Vem är det syndast om?

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Du vet hur det känns: bihålorna spränger, halsen brinner och hela kroppen känns svullen som en övermogen finne. Utslagen på soffan orkar du knappt kolla på senaste söta-hund-videon på youtube, du känner dig lika ynklig som en strykarkatt i ett semesterparadis. Och så visar tempen 37.2. Världen är emot dig. Hur sjuk du än känner dig är det ju av nån anledning alltid mer synd om den som har några grader mer. Febertoppar gör folk mer benägna att ta hänsyn till ens pissighet, även om pissigheten fanns där febern förutan. Orättvist! Det är ju synd om dig i vilket fall som helst!

Så när du ligger där i soffan och hostar och nyser ringer din kompis Ylva och frågar hur du mår, och plötsligt känns ditt lidande väldigt futtigt. För Ylva har just genomgått sin tredje cellgiftsbehandling. Eller kanske har hamnat på psyket/förlorat sin partner/blivit våldtagen. Något mycket hemskare än din gamla förkylning. Det finns ju trots allt grader av lidande, eller hur? Hierarkier. Och arter. Vissa lidanden är banala, vissa är heroiska och gripande och andra så obehagliga att man helst inte vill konfronteras med dem. Frågan är vad Ylva vill med sin fråga. Är hon intresserad av att höra om ditt snorande eller skulle hon bara uppleva din klagan som ett hån i relation till det helvete hon tampas med?

I några av mina inlägg har jag nog (tyvärr) raljerat lite med ”vanliga” kriser och bekymmer. Dagishämtningsstress, relationsproblem, hinder i karriären – kom inte med era petitesser, ni vet ingenting om Det Stora Lidandet! Som om det existentiella livspusslet vore trivialt i jämförelse med Psykisk Sjukdom. Som om bara den som fått elchocker hade rätt att säga att livet gör ont.

Det är naturligtvis inte sant. Bara dumt. Det kan visserligen kännas så, just när jag sjunkit som djupast i mörkervattnet. Då är min förmåga till engagemang i Gretas stamrenovering noll och intet. Då längtar jag (om jag mår så pass bra att jag orkar längta) efter stamrenovering, efter att ha en sån som min jobbighet. Men efter de fyra första elbehandlingarna (eller vad det nu är som lyckas skrapa loss den brända pannkakan från järnet) brukar världen ha ruskats på plats så pass att jag orkar kika upp ur de svettiga sjukhuslakanen. Och intressera mig en smula för omvärlden

Min bror Sam-Staffan påminde mig vid något tillfälle om just detta. Att vi pratade en del om honom också när han ringde mig på psyket. Jobb, flickvän, framtidsplaner och problem. Jag tänkte inte på det då men det var faktiskt ett bra sätt för mig att hålla fast vid och hala mig tillbaks till verkligheten. Det hjälpte mig att fortsätta vara Maria mitt i eländet; den Maria som också kan vara någon annans ankare. Sittande i sjukhussängen kunde jag faktiskt hjälpa min bror med några av hans bekymmer. Eller i alla fall försöka. Hans problem kändes lika mycket på riktigt som mina, lika betydelsefulla även om vi befann oss på väldigt olika ställen.

Visst finns det grader av elände. Det mesta vi svär åt hör inte ens hemma i Helvetets vestibul. Och det vet vi ju. Det finns trots allt ett Syrien och ett Yemen. Det finns en Trump och en Kim Jong-Un. Men vissa former av lidande är förmodligen lika outhärdliga var du än befinner dig i världen. Som att förlora sitt barn. Eller drivas till självmord. Olika förutsättningar för att sörja, lindra och förhindra, olika sätt att uttrycka sig – ja, men smärtan är universell. En sketen gammal depression är inte mycket att komma med när en vän ska begrava sitt barn. Det är skillnad.

Samtidigt har alla sin personliga jämmerdal. Det är svårt att ha nåt annat än sin egen lägstanivå som referens. När jag säger att “tack, jag mår bra” avser jag till ett tillstånd som de flesta av mina vänner skulle kalla förfärligt. Min lägstanivå är ju hyfsat låg.

