Sommaren är lika kort som livet

Nu är StoltochGalen igång igen efter mitt sommaruppehåll – välkomna tillbaks gamla läsare och extra välkomna alla nya! Som en extra pepp till de senare har jag skrivit ihop en liten ordlista med sånt jag ofta pratar om. Den funkar för gamla läsare också, om man vill ha en liten uppfräschning av stoltochgalen-vokabulären (tipsa gärna om det är fler saker som behöver en förklaring!).

Men i alla fall. Tänk att sommaren är över nu igen. Den verkar bli kortare och kortare för varje år som går – kanske för att man får fler och fler år att förhålla sig till. Jag menar, för en tioåring är ju två månader en mycket större andel av livet än för en femtio- eller sjuttioåring. Eller för en liten fölunge som än så länge bara vet vad sommar är.

I maj är jag vanligtvis lite rusig av förväntan och njuter bara av vetskapen att hela sommaren fortfarande ligger framför mig. När augusti kommer känns det som att det inte längre är någon vits med att göra somriga saker, som att sola eller bada. Jag tar ut hösten i förskott och slösar bort en hel sommarmånad på att vånda mig. Det finns ju ändå inga hallon kvar att plocka och jag ser nog hur björkarna ligger i startgroparna för att gulna. Ja, hela växtligheten konspirerar bakom min rygg, ett tu tre slår den till och så är allting kalt och mörkt. Med andra ord – det är halvtomt i mitt glas med nypressad äppelmust, inte halvfullt.

Men för något år sedan satte jag mig faktiskt och gjorde lite matematiska övningar på mina fingrar: få se nu, vår och sommar det är väl mars, april, maj, juni, juli och augusti? Sex månader. Faktiskt lika långt som höst och vinter. Eller ta mina riktigt äckliga äckelmånader, oktober, november, december (och kanske januari om det inte finns nån snö) – det motsvarar ju juni, juli och augusti. Hm. Det måste ju betyda att det fruktade mörkret passerar lika snabbt som sommaren? Märkligt. Sommaren är kort – ja absolut, men det är vintern också. Precis lika kort.

fölunge
Vadå mörkt och kallt? Hela mitt liv har ju varit en sommar!

På ett sätt är det här lite läskigt – det innebär ju att ALLTING går jättefort. Livshjulet spinner snabbare och snabbare ju mer vi närmar oss vår ålderdom och död och hur mycket digitala trollerier som än uppfinns går detta inte att stoppa. På ett annat sätt är det rätt skönt, för det betyder ju att allting går över. När det är vinter kan jag inte riktigt föreställa mig att träden faktiskt ska bli gröna igen, men det blir de. När jag cyklar hem på eftermiddagen i snålblåst och novembermörker kan jag inte begripa att det snart kommer vara ljust hela natten igen. Men så är det. Mörkret går över, kölden släpper, lusten kommer tillbaks. ”Tänk positivt!” är en uppmaning som de flesta deprimerade hatar. Helhjärtat hatar. Säg för fan inte att det ska bli vår igen! Kom inte och tala med mig om sol som värmer det frusna och frön som gror! Stoppa upp dina sliskiga j-a metaforer i rövhålet!

Fast när man inte är deprimerad, inte jättedeprimerad i alla fall, då kan sånt vara bra att påminna sig. Nu mulnar det på. Nu kommer snart mörker och kyla. Men mörkret vissnar lika snabbt som gräset. Och har du tur lägger sig isen på Fjällnorasjön redan i december och vips spänner du på dig dina långfärdsskridskor och njuter av hur luften biter dig i kinderna. Kölden kan också vara rätt nice.

 


Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

PS: Jag har fått lite fart på mitt romanskrivande och kommer kanske inte lägga upp  lika många inlägg som i våras, men ett per vecka tänkte jag i alla fall orka med. Bara så att ni vet!

Moralkakor till psykfallet

Häromdagen fick jag ett lååångt meddelande av en gammal bekant, Henrik kan vi säga att han hette. Det var en reaktion på min blogg, som han nyss upptäckt. Han skickade en lista över alla saker jag borde göra, läsa, lära mig, tänka på för att bli bättre.

Det har hänt förr. Vissa tips återkommer regelbundet, som välvilliga gengångare. Klyschorna. Om att tänka positivt, se tiden an, rycka upp sig, ta en dag i taget. Den typen av pep-talks gör mig galen. Ja, jag vet – jag kör också med klyschor, men det är skillnad (sade hon surt och trotsigt)!

