Jag fick ett mejl…

Emellanåt hör läsare av sig och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Det berör. Om mina texter kan hjälpa andra psykfall glänta på garderobsdörren och ta sig rätten att vara sina besvärliga och hedervärda jag kan jag inte önska mig nåt mer. För någon vecka sen fick jag ett meddelande som gjorde mig särskilt glad och stolt, och jag kan inte låta bli att dela det med er:

Hej Maria!

Jag bestämde mig för första gången att prova onlinepizza-appen på min telefon sent igår kväll. Beställde. Satte mig sedan på köksstolen och väntade och bläddrade sporadiskt igenom högen med senaste tidens post. En tidning från Svenska kyrkan låg där. Med din krönika. Jag läste. Pizzan kom. Åt upp den. Satte mig sedan och sträckläste din blogg från början fram till att ögonen gick ihop vid 6.30-tiden imorse. Då sov jag några timmar och vid lunchtid idag gick jag igenom de resterande inläggen som jag inte orkade imorse. Skämmigt? Ja, lite. Men jag kunde inte slita mig. Så mycket som berörde mig, så mycket igenkänning och skratt. Jag ville bara skriva och tacka för att du släpper in. Så betydelsefullt för så många. Vilken människa du är! Bara glad att du finns. 

Skämmigt – varför då? Det kan väl åtminstone inte vara sämre att sträckläsa min geniala blogg än att binge-kolla en halvtaskig TV-serie. Vilket är vad jag huvudsakligen ägnar mig åt…

För egen del är berättelsen raka motsatsen till skämmig. Såklart. Jag blev helt paff när jag läste, hade aldrig trott att mina ord kunde ha en sån effekt. Och så kände jag mig upplivad, som om jag serverats en riktig energidryck. Det kanske är lite skrytsamt att dela detta men jag är inte bara ute efter att visa upp stjärtfjädrarna. Kommentaren fick mig också att undra vad sjutton jag sysslat med de senaste tjugo åren. Jag menar – tänk om jag skitit i doktorering och forskningsrapporter och följt mitt hjärta från första början!

(Följa sitt hjärta är väl en underbar en kliché, så ofta använd att den blivit en dramaturgisk banalitet. Baka ihop den med att ”vara sig själv” och ”följa sin inre röst” så har du snart manus till nästa Disneyfilm. Eller till en riktig tungviktare om rullstolsburna transpersoner som bryter upp från Koranskolan för att starta cirkus i ett flyktingläger. Klysch-triaden bildar helt enkelt stommen till vilket bästsäljande epos som helst. Men det ligger ju något i det. Att man kan behöva lyssna lite inåt ibland.)

Hjärtat kan förstås bulta varmt och ömt också innanför forskarrocken, men jag lyckades alldeles för sällan beröra med mitt vetenskapande. Vare sig mig själv eller andra. Det krävdes så oerhört många mil och år att bearbeta den brinnande viktiga frågan att när jag väl kom fram till något som liknade ett svar var det så omgärdat av ”diskurser”, ”kontexter” och ”poststrukturella perspektiv” att det knappt gick ens att begripa ens titeln på arbetet. Jag tror min avhandling hette typ Ritual Invention – A play perspective on ritual and mental health in late modern Sweden . Hör gärna av dig om du vigt en natt åt att plöja igenom den! Då ska jag äta upp min doktorshatt. Jag lovar.

Ni har förstås sett något av 16-åriga Greta Thunbergs framträdanden, som när hon pratade på FN:s klimatkonferens. Jag blev helt överväldigad när min dotter visade mig klippet förra veckan men insåg snabbt att typ alla andra redan upptäckt henne. Alltså behöver jag inte berätta att hon flickan som skolstrejkat utanför Sveriges riksdag sedan förra sommaren för att få politikerna att förstå att klimatet faktiskt är i kris. På riktigt. Varje fredag sitter hon där, preppar sig med långkalsonger och tetermos i vinterkylan. För hennes prioritering är barnsligt enkel: så länge planetens överlevnad är hotad skiter hon i skolan.

Hennes tveklösa inställning inspirerar mig. Kompromissfriheten. Orättvisa, ojämlikhet, krig och katastrof – det är bara att vända på klacken och hitta en ny väg. Följa sitt hjärta om man så vill. Eller i det här fallet kanske förnuft. För Greta säger det sig själv, jorden håller på att gå sönder och vi fortsätter flyga härs och tvärs över klotet och käka hamburgare som ingenting. Det är ju bara korkat.

Jag skriver mer om söndriga människor än planeter och att göra det kräver varken något hjältemod eller några uppoffringar. Jag har inte valt att flytta till en jurta i skogen och börja livnära mig på nässlor. Inte tackat nej till lönearbete och bekvämlighet för att rädda isbjörnar eller utrotningshotade spindlar. Strängt taget har jag inte valt någonting, det var sjukdomen som tvingade mig i karriärstrejk. Det egendomliga var att när jag lyssnade till Greta drabbades jag av tacksamhet – just för att jag sluppit välja. Hade jag inte blivit så himla mycket sjuk hade jag inte fått den här unika möjligheten att följa mitt hjärta.