(En bonus med det, och det här är så fånigt klyschigt att jag måste sätta det inom parentes, är att jag kan “ta vara på de små goda stunderna”, haha. Jag är ganska billig i drift – det behövs inte så mycket för att jag ska känna mig tillfredsställd. Borde kanske skriva det i min profil nästa gång jag ger mig på att nätdejta…)

Det betyder naturligtvis inte att mina friska släktingar och vänner aldrig någonsin lider eller tampas med livet. Det betyder inte att de aldrig hamnar i svåra livssituationer. Alla har sitt värsta, sitt vidrigaste, sina absolut sämsta stunder. Livet drabbar oss hela tiden och det är tämligen ointressant att tala om vems lidande som är störst. Säger min bror att han plågas är det min uppgift att möta hans smärta, inte att mäta den. Jämförelser kommer inte hjälpa. Däremot är proportioner viktiga, och jag återkommer till det.

Ibland funderar jag på om det här är en sån sak som kan hindra folk från att hålla kontakt med sina psykfall. Samtal hålls ju flytande av oskrivna regler för turtagande. Har man otur kanske psykfallet inte alls har nån bra dag och då kan samtalet helt fall ur ramen. Greta: “hur är det idag då”, psykfallet: “jo tack, jag kräks av ångest, och du?”, Greta: “ja, jo… eh… det är ju det här med stamrenoveringen”.

Om jag var i Gretas kläder skulle jag nog ganska snabbt retirera till rollen av att vara “snäll” och “stöttande”. Lyssna och humma och knipa käft om mitt. Och det är förmodligen bra när psykfallet ligger och kräks av ångest. Men ganska snart blir det där hummandet inte särskilt hjälpsamt. I alla fall inte för mig. Så fort det initiala katastrofläget passerat blir ju psykavdelningen också vardag. Eller soffan hemma. Det finns bra dagar och dåliga dagar och bra dagar kan till och med ett psykfall undra hur det går med Gretas stamrenovering. Att bry sig om sånt som kanske inte verkar lika uselt som psykfallets eget mående, det är psykfallet kapabel till. Och mår bra av.

Men en viktig förutsättning är det här med proportionerna. Greta och psykfallet har förmodligen rätt olika lägstanivåer, och det måste Greta visa att hon förstår. Ingen som lider längtar efter folk som inte vet, men låtsas att de förstår. Folk som visar medlidande utan att vilja veta hur det är. Som talar om sin “deppighet”, som om den kunde liknas vid det som gör min vårluft till svavel och min sol till tjära.

Kanske borde det höra till allmän hyfs att visa den sortens respekt, men jag är dessvärre själv ofta rätt usel på det… Pratar först och tänker alldeles för långt senare. När jag kommit hem och gått och lagt mig. Eller efter några år, när jag plötsligt befinner mig i motpartens situation. Då kommer jag att tänka på middagen där jag orerat om min min kamp mot övervikten på tio kilo – när gästen tvärs över bordet säkert hade femtio kilo extra att bära på. Eller på den där gången då jag bredde ut mig om min sorg över att jag inte fått fler barn, trots att ett par 40+kvinnor i sällskapet var (oönskat?) barnlösa. Hur många gånger har jag inte fått tala om det för mig själv: jag kan inte utläsa på folks ordnade utsidor vad de bär med sig (bara för att jag går omkring med själen som en scarf om halsen). Jag måste komma ihåg att nästan alla, oavsett hur odrägligt välordnade de ser ut, har nån liten sårig klump inuti. Man måste vara lojal med den som bär på ett större lidande än en själv. Och eftersom man inte alltid vet kan det är det lämpligt att tassa lite försiktigare än jag ofta gör.

