Varför just jag??

Varför skulle just jag drabbas? Är en väldigt fånig fråga. Varför skulle just du inte drabbas? Borde det ha varit just någon annan? Nej, jag ägnar mig hellre åt konstruktiva frågor som: Är det mitt fel? Borde jag skämmas?

Hm. Jag tänker såhär: offer blir du just för att du drabbas av någonting. Du blir ett offer när du råkar ut för omständigheter som gjorde dig illa och som du inte kunde rå för. Du fick halsfluss och missade klassfesten. Du körde av vägen och blev förlamad. Du blev mobbad, gick in i väggen, blev misshandlad, bedragen, arbetslös, sjuk eller våldtagen.

Jamen vadå? Du borde kanske inte ha gått så lättklädd hem från festen. Du borde ha skilt dig innan han spöade skiten ur dig. Tränat bort trivselvikten innan hon gick bakom din rygg. Jobbat hårdare, satt ner foten, aktat dig, älskat dig, skärpt dig, ätit bättre, ätit mindre, tagit ut svängarna, skaffat dig disciplin, levt i nuet och satt på dubbdäck. Och så blev det såhär! Det hade du väl kunnat räkna ut!

Tough luck! Back in the saddle! Det är du som skapar din framtid!

Nej. Nejnejnej. NEJ. Det var inte ditt fel att du blev våldtagen. Och ingen kan skapa sin framtid. Inte så länge världen är skapt som den är. Förutsättningarna är hopplöst ojämlika och verkligheten oförutsägbar, så ser naturlagarna ut och de är konstanta. Ingen har kontroll. Det bara är så. Även om jag kör nyktert och laglydigt kan jag råka ut för en fartdåre. Jag kan inte ens förutse hur min tur till Hemköp kommer se ut. Jag kan halka och bryta benet, träffa min tillkommande eller bli rov för en seriemördare. Hur skulle jag då kunna kontrollera min promenad mot döden? Jag säger som Strindberg: det är synd om människan. Vi är alla offer i en grym värld och livet är orättvist…

Åtminstone det senare är odiskutabelt sant.

Många som slås av lyckan förtjänar den inte, andra ger sitt allt men kommer ändå aldrig fram. Att det finns ett antal föredömliga förebilder som lyckas vända katastrofen till framgång bevisar ingenting – alla talangfulla som kämpar och misslyckas styrker ändå tesen. Du måste ha massor med tur och jävligt goda kontakter om du ska ta dig från slummen till Buckingham Palace. Även om du är ett genialiskt bombnedslag.

Fast… är inte de flesta olyckor sådana som vi faktiskt kan rå för? Tänk om jag bara… Varför gjorde jag inte… Jag borde aldrig ha… Som om det fanns en skuggversion av oss, en parallell dimension där vi gjorde precis rätt i precis rätt stund. Tyvärr finns det ju inte några parallella varianter i den här verkligheten – just precis här finns bara den här världen där du gjorde precis som du gjorde. Eller som du valde att inte göra, eftersom du var du och då var då.

Foto av Anna Tarazevich pu00e5 Pexels.com

Den som har tillräckligt med självförtroende och kompetens kan naturligtvis bestämma rent generellt vad den ska göra av sina möjligheter, små eller stora. Du kan, om du har tillräcklig insikt i finansmarknaden, förvalta ditt pund. Skydda dina tillgångar. Stoppa i madrassen eller investera. Du kan välja mellan soffa, träningscykel och självförsvar; mellan hängslen, livrem, hjälm och bikini. Du kan bädda för en uppsägning genom att missköta ditt arbete, förbereda hjärtattacken med ostbrickor och vin. Så det är klart att du kan påverka din framtid, och för vissa motgångar har man framför allt sig själv att skylla. Framför allt har andra det. Sig själva att skylla (för då slipper säkert jag som är så duktig).

Men ingen kan välja sitt pund, själva utgångspunkten i ekvationen. Och ingen kan välja bort de händelser som kantstöter myntet under resans gång. Du har vad du en gång fick och du förlorar det som tas ifrån dig. Du kan inte välja om det ska bli cancer eller hjärtattack. Eller när. Det bara händer. Och ingen livscoach i världen kan skydda dig från det. Kanske kan man se det som någon slags ekvation:

  • UTGÅNGSPUNKTEN. Det pund du är givet kan du inte förändra.
  • SAMMANHANGET. Du har, skaffar eller saknar stöd.
  • LEVANDET. Du förvaltar ditt pund eller missköter det.
  • OLYCKAN. Du blir ett offer för något du inte rår för.
  • HANTERANDET. I den mån ditt pund räcker till tar du dig upp igen.

