Sommaren är lika kort som livet

Nu är StoltochGalen igång igen efter mitt sommaruppehåll – välkomna tillbaks gamla läsare och extra välkomna alla nya! Som en extra pepp till de senare har jag skrivit ihop en liten ordlista med sånt jag ofta pratar om. Den funkar för gamla läsare också, om man vill ha en liten uppfräschning av stoltochgalen-vokabulären (tipsa gärna om det är fler saker som behöver en förklaring!).

Men i alla fall. Tänk att sommaren är över nu igen. Den verkar bli kortare och kortare för varje år som går – kanske för att man får fler och fler år att förhålla sig till. Jag menar, för en tioåring är ju två månader en mycket större andel av livet än för en femtio- eller sjuttioåring. Eller för en liten fölunge som än så länge bara vet vad sommar är.

I maj är jag vanligtvis lite rusig av förväntan och njuter bara av vetskapen att hela sommaren fortfarande ligger framför mig. När augusti kommer känns det som att det inte längre är någon vits med att göra somriga saker, som att sola eller bada. Jag tar ut hösten i förskott och slösar bort en hel sommarmånad på att vånda mig. Det finns ju ändå inga hallon kvar att plocka och jag ser nog hur björkarna ligger i startgroparna för att gulna. Ja, hela växtligheten konspirerar bakom min rygg, ett tu tre slår den till och så är allting kalt och mörkt. Med andra ord – det är halvtomt i mitt glas med nypressad äppelmust, inte halvfullt.

Men för något år sedan satte jag mig faktiskt och gjorde lite matematiska övningar på mina fingrar: få se nu, vår och sommar det är väl mars, april, maj, juni, juli och augusti? Sex månader. Faktiskt lika långt som höst och vinter. Eller ta mina riktigt äckliga äckelmånader, oktober, november, december (och kanske januari om det inte finns nån snö) – det motsvarar ju juni, juli och augusti. Hm. Det måste ju betyda att det fruktade mörkret passerar lika snabbt som sommaren? Märkligt. Sommaren är kort – ja absolut, men det är vintern också. Precis lika kort.

fölunge
Vadå mörkt och kallt? Hela mitt liv har ju varit en sommar!

På ett sätt är det här lite läskigt – det innebär ju att ALLTING går jättefort. Livshjulet spinner snabbare och snabbare ju mer vi närmar oss vår ålderdom och död och hur mycket digitala trollerier som än uppfinns går detta inte att stoppa. På ett annat sätt är det rätt skönt, för det betyder ju att allting går över. När det är vinter kan jag inte riktigt föreställa mig att träden faktiskt ska bli gröna igen, men det blir de. När jag cyklar hem på eftermiddagen i snålblåst och novembermörker kan jag inte begripa att det snart kommer vara ljust hela natten igen. Men så är det. Mörkret går över, kölden släpper, lusten kommer tillbaks. ”Tänk positivt!” är en uppmaning som de flesta deprimerade hatar. Helhjärtat hatar. Säg för fan inte att det ska bli vår igen! Kom inte och tala med mig om sol som värmer det frusna och frön som gror! Stoppa upp dina sliskiga j-a metaforer i rövhålet!

Fast när man inte är deprimerad, inte jättedeprimerad i alla fall, då kan sånt vara bra att påminna sig. Nu mulnar det på. Nu kommer snart mörker och kyla. Men mörkret vissnar lika snabbt som gräset. Och har du tur lägger sig isen på Fjällnorasjön redan i december och vips spänner du på dig dina långfärdsskridskor och njuter av hur luften biter dig i kinderna. Kölden kan också vara rätt nice.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

PS: Jag har fått lite fart på mitt romanskrivande och kommer kanske inte lägga upp  lika många inlägg som i våras, men ett per vecka tänkte jag i alla fall orka med. Bara så att ni vet!

Vila till ljudet av grannens gräsklippare

Semester!

Dags att intensivslappa!
Vila järnet!
Slöa skiten ur sig!
— Och komma tillbaks i topp-trim till hösten.