Ett bekymmer är att den medlidande ofta kräver nån form av bevis för att engagera sig. Som det här med feber. När jag blir dunderförkyld tar jag tempen typ tre gånger i timmen och håller tummarna för att den ska klättra upp i alla fall till 37.8. Vilket den till min besvikelse nästan aldrig gör. Inte för att jag längtar efter feber – jag längtar efter ett ovedersägligt prov på att jag mår så dåligt som jag mår. Men är det verkligen för att folk ska tycka synd om mig? När allt kommer omkring tror jag faktiskt inte det. Det jag längtar efter är en omsorg som står i proportion till mitt lidande.

Någon psykisk febertermometer är ännu inte uppfunnen. Psykisk ohälsa kan bara bedömas utifrån den sjukas berättelse, något som gör den unik inom läkarvetenskapen. Detta ställer stora krav på kommunikationsförmåga, och det kräver (vilket ju gäller alla former av lidanden) att omgivningen kommer till insikt om sin insiktslöshet. Har man aldrig haft cancer, förlorat ett barn, hamnat i en psykos måste man utgå ifrån att man inte vet vad den drabbade går igenom. Att mötas av respektfull undran är för mig mer läkande än att mötas av aningslös hjälpsamhet.

Ja, så är det nog. Respekt, mer än något annat, är det jag önskar mig som psykfall. En rudimentär förståelse för det allvarliga och handikappande sjukdomstillstånd som en depression eller utmattningssjukdom kan vara. En respekt för att saker är just så svåra som jag säger att de är.

Även om jag just idag mår ganska bra, givet min lägstanivå.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Ynkedomens fanbärare

Syndtyckande. Detta är del tre i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Att jag väljer att inte skriva så mycket om hur otroligt lyckad jag egentligen är har att göra med min uppgift som ynkedomsombudsman – en uppgift som liksom växt fram spontant under mitt första år som bloggare.

Om jag inte hade så svårt för att sköta mitt mejlkonto, ha koll på kalendern, läsa protokoll och gå på möten kanske jag rent av borde bli fackförbundsledare. Fackförbundet Mental är visserligen inte lika etablerat som Metall (möjligtvis för att det inte existerar), men är det inte dags att det blir det? Skulle inte vi som ligger och skramlar i diverse rännstenar behöva skyddsombud och kollektivavtal? Idén framstår kanske som märklig – långtidssjukskrivna har ju inga namnskyltar eller nyckelkort. Inga lunchrum eller fikaraster. Nej, det har de inte. De måste vara mycket mer flexibla än dem som har.

Tjänst utlyses som: Allmänt Odiagnostiserat Psykfall
Kronisk anställning, pensionering ej tillämplig. Löneanspråk inlämnas ej, tjänsten betraktas som frivilligarbete

Arbetsuppgifter
I arbetsuppgifterna ingår att övertyga vårdpersonal om dina vårdbehov, informera dig om diagnoser och behandlingar och utbilda vårdpersonal om diagnoser och behandlingar.

Arbetet omfattar också samordning av tjänster från socialtjänsten, rehabiliteringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen.

Arbetsmiljöerna inkluderar konferensrum, väntrum, läkarkontor. Tillträde till psykiatrisk vårdavdelning erbjuds efter högre examina. Huvudparten av arbetet utförs dock på soffan i ditt vardagsrum.

Meriter
Arbetsuppgifterna kräver stresstålighet, social kompetens och mental stabilitet. På grund av turbulens i branschen kommer du regelbundet få introducera och utbilda nya samarbetspartners.

God muntlig och skriftlig kommunikationsförmåga är ett krav, samt kunskap om dina samarbetspartners jargonger. Kvalifikationer i blankettifyllning är särskilt meriterande.

Villkor
Du ska vara psykiskt sjuk.

Att strida för att göra psykfallens arbetsuppgifter rimliga och deras arbetsmiljöer säkra, hälsosamma och jämställda borde vara precis lika viktigt som att skaffa ergonomiska skrivbordsstolar till Försäkringskassan. Psykfallen behöver en fackpamp. Men vem är bäst lämpad? Hur långt måste man ha avancerat inom sitt psykiska sjukdomsfack?

