Ett ögonlock bort

Det här med bitterheten (förra inlägget)… Inser att jag tänkt mycket på den under de senaste åren. Den blir väl en större utmaning just när man är sjuk. Slinker man ner i självömkansdiket är det svårt att komma upp igen, för det finns inte så mycket annat som distraherar. Desto viktigare är det att kämpa emot, för i det där diket finns absolut ingenting att hämta.

För några år sedan lunchade jag ibland med en brokig grupp människor sammanförda av liknande hälsoproblem. I gruppen fanns en ung kvinna, vi kan kalla henne Ulrika. Hon var rejält överviktig och ledsen över det. Hon ville bli smal igen. Visade oss bilder på hur snygg hon varit för några år sedan. Jag föreslog att hon kanske inte behövde bre fullt så mycket smör på mackorna. Som en början.

Det var förstås dumt sagt. Nedlåtande. Och Ulrika protesterade: ”alla anmärker hela tiden på hur mycket smör jag tar!”.

Hon tyckte inte vi skulle lägga oss i. Ändå återkom hon till sin övervikt, gång på gång. Till hur ful hon kände sig, hur jobbigt det var att gå i trappor, hur frustrerande det var att affärerna inte hade några kläder i hennes storlek. Hon kunde inte bada för hon vågade inte visa sig i baddräkt, samtidigt var hon rädd för att gå ner i vikt, för då skulle hon få så fula bristningar. Jag blev mer och mer irriterad på hennes gnällande under veckorna som gick.

En dag när vi satt och åt kom det här med motion på tal. Vi var väl en fem-sex personer vid lunchbordet. Ingen av oss kunde träna på samma sätt som tidigare, men alla försökte så gott de kunde – provade vattengympa, gick av bussen några hållplatser tidigare eller tog de allra lättaste passen på Svettis. Alla utom Ulrika. Hon kunde inte träna alls, för det enda hon kunde tänka sig var att springa maraton. Som hon gjort när hon var yngre och slankare. Att ta en promenad kändes som ett hån mot den kvinna hon en gång varit.

Kvinnan bredvid Ulrika klappade henne tröstande på armen: ”Du ställer alldeles för höga krav på dig”. Jag kunde inte hålla mig längre: ”Nej, problemet är inte att du ställer för höga krav på dig, det är att du är lat!”.

Dumt och okänsligt igen. Och typiskt. Censur ligger inte för mig. Inte i längden. Men Ulrika såg mest ut som om hon blivit tagen på bar gärning. Kanske var hon rent av tacksam över att någon petade hål på ballongen.

Lättja och bitterhet är kusiner. Bitterheten är en fabrik som suger energi och producerar hopplöshet, och när man ger upp är det lätt att förfalla i passivitet. Och nu talar jag inte om den goda latheten, den hälsosamma slöheten, det mysiga chillandet. Jag talar inte om det rekreerande godisätandet i soffan framför favoritserien som du redan tittat om två gånger. Jag talar om lättjan som får dig att fortsätta göra ingenting, trots att du skulle må så mycket bättre om du gjorde någonting. Någonting litet, vad som helst, som bryter passiviteten. Som styr undan en liten smula från den där ovanan du vill bryta med. Den lättjan.

Men som föreställning är lättjan ganska knepig. Vi känner den som en karaktärssvaghet, eller rent av en dödssynd men jag tror varken man är född lat eller kommer till helvetet om man latar sig. Lättja, tror jag, är någonting man utvecklar och odlar. Det är någonting som uppstår på grund av hinder man ställs inför och blockeringar som uppstår. Jag menar – varför skulle man frivilligt förvisa sig till livets avbytarbänk? Nej, man hamnar där för att någonting håller en tillbaka. Dålig självkänsla, rädsla, skam. Kanske har man redan blivit utvisad så många gånger att man inte längre tror att man har en chans. Det är lika bra att sitta kvar och slippa nesan.

När man parkerar sig på avbytarbänken ger man upp sitt subjekt, sina möjligheter att själv påverka spelet på planen. Anledningen till att Ulrika gjorde mig så irriterad var att hon aldrig pratade som subjekt, som ett jag. Hennes historia handlade enbart om allt det som drabbade henne och aldrig om hennes egna drivkrafter. Det var som om hon var en figur i ett TV-spel och någon illvillig sate spelade livet åt henne. Hon duckade för den existentiella uppgift som varje människa ställs inför: att välja. I själva verket valde hon ju hela tiden – att inte motionera, gå och bada, gå ner i vikt. Hon valde liksom att inte välja.

