Sakral skamvrå

Alltså… jag sade att det skulle bli tre delar av mitt syndtyckarepos. Sedan kom en väldigt bra läsarfråga (läsarfrågor är alltid välkomna!). Frågan handlade om “övervänlighet”. Ett underbart ord som läsaren själv definierar: “en påklistrad vänlighet som egentligen inte kommer från hjärtat, utan nästan är nedlåtande”. Jag kom ju in lite på det där med vänlighet och medlidande i mitt förra inlägg och det är knepigt. Ibland kan vi känna oss snuvade på folks medkänsla, ibland tycker vi oss inte ha rätt till den och vissa former av synd-tyckande vill vi helst vara utan. Övervänligheten tillhör den sista kategorin. Den gör mer ont än gott. Är du ett psykfall är risken stor att du blivit utsatt för den rätt ofta. Du kan utveckla allergiska symptom och dina vänlighetseksem gör dig mycket skicklighet i att detektera den.

Är du allergisk mot övervänlighet finns det ett ställe du framför allt ska undvika. Kyrkan. Jag är själv inte (längre) troende men har stor respekt för människors andlighet och vet kyrkorna utför mycket viktigt arbete. MEN (ni kände nog att det var ett men på väg där…), den kyrkliga miljön kan ibland bli en grogrund för övervänligheten.

Jag lyssnade en gång till en föreläsning av Stadsmissionens direktor Margaretha Svensson Paras. Hon sade en sak som fick mig att hoppa till i stolen, för det stod liksom på kant mot alla mina föreställningar om vad kristlighet handlar om. Jag minns inte exakt ordalydelsen, men det var något i stil med att godheten är någonting vi ska akta oss för.

Det låter ju inte riktigt klokt. Precis som många av Svenska kyrkans engagemang går ju hela Stadsmissionens verksamhet ut på att hjälpa dem som har skuffats undan av samhället. Men när Margareta fortsatte sin föreläsning förstod jag att det inte var generositeten eller medmänskligheten hon talade om. Den behöver vi hur mycket som helst av. Det var snarare godheten som attityd. Som min postkoloniala kompis säger: ”Det farligaste som finns är en människa som tror att hon är god”. En människa som tänker typ “jag är en god människa och det är därför jag är så himla duktig och källsorterar, sparar i etiska fonder och pratar med konstiga psykfall (ju konstigare de är desto godare är jag)”.

En ambo. Det är här man ber för psykfall och andra stackare.

Risken att drabbas av godhetsattityden just i kyrkan är som störst i den del av gudstjänsten som kallas förbön. Det är då man ber för folk det är synd om. Det finns en del lite mer poetiska böner och dem har jag lättare för, men de traditionella ger mig eksem:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

En hädisk fråga kanske men – va? Jag har ju alltså själv ett förflutet som god och på den tiden föll det sig naturligt. Förbönen var en stund för att leva sig in i lidandet i världen. Och jag skulle känna, inte bara be. Jag riktigt känslokrystade för att föreställa mig de utmärglade barnen med flugorna i ögonen. Knäppte händerna riktigt hårt och grät av godhet. Nu fattar jag inte grejen. Skulle det blidka gud? Få honom att komma till insikt: den som är är allsmäktig och godast i världen kan faktiskt inte låta folk hålla på och kriga och mörda? Eller handlade bönen om mig? Spelade jag upp förbönsdramat för att bli en god människa och använde de svältande barnen som rekvisita?

(Jag sjöng med min kör i Domkyrkan för nåt år sen och det var en sån gudstjänst där man kan gå runt mellan olika stationer med lite olika aktiviteter. Jag valde ett kor där man kunde får just förbön, personlig förbön. Tänkte att, varför inte, det kunde väl inte skada. Två präster lade händerna på mig och bad. Det kändes fint. Kände mig liksom omsluten av välvilja. Så avslutade den ena prästen bönen med att säga: “Gud, vi ber för att Maria ska bli frisk” och så lade han till, nästan som en brasklapp “om du vill”. Jaha?! Så gud skulle göra som gud ville ändå, trots att vi bad och hade oss? Och det kunde alltså hända att gud inte ville att jag skulle bli frisk?? Orden utraderade effektivt min känsla av omsorg och trygghet.)