Tänk att själva vilandet kan bli en prestation…

Ett av mina ex-bonusbarn (blir ens bonusbarn också ex när man skilt sig?) gav mig ett underbart råd för många somrar sedan. Vi låg på en sandstrand i Norge. Det var sådär orimligt vackert runt omkring med berg och sjöar och allt vad det nu var. Men i en sommarstuga strax intill satte någon igång sin gräsklippare. Envetet tuggade den i sig sommarfriden medan slöjor av bensinånga täckte över doften från älggräset i strandkanten. Jag blev bara mer och mer irriterad. Tänkte på hur kort semestern var och hur den en av de dyrbara sommarkvällarna spolierades.

Sommar 2017 572
Den lilla badplatsen ser så idylliskt ut i kompisens facebook-flöde. Så länge man inte förstår vad som gömmer sig utanför ramen. Vattenskotrarna, gräsklipparen, tonåringarnas bergsprängare och de skrikande barnen. Och plinggandet från alla facebook-uppdateringar med vackra strandbilder…

Bonusbarnet däremot lågt helt lugnt och fridfullt på filten. Hen stördes inte alls av klippningshelvetet. ”Hur är det möjligt?”, frågade jag, ”det låter ju jättehögt?”. Bonusbarnet svarade: ”Jag lyssnar på gräsklipparen”.

Zen.

Tänker jag nu. Eller som en av av oraklets unga protegeer säger i filmen Matrix, när han förklarar hur man böjer en sked med tankekraft:

Do not try and bend the spoon, that’s impossible. Instead, only try to realize the truth… there is no spoon. Then you’ll see that it is not the spoon that bends, it is only yourself.

Med andra ord: gör precis tvärtom mot hur du tror att du ska göra. I gräsklipparens fall – fokusera på oljudet. Jag följde omedelbart bonusbarnets råd. När jag lyssnat på gräsklipparen en stund smälte motorbrummandet ihop med alla andra ljuden runtomkring. Det var som att ljudet kom till ro när jag tillät det att existera.

Egentligen är det ju en klassiker. Att inte kämpa emot. Men det är lätt att glömma bort den klokskapen när man ska ha sin hett efterlängtade ledighet. Eftersom de är så få måste bara de där stunderna i hängmattan bli perfekta. Vilket garanterat innebär att vi hittar något att irritera oss på.

Så jag ska bära bonusbarnets ord med mig den här sommaren också. Gräsklipparen är ok. Den får finnas. Den har sitt lilla liv. Och jag har mitt. Jag får ligga på min filt och lyssna på den ett tag. Sedan får brummandet tona in i min soliga sommarlovsmatta av sinnesintryck.

Det går förstås alldeles utmärkt att byta ut gräsklippare mot andra fridstörare. Som ”svärmor”, ”maskroshelvete” eller ”bilkö på väg till badstranden i trettio graders värme när ungarna skriker efter glass”. Det är också sådant som tillhör sommaren. Det får finnas. Lyssna, upplev, hantera – och låt det tona ut i bakgrunden. Då är chansen större att du också upptäcker älgen i granskogen, gäddan i vassen och den söta lilla larven som sitter och dinglar på ett blad. De hör också hemma i din sommar.

Och med detta tar jag och bloggen sommarlov. Nu ska jag viga min skrivenergi åt romanförfattande. Vill det sig väl kanske jag kan bli klar med min tredje redigeringsomgång (puh!), och då är det inte jättelångt kvar.

Bloggen öppnar butiken igen i slutet av augusti, och om du inte vill missa detta kan du anmäla dig som prenumerant. Längst upp i den högra menyraden finns en follow-knapp. Klicka på den så får du inläggen direkt till din epost.

Jag har redan lite ämnen på lut till hösten:

  • Alfons Åberg-metoden
  • Åtta år och deprimerad
  • Sökandet efter en ORSAK
  • Den nedlåtande vänligheten
  • Finpatienter och fulpatienter
  • Tonårstid och borderline
  • Gastroskopi som ångestterapi

Har du andra idéer? Skicka en rad på Messenger (här är bloggens facebooksida), eller som kommentar till detta. På återseende och kom ihåg att du inte behöver hålla på och titta på träden – träden tittar på dig!