskap och dramatik och därför måste ut och beskådas. Att alla runt bordet måste se just mig, och fascineras eller förskräckas eller äcklas eller reagera på något sätt vad som helst. Maria är ett ostoppbart jag-flöde.

Någonstans i bakgrunden av mitt medvetande sitter jag och iakttar mig själv, och skäms över hur jag håller på. Försöker strama åt tyglarna: ”tagga ner!”, ” håll tyst i några minuter!”, ”låt dem prata till punkt!”. Men de tar sådan odräglig tid på sig! De ska tugga klart. Lägga ner gaffeln. Formulera sig. Fullfölja meningen. Varför måste alla hålla på och fullfölja sina meningar? Jag vet ju redan halvvägs vad de ska säga! Det måste väl vara smidigare om jag börjar prata när jag fattat poängen? Jag har ju redan tre tankar på kö och snart får jag förstoppning av allt väntande!

Sedan jag fick bipolär-diagnosen har jag blivit mer bekant med hypo-Maria. När hon kommer på besök känns det som att jag är framför mig själv. Min tyngdpunkt ligger ett par decimeter framför mitt ansikte och jag är inte ankrad vare sig i mig eller i stunden. Jag ser mig själv i nacken och måste springa ikapp oredorna jag skapar. Samtidigt som någonting fortsätter rusa motorerna.

I depressionen är det förstås tvärtom. Då når energin inte hela vägen fram. Till ögonen, blicken, mötet.

När jag är som mest mig själv är jag precis i mig. I min mittpunkt, varken framför eller bakom. Jag säger något – och är i sägandet. Jag gör något utan att vara på väg någon annanstans. Jag kan vila i att finnas i periferin. Och kliva in i centrum när tillfället öppnar sig. Med andra ord – yvigheten sitter i min personlighet, men den är också någonting som får mig att bli mindre mig själv Mindre fokuserad, mer självupptagen, mindre tillfreds med att vara den jag är i det som är. Mindre kompetent att vara en av gästerna på en småputtrig fest.

Men trots att jag vet allt det där lyckas jag som sagt inte så värst bra på körfesten. Det är inte så lätt att sätta koppel på det hypomana drivet. Så skämsigheten följer med mig hem. De måste tycka att jag är odräglig. Obegriplig. Utmattad ena stunden och den andra helt speedad. Trasdocka och diva på en och samma gång, vem kan få ihop det?

Och jag som bara vill att de ska tycka om mig… Och på ett plan är det hela ganska sorgligt. När jag pratar om magnetröntgen och ECT är det inte bara för att samla lustighetspoäng, jag vill att de ska se allt det svarta, trasiga, onormala som inte hör hemma i den välartade radhusvärlden – och älska mig ändå.

En av alla knäppa saker jag gjorde som 19-20-åring var att knyta en snusnäsduk över ögonen och gå blind genom skoldagen. Ett bra sätt att väcka uppmärksamhet. Fast inte bara. Det kändes också välgörande, utan att jag förstod varför. Nu inser jag att det var ett sätt att minska på sinnesintrycken. Dämpa inflödet för att begränsa utflödet. Skapa en gräns i gränslösheten.

Jag kanske ska ta med mig en snusnäsduk till körövningen nästa gång.

En liten jävla timme i taget

Om man har varit ett psykfall så länge som jag har man hunnit utveckla en massa trix för att överleva. Strategier för att vända rutinerna till det bättre. Kloka tips från den inre coachen.

Tips och trix, delkurs 1:

  1. En timme i taget / ett andetag i taget
  2. Ställ klockan
  3. Hur blir det här för mig?
  4. Lyssna på på kroppen och skit i skammen

Ett visdomsord som funkar i alla väder är att ta en dag i taget. Det är en god gammal klyscha. Funkar lika bra på skoltrötta tonåringar som självmordsbenägna knarkare. Helt enkelt ett bra tips när livet känns överväldigande svårt. Att uttalanden förvandlas till klyschor beror ju ofta på att de är så genialiska att folk inte har vett att använda dem med måtta (har sagt det förut, men det är värt att upprepas).