Det här med förbön handlar förstås om min religiösa resa. Om den sortens fromhet jag sög i mig som barn och som jag fått ta mig an som vuxen. Som religionsforskare vet jag att religion i väldigt begränsad utsträckning handlar om tro, även om man kan tro det (ha!). Det handlar om folk. Människor som träffas och gör nåt så konstigt som att fokusera på nånting man varken kan se, höra eller ta på. Och just det tycker jag faktiskt är rätt coolt, jag menar sånt gör man inte på så många ställen. Alla har sina väldigt egna föreställningar om det där opåtagliga, men man samlas runt det och tänker för en stund inte lika mycket på pensionsfonder och sportlovsaktiviteter. Det är fint på ett underligt vis. Mitt problem är att det är så förbaskat mycket ord. Som om det viktigaste vore att försöka förklara det där obegripliga och diktera vad folk ska tänka och känna om det. En del av orden gör mig mer ont än gott. Som följande förbönsrader:

Vi ber för dem som utsätts för krig.
Vi ber för flyktingar och förföljda.
Vi ber för alla som lider av svält.

Det kanske låter fint, och intentionen är det väl inget fel på – man vill liksom ta in eländet i det stearindoftande kyrkorummet. Låta uteliggaren, mobboffret och psykfallet också få vara med. Med jag har väldigt svårt för bönens användande av pronomina: det här med att vi ber för dem. Vi sitter på den goda kyrkbänken, vi är mätta och torrskodda, och njuter av vår snällhet. Dem – det är de misslyckade stackarna. Hårda ord kanske men jag tar mig rätten till dem, för jag befinner mig på båda sidorna. Jag kan fortfarande falla in i den där gosiga känslan av att vara den välvillige och känna välbehaget efter mina empatiska tårar. Men som psykfall hamnar jag oftast på mottagarsidan. Det är jag som är sjuk, åsidosatt, ensam och meningslös. Församlingen stånkar och ber och jag känner mig bara patetisk. Jag sitter som i en kyrklig skamvrå och önskade att alla fick vara ett vi.

Hur kan det vara så, när folk bara vill vara snälla och omtänksamma? Har medlidande och tycker synd om?

Margaretha utvecklade sitt resonemang om godhet, och hon menade (om jag minns rätt, det var ganska många år sedan) att utövandet av godhet alltid innebär att inta ett överläge (och min postkoloniala kompis nickar instämmande). Den gode erbjuder den underlägsne sin gunst. Den gode är tryggt förankrad i sin normalitet och riskerar ingenting när hen ömkar stackaren. Själva godhetsrollen kan endast innehas av den som “har något att ge”, och för att bryta maktbalansen – för att de svältande-barnen-i-Afrika ska kunna vara goda mot medelålders svenska banktjänstemän – krävs en pyramidalt omvälvande förändring. Änkan kan visserligen ge sin sista skärv och uteliggaren kan visserligen sälja sina tidningar men det är mer rörande än något annat. Gripande. Eller “gulligt”. Som gamla människor, barn och förståndshandikappade är gulliga när de presterar något trots sitt underläge. Står det gullig på ena sidan myntet kan man vara rätt säker på att det står stackare på andra sidan.

Och vad blir stackarna den gode skyldig efter dennes uppoffrande handling? Tacksamhet såklart. Börjar vi snacka med nån på tåget kan det ibland leda till ett givande samtal, men oftast stannar det med några artighetsfraser och så är det bra med det. Vi förväntar oss inget av vår medresenär. Däremot förväntar jag mig, när jag förfaller i godhet, att uteliggaren automatiskt ska bli glad när jag består hen med ett leende och att tiggaren ska bli tacksam över tian jag lägger i koppen. Och psykfallet ska givetvis känna sig inkluderad när den gode tar sig tid att prata.

Alltså ska jag sluta lägga pengar i muggar, sluta le åt konstiga främlingar och sluta prata med folk det är synd om.

Nej, det ska jag såklart inte. Men jag ska försöka jobba på den där förrädiska övervänligheten. För jag vill inte sitta i nån sakral skamvrå, jag vill inte sitta i nån skamvrå alls, och jag tror inte nån annan vill det heller.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Det är inte synd om mig

Syndtyckande. Detta är del ett i en liten trilogi som tar upp det här med att tycka synd om. Det handlar om att må bra fast dåligt, om psykfallens överklass, och om det till syvende och sist egentligen är bra att tycka synd om någon.