Utgångspunkten är som en grundplåt, placerad i din fond av miljöer och kontakter. Dessa ger ditt kapital mer eller mindre goda möjligheter att växa, vilket ökar eller minskar dina resurser att överleva de katastrofer du möter i livet. Olyckan i sig står bortom din kontroll. Typ något sådant…? Låter jag tvärsäker är det bara för att det är så roligt att låta tvärsäker. En sak är i alla fall bombis: livet är orättvist och talangerna ojämlikt fördelade. Det enda som är någorlunda jämnt fördelat är olyckan. Åtminstone i meningen att det är lika (o)sannolikt att du drabbas av katastrofen som att din granne Gunnar gör det (varför skulle just han drabbas?). Sexikoner och Nobelpristagare kan också bli offer för omständigheter som gör dem illa och som de inte kan rå för. De har alldeles säkert bantat, plastikopererat och svettats långa timmar i laboratoriet för att nå sina framgångar, men när det gäller olyckan kan de skapa sin framtid lika lite som du.

Detta var del två av min Offer-exposé (se föregående inlägg) som handlade mest om SKULD och RÄTTVISA.


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Sårbarhet, blödarsjuka och skridskor

Det är kul med metaforer. I förra inlägget lekte jag med influensa och feber; nu tänkte jag fortsätta på ett mer genetiskt spår. Det kanske inte framgick senast, men mitt bakslag lättade efter en vecka. Och kom tillbaks igen. Och verkar återigen ha gett med sig. Ömheten i kroppen dröjer sig alltid kvar ett tag liksom ett väldigt specifik daller i mellangärdet, en yrslighet som signalerar att allt inte riktigt står stadigt än. Då är soffan och Sims bästa lösningen om det inte ska bli en ny djupdykning. Jag måste ta det lite lugnare ett tag (hur det nu ska gå till för en som redan tillbringar större delen av dagen i horisontalläge, haha…). Det är förstås nyttigt att skratta och bra att göra nåt kul, men det gäller att inte engagera sig. Lagom småtråkigt är bra. Vilket är jävligt småtråkigt. På det hela taget är det rätt tråkigt att vara ett psykfall. Och förbannat meningslöst.

Ta bakslag till exempel. Lika poänglösa som med halsfluss och maginfluensa. Det är få som skulle säga att ”det är en resa mot större självinsikt” att sitta med huvudet i toalettstolen hela dagen. Kräksjuka är, det tror jag de flesta kan hålla med om, inte ett tillfälle att öva sig i medveten närvaro – det finns liksom inte några djupare lärdomar att dra från uppkastningar. Ett mentalt bakslag är inte heller någon utmaning från högre eller inre makter. Bakslaget kommer inte för att den bakslagne behöver lära sig att släppa taget/säga nej/blomma ut/försonas/sätta gränser/gilla läget eller nåt annat käckt.  Det är bara kräkonödigt.

Men hallå, finns det inte nån orsak till att man åker på en depression? Såklart. Det finns alltid svar på varför-frågorna. Någonstans i högen av biomedicinska, psykologiska, genetiska, miljömässiga, socialpsykologiska och kulturantropologiska pusselbitar. Just när man ligger och influensaspyr eller ångestsvettas är man kanske inte så värst sugen på att gräva omkring bland dem, men när det värsta gått över kan det eventuellt vara vettigt. Åtminstone de första gångerna. Om inte annat kan man ju lära sig nåt om baciller och poängen med att tvätta sina händer när man varit på toan.

Dessvärre är det inte väldefinierade bakterieinfektioner som ligger bakom depressioner. Om kräksjukans pussel har fem bitar med knoppar på att stoppa in i utsågade formar har depressionens flera tusen bitar och locket på pusselkartongen saknas (jag vet inte vad en bakteriolog skulle säga om den jämförelsen, men jag har ingen bakteriolog hos mig här i sängen så det kan jag glatt skita i).