Det låter kanske ironiskt alltihop, och rätt ironiskt är det också, men det här med att vara (utse sig själv till) psykfallsrepresentant är ganska intressant. Och knepigt – i synnerhet när jag inser att det just nu inte är så värst synd om mig.

En dag under min senaste vända på psyket samlade nån kuratorsmänniska oss i dagrummet för att prata ångesthantering. Tekniker vi kunde ta med oss när vi en gång blev utskrivna. Krister satt och gungade på stolen bredvid mig och Yrsa hade sjunkit djupt ner i ångestfåtöljen, den som hade stora flärpar man helt kunde omfamna sig med. Annika var som vanligt inpyrd av cigarettrök. Och så var där en handfull okända från grannavdelningen. Bleka, uttryckslösa tittade de ingenstans. Hur jag tedde mig har jag ingen aning om, men förmodligen var jag inte jättesexig.

Kuratorn frågade vilka knep och metoder vi brukade ta till för att dämpa ångesten. Det blev förstås tyst. Entusiasmen är sällan sprudlande i de där sammanhangen. Nån skrapade med foten mot linoleumgolvet, Krister fortsatte gunga. Yrsa kikade upp ur fåtöljen och sade att den var bra, fåtöljen alltså, men att hon ju inte hade nån sån hemma.

― Ett tyngdtäcke kanske kunde va en idé? Tyckte kuratorn.

Yrsa hummade och borrade ner sig ännu mer. Övriga sade ingenting. Annika undrade när det var dags för fika.

― Netflix, Polly och Stesolid, sade jag. Gärna allihop på en gång, i soffan under en filt.

Kuratorn nickade välvilligt. En av de okända rusade plötsligt upp och ut ur rummet. Ingen sade något. Jag fortsatte:

― Fast när jag är hemma brukar jag sätta mig vid pianot. Jag kan sitta i timmar och spela Bach, Beethoven eller Chopin. Allra helst Bachs Partitor. Det är mindfulness för mig. Då slutar jag tänka och känna och bara är.

Kuratorn nickade igen med ett lite fladdrande leende. Sen var det dags för fika.

Det är sant, under mina tyngsta perioder har jag spelat Bachs första Partita fem gånger per dag. Minst. Två Nocturner av Chopin och en Beethovensonat har också gått på repeat. Samma stycken hela tiden i många år. Det har burit mig. Men när jag berättar det där i dagrummet på avdelning tre känner jag inte att jag hjälper till. Snarare märker jag att jag skapar distans. Som i högstadiet när Veronica stirrade hatiskt på mig varje gång vi fick tillbaks nåt prov – jag hade ju alltid full pott. Min prestation hotade vår vänskap eftersom jag, helt oförtjänt, hade tillgångar som gjorde skolarbetet enklare för mig än för de flesta.

Ibland tänker jag att det kanske funkar på samma sätt i psykfallsbranschen. Mina tillgångar ger mig ju ett försprång. Jag har medel att ta till när livet kraschar. Ett sparkapital som ger mig goda chanser att uppleva mening även när mitt liv, utifrån normalitetens måttstock, är rätt patetiskt. När jag sitter där i dagrummet med kuratorsmänniskan känns det nästan som att jag tillhörde en psykfallens överklass. Kan jag då ta mig rätten att tala om lidande och utanförskap? När börskurserna rasar och von Adelstropf på Strandvägen måste sälja delar av sitt arvegods för att kunna bo kvar i våningen blir hon säkert ledsen, kanske till och med förtvivlad. Men lidandet till trots blir hon inte en trovärdig representant för dem som drivits från hus och hem. Tvärtom är lidandet en rättighet man sällan vill unna dem som har det bättre ställt. När den gynnade delger sin olycka sticker det i ögonen på den som verkligen är nödställd. Man känner sig förrådd.

Som när min vän Solveig just blivit sjukskriven för utmattning och hennes överordnade sade: ”Ja det är verkligen stressigt nu, jag skulle också sjukskriva mig om jag hade tid” (citat från Teologiska institutionen i Uppsala).