I vilket fall som helst –  en dag är inte lika överväldigande som ett liv. Och en timme är inte lika svår att överblicka som en dag. Eller ett andetag. I riktigt svåra perioder tänker jag just så: min enda uppgift precis just här och precis just nu, det är att ta ett andetag till. Att fortsätta leva ett andetag åt gången. För det brukar nästan alltid kännas hanterbart.

Men, som sagt, ibland blir man lite trött på klyschor. Trött på att ligga där i mörkervattnet och undra hur det ska gå med överlevandet, och få samma klokskap i ansiktet en gång till. Ta en dag i taget. Som en blöt filt.

Jag skulle ha ristat ett streck i väggen för varje gång. En pinne per en-dag-i-taget-gång. Skulle räknat dem som fången räknar dagarna i cellen. Har man tur smälter orden till sist ihop med det allmänna vardagsbruset från köksfläktar och sopbilar. Om de inte gör det kan det blir fullständigt tillintetgörande i längden.  ”Ta bara en dag i taget så ska du se att…”.

Se att vadå? En liten jävla timme i taget – man kan väl inte leva hela sitt liv på det viset? Hur ska jag kunna planera maten för veckan, boka in läkarbesök, köpa biobiljetter? För att inte tala om att bjuda hem folk eller planera semester. Och då har vi inte ens kommit till sådant som jobb och karriär. Inte i närheten.

Två av mina tre brorsor bor utomlands. En av dem i Nya Zeeland (eller heter det Nya Zeeland?). Jag har längtat efter att besöka hans familj i åratal, men med en-dag-i-taget-principen går det inte så värst bra. Prova att ta ett andetag i taget när du mellanlandat på Pekings flygplats och snabbt måste hitta rätt gate för att inte missa flyget vidare. Flygbolaget tänker med största sannolikhet inte vänta på att du ska återfinna balansen.

Så att. Vad blir det för ett liv egentligen??

Tja. Ett annat sorts liv. I den där parallella verkligheten. Snigelspåret bredvid alla som trampar runt i grottekvarnen. Alla som tänjer ut sig till bristningsgränsen för att få ihop det heliga så kallade LIVSPUSSLET. Och tänker man efter lite närmare – hur kul har dom det på en skala? Va? Stressigt och slitsamt och omöjligt och alldeles… alldeles underbart.

Men, som sagt, ett bra råd i alla fall. Ett andetag i taget. Jepp.

En hands-on variant av principen som jag använder just nu är larmklocka. Särskilt bra om man är utmattad. Innan jag lägger mig i soffan med Sims (eller romanskrivandet) ställer jag klockan på en timme, och när den ringer måste jag göra något annat. Om det så är att bara gå till köket och diska grötkastrullen. För att inte fastna liksom. Bäst är det förstås om jag bryter av helt. Promenad. Skriva roman (eller Sims om jag redan har skrivit på romanen). Fast ibland blir det ju så att jag bara ställer om klockan på en timme till och ligger kvar i soffan. Och känner mig som en riktigt usel människa.

Då finns ett annat väldigt käckt och bra tips som man kan ta till! Så att man inte helt förslappas och förpuppas. Jag lärde mig detta på en rehabiliteringskurs jag gick för några år sedan (utan att bli rehabiliterad). Marianne, en av sjuksyrrorna som ledde kursen, hade en envis refräng hon alltid tog till: ”Och hur blir det för dig?”.

Alltså, du ligger där i soffan med Sims och äggklockan har ringt och du tänker att du nog inte orkar gå upp i alla fall. Att du nog behöver ligga kvar en stund och bygga på ditt hus. Då kommer du ihåg Marianne. ”Hur blir det för mig”, tänker du, ”om jag ligger kvar i soffan?”. Kanske kommer det trots allt kännas bättre om en halvtimme ifall du kliver upp och diskar grötkastrullen?