Man kanske kan tro att den som är utmattad har dåliga förutsättningar för att arbeta, men faktum är att utmattning är en alldeles utmärkt sjukdom för att få viktiga saker gjorda, just för att orken är så begränsad. Man har liksom inte tid för banaliteter. Och energidepåerna töms mycket snabbare när man måste ta tag i tråkigheter som mejl och blanketter och listor och scheman (mina hatsaker). Det är en rätt så enastående utgångspunkt, för den enda rimliga kuren är att göra det som inspirerar! Göra det som den där inre motorn brummar om.

För att genomgå kuren krävs en viss inskolning. Det gäller att skilja på det som är kul för att det är inspirerande och kul för att det är avkopplande. Netflix och Sims är mina bästa metoder när jag behöver ladda om. Och det är rätt skoj att binge-kolla och binge-bygga, men det kanske inte är just dit mitt hjärta vill dirigera mig. Med andra ord: man måste lära sig att lyssna till den där förbaskade rösten. Moana och Lejonkungen kan leda dig på rätt spår om du inte fattar galoppen.

Som alla mediciner har kuren också vissa biverkningar. I mitt fall blir det oftast förseningsavgifter och förstoppning. Jag vill ju inte slösa den lilla energi jag har på trivialiteter som att betala räkningarna och gå och bajsa.

Rösten och hjärtat och vara-sig-självandet leder inte nödvändigtvis till stordåd. Däremot leder de till viktigheter. Det där som du bara måste göra för att du är du. Det som du vill fastän ingen ber dig om det. Det som får dig att tända och brinna en liten smula. Just nu är bloggen en sån sak för mig. Den kommer inte rädda vare sig människor eller planeter, men den är en jaghet jag aldrig hade hittat om jag inte välsignats med min psykiska ohälsa. Kan texterna dessutom locka någon att sitta uppe hela natten, då känns mitt liv ganska gott och meningsfullt.

Jag är inte modig

Mod, tänker jag, förutsätter att man är rädd. En riddare på en ståtlig springare som galopperar mot draken med svärdet i hand är inte modig om hen inte också är rädd. Om riddaren är så säker på handen att hen inte ens i tanken tvekar – då gör hen bara sitt jobb. Men en person med social fobi är modig när hen sitter i kassan på Hemköp. Att beta av den ringlande kön av tjattrande tanter, jäktade pappor, stöddiga tonåringar och illaluktande gubbar är ett storverk när man är rädd för folk. Att övervinna sin skräck är att vara modig. Tänker jag. Kanske är uppgiften betydelsefull också, att man tar sig förbi rädslan för att man ska åstadkomma något. Att gå in i spökhuset är förmodligen läskigt första gången, men är man modig för att man gör det? Kanske.

Folk påstår ibland att jag är modig. Som när jag kliver ut på talkshow-scenen och presenterar mig som psykfall. ”Det är så viktigt att någon vågar berätta”, säger flera efteråt, ”att det får komma nära”. Nu har jag gjort det igen, titulerat mig som psykfall. Fast den här gången i Svenska kyrkans tidning Hopp, där jag fått äran att skriva månadens krönika. Hur törs jag? Hur vågar jag lyfta fram mitt sårbaraste så att alla kan se?

När jag vänder mig mot publiken, som jag inte riktigt kan urskilja bakom ljuset från strålkastarna, och säger att jag är ett psykfall är jag inte modig. För jag är faktiskt inte rädd. Jag vet inte varför det är så – ett karaktärsfel, en gränslös läggning eller en generell lust att få folk att sätta lite av andan i halsen. Jag har alltid varit sån. Kanske beror min brist på korrekthet just på att jag är ett psykfall? Den sortens psykfall som jag är alltså (det finns mer klädsamma varianter).

Det är inte alltid det blir så himla bra. Som när jag försökte skämta om att jag var intagen på psyket på ett väldigt vetenskapligt seminarium. En del före detta vänner har nog till och med blivit före detta just för att jag är så oförblommerat sjuk i huvudet. Jag generas inte, och det blir pinsamt. För dem. De skäms å mina vägnar.

Men det är kanske en annan sak med läsare, lyssnare, publik. Man behöver inte ha skämskudden lika nära till hands när det är en helt främmande person som viker ut sig, i synnerhet inte om vederbörande gör det i något slags professionellt sammanhang. Konstigt egentligen… Att det pinsamma kan vara lättare att höra från en stor scen än i konferensrummet med kollegorna.