Det är så lätt hänt, i alla sammanhang, att vi ”generöst” tar parti för dem det är synd om. Säger att vi vet hur de känns, att de inte ska känna sig annorlunda eller utanför – men bakom ryggen håller vi hårt om våra personliga brasklappar. Sånt som skyddar oss från att bli identifierade ”på riktigt” med stackarna. Det är förrädiskt frestande. När jag bloggar om mina vardagliga tillkortakommanden ligger brasklapparna nära till hands: Javisst har jag blivit rätt ensam, men jag hade så jättemånga kompisar innan jag blev sjuk så jag har naturligtvis inte blivit isolerad. Javisst är det rörigt hemma innan boendestödjarna kommit, men det är trots allt en väldesignad oreda. Tallrikarstravarna på diskbänken matchar såklart temuggarna och den rustika keramikskålen är givetvis full med röda äpplen. Allt för att klargöra:

Något riktigt psykfall är jag såklart inte. Det vore ju pinsamt!

Och så kan ju inte en ynkedomens fanbärare bete sig. Har jag tänkt, och efter bästa förmåga undvikit de mest braskande brasklapparna. Skrivit mer om Sims än om Bach. Vilket innebär att jag i vissa fall faktiskt undanhållit en del av sanningen. Kanske ofrivilligt skapat bilden av ett tragiskt hjältemod, av en kvinna som mot alla odds bla bla bla… Bara för att jag inte velat skylta med min hemtrevliga keramikskål.

Men mina tillgångar är också min överlevnad. Bach är en bro över mitt mörkervatten. Skrivandet en annan. Jag vågar inte ens tänka på hur livet skulle bli om jag inte längre hade dem. Om livet ens skulle orka fortsätta bli. I övrigt kan jag undvara det mesta, om jag måste. Vetenskapande, skidåkning, utlandsresor, forskningskonferenser, skogspromenader, konstprojekt och galna fester. Till och med sex skulle jag klara mig utan om det knep. Tror jag. Så länge depressionen håller sig undan. Så länge jag kan tänka och skriva. Så länge jag kan umgås med Bachs Partitor – då är det inte särskilt synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Skönhet gör välgörenhet

Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan dålig uppslutning! Offentlig inbjudan på Facebook, sjuttio specifika inbjudningar på Messenger, ännu fler på mess, lappar och affischer till grannarna. Och så kommer två personer. TVÅ.

Min dotter och jag får regelbundna ryck att rensa undan saker vi inte använder, mest kläder och så lånar vi en bil och kör iväg till Röda korset. I år blev det så mycket fina saker att jag tänkte att några vänner kanske kunde vara intresserade av att rota lite bland grejerna först. Eller förresten – varför inte en loppis? Kanske för välgörande ändamål? Ja, vad kul! Vi bestämde oss för Stadsmissionen och bokade föreningslokalen i källaren. Där finns gott om bord så om folk ville haka på gick det bra, eller om någon kanske ville sälja lite kaffe till förmån för uteliggarna.

Så igår morse gick jag upp ovanligt tidigt (för att vara mig) och gick ner i källaren. Möblerade om i samlingsrummet, kånkade dit alla lådor och kassar, vek kläderna och lade i prydliga högar och sorterade övriga grejer efter funktion: leksaker, skor, friluftsprylar, spel, prydnadssaker. Tog en extra sväng i lägenheten och kollade om jag missat något jag kunde avvara. Letade rätt på målarfärg, pensel och en plywoodskiva och gjorde en ”loppis”-skylt som jag ställde ut. Dottern skrev en snygg prislista på ett blädderblock. Och så satte vi oss och väntade.

Två grannar kom insläntrande och kikade runt och gav lite positiva tillrop, helt uppenbart inte ute efter att köpa något. Sedan kom alltså två till, som handlade. Vilken skam! Här hade jag ordnat och bullat upp som om jag trott att folk skulle komma och handla, haha – vad tänkte jag med? Ingen social nesa kan väl vara värre än att bjuda till, anstränga sig och göra krumbukter, bara för att upptäcka att inte en enda en vill komma. Eller jo, två.

