Psykfallet intar scenen

Wien, Boston, Leuven, Berlin och Lausanne… Engång i tiden reste jag på viktiga konferenser med viktiga människor som hade viktig forskning att presentera. När jag stod och talade inför sömniga auditorium hade jag inte kunnat föreställa mig detta. Att det var som psykfall jag skulle göra succé. Jag borde ha valt denna karriär för länge sedan. Faktum är att min tidigare karriär nog var mer av ett misslyckande än min nuvarande. Jo, jag drog väl in några miljoner i forskningspengar, publicerade mig i internationella tidskrifter, blev docent och gick på Nobelfester, men gjorde jag någon nytta i det stora hela? Tveksamt. Merparten av det fåtal som läste mina artiklar var väl mest ute efter att se om de själva blivit citerade, haha.

Känslan av att stå på en glammig talkshow-scen inför ett par hundra jublande åskådare och berätta om hur sjuk i huvudet jag är slår i vilket fall som helst det mesta. Ett psykfall känns kanske inte som en standardgäst på en talkshow, men egentligen är det inte konstigare än att bjuda in en hyllad skådespelare eller prisbelönt atlet. Idrott och skådespeleri kräver sina förmågor, mörkersim andra. Medan somliga ligger och nöter tusentals meter crawl varje dag ger andra sitt yttersta för att hållan äsan över ytan. Inte för att de är sämre på crawl utan för att de inte befinner sig i någon klorerad, kaklad träningsbassäng. I mörkervattnet krävs en helt annan sorts teknik, en annan kondition och styrka. Det kan krävas rent heroiska prestationer för att skaffa sig dem. Tänker man närmare på saken är det egentligen mindre konstigt att en mörkersimmare hamnar på en talkshowscen än faktumet att ingen mörkersimmare någonsin fått ta emot någon medalj för sina prestationer.

I vilket fall som helst. Jag har, som ni säkert har fattat vid det här laget, en talang för att lämna ut mig själv. På scenen i Uppsala Konsert och Kongress kände jag för första gången i livet att jag verkligen kunde dra nytta av den förmågan. Jag skäms inte när jag berättar hur det är att hasa omkring på psyket efter en störtdykning i mörkervattnet. Det är inte pinsamt att prata om elchocker och piller. Och den odiskutabla värmen från publiken bekräftar min upplevelse: jag gör något viktigt. Nu gör jag till sist något som är på riktigt.

Maud Karlsson, värdinnan för föreställningen, tog upp en fråga jag inte funderat så mycket på tidigare. Det har ju blivit så mycket lättare att prata om psykisk ohälsa  – finns det några tabun kvar? Finns det några fler dörrar att slå in? Behövs det verkligen ännu en blogg? Eller, det var så jag valde att tolka hennes fråga…  Varför började jag egentligen blogga? Ja, ärligt talat hade jag inte nån specifik agenda. Ingen psyko-politisk vinkel. Jag började skriva för att jag tycker om att skriva. För att jag hoppades nån ville läsa. För att jag var trött på att låtsas. För att jag inte ville vara ensam.

Foto: Mikael Lindqvist

När jag förberedde mig för samtalet med Maud kom jag också på att vissa genres dominerar vårt tilltagande pratande om psykisk ohälsa. Vi pratar visserligen mer om ämnet idag än för typ tjugo år sedan, men vi har mallar som anger hur vi ska prata om det. Det finns säkert fler men när jag satt i mine loge innan föreställningen (var bara tvungen att få med det: psykfallet satt i sin loge!) lyckades jag klura ut tre stycken. Mallar, genres eller synvinklar som vi oftast tar när vi pratar om det som tidigare varit tabu.

  1. Diagnoser. Populärmedicinskt alltså, snacket som du och jag kan ha på fikarasten om skojiga syndrom. Eller frågorna du själv kan (o)roa dig med vid din dator. I en handvändning kan vi ju googla fram vetenskapliga och ovetenskapliga tester för i stort sett alla psykiatriska åkommor . Kvällspress och veckotidningar bistår gärna också. Med hjälp av en knippe kryssfrågor kan du få reda på om du är bipolär eller om ditt barn har en släng av ADHD. Eller få bekräftat det du länge misstänkt – att ditt ex är en psykopat.
  2. Tragedier. Eller kanske snarare skräckhistorier och mysrysare. Det här finns precis överallt: i dagstidningar, romaner, bloggar, dokumentärer, på youtube och film. Det är någonting extra upprörande med förfärligheter som inträffar på psyket. Bara ord som bältesläggning och elchocker kan ju få en att tänka på medeltida tortyrmetoder och modern hjärntvätt. Sedan har vi förfärligheterna som de riktigt sjuka psykfallen begått. De som blivit sektledare, kannibaler och seriemördare (som jag skrivit om alldeles nyligen). Med andra ord – en fascination för ”vansinnet”, som på det hette på den gamla goda tiden.
  3. Hjälteepos, sedelärande berättelse, uppbyggelselitteratur. Denna genre är inte i närheten lika vanlig som de andra två. Den kommer mest i formen av dokumentärer och reportage, men finns säkert i bloggform också. Den bästa sedelärande berättelsen kräver stora kontraster. En obscent rik och gudomligt vacker Oscarsvinnare som fått Nobels fredspris skulle vara en perfekt utgångspunkt. Som det ska gå käpprätt utför ifrån. Riktigt seriös galenskap är förstås bäst, gärna kryddat med allmän misär och konkurs. Ju högre fallhöjd och ju allvarligare krasch desto starkare blir upplösningen: Tänk att hen tog sig tillbaks trots alltTrots allt-litteratur skulle genren kunna heta också.