Av nån anledning verkar folk får för sig att det är synd om mig. Kanske har det nåt att göra med att jag tjatar om hur deprimerad, ensam och misslyckad jag är, jag vet inte… Men låt mig dementera. Det är inte särskilt synd om mig. Jag mår på det hela taget rätt bra, och jag är varken ensam eller misslyckad.

Såå… har jag bara hittat på alltihop?

Nej, såklart inte. Allt är på riktigt och jag aktar mig noga för att överdriva. Men jag väljer medvetet att inte presentera mig så som vi lärt oss att vi ska göra. Ta mitt CV till exempel. Ingen vettig människa skulle ju få för sig att skicka in ett sånt CV till en potentiell arbetsgivare (faktiskt inte ens jag). Det är en ganska dum idé att lista sina psykiatriska diagnoser, behandlingar och mediciner som underlag för en arbetsintervju. Men på bloggen tillåter jag mig att frossa i sånt man inte ska, ge mig hän åt min lust att göra precis tvärtom.

Jag tror inte jag är ensam om att vara hjärtligt trött på alla polerade bilder av barnkalas, parmiddagar och exotiska semesterresor som läggs upp på Facebook. Inte för att det är något fel på festligheter och sandstränder, men bilderna ger mig en FALSK bild av att mitt liv är misslyckat, och en lika FALSK bild av att mina Facebook-vänner blir uppvaktade med ekologiskt hemlagad romantik och dessutom upplever äventyr helt i avsaknad av skavsår och diarré.

Det är inte konstigt att vi väljer ut de trevliga bitarna när vi ska presentera våra liv, men resultatet hamnar ju ofta ganska långt ifrån verkligheten. För mig blev det nästan skrattretande tydligt en sommar för typ åtta år sedan. Då bodde vi på en superidyllisk gård i en superidyllisk liten by i Leksand. Vi hade alltid jättemycket gäster, drev musikkrog i vår lada och var på det hela taget extremt kreativa och beundransvärda. Just den där sommaren var en god vän från Japan på besök. Hon höll på med ett bokprojekt och fotade kreativa svenska familjer i pittoreska miljöer. Jag tror i alla fall det var bokens tema (jag kan ju inte japanska så det kan lika gärna handlat om en studie av idylliska svenska psykopater). I vilket fall som helst ville hon ha oss med.

I den färdiga boken presenteras vår familj med en rad förföriska scenerier – soliga bilder av röda timmerhus, får och trädgårdsland, kurbitsar och solnedgång vid Siljan. På en bild sitter min dotter med två kompisar på höloftet och käkar korv med bröd. På en annan sitter jag och min dåvarande man på farstukvisten och spelar gitarr och dragspel i kvällsljuset. Ett riktigt övergulligt barnkalas finns också med där en hel hop ungar leker i gröngräset på bakgården. Under ett blommande körsbärsträd.

Tänk den som fick leva så!

Hade jag kunnat tänka. Fast i det här fallet visste jag ju hur det egentligen var. Bakom dragspelet, gitarren och solnedgången gömdes tärande relationsproblem. Vi promenerade längs sjöstranden på beställning, jag med den konstanta orossmärtan malande i magen. Vi poserade på farstukvisten med våra instrument, uppammade så mycket engagemang vi orkade inför någon av våra låtar – de som varit kittet i vårt samliv men nu föll platt till marken. Kort efter fotosessionen lämnade vi idyllen, flyttade tillbaks till Uppsala och skilde oss.

Det är klart att jag redan visste att de glättade bilderna döljer mycket mer än de visar upp. Att det knöliga, besvärliga och bristfälligt hoptråcklade är mycket mer omfattande än det väldesignade stöket vi ser på det varsamt slipade hundraåriga trägolvet i den gamla fiskarstugan med personlig prägel i Sköna Hem. Det visste jag ju. Men det var skönt att se diskrepansen så tydligt. Jag framstod som avundsvärd när det inte fanns något att avundas! Utanför ramen gömmer sig alltid mörker, i någon form: tristess, kontaktlöshet, sorg, maktkamp, skoskav eller diarré. Och pedantisk prestationsångest om man aspirerar på ett reportage i Sköna Hem.