I morse höll jag på att inte komma ur sängen. Loppisen hade såklart varit ett alldeles för krävande projekt för mig, kroppen kändes som ett sänke på en metrev och förmågan att ta tag i kaoset som uppstått i köket medan jag ägnat mig åt alltihop var lika med noll. Jag har räknat med det, att kroppen skulle ta lite stryk, tänkt att mitt påhitt ändå skulle ge så mycket tillbaks. Mentalt, socialt.

Riktigt så blev det ju inte. En positiv sak var att en hel del faktiskt hörde av sig och sade att de inte kunde komma. Det är trots allt en väldigt bra sak med att bjuda in till events, att folk svarar. Alla hade givetvis goda skäl för att inte komma, jobb och familj och andra uppdrag och festligheter. ”Goda” skäl spelar förresten inte någon roll, man kanske inte har lust bara. Det är dumt att göra saker som man inte vill och kanske ännu dummare om man inte orkar. Det gäller att hushålla med lust och energi, det vet jag bättre än de flesta. Med andra ord är jag inte sur eller besviken eller något sådant. Mer perplex. Och lite ledsen förstås.

Fullsatt på Spejaren
Till min lilla lada ville alla komma…

För åtta-tio år sedan ordnade jag kulturevenemang i min lada på somrarna. Då kunde det komma tvåhundra personer på en kväll. En av fyra kvällar i veckan. Då var jag navet och folk drogs till min värld som till en magnet. Jag tänkte inte på det då, men det gav mig givetvis en känsla av att vara betydelsefull och eftertraktad. Jag var en person som var tvungen att säga nej till saker, som inte hann med alla vänner och ständigt träffade nytt folk. Jag tänkte inte på det då. Nu ser jag hur livet snurrar och brinner någonstans bortanför mitt synfält medan jag själv befinner mig i en trasig periferi. En dikeskant där bara ogräs växer.

138
…till min lilla loppis bara två

Ta nu inte detta för en självömkande klagovisa! Det handlar inte om att jag tycker synd om mig. Eller, jo jag tycker nog lite synd om mig faktiskt – men jag vill inte att någon annan ska göra det. Att synd-tycka (ja, jag tycker det borde finnas ett verb här) det är någonting man gör på avstånd, när man själv inte är inblandad. Man synd-tycker den som man aldrig hinner hälsa på, den man inte längre ids bjuda in, den som aldrig orkar dyka upp på roligheter. Man synd-tycker dem som är ömkansvärda men inte värda ens möda. Och sånt klarar jag mig allra bäst utan. Tack, men nej tack. Vill ni stötta mig blir jag däremot jätteglad (se längst ner för tips)!

Jag vet att jag är en intressant och stark person. Jag vet att jag har mycket att erbjuda. Jag tycker framför allt det är synd om världen som inte verkar har fattat det! Och det säger jag faktiskt utan vare sig ironi eller agg.

Frågan är varför bara två personer kom till min välgörenhetsloppis. Varför kom inte en enda av alla de femtio som inte tackat nej, och inte en enda av alla andra som måste ha sett min inbjudan? Hade de fullt upp, varenda en av dem? Hade de en motvilja mot Stadsmissionen? Eller kan det vara så, och rätta mig väldigt gärna om jag har fel här, att ett evenemang som hålls av en efterfrågad och presterande individ drar människor medan motsatsen inte gör det? Haha, jag tänkte inte på att det var en retorisk fråga! Det är ju fullständigt självklart. Varför skulle man annars anstränga sig så med att bjuda in kändisar till välgörenhetsevenemang? Såklart.

Låt de vackra, friska och lyckade driva in allmosorna
– inte de som vet vad det innebär att behöva.