En sak är i alla fall säker – både genetik och omständigheter är inblandade. Det är här blödarsjukan kommer in i bilden. Blödarsjukan är nämligen starkt genetiskt betingat. Som blödarsjuk föds du sårbarare än andra och det måste du bara lära dig att leva med. Du blir lättare skadad när du ramlar och börjar du blöda är det svårare att få stopp på blödandet. På 1177 kan man läsa följande:

De flesta som har blödarsjuka kan leva som vanligt eftersom det finns läkemedel som minskar eller förhindrar blödningarna. Det du behöver tänka på är att du behöver vara extra försiktig så att du inte skadar dig.

Handfast och konkret. Kanske är det därför psykiatrin har adopterat ordet ”sår” som sin metafor. När läkemedelslistan är avklarad leder min psykiater in samtalet på min ”psykiska sårbarhet”. Hon avser då min medfödda benägenhet att skadas vid mentala vurpor och min dåliga förmåga att läka (typ). Sår-metaforen är inte så tokig. Den är till och med så bra att man ganska enkelt kan översätta texten om blödarsjuka från 1177 till depression:

De flesta som har en sårbarhet för depression kan leva som vanligt, en del drabbas aldrig av något djupare skov och de flesta är hjälpta av läkemedel. Det du behöver tänka på är att vara extra försiktig med psykiska påfrestningar så att du inte skadar dig.

En blödarsjuk som aldrig ramlar och slår sig skulle aldrig märka av sin sjukdom, och på samma sätt är det (i många fall) med depression. Du är mer blödig än andra, men går du torrskodd genom livet kanske det inte behöver plåga dig så värst mycket. Med blödig menar jag inte mesig. I vanliga livet kan du vara precis lika modig, stark och uthållig som vem som helst, Det är när du är med om svåra livshändelser som mörkret kan blöda fram. Jobbigheter som andra, på nåt obegripligt sätt, lyckas ta sig igenom med några magnecyl och en chokladask.

Säg till exempel att din pappa dör när du är tio. Det är en krissituation både för dig och din tvillingsyrra och den traumatiska förlusten väcker förstås ett tumult av känslor. Men medan syrran ganska snart kan återgå till skolan har du svårt att komma på banan igen. Du blir plötsligt ängslig, vill inte gå till skolan och har nästan alltid ont i magen. Ångesten fortsätter följa dig som en trogen partner genom uppväxten, men du kommer ut på andra sidan: får bra betyg, har många, skaffar dig en fin utbildning, får jobb och partner. Tjugo år efter pappas bortgång ser du fram emot att snart bli förälder, men ditt barn dör vid förlossningen. Du går in i en djup depression och måste vara sjukskriven i flera år.

Orsak och verkan. Sårbarhet och reaktion. Tvillingsyrran bor säkert redan i radhus, bakar rabarberpaj efter arbetsdagen och skjutsar sina äppelkindade barn till hockeyskolor och körövningar. Saker kommer att göra också hennes liv till ett helvete emellanåt, så är det för alla, men hon har välsignats med mycket stabilare gener än du. Orättvist? Tveklöst.

Men tänk på det som en talang (sade hon med tillkämpad hurtighet)! Det är inte alla talangfulla simskolebarn i världen som får en biljett till OS, hur mycket simhud de än har mellan tårna. På samma sätt är det med blödigheten – missar du uttagningarna kommer du inte vinna några segrar i mörkersim och sen är det förmodligen kört. Du kommer aldrig bli nån mental atlet. Vilket du hela tiden drömt om, haha… Nej, ska du ha någon framgång på det området måste du se till att råka illa ut, minst ett par gånger och helst rejäl. Några skilsmässor och dödsfall, lite misshandel och övergrepp. Då ska du se att det går bättre! För att blöda måste man ju först ordna ett ordentligt sår.

Våra vänner landgångarna, traktorerna (gud vad jag älskar att stapla metaforer, stoppa mig den som kan!) klarar sig ofta bara med ett bamseplåster när olyckan varit framme. De kan resa sig upp efter vårdnadstvister, förtalskampanjer och kafferep med svärmodern från helvetet som om de vore Lazarus själv som steg upp ur sin grav, fråga mig inte hur. Är man blödarsjuk behövs däremot bandage och kryckor och rullstol och hela  faderullan. Och sjukskrivning. Länge. N.är skadan till sist har läkt ut har man förhoppningsvis vett nog att akta sig för de värsta isgatorna. Så att man inte vurpar igen. För talangen finns ju kvar, men man kanske helst lägger sina ambitioner som mörkersimmare åt sidan.