Men herregud, vad är detta för dravel? Är det inte bara samma sak som att ”gå på magkänslan” eller ”följa sitt hjärta” eller någon annan irriterande schlagerdänga?

Njaej, inte riktigt. I alla fall handlar det definitivt inte om att följa sitt hjärta. Det är visserligen ett bra spår att testa någon gång i livet, men det leder inte alltid till hälsa och välmående. Du kan ju eftertrakta en tjänst som du inte alls kommer mäkta med, eller sukta efter en partner som bara skulle terrorisera dig.

Nej, det handlar mer om andra kroppsdelar. Magen är visserligen en av dem, men också axlarna, benen, händerna. Tarmarna. Öronen. Alla de där ställena där du anar (men gärna förtränger) konsekvenserna av saker du håller på att gå in i. Den knappt förnimbara spänningen i nacken, metallsmaken i munhålan, tyngden i ögonlocken eller den diffusa värken i huvudsvålen. Små, små signaler som så lätt blockeras av allt oväsen vi omger oss med (livspusslandet har en tendens att bli högljutt).

Här tror jag att Mariannes ord kan vara en enkel och effektiv refräng, både för friska och sjuka. Både i stora situationer och små.

Hur blir det här för mig?

Ja, du kanske faktiskt anar att det kan bli alldeles, alldeles underbart. Med den där festen, skidutflykten, dejten eller vad det nu är. Skilsmässan, omskolningen eller renoveringen.  Eller också känner du att nej, det kommer inte bli bra alls. Du kanske inte förstår varför, och du behöver inte förstå det. Du behöver bara lyssna på vad kroppen säger. Framför allt när det gäller ens ork. Då är nacken, ögonlocken och huvudsvålen mer rationella beslutsfattare än både huvud och hjärta. Bäst är förstås om du kan lära dig att lyssna till dem innan du hamnar i utmattningsträsket (för det ligger inte så långt ifrån grottekvarnen).

När jag sätter mig upp i soffan talar kroppen ett rätt tydligt språk. ”Just idag, just nu”, säger kroppen ”kommer dimman över ögonen bli värre om jag kliver upp”. Just nu ska jag låta gröten stå och klistra in i kastrullen. För musklerna, senorna och slemhinnorna säger att det blir bättre för mig att vila en stund till. Och när jag lärt mig tyda kroppens signaler kan jag lägga skamkänslorna åt sidan, ställa klockan och hoppas på lite bättre krafter om en timme.

För jag tar ju en timme i taget.

 

Boendestödjare – när man inte har en butler

Jag har alltid önskat mig en butler. Eller en privatsekreterare i välpressad dräkt. Jag skulle sitta i skinnfåtöljen och diktera mina bloggtexter i diktafonen, och han (ja, i min värld skulle det vara en han, ung och rask och, eh… klädd i tweeddräkt uppenbarligen) skulle komma med ett glas sherry, lägga ved på brasan och renskriva mina fyndigheter. Å, ja – han skulle sköta korrespondensen också, ha koll på mina pensionsfonder, kontrollera att tåget verkligen går trots snökaoset. Och naturligtvis skulle han plocka fram en lämplig cocktailklänning till kvällens bjudning. För har man butler och privatsekreterare har man också cocktailklänning.

Men nu har jag varken butler eller cocktailklänning. Och stackars Sam kan ju inte vara till hands hela tiden. Hen har ju trots allt ett eget liv (det har inte butlers och privatsekreterare). Min brist på butler blir som mest påtaglig när jag kommer hem från psyket. Skriande påtaglig, om man kan säga så. Kanske blir butlerbristen extra tydlig när man, som jag, är singel. För när man kommer hem efter några månader på psyket behöver man verkligen hjälp att komma tillbaks till världen igen. Till väckarklockan och kastrullskåpet.