Fast jo, jag fattar. Jag tänker på alla dansföreställningar jag njutit av, inte minst på Dansens hus i Stockholm. I modern dans är det inte helt ovanligt att delar av eller hela ensemblen uppträder nakna. En föreställning jag har ett särskilt livligt minne av, fortfarande efter tjugotalet år, var speciell på det sättet att publiken stod utspridd på samma golv där dansarna rörde sig. Vid ett moment låg dansarna i en stor hög på varandra, spritt nakna, och sprattlade som en fångst sill. Efter en stund rasade högen ihop och dansarna sprattlade sig från ena änden av rummet till den andra, rakt igenom publiken.

Man kan liksom ta en sån sak i just det sammanhanget. Man vet att på Dansens hus får man räkna med avant-garde, vilket kan innebära att nakna människor sprattlar vid ens fötter. Men man behöver inte gå särskilt långt för att hitta situationer där detta inte skulle kännas bekvämt. Nobelfesten. Luciatåget. Skoldiscot. Konferensrummet.

Ja, det är faktiskt hur självklart som helst när jag tänker på det. Inte minst för mig som ritforskare – allt handlar ju om de signaler vi omgärdar en tillställning med. Att käka ostkex och rödtjut kan ju med ganska enkla medel omvandlas till en av kristenhetens mest laddade riter.

Men alltså. När jag presenterar mig som psykfall handlar det inte om mod utan snarare galenskap (haha). Och kärlek. Jag har en vansinnig föreställning om att alla människor är lika värda, vet inte var jag fått det ifrån. Nej förresten, det är inte en föreställning, det är en känsla. Eller… (svårt att fånga in) en kroppslig förnimmelse. Ett sätt att erfara verkligheten. Eller kanske ännu mer ett sätt att vilja erfara verkligheten.

Godhet har ingenting med saken att göra om nån trodde det. En god människa gör avkall på sina egna behov för att gynna någon annan. Hen kan till och med göra nåt som är plågsamt eller obehagligt – bara för att nån annan behöver det. Det är inte därför jag står där på scenen. Jag står där för att det är kul. För att jag är en sån som mår bra av att ha folks blickar på sig, även när den fernissade lyckadheten flagnat bort. Kan jag inte få beröm blir jag hellre dömd än bortglömd, haha…

Lyckadheten, eller min strävan efter lyckadhet, har ofta blivit min tvångströja. Jag gör saker för att visa mig duktig. Dumt. När jag visar mig som psykfall är det tvärtom. Faktum är att det är en riktigt bra kur om du har problem med din duktighet! Som psykfall är det strängt taget omöjligt att ställa sig på en scen, figurera i radio eller tidningar, för att vara duktig. Jag säger inte det jag föreställer mig att folk förväntar sig av mig, jag säger inte det jag tror ska ge mig några duktighetspoäng (och det är så skönt!).

En tid då lyckadheten ännu inte blivit min tvångströja…

Jag säger rätt och slätt det jag behöver säga, det som hjälper mig att vara mig: Här är jag, sån här är jag. Jag är vacker och stark och rolig. Och jag är också ynklig och patetisk, jag är osynlig och bortglömd, jag är onyttig och besvärlig. Och jag tycker att ni ska älska mig. Och jag tycker ni ska älska alla andra som är ynkliga, patetiska, osynliga, bortglömda, onyttiga och besvärliga. Jag tycker du ska älska dem. Jag tycker du ska älska dig.

Jag är inte modig. Jag säger så för att jag behöver det. Om det också berör nån, hjälper nån att jag står där, stolt och tydlig, och gör mig själv till det spektakel jag är – då finns det ingenting jag hellre vill göra än just det.


Sen kan förstås en viss krank blekhet komma ifatt mig efteråt. Som efter reportaget i UNT då en av grannarna hejdade mig i trappuppgången för att liksom tycka synd om mig. Det var först då jag insåg att jag inte bara bjudit in alla uppsalabor att ta del av min ynkedom – utan också alla dem jag träffar på när jag ska boka tvättstugan eller slänga soporna. Tänkt inte på det…

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Smutsig byk och blottare

Förra veckan nötte jag mina knän mot tvättbryggan i Åkerö. Det ligger en liten tjärn där, i en sänka mitt i byn. Förtrollande näckrosgrön och inbäddad i försommargrönska. Perfekt för att skrubba trasmattor. Så det gjorde jag. Precis som farmor gjorde när hon levde. Och hennes mor, mormor och mormorsmor i evigheters evighet. De skrubbade sin smutsiga byk i byns offentliga rum.

 

051
Trasiga mattor till allmän beskådan

Det kan varmt rekommenderas. Även om tvättstället inte är omgärdat av björkar och lupiner är det bra att emellanåt vädra sin skit där folk kan se det. Att blotta sig. Senast idag fick jag ett kvitto på det.

Min fackrepresentant ringde nämligen. Han hade både det ena och det andra att säga om min uppsägning. Teknikaliteter jag själv inte har någon susning om. Sådant som skulle kunna ge mig en helt annan framtid. Kanske mer pengar, kanske mer jobb. På förhand kan man ingenting veta, men han var beredd att bistå med sina tid och kunskap. Och varför ringde han? Jo, för att han råkat läsa mitt blogginlägg.