Jag tillhör dem som tyvärr kommit rätt långt i denna olycksaliga talangjakt. Nej ursäkta, jag menar: tjoho, jag tillhör den ärofyllda skaran av mentala elitatleter! Övning ger nämligen färdighet – varje gång man slår upp såret blöder det lite längre och i hjärnan slipas banan allt glattare så att man lättare ska slinka in på den igen. Det är ju enklare att bryta ett ben som redan varit brutit. Tittar jag på mitt liv ser jag det tydligt. Tidigare krävdes rejäla törnar för att knäcka fram blödigheten – nu kan det räcka med att jag ansträngt mig lite för mycket så kommer bakslaget. Jag ordnar en loppis eller jobbar nån timme på Stadsmissionen. En skitsak – och så öppnar sig slukhålet.

Jag har sagt det om depression överlag – det finns inget ”varför” och ”därför”. Det kan finnas utlösande faktorer, men depressionen i sig är en sjukdom, inte en ledsenhet. När det gäller bakslag är det mer sant än någonsin. ”Förklaringen” står inte på något sätt i proportion till det tillstånd jag hamnat i. Inte. Alls.

Därför är det så sjukt svårhanterligt: det finns ingenting att ta tag i, ingenting att lösa, ingenting att begråta för att ta sig upp ur gropen. Piller äter jag redan så kemikalierna står som rök ur mina näsborrar, och jag har ingen aning om hur länge episoden kommer pågå.

Bla bla… Ibland fattar jag inte hur det kan komma sig att så många läser mina eländighetstexter. Blir ni inte deprimerade i längden?

Jag får slutföra mitt tema i lite mer hoppfulla ordalag. Sårbarheten, och det här har ni säkert hört en massa gånger tidigare men jag tycker det är så viktigt att vi inte kan upprepa det för ofta, sårbarheten är också en gåva. Nej, fy, dåligt ord (min dotter hatar det), jag skulle gärna reklamera den gåvan om jag kunde. Hm. En styrka kanske? Ja, mer så. I en damtidning jag läste för en massa år sedan använde de ordet ”starkskör” och jag tycker det är fantastiskt bra. När jag pratar om talang är det inte bara för att raljera och skoja till det, det finns faktiskt en massa ovärderliga tillgångar med såna som mig.

Sårbarheten kommer ju ofta med en känslighet för sådant som våra vänner traktorerna inte alltid uppfattar. I en värld där alla väggar tapetseras med det som är lyckat och storslaget krävs det också verklig talang för att leva med en skörhet som inte går att maskera. Ingen föds med sin själ i en betongbunker och det är naturligtvis inte bara människor med en psykisk sårbarhet som blir sårade. Liv kommer som bekant aldrig utan lidande. Men den vällackerade yta som kännetecknar traktorer (haha, galen korsbefruktning av metaforer) har krackelerat hos mörkersimmare. Vi tvingas blotta den svaghet som alla trots allt bär på (inklusive tvillingsyrran i radhuset). För varje sår tvingas vi utveckla vår talang att försonas med vår egen skruttighet –  och känna ömhet för andras.

117
Med störtkruka och stavar kan även den vinglige klara sig på isen (min far på Siljan).

 

Min dotter kom med en väldigt bra liknelse för just detta. Tänk dig att du är med din skolklass på isbanan för att åka skridskor. Alla i klassen kör runt och tacklas och gör fantastiska piruetter medan du bara ramlar och ramlar och ramlar. Pinsamt och jobbigt, och ont gör det också. Men vad kan du göra? Du är ingen fena på skridskoåkning helt enkelt. Om du inte ska kliva av banan får du helt enkelt bara fortsätta ramla och bli modig nog att låta de andra se på. Du tvingas iklä dig rollen som misslyckad – vilket är ett hjältemod större än att skjuta alla puckarna i krysset. I grund och botten är alla människor bräckliga, ömkliga varelser – men det är du, mörkersimmaren, som fått den svåra uppgiften att vara bräcklighetens representant. Den som envisas med att ramla och lika envist reser sig upp igen.