Men jag skulle kanske inte vara så betjänt av en betjänt när det kommer till kritan. Jag menar, han skulle servera mig maten i sängen varje dag om jag bad honom. Dra för gardinerna och skicka eventuella besökare på porten. ”Nej, frun är opasslig”, skulle han säga. Och lite tystare: ”Hon har ju så svaga nerver”. Och jag skulle ligga på min divan och bli allt blekare och allt mer eterisk. Sådär tjusigt sjuk som man var förr i tiden (om man var så rik att man hade en butler). I längden vore det kanske inte så värst bra.

Senaste gången jag var inlagd fick jag veta att det fanns något som hette boendestödjare, och det handlar inte om någon tweeddräkt som kommer med posten på en silverbricka. Nej, det är mer hjälp till självhjälp. En knuff i rätt riktning. Så att man börjar öppna sina fönsterkuvert igen. Skriva sin inköpslista.

”Stötta” är ett viktigt ord för boendestödjare. Motivera. En form av yrkesstolthet. En boendestödjare ska nämligen inte göra jobbet åt dig. I idealfallet sitter hen på soffan och hejar på medan brukaren (ett fint ord för psykfall) far fram med sopkvasten.

Monica var den som kom första gången, tillsammans med biståndshandläggaren. Jag var superstressad. Det såg ju ut som hej kom och hjälp och ingenting hade jag att bjuda på till kaffet! Min dotter bara skrattade åt mig.

Men liksom – det var ju helt främmande personer som skulle kliva in i min vardagsmisär av disktravar och dammråttor och morgonrocken på klockan tre. På avdelningen hasade jag omkring med håret på ända hela dagarna, men det var en annan sak. Där var jag liksom inte jag. Inte hemma. Nu skulle de kliva in i min lägenhet, ungefär som när BVC kommer på hembesök för att se till att föräldrarna sköter sig. Jag både ville och ville inte att de skulle se hur svårt allting var för mig. Jag ville ha hjälp, jag behövde hjälp, men jag kände mig också oerhört förnedrad.

001

Att ha en boendestödjare kräver att man kan hantera skam på hög nivå. Det är som att hänga ut sina underkläder i parken.

Vi satte oss i alla fall vid mitt köksbord, och jag tror de fick kaffe till och med. Biståndshandläggaren halade fram papper med rutor som skulle fyllas i. I veckoschemat skulle vi pricka in när jag skulle städa, tvätta, handla, laga mat. Vilka tider jag skulle gå upp och när jag skulle gå och lägga mig. Jag höll på att gå sönder innan hon ens satt pennan till pappret. Det var som att tvingas börja med överkursen redan på första lektionen.

Jag började förstås gråta. Monica satt tyst. Biståndshandläggaren tittade på mig med en hundlik min. Som en Sankt Bernhardshund, med ögonlock som hänger ner mot de lätt uppåtvridna mungiporna. Hon trodde säkert att hon såg inkännande ut.

I själva verket begrep hon ingenting. Jag var ju rut-analfabet. Rutindyslektiker. Jag fattade inte hur jag skulle vrida hennes scheman så att de passade över min skakiga tillvaro. Det var ju därför jag behövde hjälp, för att detta var så orimligt hopplöst svårt för mig! Samtidigt förstod jag att jag var tvungen att tillfredsställa hennes begär efter att göra nytta. För att få den hjälp jag behövde. Jag måste på något sätt bygga ett bo i hennes ogästvänliga papper. Generera något till de protokoll hon skulle cirkulera på sina uppföljningsmöten, sätta in i sina pärmar. Men jag hade inte någon aning om hur.

Det kändes som att jag misslyckats innan jag ens försökt. Jag stirrade ner i bordsskivan och försökte andas bort gråtklumpen. Uthärda tills de skulle gå.