Poängen med den här berättelsen är inte att om man bara vill så kan man, för det är dessvärre en lögn. Har du blivit blind kan du inte vilja tillbaka din syn och är du deprimerad kan du inte tänka dig pigg och glad. Och du kan inte önska dig smal. Tyvärr. Men även om det rent objektivt skulle vara fullständigt omöjligt för Ulrika att gå ner i vikt, motionera och gå och bada; även om hon för evigt skulle vara medicinskt hänvisad till chipspåsen och dataspelet – så hade hon ett val kvar.

Hon kunde gilla läget. Dissa diket. Sluta gnälla.

Vadå gilla läget? Ska man bara acceptera att man är fet? Att man inte har något jobb? Att man inte vågar gå ut?

Nej.

Men alla, precis varenda kotte, måste gräva där de står. Ingen kan börja någon annanstans än utifrån sin egen utgångspunkt. Står du mitt i skiten – tough luck, då är det där du måste starta. Är du totalförlamad, bankrutt, förföljd av paparazzi eller Nobelpristagare i kemi, ja då har du andra utgångspunkter. Du kommer förmodligen aldrig bli någon glamourstjärna om du är ful och fet och lider av social fobi. Sorry. Förmodligen inte heller om du tillbringat hela ditt liv vid en partikelaccelerator. Och om du vill kan du ägna ditt liv åt att sörja detta faktum. Eller så kan du gilla läget och göra någonting roligare. Öppna ett vegankondis, samla på antika manschettknappar eller skaffa en medlidsam Sankt Bernhardshund.

Acceptans har varit ett modeord i terapisvängen rätt länge så på ett sätt känns det lite tjatigt, men det är ju precis det det handlar om. För att ha någon som helst möjlighet att hitta roligheterna i livet måste vi ju först av allt inse våra begränsningar. Det är dumt att skaffa en Sankt Bernhardshund om du är pälsdjurallergiker. Till exempel. I mitt fall är det dumt att gå på gympa eftersom jag riskerar att bli sängliggande efteråt. Alltså: acceptans. Det får bli en guldfisk istället. En liten stillsam promenad. I alla fall till att börja med.

Medan jag skriver det här inser jag att alltihop har med tid att göra. Med vårt tidsförlopp, vår livsresa. Precis som hoppet. Såhär:

  • Hoppet – handlar om det som skulle kunna bli (framtiden): när vi hoppas tänker vi framåt och försöker tro att det ska bli bättre
  • Bitterheten – handlar om det som hade kunnat bli (dåtiden): i bitterheten fokuserar vi det vi hoppats på men som aldrig blev av
  • Acceptansen – handlar om det som är (nuet): när vi gillar läget kan vi landa i det som faktiskt är och se vilka möjligheter det rymmer.

Som småbarn var vi mästare i den här balansgången. Planerandet och utvärderandet var mest inkräktare i vår tillvaro, för i leken är nuet både nav och fokus. Löv, vattenpussar och pinnar fick vår fullständiga uppmärksamhet och våra kojor och konstverk skapades inte för någon eftervärld. Vi hoppades kanske att påskägget skulle vara välfyllt och sörjde tornet som rasade innan vi var klara. Starka känslor visserligen, men de ebbade snabbt ut när en rolig gren fångade vår uppmärksamhet.

skapande-barn.jpg
I leken är nuet både nav och fokus

Som vuxen är det mycket lättare att slira på vägen. För mig är hoppet och bitterheten motsatta diken. Hoppet (som jag pratat om tidigare) får mig att fokusera allt jag vill och längtar efter, och som jag kanske aldrig kommer att få. Bitterheten håller mig kvar i ältandet över det jag förlorat. Mitt emellan dem går en liten småputtrig stig som heter förnöjsamhet.

Förnöjsamhet känns som ett lite ålderdomligt ord. Som en gubbe som sitter i en gungstol på sin fridsamma lilla veranda. Lite gulligt och töntigt på samma gång. Men förnöjsamheten kan vittna om både kraft och mod. Kanske har gubben plågats svårt hela livet av sjukdom, död, fattigdom och olyckor. Och ändå sitter han där och ler åt livet och sparvarna som jäktar omkring under buskarna. Kanske är gubben nykter alkoholist. Kanske har han tränat sig till sin förnöjsamhet i många år. Läst Sinnesrobönen till frukost, lunch och middag:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Det är inte någon enkel uppgift. Det krävs stor uthållighet att mota bitterheten i grind när ens misslyckanden står som spön i backen.