Vilket är det som bloggen zoomar in, det utanför ramen. Alltså pratar jag mest om pinsamheter, misslyckanden och smärtor. På sätt och vis skapar det också en falsk bild. Inser jag nu. Att jag helst rotar omkring i de mörka hörnen betyder ju inte att min berättelse blir fullständig. Autentisk och osminkad kanske, men inte komplett.

Just idag mår jag faktiskt rätt kasst, men i övrigt har både december och januari varit bra månader. Livet känns som en ganska bra uppfinning. En del buggar förstås, men på senaste tiden har det gått bra att reboota systemet. Bloggen är kul, romanen tickar på, pianot är roligt att spela på och kören är mysig. Och ensamheten? Nej, den är inget större problem när jag mår lite bättre och själv orkar upprätthålla mina kontakter. Jag har ett tiotal nära vänner och det senaste året har jag orkat skaffa flera nya. Det är hyfsat bra på det stora hela. Men ganska tråkigt att läsa om. Det är som att försöka skriva en roman utan konflikter. Det var en gång… och så levde de lyckliga i alla dar. En ganska kort roman skulle det bli.

Det som är intressant med det glada och lyckliga är väl hur man tar sig dit (Sköna Hem: ”linoljefärg, såpa och matchande kuddar”). Mitt recept är acceptans. När jag säger att jag mår bra menar jag ju inte att jag är tillbaks till mitt gamla jag: jag jobbar inte heltid, åker på konferensresor, driver kulturkrog på sommaren, skidar och paddlar, musicerar och tar emot sjuttio övernattande gäster på en sommar (sant!). För det kan jag inte. Jag orkar ta mig till stan nån gång per vecka och min dotter och mina boendestödjare är de enda träffar på regelbunden basis.

Men det har jag accepterat. Just nu är min kraft väldigt begränsad och min väldigt balans lätt att rucka. Om jag på frågan ”hur mår du?” bara fick svara ”bra” om det var som förr skulle jag aldrig kunna säga bra. Och det är dumt, för ganska ofta känns det ganska bra. Min normalitetslinje har bara förflyttats. Mitt standardläge är annorlunda och jag märker, precis som alla andra, att ibland rör det sig uppåt och ibland neråt.

I mitt liv, som det är just nu, blir dagar glada när jag orkar skriva några timmar, laga mat och dessutom träffa en kompis. Eller när jag orkar promenera en sväng, spela piano och byta lakan. Det är dagar med livskraft och tillfredsställelse och just nu är det de dagarna som överväger.

Alltså är det inte ett dugg synd om mig.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Skönhet gör välgörenhet

Jag har aldrig någonsin varit med om en sådan dålig uppslutning! Offentlig inbjudan på Facebook, sjuttio specifika inbjudningar på Messenger, ännu fler på mess, lappar och affischer till grannarna. Och så kommer två personer. TVÅ.

Min dotter och jag får regelbundna ryck att rensa undan saker vi inte använder, mest kläder och så lånar vi en bil och kör iväg till Röda korset. I år blev det så mycket fina saker att jag tänkte att några vänner kanske kunde vara intresserade av att rota lite bland grejerna först. Eller förresten – varför inte en loppis? Kanske för välgörande ändamål? Ja, vad kul! Vi bestämde oss för Stadsmissionen och bokade föreningslokalen i källaren. Där finns gott om bord så om folk ville haka på gick det bra, eller om någon kanske ville sälja lite kaffe till förmån för uteliggarna.

Så igår morse gick jag upp ovanligt tidigt (för att vara mig) och gick ner i källaren. Möblerade om i samlingsrummet, kånkade dit alla lådor och kassar, vek kläderna och lade i prydliga högar och sorterade övriga grejer efter funktion: leksaker, skor, friluftsprylar, spel, prydnadssaker. Tog en extra sväng i lägenheten och kollade om jag missat något jag kunde avvara. Letade rätt på målarfärg, pensel och en plywoodskiva och gjorde en ”loppis”-skylt som jag ställde ut. Dottern skrev en snygg prislista på ett blädderblock. Och så satte vi oss och väntade.

Två grannar kom insläntrande och kikade runt och gav lite positiva tillrop, helt uppenbart inte ute efter att köpa något. Sedan kom alltså två till, som handlade. Vilken skam! Här hade jag ordnat och bullat upp som om jag trott att folk skulle komma och handla, haha – vad tänkte jag med? Ingen social nesa kan väl vara värre än att bjuda till, anstränga sig och göra krumbukter, bara för att upptäcka att inte en enda en vill komma. Eller jo, två.