Biståndshandläggaren kände sig nog lite kränkt till sist (hehe), eftersom jag inte gav önskad respons. Hon började prata om hur mycket erfarenhet hon hade och hur många arbetsplatser hon avverkat. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte var så konstigt att hon fått flytta runt. En Sankt Bernhardshund som dräglar sig fram i kontorslandskapet med empatiskt ögonlockshäng orkar väl ingen med i längden.

Nästa gång var biståndshandläggaren inte med. Det var bra. Monica insåg ganska snart hur jag var funtad. Hon hade tillräcklig med vidsynthet för att acceptera att alla inte måste dammsuga på torsdag eftermiddag. Vi snirklade oss fram till en ordning som funkade för mig, och som var tillräckligt acceptabel för att hålla biståndshandläggaren borta. Jag kan slå vad om att Monica fyllde i mina scheman själv och lämnade in, för att köpa oss arbetsro… Ro att ta tag i de där RUTINERNA som är så obegripligt svåra att återta.

Att behöva hjälp med sina vardagsrutiner är extremt pinsamt.

Såhär. Säg att du är sjuk – ingen höjer på ögonbrynet. Säg att du är psykiskt sjuk – någon kanske skruvar på sig, men de flesta förstår. Och fler och fler inser det märkliga att psykisk sjukdom kan finnas hos människor som också är kompetenta, drivkraftiga och intelligenta. Men säg att du är relativt ung, fysiskt frisk och inte klarar av att planera dina matinköp själv. Då hamnar du i en kategori för sig. Flera trappsteg nedanför psykiskt sjuk-balkongen.

”Ok… så du har som personliga assistenter som kommer och lagar mat med dig?”. Säger kusinen/kompisen/kollegan och tänker på mannen som brukar komma med sina assistenter till torget. Han med de släpande stegen, som alltid har ett litet snett leende på läpparna och tomt stirrande ögon. Eller hon med det spretiga håret som liksom struttar fram, och som inte kan låta bli att pilla på den som står framför henne i kassakön. Kusinen/kompisen/kollegan får inte ihop det. ”Du är väl inte, typ, en sån?”.

Jo. Egentligen är det just en sån jag är. Leende mannen, strutt-kvinnan och jag har av olika anledningar hamnat på en punkt i livet där vi inte riktigt klarar oss själva. Vi behöver hjälp med sådant som de flesta knappt tänker på att de gör. Det fixande och donande som kallas livet. Om människovärde mäts i förmågan att sköta sina vardagsrutiner, då tillhör jag den kategori som de flesta fasar för mer än allt. De som inte kan ta vara på sig själva.

Jag är, typ, en sån där.

Ödmjukhet. Eller skam-resistens. Det är saker man behärskar först efter lång skolning i LHS. Om någonsin. Det har blivit många omtentor för mig, och med boendestödet har jag fått återgå till grundkursen. Jag har svårt att berätta ens för mina nära vänner att jag har boendestöd. Jag skäms. Och jag har svårt att förklara varför jag behöver det. Jag, som drivit en egen kulturkrog i min lada och haft 80 övernattande gäster bara på en sommar. Som genomfört egna forskningsprojekt. Som gjort turnéplaner för mitt band. Som ser så pigg och glad ut.

Men det som fattas mig är naturligtvis inte förmågan att laga mat eller städa. I nästa inlägg ska jag försöka förklara var problemet sitter.


Måste tillägga här att jag inte har någonting emot Sankt Bernhardshundar, så länge de har vett att vara hundar!

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.

Docent, professor, psykfall, doktorand

Jag har ingen skam i kroppen.

Jo, jag känner skam. Ofta för sånt som har med min ohälsa att göra. Min psykiskhet. Att jag inte försörjer mig. Att jag är beroende av mediciner, behandlingar och allmän välvilja. Att jag inte alltid fixar det praktiska. Att jag är ensam (kanske mest det egentligen, men jag återkommer till det framöver).