Ett gemensamt drag för alla dessa genres är attde lyckas hålla psykfallet på armlängds avstånd. I TV-soffan, vid tidningen eller datorn kan den som vill förtjust bläddra igenom skräckkabinettet av bisarra sjukdomar, diagnoser och tragedier. Det räcker med några knapptryckningar för att vi på tryggt avstånd ska kunna kika in i samhällets absolut mörkaste hålor.  Vissa föredrar om det slutar lyckligt, andra trivs bättre med att skyffla undan eländet i sopsorteringsfacket: ”förfärligheter som inte har nåt med mig att göra”.

Jag raljerar lika mycket över mig själv som nån annan. Hjälteepos vore kanske bättre att fördjupa sig i men personligen har jag lättare för sektledare och seriemördare. Jag blir sällan hjälpt av att se enannan människa mirakulöst ta sig ur sin olycka (som säkert är ännu värre än min egen). Det känns mer som ett krav än en krycka för mig. Gråskalorna försvinner så lätt i uppbyggelselitteratur. Allt verkar så storslaget och självklart i sin lösning, medan mitt liv bara känns envetet eländigt. Hela tiden. Tills det blir en liten, liten smula bättre. Nej, ge mig en hederlig kannibal i stället, det piggar alltid upp!

Så, vad skulle min blogg kunna tillföra i sammanhanget? Kanske en helt ny genre? Min blogg passar ju inte in i nån av de genres jag nyss hittade på och raljerade över. Kanske har jag hittat en genre som verkligen behövs (ironisk kursivering) som komplement till allt distanserande psyko-babbel. Existentiellt tragikomisk skulle man i så fall kunna kalla genren. Och den är naturligtvis redan uppfunnen. Av nån. Det finns säkert massor av duktiga, fyndiga, kunniga bloggare som skriver existentiell tragikomik, men eftersom jag är extremt dålig på att läsa andras bloggar lever jag i salig ovetskap om detta. Och strängt taget spelar det ju egentligen ingen roll. Mitt svar till Maud: Jag vill skriva så att psykfallet ska komma lite närmare inpå i all sin lysande grådaskighet. Jag vill blotta det skamligaste och få människor att gråta och skratta över det.

Jag vet inte hur mycket publiken roades just av min pseudo-litterära analys, men det var min tragikomiska ton som fick dominera där på scenen. Den existentiella höll jag lite i bakgrunden. När jag klivit av scenen insåg jag till min förvåning att jag varit klok.
Det är klart – blickar man ut över tvåhundra personer i motljusetfrån spotlightsen, är övergången från dråplig vardag till dödligt allvar inte busenkel. Men ändå: att jag skyddat mitt mest plågsamma berodde på att jag faktiskt äger en smula integritet. 

Jo, jag ”lämnade ut mig själv” med hull och hår, trots min läkares rekommendationer. Men jag bibehöll (märkligt nog) min självrespekt genom att locka publiken att skratta åt mig. Och det gjorde de!

PS. Jag ber om ursäkt för att jag staplat två pseudo-litterära inlägg på varandra. Jag ska försöka hålla mig i skinnet nästa gång: inga listor, inga genres och inga metaperspektiv!

Löpande självbiografi

”Lämna inte ut dig för mycket nu”, sade min psykiater i torsdags, apropå den stundande talk-showen. Hur menar hon att det skullegå till? Skulle jag le och bita ihop? Svälja galenskapen och knäppa blusen upptill hakan? Nej, hon har nog inte fattat grejen. Men det är klart – hon är ju läkare. Ett yrke som alla vet vad det går ut på.

Som religionspsykolog var det alltid en liten utmaning att förklara för folk vad jag pysslade med. Vad gör en religionspsykolog? Och varför? Det kunde bli ganska roliga samtal, även om jag inte alltid kunde redogöra för poängen med mitt jobb. Jag hade liksom inte riktigt koll på den själv. Men jag hade rätt kul och jag fick betalt. Att jobba som psykfall är ännu svårare att förklara. Jag håller själv på att utforska vad det skulle kunna innebära och jag har ingen aning om vem som skulle kunna vilja ge mig lön för mödan. Poängen är däremot glasklar.

Ett professionellt psykfall jobbar med attgestalta sina erfarenheter av psykisk ohälsa och dela med sig av de insiktersom dessa har resulterat i. Ett psykfall fungerar som representant för detynkliga och sårbara som finns hos alla människor och använder sin egentrasighet för att belysa allmänna existentiella problem.

Gud! Det lät nästan så korrekt att det hade kunnat vara på riktigt! Anställ mig någon!