I morse höll jag på att inte komma ur sängen. Loppisen hade såklart varit ett alldeles för krävande projekt för mig, kroppen kändes som ett sänke på en metrev och förmågan att ta tag i kaoset som uppstått i köket medan jag ägnat mig åt alltihop var lika med noll. Jag har räknat med det, att kroppen skulle ta lite stryk, tänkt att mitt påhitt ändå skulle ge så mycket tillbaks. Mentalt, socialt.

Riktigt så blev det ju inte. En positiv sak var att en hel del faktiskt hörde av sig och sade att de inte kunde komma. Det är trots allt en väldigt bra sak med att bjuda in till events, att folk svarar. Alla hade givetvis goda skäl för att inte komma, jobb och familj och andra uppdrag och festligheter. ”Goda” skäl spelar förresten inte någon roll, man kanske inte har lust bara. Det är dumt att göra saker som man inte vill och kanske ännu dummare om man inte orkar. Det gäller att hushålla med lust och energi, det vet jag bättre än de flesta. Med andra ord är jag inte sur eller besviken eller något sådant. Mer perplex. Och lite ledsen förstås.

Fullsatt på Spejaren
Till min lilla lada ville alla komma…

För åtta-tio år sedan ordnade jag kulturevenemang i min lada på somrarna. Då kunde det komma tvåhundra personer på en kväll. En av fyra kvällar i veckan. Då var jag navet och folk drogs till min värld som till en magnet. Jag tänkte inte på det då, men det gav mig givetvis en känsla av att vara betydelsefull och eftertraktad. Jag var en person som var tvungen att säga nej till saker, som inte hann med alla vänner och ständigt träffade nytt folk. Jag tänkte inte på det då. Nu ser jag hur livet snurrar och brinner någonstans bortanför mitt synfält medan jag själv befinner mig i en trasig periferi. En dikeskant där bara ogräs växer.

138
…till min lilla loppis bara två

Ta nu inte detta för en självömkande klagovisa! Det handlar inte om att jag tycker synd om mig. Eller, jo jag tycker nog lite synd om mig faktiskt – men jag vill inte att någon annan ska göra det. Att synd-tycka (ja, jag tycker det borde finnas ett verb här) det är någonting man gör på avstånd, när man själv inte är inblandad. Man synd-tycker den som man aldrig hinner hälsa på, den man inte längre ids bjuda in, den som aldrig orkar dyka upp på roligheter. Man synd-tycker dem som är ömkansvärda men inte värda ens möda. Och sånt klarar jag mig allra bäst utan. Tack, men nej tack. Vill ni stötta mig blir jag däremot jätteglad (se längst ner för tips)!

Jag vet att jag är en intressant och stark person. Jag vet att jag har mycket att erbjuda. Jag tycker framför allt det är synd om världen som inte verkar har fattat det! Och det säger jag faktiskt utan vare sig ironi eller agg.

Frågan är varför bara två personer kom till min välgörenhetsloppis. Varför kom inte en enda av alla de femtio som inte tackat nej, och inte en enda av alla andra som måste ha sett min inbjudan? Hade de fullt upp, varenda en av dem? Hade de en motvilja mot Stadsmissionen? Eller kan det vara så, och rätta mig väldigt gärna om jag har fel här, att ett evenemang som hålls av en efterfrågad och presterande individ drar människor medan motsatsen inte gör det? Haha, jag tänkte inte på att det var en retorisk fråga! Det är ju fullständigt självklart. Varför skulle man annars anstränga sig så med att bjuda in kändisar till välgörenhetsevenemang? Såklart.

Låt de vackra, friska och lyckade driva in allmosorna
– inte de som vet vad det innebär att behöva.

 


Stötta gärna mitt arbete  det betyder mycket för mig! Såhär:

  • ge mig likes (här, eller på bloggens facebooksida eller twitter)
  • följ mig (på facebooksida, twittereller ”follow” längst upp till höger)
  • bjud in mig att hålla föredrag, det tycker jag är jättekul!

Klickar du på ”follow”-knappen längst upp till höger så får du alltså mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen. Kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!