Men jag har som sagt inte någon skam i kroppen. Det har alltid varit mitt sätt att hantera pinsamma situationer – bättre att kommentera finnen på näsan själv än att låta folk fnissa och peka i smyg. Bättre att själv basunera ut min konstighet.

Det handlar lite om makt faktiskt. Att om jag har en svans så vill jag helst förekomma allas tankar och prat och säga att jag faktiskt vet att jag har en svans, att jag fattar att det är löjeväckande, men att jag samtidigt vågar stå upp och säga det rakt ut.

Dessutom orkar jag inte hålla på och hymla om saker. Har alltid hellre velat prata om det som är på riktigt än låtsas vara engagerad i sånt som inte intresserar mig. Vilket ibland måste vara en ganska påfrestande inställning för min omgivning. När jag var i tjugoårsåldern var ordväxlingar som den här inte ovanliga:

Kollegan (glatt): Hej, hur är läget?
Maria (allvarligt): Jo tack, jag har dödsångest. Och du?

Inte så smidigt. Men jag har blivit bättre på det tycker jag. Har förstått värdet av vädret och annat småprat. Det är faktiskt inte meningslöst. För det handlar ju inte om vad som sägs, utan om stämningen som skapas. Vi säger: ”tänk vilken vinter det har blivit!” och menar ”jag bekräftar att jag ser dig och visar att jag är vänligt inställd”.

Men ibland blir det fortfarande tokigt…

Jag hade permission från psykavdelningen. Hade varit inlagd ett par månader men började må bättre och skulle bli utskriven inom nån vecka. Jag bestämde mig för att gå till ett seminarium på institutionen. Det anordnades för att fira en professor som just fyllt sjuttio, tillsammans med forskare från Norge och Finland. Det skulle bli lite matnyttigt om anknytningsteori, meningsskapande, coping-mekanismer och annat småplock. Sånt som forskare gillar. Jag känner de flesta i det här sammanhanget, på ett kollegialt plan, men några ansikten var helt nya för mig.

Seminariet inleds av vår professor i Uppsala. Hon säger lite trevligheter en stund och mot slutet förstår jag att vi kommer få göra en presentationsrunda. Vi är inte mer än kanske trettio personer i rummet. En ivrig tankeverksamhet sätts genast igång i mitt huvud. Jag vill så gärna säga nånting välfunnet. De flesta vet säkert att jag är sjuk, tänker jag. De har nog undrat, gissat och pratat. Jag vill ta udden av det. Vill definiera mig själv.

Jag hinner inte riktigt tänka klart innan professorn pekar på mig. Jag ska tydligen inleda rundan. Så jag harklar mig och säger kavat:

— Hej, jag håller på med en närstudie av svensk psykvård!

Ungefär så. Jag tänker att de som känner mig ska fatta att det betyder att jag är inlagd, och att det ska låta lite komiskt när jag säger så.

Ingen skrattar och ordet går vidare:

— Per Ljunggren, professor, Åbo

— 
Marlene Victorsson, docent, Uppsala

— 
 Lars-Gunnar Edqvist, professor, Oslo

— 
 Göran Riise, doktorand, Umeå

och så vidare.

Och först när vi kommit hela varvet runt inser jag att jag varken sagt mitt namn eller min titel. Jag hade lika gärna kunnat sätta på mig en narrmössa med pinglor.

På middagen efteråt tar jag upp ämnet med dem jag känner lite närmare (för det är så jag gör, det är min coping-mekanism), och vi skrattar åt det tillsammans. De accepterar min tokighet och de vet att jag också är en intelligent och kunnig forskare. De andra förhåller sig mer avvaktande. Undvikande.

Idag känns det mest som en rolig historia. Tragikomisk kanske. Och det är ok. Det gör mig ingenting att folk skrattar åt mig, jag vill bara att de skrattar så att jag hör. Men det är kanske inte alltid så smart att sätta sin sjukdomsidentitet före sin professionella…