Så hur kan man tänka, rent konkret? Vad gör man när bittertankarna smyger sig på? Ja, formeln är ju väldigt enkel: 1) Acceptera att det är så som det är – du är drabbad, trots att du kämpat, även om det är orättvist. 2) Hitta på något roligare. Jag har en liten refräng jag skrivit upp på skrivtavlan i köket som jag tar till när det kniper:

Lite är alltid bättre än ingenting (funkar bra också när man har ett diskberg framför sig).

Så, för att göra det hela lite mer levande kommer här en av mina bittertankar, som ett exempel. Det är en sådan tanke som ska läsas med riktigt gnällig röst och inledas med en djup suck:

”Jag kommer aldrig kunna resa till Japan som storebror…”

Avund, bitterhet, sorg, uppgivenhet, missunnsamhet – alla möjliga otrevliga känslor kan gömma sig i en sådan tanke. Trist att tugga på i längden. Så vad gör man med den?  Mitt förhållningssätt är enkelt. Det betyder inte att jag alltid lyckas, men ganska ofta ändå, för på det stora hela är jag faktiskt inte särskilt bitter. Ungefär såhär gör jag:

STEG ETT: För det första kan jag konstatera att själva tanken är fel. ”Kommer aldrig kunna” omfattar ju hela livet och det finns ingen som kan se så långt. Men just nu är det sant att jag inte kan resa till Japan. Eller Korfu eller Kiruna. Och det läget måste jag gilla. Det är ingen bra idé att drabbas av utmattningskoma när man mellanlandat i Peking och ska leta efter rätt gate.

STEG TVÅ: Lite är alltid bättre. Ibland orkar jag ta mig till Leksand och min lilla bagarstuga. Jag förlorar mig inte i bitterhet över att jag varken orkar hugga ved eller elda i spisen. När allt vill sig väl landar jag i förnöjsamheten över att den är där. Min kompis vedspisen.

Ibland är Leksand för långt bort. Hemköp också. Men utanför porten växer några krokusar. Dom kan jag titta på när jag släpper ut katten. En vårblomma kan vara ett litet äventyr i sig om man är på rätt humör. Åtminstone är den en omväxling och sådant är alltid bra.

Ibland är krokusen för långt bort. Det är förstås tråkigt, men man kan resa ändå, på samma sätt som en femåring. I fantasin. Det fungerar inte när jag är deprimerad, men när jag är utmattad kan jag till exempel tänka på havet. Det var ganska länge sedan jag var i något varmt land, men när jag blundar är jag redan där. Inga incheckningar eller säkerhetskontroller – sol och hav direkt. Soldoften från min hud blandas med sältan från havet. Vågorna dånar och fotsulorna hettar när jag går över sandstranden.

Det är en väldigt liten resa, bara ett ögonlock bort, men den är bättre än ingenting. Och oändligt mycket bättre än tanken på alla resorna jag inte kan göra eller som jag tror att jag aldrig kommer få göra. Jag lovar. Jag har provat.

Rena trosor – att göra kropp av sjukdomen

Rutinerna är det första som fallerar när jag blir dålig, och det är de som också är svårast att få tillbaks. Tänk dig själv – du ligger och trampar mörkervatten för glatta livet, och plötsligt är klockan tio på kvällen och du har varken handlat eller lagat mat. Det får bli nutella-mackor igen. Det är så pass gott att det kan få upp dig ur sängen. Eller soffan, om du lyckats masa dig dit.

När min dotter är hemma går det lättare, för mamma-skapet är det sista som överger mig, tack och lov. Men eftersom jag är singel blir det många nutella-macka-veckor. Inte så bra.

Det här är ett pinsamt kapitel. Skamligt. Vi pratar ofta om att psykisk ohälsa är ett tabu. Jag håller inte riktigt med. Om man kan säga att någonting är ett tabu så är det inte riktigt ett tabu längre. I alla fall inte lika mycket. Det är fantastiskt bra att vi äntligen börjar prata om psykisk sjukdom. Det är läkande och upprättande. Men tabu, tänker jag, det är sådant som är så känsligt att vi helst vill slippa veta om det. Sådant som vi går omvägar för att inte behöva se. Sådant som vi kanske inte ens har ord för.

Hm… Jag tar nog tillbaka. Det är ju precis sådär det är när man är psykiskt sjuk. Att folk går omvägar. Slutar ringa. Inte vet hur de ska prata med en. Men exakt vad är det som får folk att bete sig på det där sättet? Vad är det med psykisk ohälsa som är så obehagligt, som sätter sig som klåda i folk som faktiskt är fullt friska? Jag tror inte diagnoserna är ett så stort stigma längre. Det är ju inte helt tillintetgörande att säga att man är deprimerad eller bipolär. Däremot kan de rent fysiska tecknen på psykisk ohälsa få en att vilja gå omvägar. Allt det påtagliga som gör en inte bara till psykiskt sjuk, utan till ett psykfall.