Tänk om jag inte hängt ut min nesa i offentligheten – då hade jag bara tackat och bockat och skrivit på vilka papper som än lagts framför mig (för så rudis är jag på arbetsrätt och finstilta texter).

Med andra ord: gräv ner stoltheten i komposten och häng upp trasmattorna på tork. Visst börjar fransarna trasslas upp, visst är varpen nednött och visst finns det fläckar som såpan inte rår på. Säkert kommer någon tycka att du är lite pinsam. Säkert finns det någon som ogillar blottare. Men det kan ju också hända att en vänlig själ promenerar förbi. Som har flinka fingrar, varptråd och supersåpa.

Kungen bajsar också

När man fått sparken är det förstås lätt att känna sig knäckt. Lätt att överväldigas av andras prestationer. Vad har en så medioker människa som jag över huvud taget att bidra med till världen? När det finns så oerhört begåvade människor som åstadkommer så många storverk i världen. Är det lätt att tänka.

De flesta har väl haft någon idol som känts sådär helt utomjordiskt vacker, intelligent, talangfull, lyckad, god eller sexig. Eller – gud förbjude – alltihop på en gång. Vet inte varför jag ständigt återvänder till Sagan om Ringen-trilogin, jag har trots allt sett några andra filmer och läst några andra böcker, men förutom de arketypiska karaktärerna finns det skådespelare som likt inga andra drar in mig i sitt kraftfält. Eller en skådespelare. Jag talar, pinsamt förutsägbart, om Viggo Mortensen – han som spelar Aragorn.

Mortensen tillhör de där personerna, eller snarare gudomligheterna, som prickar in alla ovanstående epitet. Skönhet och sexighet är naturligtvis en smakfråga, men för mig är den där kombinationen av rå vildhet och ömsint mildhet fullständigt tillintetgörande. Den ruggslitna vagabondens karghet och de sorgsna mörka ögonen. Aragorn plågas av vetskapen om sitt kungliga blod och väljer att dölja sitt ursprung under den skitiga manteln (snacka om arketyp). Och jag vill bara vara i hans blickfång! Bara en gång, en enda, vill jag att han ska se mig!

Mannen Mortensen och karaktären Aragorn glider förstås in i varandra i min dyrkan. Aragorns hjältemod färgar bilden av Mortensen. Såklart. Men skönheten, och den tillbakadragna auran av mystik, den är människan Mortensens, och jag kan inte låta bli att då och då googla honom bara för att få återse hans sköna anlete. Titta något nytt youtube-klipp på youtube, någon ny intervju. Han är den enda som jag faktiskt nästan övervägt att skriva ett brev till för att berätta hur han berört mig. Och nästan trott att jag skulle kunna få kontakt med, eftersom ”vi har så mycket gemensamt”, haha…

Grejen är att när jag tittar på de där intervjuerna blir jag nästan förbannad. De allra flesta kändisar förlorar något av sin mystik när de intervjuas. Man märker att de är rätt pladdriga, okunniga eller självupptagna. Mortensen svärtar inte sin hjältestatus på något sätt. Han är konstnär mer än stjärna. Skriver poesi och musik, målar och sjunger. Ger ödmjuka och insiktsfulla svar på journalisternas frågor. Och trots att han är en bit över sextio är hans sex-appeal fortfarande tveklös. Han känns helt enkelt overkligt enastående.

Varför i hela världen pratar jag om detta?

Jo, jag ser vår idoldyrkan som andra sidan av myntet. Idolen är krona. Klave, det är den skam och det misslyckande vi behäftar oss själva med. Att jag är pinsam och usel understryks av hur perfekta andra personer framstår. Att jag inte längre är önskad på min arbetsplats, det känns etter värre när jag tänker på dem som nått till toppen. Ett recept mot detta är följande:

  1. Umgås mer med misslyckade!
  2. Förmänskliga dina idoler!

Strävar du efter att omge dig med idel framgångsrika, vackra, kompetenta människor? Så dumt. En och annan Tjalle i umgängeskretsen skulle bidra avsevärt till din hälsa. Inte som ett nådigt inbjudande av särskilt utvalda dumskallar – folk som du kan se ned på och i vars närvaro dina eventuella framgångar blir synliga. Jag menar ett ärligt inkluderande av människor som faktiskt är som du. Problemtyngda och patetiska. Jag är Tjalle, du är Tjalle, Tjallar det är vi allihopa.

Idolerna då? Jo, det är här som bajset kommer in.

”Ju mer skrattretande det är att tänka sig en viktig person på toaletten, desto mer tvivelaktig är den personens viktighet”.