 


Stötta gärna mitt arbete  det betyder mycket för mig! Såhär:

  • ge mig likes (här, eller på bloggens facebooksida eller twitter)
  • följ mig (på facebooksida, twittereller ”follow” längst upp till höger)
  • bjud in mig att hålla föredrag, det tycker jag är jättekul!

Klickar du på ”follow”-knappen längst upp till höger så får du alltså mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen. Kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Spiken i kistan

Sådärja! Det måste väl vara sista spiken?

Chefen hade kallat mig till möte idag. Jag har inte träffat någon chef på, vad kan det vara, två år kanske? Han ringde visserligen en gång i våras, men det är också enda tillfället institutionen tagit kontakt sedan jag blev inlagd 2016. Nu ville chefen träffas. Det bådade inte gott.

Förra gången jag träffade chefen var det en annan chef, men den nya verkar vara bra. Han har i vilket fall som helst alltid varit en bra kollega. Vi var doktorander samtidigt och har kört i parallella spår sedan dess. Disputerat, sökt forskningsmedel, arrangerat seminarier, rest på konferenser. Nu öppnar han dörren till sitt spatiösa kontor. Där finns gott om plats för det välorganierade skrivbordet, det avslappnade sitta-och-prata-bordet och det kyliga konferensbordet. Whiteboarden har ersatts med en jättelik dataskärm. Ingen blomkruka i fönstret men en ljusgul fjäril fladdrar vilset omkring och letar efter öppningen.

— Kom in Maria, välkommen.
— Tackar tackar. Vad tjusigt du har det här!
— Jaa jo (skrockar lite torrt). Slå dig ner!

Jag sätter mig vid sitta-och-prata-bordet. Ser glad ut.

— Jaa, först vill jag förstås höra hur det är med dig, säger han vänligt.

Så jag berättar. Om försök till volontärarbete och om bloggandet. Jag informerar om bakslag, utslagna soffliggarveckor och nya forskningsrön om utmattning. Chefen lyssnar vänligt och nickar. Jag säger att det nog känns lite grand bättre än i höstas, men att jag fortfarande har svårt att ta in mycket information. Sortera, sammanställa, analysera.

Här svajar rummet till. Jag har hamnat på samma gungfly jag alltid hamnar på i sådana här situationer. Jag balanserar mellan att, å ena sidan, vilja göra det begripligt varför jag inte kan jobba trots att jag nog verkar både vaken och samlad och, å andra sidan, inte skriva ner mig så mycket att han ska tro att jag är inkompetent. Så jag avslutar med en knorr om hur glad man blir i vårsolen (som om det skulle bättra på mitt anseende).

Men den här gången är mina ansträngningar att navigera runt fallgroparna fullständigt överflödig. Intresset för min situation är, som man säger, akademiskt.

Egentligen visste jag det så fort han hörde av sig. Varför skulle han annars be mig komma dit? Vad annat skulle han känna sig tvungen att säga öga mot öga? Det är klart att jag förstod. Att jag förstått det länge. Att jag till och med väntat på den här dagen. Vetat att den skulle komma, men aktat mig för att fråga. För det inser ju jag också – man kan ju inte hålla på och vara sjukskriven hur länge som helst.

Så när jag avslutat min rapport om mitt personliga tillstånd och mitt psykiska mående säger han upp mig. Och informerar mig om tågordningen:

— HR-avdelningen kommer kontakta dig rätt snart för att diskutera en eventuell omplacering. Men då tittar man bara på dina specifika kvalifikationer. Är du forskare på grodor kan du så att säga inte självklart komma i fråga för en tjänst som handlar om andra kräldjur, om du förstår vad jag menar.

Säger han som om det vore en lustighet. Och det är det förstås. Hela universitetsvärlden är en jättestor cirkus. Tokrolig.

— Det är naturligtvis lättare om man är administratör eller informatör, då finns det ju många tjänster att välja på, men man kan tyvärr inte omplaceras till arbetsuppgifter som man är överkvalificerad för.
— Nehej nej. Ja, men då vet jag hur landet ligger.