Kanske ska jag visa min arbetsbeskrivning förmin psykiater nästa gång, så att hon förstår hur orimlig hennes uppmaning var. Lämna ut mig, det är mitt jobb. Som forskare lyckades jag aldrig bli sådär sval ochkorrekt som många av mina kollegor, men jag stod aldrig vid min powerpoint på forskningskonferensen och sade att jag hade panikångest eller käkade Lithium. Som professionellt psykfall är det precis det man ska prata om. Man kan inte förbereda ett framträdande genom att spackla igen sina sprickor – det är sprickorna som är jobbet.

Och det gäller förstås bloggen också. Det som är svårt att skriva om är sånt som är viktigt att höra. Tar det emot att skriva om boendestödjare och om ensamhet – då är det precis det jag ska skriva om. Känns det pinsamt att berätta om mitt samtal med chefen – då är det just det som ska bli mitt inlägg. Sprickorna är jobbet.

Efter lite funderingar har jag insett att psykfallets kommunikation med omvärlden också hör hemma i en speciell genre. Det är en heltny genre som vuxit fram i de sociala mediernas tidevarv, en slags realtidsgenre. Man skulle kunna kalla den för löpande självbiografi.

Jag tittar ibland på de vloggar (typ videoblogg) min dotter följer och förundras över att så många ungdomar lägger så mycket tid till att titta på när deras youtubers städar skafferiet, rastar hunden eller går till frisören (många betyder i det här sammanhanget hundratusentals, om vi håller oss till Sverige: den youtube-kanal som ligger i topp, Jocke & Jonna, har till exempel 861 000 följare). Youtubers tillhör en ny generation av självlärda kändisar som har den gemensamma nämnaren att de inte har slagit igenom som musiker, dansare, skådespelare eller nåt annat man kan bli störst och bäst på. Det är inga specifika talanger som gett dem deras stjärnstatus – annat än deras självbiografiska begåvning.

Driver du en löpande självbiografisk youtubekanal kommer du väldigt nära dina tittare, och många youtubers blir mer av en kompis än en kändis för följarna. Börjar du titta på en vloggare som Therese Lindgren (790 000följare) har du kanske också fått en förebild, eller till och med en mentor. Therese Lindgren kan tipsa dig om bästa sättet att städa garderoben, göra reklam för den snyggaste väskan och ge förslag på hur du ska lindra din panikångest. I samma vlogg. Högt och lågt. Och hela tiden personligt.

Jag är ännu inte så inflytelserik att nån skulle få för sig att kolla på en vlogg där jag går till vårdcentralen eller åker till återvinningen. Däremot bjuder jag på min psykiska skörhet, precis somTherese Lindgren och många andra modiga unga youtubers. När jag först ställdes inför fenomenet – videos med tonåringar som berättade om sin ätstörning, sin depression eller sitt självskadebeteende – blev jag perplex. Oroad. Förstod de att de bjudit in hela världen till sin personliga ångestkammare? Om de ställt sig i köpcentret mitt under julhandeln hade betydligt färre personer fått ta del av deras privata problem – fattade de verkligen vad de gjorde? Fanns det inte någon gammal hederlig axel att gråta ut mot? Eller var videon helt enkelt ett rop påhjälp?

När jag blivit mer inskolad i genren insåg jagatt jag dragit förhastade slutsatser. Det finns förstås en hel del ungdomar som publicerar saker de i efterhand önskade att de hållit för sig själva, men de etablerade vloggarna, som just Therese Lindgren, verkar ha rätt bra koll på vad de gör. De kan vara personliga, ibland nästan intima – men de är inte privata. De lämnar ut sig, men utan att förlora sin integritet. Kanske gör de helt enkelt som konstnärer och författare gjort i alla tider – använder sitt eget liv som ett redskap i skapandet. Och i så fall kan man ju betrakta en ung kvinnas video om sitt självskadebeteende som ett kapitel i hennes löpande självbiografi. Vilket är nåt helt annat än ett rop på hjälp.

Exakt vad det är som gör skillnaden kan jag inte svara på. Åtminstone inte stilistiskt. Det vore intressant om en litteratur- eller filmvetare kunde upplysa mig om vilka markörer i en personlig text eller video som krävs för att den ska urskilja sig ifrån det gränslöst utlämnande. Inuti mig själv är i vilket fall som helst skillnaden tydlig. Det handlar om distans. Jag skulle aldrig lägga upp en text som jag inte på något sätt också kunde skratta åt. Eller resonera kring. Som har en tråd vidare. Den stillastående pölen av självömkan eller skam är inte publicerbar, den är privat. Men känslan av självömkan eller skam kan bli till en personlig text när jag klarar av att prata om den. Helst skratta också.

Alltså tänker jag fortsätta lämna ut mig själv. Jag tänker vara ynklig på scen och pinsam i bloggen. Men jag kommer inte under några som helst omständigheter betrakta åhörare eller läsare som min axel att gråta ut mot. Det jag säger och skriver är en del av psykfallets löpande självbiografi. Ett oavlönat arbete som jag vet mycket bättre vad det går ut på än det jag fått betalt för i sisådär tjugo år.