Är ett litet talesätt jag just kommit på. Jag vet inte riktigt om det stämmer, men ni fattar poängen. Plocka fram dina idoler och skärskåda dem: Alexander Skarsgård, Moder Theresa, Bach, Simone de Beauvoir, Zlatan, Gigi Hadid, Jesus, Madonna, Benedict Cumberbatch, Marie Curie, Nelson Mandela, Beyoncé. Ja, det funkar också på rika, mäktiga människor som inte tillhör våra största idoler. Som kanske Donald Trump, Maria Montazami, Horace Engdal eller kungen. Det är mer skrattretande att sätta vissa på pottkanten än andra. Det känns mer befriande att dra ner vissa i skiten. Detta är förmodligen ett tecken antingen på att de själva inte verkar begripa att de är människor eller att du behöver begripa det (Nelson Mandela hamnar för mig i någon av dessa kategorier, han är en hjälte och ett föredöme men hade inte en övermänniskas framtoning).

Broder Sam-Staffan berättade en för ämnet passande historia från musikvärlden. Den handlar om Esa Pekka Salonen – stjärndirigenten. Efter en konsert i Berwaldhallen sitter han med delar av symfoniorkestern och tar en öl. Fracken är inhängd i garderoben. Då kommer en dam fram, också hon med finskt påbrå, och tilltalar honom på hänförd finlandssvenska: ”Tänk! För bara en timme sedan stod du och dirigerade med gudomlig inspiration, och nu sitter du här i jeans och T-shirt och dricker öl!”. Salonen tittade upp och svarade lakoniskt: ”Det händer att jag skiter också”.

Alla bajsar. Kungen bajsar. Beyoncé bajsar. Varenda en går dagligen till toan för att krysta eller rusar dit och hoppas hinna fram i tid. Idolernas bajs luktar också bajs, och idolerna måste också torka sina arslen (det vill säga, om de inte har folk som slickar upp det åt dem…).

Visst är det en underbar tanke? Den får åtminstone mig att känna mig mindre patetisk. Den hämtar liksom hem mig från mina okreativa fantasier om herr Mortensen. Descartes skulle säga: ”Mortensen tänker alltså är han”. Psykfallet säger: ”Mortensen bajsar – alltså är han. Människa”. Lika mycket människa som jag (ja, lika mycket djur om sanningen ska fram).

Skillnaderna mellan mig och Mortensen, mellan dig och Zlatan eller Madonna är mikroskopiska i jämförelse med likheterna. Javisst, våra nutida idoler kanske äger tretton villor på fyra kontinenter, de kanske hyllas och avundas av jordens hela befolkning, de kanske dricker sin champagne ur guldbägare, äter förbjuden frukt och utrotningshotade köttbullar – men de pissar och skiter ur sig resterna precis som alla andra.

Kort sagt: de mest fundamentala funktionerna och behoven kommer inte ens de mest lyckade undan. Mortensen blir skitnödig. Och trött, kåt, hungrig, uttråkad, stressad och sprallig. Precis som vi. Det mesta och viktigaste delar vi med precis alla andra människor i hela världen.

Därför vet jag att jag hör till. Därför känner jag mig stolt, nyfiken och faktiskt ganska glad. Trots att jag är ett psykfall som fått sparken.

Spiken i kistan

Sådärja! Det måste väl vara sista spiken?

Chefen hade kallat mig till möte idag. Jag har inte träffat någon chef på, vad kan det vara, två år kanske? Han ringde visserligen en gång i våras, men det är också enda tillfället institutionen tagit kontakt sedan jag blev inlagd 2016. Nu ville chefen träffas. Det bådade inte gott.

Förra gången jag träffade chefen var det en annan chef, men den nya verkar vara bra. Han har i vilket fall som helst alltid varit en bra kollega. Vi var doktorander samtidigt och har kört i parallella spår sedan dess. Disputerat, sökt forskningsmedel, arrangerat seminarier, rest på konferenser. Nu öppnar han dörren till sitt spatiösa kontor. Där finns gott om plats för det välorganierade skrivbordet, det avslappnade sitta-och-prata-bordet och det kyliga konferensbordet. Whiteboarden har ersatts med en jättelik dataskärm. Ingen blomkruka i fönstret men en ljusgul fjäril fladdrar vilset omkring och letar efter öppningen.

— Kom in Maria, välkommen.
— Tackar tackar. Vad tjusigt du har det här!
— Jaa jo (skrockar lite torrt). Slå dig ner!

Jag sätter mig vid sitta-och-prata-bordet. Ser glad ut.

— Jaa, först vill jag förstås höra hur det är med dig, säger han vänligt.

Så jag berättar. Om försök till volontärarbete och om bloggandet. Jag informerar om bakslag, utslagna soffliggarveckor och nya forskningsrön om utmattning. Chefen lyssnar vänligt och nickar. Jag säger att det nog känns lite grand bättre än i höstas, men att jag fortfarande har svårt att ta in mycket information. Sortera, sammanställa, analysera.

