Var bara tyst hos mig en stund

”Din fru har precis avlidit, kan vi ta hennes njure nu?”

Häromkvällen käkade jag middag på nya restaurangen Miss Voon tillsammans med tre gamla högstadiekompisar. En av dem är skådespelare i botten och han arbetar bland annat med utbildningar i svåra samtal. En kurs berör organdonation och där är hans uppgift att iklä sig rollen som anhörig, så att läkare och sjuksköterskor kan öva sig på att ge dödsbeskedet och inleda samtalet om donation.

Jag frågade honom: ”Vad skulle du säga kännetecknar ett bra samtal i en sån situation? När landar det rätt?”. Han tänkte efter en stund. Sedan svarade han: ”Tystnaden”. Och det är precis mitt i prick. Inte bara för samtal om organdonation, utan för stöd i svåra situationer över huvud taget.

Jag får ofta frågan: Vad ska man säga till den som är deprimerad? Och mitt grundläggande tips är just det: säg ingenting. Mer specifikt:

  1. Ge inga råd eller förslag
  2. Försök inte muntra upp
  3. Kom inte med några teorier

Men vad ska man göra då?

Vara där. Stanna kvar. Stå ut.

I den djupa depressionen når inga råd, förslag eller uppmuntringar in. De blir bara krav på en förbättring som känns onåbar. En djupt deprimerad människa piggas inte upp med kommentarer om det vackra vädret eller planer för semestern. Hen blir inte hjälpt av vetenskapliga eller andliga rön om mediciner och behandlingar.

Precis som musik bygger kommunikation på förväntan. I sitt solo väntar jazzpianisten in trummisens betoningar och bygger vidare på basistens driv. När vi samtalar förutsätter vi att den vi tilltalar ska ge något tillbaks, och helst i samma genre och tonart. Att personen kan turerna, eller åtminstone är villig att möta oss på halva vägen.

Den deprimerade klarar inte detta. Hon kan inte svara enligt mallen: ”ja, det är skönt att solen börjar värma”, ”ja det ska bli spännande att resa till fjällen”, ”nej den psykoterapin har jag inte prövat”. Kan man inte svara enligt förväntan blir samtalet en plåga. Det skapar en känsla av misslyckande och ett dåligt samvete över att man gör den välvillige ledsen.

Tystnad betyder inte stumhet eller avsaknad av ord. Men alla samtal med den som lider (av vilken anledning som helst egentligen) måste utgå ifrån den botten där hon befinner sig. Du har inte solot i det stycket, du är kompmusiker och måste vänta på impulsen från den andre. Och det är mycket troligt att du får vänta länge på den. Mer än ljudlöshet är kanske tystnaden är ett lyssnande. En närvaro. Och framför allt: ett uthärdande.

Idag fick jag ingen respons

Och inte idag heller

Idag såg jag ett leende

Idag var leendet borta igen

Att uthärda det, alla dagar, veckor och kanske månader. Och att fortsätta bära hoppet om förbättring när den sjuke själv har gett upp. Det är inte lätt. Det är verkligen inte lätt. Det vet jag som inte bara varit i den sjukes roll, utan i långa perioder också den anhöriges. Det är inte alls lätt.

Fast… på ett annat sätt är det väldigt enkelt, för din uppgift som anhörig är ganska handfast. Så här kommer några handfasta råd. Du kan (beroende på vilken relation du har till den sjuke):

ge hen en blomma

se till att hen får mat i sig

skicka ett mess då och då

ta fram ett pussel

hämta barn på dagis

skicka ett vykort

bjuda på godis

ta hen på en promenad

låta hen ligga på din soffa

hämta en gosig filt

Finnas. Leva. Visa dig. Se. Vara den verkliga världen. Visa hen den enkla och fundamentala saken att livet faktiskt fortsätter, och att hen fortfarande har en plats i det.

Och om du orkar: stilla dig en stund hos den sjuke, sitt bredvid hens mörker. Stanna. Lyssna. Var närvarande. En kvart, en timme, en natt. Bredvid mörkret. Som en liten nattlampa i fönstret. Du kan inte ta bort skräcken, men du kan skapa lite ledsyn. Vicka proportionerna åt rätt håll. För när natten är över borstar du tänderna och går till jobbet. Och har inte gått under.

 

Är du lite deppig?

När jag blev intervjuad på Radio Uppland i morse fick jag en obekant fråga: ”Hur ser livet ut när du går in i mörkret?”. Först nu inser jag hur märkligt det är. Att jag inte fått den frågan tidigare. Att ingen velat veta just det, hur det är.

Däremot har jag många gånger fått frågan: ”Är du deppig?”. Och följdfrågan: ”Har det hänt nåt särskilt?”. När jag gått in i mörkret är svaret på båda frågorna otvetydigt nej. Jag är inte deppig. Det har inte hänt något särskilt.

Deppig och deprimerad är inte samma sak. De befinner sig inte ens på samma skala.

Jag tror det är såhär. När man står inför någonting man inte varit med om vill man gärna jämföra med erfarenheter man själv har. Det är helt naturligt. Ett sätt att närma sig det okända. Försöka leva sig in. Man tänker:

Depression – det är typ som att vara ledsen.

Men liknelsen är inte bara felaktig, den är farlig. För om den blir ens utgångspunkt när man bemöter deprimerade människor riskerar man att skada snarare än hjälpa.

Den jättestora skillnaden är att som deprimerad saknar man ett objekt. Ledsen blir man för att man förlorat jobbet, för att någon pratat bakom ens rygg eller för att man stukat foten just när man ska på skidsemester. Deprimerad blir man inte för något.

Sorg och förtvivlan är känslor. Depression är avsaknaden av meningsfulla känslor. När jag är djupt deprimerad längtar jag ibland efter att känna mig ledsen. För det skulle innebära att det fanns någonting i livet som engagerade mig. Som gjorde mig till ett subjekt igen. En människa.

Man brukar säga att mörker är frånvaron av ljus – tänder du lampan försvinner mörkret. I depressionen är det tvärt om. Mörkret väller in i rummet och släcker allt i sin väg. Nyfikenhet – släck, vrede – släck, lust – släck, sorg – släck, längtan – släck. Lättare kanske att förklara med en scen:

I verkligheten har vårsolen precis börjat värma. Vitsipporna sticker upp sina yrvakna huvuden bredvid skogsstigen och jorden doftar fuktigt under granarna.

I dig är det svart. Det doftar död. Huvudet är tjockt av vadd. Du glipar på ögonlocken bara så pass att du ser var du sätter fötterna. De är svåra att lyfta. Som om du vadade i ett kärr. Varje millimeter av varje steg kräver en kraftansträngning. Benen berör varandra när du går. Det äcklar dig. Det finns en längtan, en enda. Tillbaks till sängen där täcket kan dras över verkligheten. Det kunde lika gärna vara en fängelsecell. Eller en grav.

Det finns ingen anledning. Just där, just då är du i mörkret. Det är ingen idé att jag försöker trösta eller muntra upp dig. Och jag tänker inte fråga ”vad är det som har hänt?”. Jag sätter mig bredvid dig på sängen (i cellen, i graven, du väljer). Sätter mig där och står ut ett tag. Med ditt mörker. Och efter en kvart (en dag, tre månader, du väljer) frågar jag som reportern på Upplands Radio:

”Hur ser livet ut för dig när du går in i mörkret?”


Vill bara, för tydlighetens skull, säga att jag inte menar att sorg och förtvivlan skulle vara lättare att uthärda än depression. Jag menar bara att de inte går att jämföra, för depression har ingenting med känslor att göra.