Tänk såhär: du är på Hemköp och står och plockar äpplen i en påse. Så kommer det in en person i affären som du omedelbart lägger märke till, eftersom hen avviker från mängden på ett speciellt sätt. Du ser direkt att ”det där är en psykiskt sjuk människa”. Föreställ dig den situationen och tänk sedan efter – hur ser den människan ut?

Förmodligen är personen varken välklädd, hel eller särskilt ren. Kanske känner du en sur svettlukt när hen går förbi. Håret ser säkert otvättat ut – såvida hen inte dragit ner mössan ända till ögonen. Det är inte troligt att personen kommer in i glatt samspråk med några vänner, eller att hen hälsar på personalen. Snarare stryker hen lite kutryggigt förbi potatisbingen och fumlar med dörren till mjölkkylen. Rör sig lite smygande mellan hyllraderna, som om hen egentligen inte skulle ha rätt att vara där. Drar benen efter sig men verkar samtidigt ha bråttom att komma därifrån. Det är en ynklig och ensam människa. Det är jag.

Och det, för mig, är den värsta skammen. Kanske inte så mycket att jag ser sån ut när jag går och handlar, för där träffar jag ju aldrig mina kollegor och sällan några bekanta. Men att berätta att det är så det är. Att sätta ord på det. Göra kropp av sjukdomen. Låta diagnosen bli synlig som just den där ensamma och otvättade kroppen i marginalen. Det är mycket värre. Jag vill ju inte skylta med min ynkedom. Och jag vet att det är just den där patetiska verkligheten som folk helst vill slippa se.

Det här är en knepighet med två ändar. I den ena änden sitter de opsykiska icke-simmarna och vill slippa se misären. Precis som vi vill slippa se tiggare och uteliggare och annat som faller utanför ramen. I den andra änden sitter vi psykiska, vi som ligger i hårdträning i mörkerbassängen. Och vi vill till varje pris behålla någonting av vår värdighet. Det skapar ett perfekt icke-möte mellan dem som inte vill se och dem som inte vill synas.

Men varje människa behöver bli sedd, stark som ynklig, simmare som gångare.

Jag tror inte att det finns en lösning på problemet, för det vilar på många bottnar. Men för min del är bloggen faktiskt ett sätt att hantera just den här situationen. Jag väljer att träda fram ur marginalen, det får bära eller brista. Kanske bränner jag några skepp på vägen, jag vet inte, men så många skepp har brunnit att vattnet är redan grumligt. Och jag är ganska övertygad om, trots att verkligheten ständigt vill inbilla mig motsatsen, att värdighet och duktighet inte har någonting med varandra att göra. Jag tror inte jag vinner självkänsla genom att dölja min ynkedom. Det jag vet är att jag blir ensam.

Så. Jag väljer att säga saker. Jag väljer att bli min egen röst. Jag väljer att vara ett subjekt, mitt subjekt i mitt liv. Jag är varken ett psykfall eller en diagnos. Jag är en människa med berättelser, och det är jag som är ansvarig utgivare.

Avslutningsvis får det alltså bli en liten berättelse. Patetisk, komisk, tragisk – välj själv.

Jag har en liten flock med Sams i mitt liv (Frodo har bara sin Samwise Gamgee, men jag har flera). En av dem finns alltid en telefonlur bort (broder Staffan, som ni redan introducerats för) och andra lite mer på håll. I Leksand finns en Sam som jag ringt ibland när jag liksom frusit fast i sängen och allt bara står still. Fast egentligen är det som med ankan i dammen – den ser helt stilla ut där den driver fram, men under ytan paddlar den av bara helvete. I alla fall. När jag ringer henne kan hon säga ungefär såhär, på mylligt dalmål: ”Maria, ta å gå upp nu. Ta en dusch å sätt på dä rena trosor”. Det är liksom så handfast att det i efterhand blir komiskt.

Det konstiga är att det faktiskt hjälper. Det är precis det jag behöver för att komma upp. Att hon är med mig i det där lilla som just då är så svårt. Att komma i duschen, tvätta sig, torka sig och sätta på sig rena trosor. Särskilt när vi kommit överens om att jag ska ringa tillbaks igen när jag är klar. Säga att jag varit duktig och gjort min uppgift. Och det känns ju faktiskt alltid lite, lite bättre när man fått på sig rena trosor.