Här svajar rummet till. Jag har hamnat på samma gungfly jag alltid hamnar på i sådana här situationer. Jag balanserar mellan att, å ena sidan, vilja göra det begripligt varför jag inte kan jobba trots att jag nog verkar både vaken och samlad och, å andra sidan, inte skriva ner mig så mycket att han ska tro att jag är inkompetent. Så jag avslutar med en knorr om hur glad man blir i vårsolen (som om det skulle bättra på mitt anseende).

Men den här gången är mina ansträngningar att navigera runt fallgroparna fullständigt överflödig. Intresset för min situation är, som man säger, akademiskt.

Egentligen visste jag det så fort han hörde av sig. Varför skulle han annars be mig komma dit? Vad annat skulle han känna sig tvungen att säga öga mot öga? Det är klart att jag förstod. Att jag förstått det länge. Att jag till och med väntat på den här dagen. Vetat att den skulle komma, men aktat mig för att fråga. För det inser ju jag också – man kan ju inte hålla på och vara sjukskriven hur länge som helst.

Så när jag avslutat min rapport om mitt personliga tillstånd och mitt psykiska mående säger han upp mig. Och informerar mig om tågordningen:

— HR-avdelningen kommer kontakta dig rätt snart för att diskutera en eventuell omplacering. Men då tittar man bara på dina specifika kvalifikationer. Är du forskare på grodor kan du så att säga inte självklart komma i fråga för en tjänst som handlar om andra kräldjur, om du förstår vad jag menar.

Säger han som om det vore en lustighet. Och det är det förstås. Hela universitetsvärlden är en jättestor cirkus. Tokrolig.

— Det är naturligtvis lättare om man är administratör eller informatör, då finns det ju många tjänster att välja på, men man kan tyvärr inte omplaceras till arbetsuppgifter som man är överkvalificerad för.
— Nehej nej. Ja, men då vet jag hur landet ligger.

Säger jag nonchalant och börjar fråga om hur det står till på institutionen, vilka omorganisationer som är på tapeten och vilka som sätter käppar i hjulen för dem. Vi pratar på en stund till och så säger vi hejhej och jag går spänstigt därifrån.

När jag sneddar genom Engelska parken sneglar jag på Carolinabiblioteket där jag spenderat så många timmar. Kikar mot Gustavianum där jag höll min disputation, Universitetshuset där jag promoverades, Slottet där promotionsmiddagen hölls. Fler hus dyker upp på näthinnan: gamla prästgården på Samaritergränd där jag satt som doktorand, Dekanhuset och Regnellianum där jag betade av min grundutbildning och ännu längre tillbaks Katedralskolan genom vars portar jag rusade ut våren 1989, rusig och segerviss med studentmössan på huvudet.

Scan 1 (1)
Stolt och promoverad med far vid min sida

Då låg framtiden orörd vid mina fötter och möjligheterna var oändliga. Jag gick ut som den bästa studenten på hela skolan och stipendierna hade haglat över mig under avslutningen. Jag kunde bli precis vad jag ville! Inga dörrar var låsta och ingenting som kändes omöjligt. Mer än kanske att fatta några förnuftiga beslut.

Att bli religionspsykolog var ett otvetydigt oförnuftigt beslut, men trots ämnets tynande existens har jag överlevt vid institutionen i över tjugofem år. Ingenting kom gratis, inga snålskjutsar erbjöds. Jag kammade hem mina forskningspengar på egna meriter och utformade forskningsuppdrag som låg mitt hjärta nära.*

Nu har jag kommit till vägs ände. Jag tillhör inte längre min institution, hör inte längre ihop med mina kollegor, är inte längre forskare och akademiker. Jag kommer aldrig mer snapsa ikapp med professorer från New York, Köpenhamn, Hawaii och Tokyo på en bar i Wien. Aldrig mer delta i lärda samtal kring rituella aspekter av death metal, kristna ormgudstjänster eller zoroasternas problem med förgiftade gamar. Toppstudentens resa är över.

Jag tar en självömkande promenad. Kan inte låta bli att hänge mig åt min olycka. Kan inte låta bli att tänka. På överordnade som underminerat min yrkesbana. På kollegor som enkelt glidit där jag vadat. På människor som kanibaliserat på min välvilja. På gnälliga grannar, valkar på magen, gula tänder och stripigt hår. På allt jag ville, kunde, längtade som aldrig blev och aldrig kommer att bli.

Jag är inte deprimerad, jag är ledsen. Jätteledsen. Det måste man väl få lov att vara när man fått sparken? Allt är ju så förbannat orättvist!! Bitter-Birgit börjar kladda och klänga på mig. Slingrar sig fast runt mitt högerben. Som en treåring som inte vill att mamma ska gå till jobbet. Det är så syyyynd om mig. Varför får inte jag? Ynk-Yngve har gjort Bitter-Birgit sällskap, sitter och bölar på den andra foten. Det blir tungt att gå när de sitter där så jag dråsar ner i gräset. Lutar mig mot ett klippblock och får lä från blåsten. Här värmer faktiskt solen igen.