Säger jag nonchalant och börjar fråga om hur det står till på institutionen, vilka omorganisationer som är på tapeten och vilka som sätter käppar i hjulen för dem. Vi pratar på en stund till och så säger vi hejhej och jag går spänstigt därifrån.

När jag sneddar genom Engelska parken sneglar jag på Carolinabiblioteket där jag spenderat så många timmar. Kikar mot Gustavianum där jag höll min disputation, Universitetshuset där jag promoverades, Slottet där promotionsmiddagen hölls. Fler hus dyker upp på näthinnan: gamla prästgården på Samaritergränd där jag satt som doktorand, Dekanhuset och Regnellianum där jag betade av min grundutbildning och ännu längre tillbaks Katedralskolan genom vars portar jag rusade ut våren 1989, rusig och segerviss med studentmössan på huvudet.

Scan 1 (1)
Stolt och promoverad med far vid min sida

Då låg framtiden orörd vid mina fötter och möjligheterna var oändliga. Jag gick ut som den bästa studenten på hela skolan och stipendierna hade haglat över mig under avslutningen. Jag kunde bli precis vad jag ville! Inga dörrar var låsta och ingenting som kändes omöjligt. Mer än kanske att fatta några förnuftiga beslut.

Att bli religionspsykolog var ett otvetydigt oförnuftigt beslut, men trots ämnets tynande existens har jag överlevt vid institutionen i över tjugofem år. Ingenting kom gratis, inga snålskjutsar erbjöds. Jag kammade hem mina forskningspengar på egna meriter och utformade forskningsuppdrag som låg mitt hjärta nära.*

Nu har jag kommit till vägs ände. Jag tillhör inte längre min institution, hör inte längre ihop med mina kollegor, är inte längre forskare och akademiker. Jag kommer aldrig mer snapsa ikapp med professorer från New York, Köpenhamn, Hawaii och Tokyo på en bar i Wien. Aldrig mer delta i lärda samtal kring rituella aspekter av death metal, kristna ormgudstjänster eller zoroasternas problem med förgiftade gamar. Toppstudentens resa är över.

Jag tar en självömkande promenad. Kan inte låta bli att hänge mig åt min olycka. Kan inte låta bli att tänka. På överordnade som underminerat min yrkesbana. På kollegor som enkelt glidit där jag vadat. På människor som kanibaliserat på min välvilja. På gnälliga grannar, valkar på magen, gula tänder och stripigt hår. På allt jag ville, kunde, längtade som aldrig blev och aldrig kommer att bli.

Jag är inte deprimerad, jag är ledsen. Jätteledsen. Det måste man väl få lov att vara när man fått sparken? Allt är ju så förbannat orättvist!! Bitter-Birgit börjar kladda och klänga på mig. Slingrar sig fast runt mitt högerben. Som en treåring som inte vill att mamma ska gå till jobbet. Det är så syyyynd om mig. Varför får inte jag? Ynk-Yngve har gjort Bitter-Birgit sällskap, sitter och bölar på den andra foten. Det blir tungt att gå när de sitter där så jag dråsar ner i gräset. Lutar mig mot ett klippblock och får lä från blåsten. Här värmer faktiskt solen igen.

När jag suttit en stund och bara suttit minns jag det självklara. Att det finns en tillhörighet som inte på något sätt är knuten till tjänster och meriter, men som delas av alla: att vi är människodjur som bor på en märklig planet i utkanten av ett universum. Att alla, precis alla, delar upplevelsen av att leva och lyssna och känna och kämpa. Kanske låter det banalt, men för mig är det fundamentalt. I synnerhet när Bitter-Birgit vill dra ner mig. Då mår jag gott av att påminna mig om att

Oavsett allt blåser vinden också i mina träd

Oavsett allt seglar gladan också i mina moln

Även om jag är arbetslös, orkeslös och medellös
landar den ljusgula fjärilen också på min valkiga mage

Och det kan ingen människa i hela världen ta ifrån mig.

 


* Otillbörligt skryt är en mänsklig rättighet när man fått sparken.