När jag suttit en stund och bara suttit minns jag det självklara. Att det finns en tillhörighet som inte på något sätt är knuten till tjänster och meriter, men som delas av alla: att vi är människodjur som bor på en märklig planet i utkanten av ett universum. Att alla, precis alla, delar upplevelsen av att leva och lyssna och känna och kämpa. Kanske låter det banalt, men för mig är det fundamentalt. I synnerhet när Bitter-Birgit vill dra ner mig. Då mår jag gott av att påminna mig om att

Oavsett allt blåser vinden också i mina träd

Oavsett allt seglar gladan också i mina moln

Även om jag är arbetslös, orkeslös och medellös
landar den ljusgula fjärilen också på min valkiga mage

Och det kan ingen människa i hela världen ta ifrån mig.

 


* Otillbörligt skryt är en mänsklig rättighet när man fått sparken.

En simmare är inte en dysfunktionell gångare

Flicka i vattnet

Frisk och sjuk. Hälsa och ohälsa. Vett och galenskap. Varför måste jag definiera mig som en brist, en negation, en anomali?

En simmare är inte en dysfunktionell gångare. I vattnet är förmågan att gå helt ointressant. Oavsett om du tränar fjärilsim inför OS eller ramlar av en gummiflotte mitt ute på Medelhavet. Du kan inte promenera iland.

Simma är förmågan att överleva i ett främmande element. På samma sätt är det med psykisk flytförmåga. En fråga om överlevnad i mörkervattnet. De flesta kastas aldrig i. De går torrskodda omkring på stranden och mumsar på sina glasstrutar. De behöver inte lära sig simma. Men de som kastats i ligger i ständig hårdträning. Dag efter dag, år efter år. Och utmaningen i mörkervattnet är inte att vinna, det är att hålla sig över ytan och ta sig levande iland. Och sedan göra om samma sak nästa gång flodvågen kommer. Att orka det.

Du som simmar i mörkervattnet är inte i första hand sjuk. Du är inte en dysfunktionell levare. Du är en psykisk överlevare. Du är en mental atlet. Du ska räta på ryggen och möta oförstående blickar med rättmätig stolthet.

När du tror att du sjunker. Att du inte förmår något mer. Att du vegeterar fast alla andra presterar. Minns då att du i själva verket arbetar dygnets alla timmar. Att du kämpar på gränsen av varje människas förmåga. För du lägger andetag till andetag i en värld där själva levandet är en kraftansträngning. Du är en mental atlet.

Låt dem som kallar sig friska vara negationer en stund. De är opsykiska. Insiktslösa. Oerfarna och icke simkunniga. Har aldrig spanat ner i mörkervattnet – det element du ägnar ditt liv åt att bemästra.

Docent, professor, psykfall, doktorand

Jag har ingen skam i kroppen.

Jo, jag känner skam. Ofta för sånt som har med min ohälsa att göra. Min psykiskhet. Att jag inte försörjer mig. Att jag är beroende av mediciner, behandlingar och allmän välvilja. Att jag inte alltid fixar det praktiska. Att jag är ensam (kanske mest det egentligen, men jag återkommer till det framöver).

Men jag har som sagt inte någon skam i kroppen. Det har alltid varit mitt sätt att hantera pinsamma situationer – bättre att kommentera finnen på näsan själv än att låta folk fnissa och peka i smyg. Bättre att själv basunera ut min konstighet.

Det handlar lite om makt faktiskt. Att om jag har en svans så vill jag helst förekomma allas tankar och prat och säga att jag faktiskt vet att jag har en svans, att jag fattar att det är löjeväckande, men att jag samtidigt vågar stå upp och säga det rakt ut.

Dessutom orkar jag inte hålla på och hymla om saker. Har alltid hellre velat prata om det som är på riktigt än låtsas vara engagerad i sånt som inte intresserar mig. Vilket ibland måste vara en ganska påfrestande inställning för min omgivning. När jag var i tjugoårsåldern var ordväxlingar som den här inte ovanliga:

Kollegan (glatt): Hej, hur är läget?
Maria (allvarligt): Jo tack, jag har dödsångest. Och du?

Inte så smidigt. Men jag har blivit bättre på det tycker jag. Har förstått värdet av vädret och annat småprat. Det är faktiskt inte meningslöst. För det handlar ju inte om vad som sägs, utan om stämningen som skapas. Vi säger: ”tänk vilken vinter det har blivit!” och menar ”jag bekräftar att jag ser dig och visar att jag är vänligt inställd”.

Men ibland blir det fortfarande tokigt…

Jag hade permission från psykavdelningen. Hade varit inlagd ett par månader men började må bättre och skulle bli utskriven inom nån vecka. Jag bestämde mig för att gå till ett seminarium på institutionen. Det anordnades för att fira en professor som just fyllt sjuttio, tillsammans med forskare från Norge och Finland. Det skulle bli lite matnyttigt om anknytningsteori, meningsskapande, coping-mekanismer och annat småplock. Sånt som forskare gillar. Jag känner de flesta i det här sammanhanget, på ett kollegialt plan, men några ansikten var helt nya för mig.

Seminariet inleds av vår professor i Uppsala. Hon säger lite trevligheter en stund och mot slutet förstår jag att vi kommer få göra en presentationsrunda. Vi är inte mer än kanske trettio personer i rummet. En ivrig tankeverksamhet sätts genast igång i mitt huvud. Jag vill så gärna säga nånting välfunnet. De flesta vet säkert att jag är sjuk, tänker jag. De har nog undrat, gissat och pratat. Jag vill ta udden av det. Vill definiera mig själv.

Jag hinner inte riktigt tänka klart innan professorn pekar på mig. Jag ska tydligen inleda rundan. Så jag harklar mig och säger kavat:

— Hej, jag håller på med en närstudie av svensk psykvård!

Ungefär så. Jag tänker att de som känner mig ska fatta att det betyder att jag är inlagd, och att det ska låta lite komiskt när jag säger så.

Ingen skrattar och ordet går vidare:

— Per Ljunggren, professor, Åbo

— 
Marlene Victorsson, docent, Uppsala

— 
 Lars-Gunnar Edqvist, professor, Oslo

— 
 Göran Riise, doktorand, Umeå

och så vidare.

Och först när vi kommit hela varvet runt inser jag att jag varken sagt mitt namn eller min titel. Jag hade lika gärna kunnat sätta på mig en narrmössa med pinglor.

På middagen efteråt tar jag upp ämnet med dem jag känner lite närmare (för det är så jag gör, det är min coping-mekanism), och vi skrattar åt det tillsammans. De accepterar min tokighet och de vet att jag också är en intelligent och kunnig forskare. De andra förhåller sig mer avvaktande. Undvikande.

Idag känns det mest som en rolig historia. Tragikomisk kanske. Och det är ok. Det gör mig ingenting att folk skrattar åt mig, jag vill bara att de skrattar så att jag hör. Men det är kanske inte alltid så smart att sätta sin sjukdomsidentitet före sin professionella…

Jag är psykiskt sjuk

Tänkte ta och göra reklam för detta här på bloggen. Att jag är psykiskt sjuk. Utifall jag missat nån på Mötesplatsen, Mazely eller Tinder som söker en mogen kvinna med erfarenhet av elchocker.

Det är roligt att skämta om elchocker. Att ta nackgrepp om skammen, och kanske dessutom chocka någon om man har tur (pun intended). Men ibland känner jag mig som ett enda stort misslyckande: soffan är min närmast anhöriga och semester tar jag på psyket.

Jag tänkte sluta med den känslan nu. För egentligen borde jag vara stolt. Så säger jag till mig själv, och försöker se det storslagna i min ynkedom. Föröker se mitt hjältemod.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand

Jag är en av alla dem som måste uthärda mörker efter mörker. Jag ligger som en uppochnedvänd eka på en frusen strand. På stigen ovanför mig stressar folk förbi, jagade av deadlines och dagishämtningar. Jag hör dem inte. De ser inte mig.

Jag försöker uppbåda tillräckligt med vilja för att andas. Jag ser det som min enda plikt. Det är väldigt långt kvar tills jag kan välta ekan på rätt köl. Åror och segel ligger inlåsta i boden sedan förra hösten. De kommer inte komma ut på länge än. Om nånsin.

Men jag har inte gett upp. Deadlines och dagishämtningar? Ha! Jag drar mitt svärd och slår följe med Frodo genom Mordor. Vi kravlar fram genom stenöknen. Det är ålagt oss att fortsätta tro, vad som än händer. ”Tro på livet”, säger de. ”Det kommer bli bättre”.  Och snart kommer ju våren, examen, bäbisen, jobbet, semestern, pensionen, pannkaksdagen på ålderdomshemmet.

Du aningslösa gycklare! Våren gömmer redan hösten i sin armhåla. Du bär redan dödskallen under frillan!

Frodo och jag kravlar vidare. Vi måste tro att kampen ska ta slut innan livet gör det. Fast det är ju omöjligt, eftersom kampen och livet är samma sak. Vi tror inte. Vi bara fortsätter. Gå. Andas. Ett litet jävla andetag i taget.

Två hjältar. Ja, och så en Sam. Men han har skuttat i förväg för att koka kanin. Alla Mordor-vandrare förtjänar en godmodig och trogen Sam!

(I en parallell verklighet har Gandalf tillräckligt vett att skicka sina örnar långt innan Frodo och jag kommit till Mordor, så att vi kan ägna oss åt väsentligheter. Svepa några pints på en mysig hobbitbar eller så).

 


Jag pratar förstås om Tolkiens Frodo. Det är väl i Sagan om de två tornen och Sagan om konungens återkomst som Frodo riktigt går in i mörkret.