Det är som med nedsättande epitet. De är ok så länge man pratar om sig själv, om sin egen grupp – men livsfarligt om man pratar om andra. I synnerhet om det handlar om utsatta eller marginaliserade grupper. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda ordet ”nigger”, men bland svarta rap-artister är ”niggah” en självklar del av vokabulären. På samma sätt kallar jag mig själv ”psykfall”, men om min chef skulle göra det skulle jag förstås bli förbannad. Såvida vi inte är så goda vänner att jag kan säga ”douche bag” tillbaks. Och skratta åt alltihop.

Samma sak med klyschor. Att jag säger ”jag försöker ta en dag i taget” är en sak. Eller om en nära vän gör det. Gärna en som själv varit med om något liknande. Men det är en helt annan sak om grannen tipsar mig om detta när vi stöter ihop i tvättstugan. ”Jaha, du har varit deprimerad i fyra år, ja men ska du inte ta och prova att ta en dag i taget? Då ska du se att det vänder!”. Om jag nu skulle låta grannen i tvättstugan veta att jag är psyksjuk förstås.

Eftersom jag får missriktad pep-talk så ofta brukar jag kunna ruska det av mig, i synnerhet om de kommer från någon jag inte har så mycket att göra med. Men ibland blir jag förbannad. Och då kan man behöva en intelligent och livserfaren coach.

Min dotter Tildelo är sjutton och väldigt klok. Ibland lite för klok för sitt eget bästa. Och framför allt mitt… När det där långa meddelandet kom beklagade jag mig för henne:

— Jag blir galen! Hur svårt ska det vara att fatta – jag vill inte ha Henriks förbannade råd, han vet ju ingenting om mig!

— Men mamma, du måste…

— Nej! Jag måste ingenting! Jag blir så trött på att folk har mage att klampa på…

Tildelo tystnade först, men hon hade inte gett sig. Hon brukar ju inte göra det… Efter en liten stund hade jag lugnat mig så pass till att lyssna på vad hon ville säga:

— Mamma, du måste se det från Henriks perspektiv. Han vill ju bara hjälpa till, och det är inte så lätt om han inte varit med om samma sak. Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls. Och det är värre.

— Men jag har ju inte pratat med Henrik. Han vet ju inte ens om att jag är arg!

— Nä, men ändå. Det är bättre att ha tålamod med folk som inte förstår än att anklaga dem. Problemet är ju att det inte finns tillräckligt med information, inte att folk är idioter.

Så ruskigt bra sagt. Och det är bara den första i raden av moralkakor jag borde sätta i mig. För det är inte bara alla andra som ska skärpa sig, psykfallet kan ju också göra en ansträngning! Om jag ätit upp den där kakan lite tidigare hade kanske inte min boendestödjare Mehmet råkat så illa ut…

Mehmet kommer oftast in genom dörren som en liten solig studsboll. Full av välvilja, Franz Kafka och käcka små råd studsar han mellan skåpluckorna i köket. Ibland kan det bli lite för mycket.

En dag mådde jag lite extra dåligt när han kom instudsande. Han undrade förstås hur det stod till där jag satt som en sopsäck vid köksbordet. Jag hävde ur mig en melodramatisk drapa om alla år som gick mig förbi och om min oerhörda talang som mänskligheten aldrig skulle få ta del av. Eller någonting liknande…

Mehmet stod vid diskhon och röjde. Han vände sitt runda, glada ansikte mot mig och levererade den klyscha jag tror att jag hatar mest av alla:

— Maria, tänk om du kunde se allt det här jobbiga som en gåva! En gåva från livet!

Ungefär som om jag vore ett alkemi-labb och kunde förvandla smuts till guld. Kanske, kanske, kanske skulle jag kunna lyssna på någon som säger så om hen själv gått igenom åratal av psykisk ohälsa. Eller fysisk för den delen (”jag såg cancern som en gåva”). Kanske. Men jag skulle hellre ha ett friskt och insiktslöst liv än ligga som någon slags bortglömd buddha på psyket. Alla gånger! Nej, det där är en klyscha jag hört en gång för mycket.

Så jag satt där på sofflocket och kände mig lite småilsken (utan att notera att Mehmets närvaro faktiskt piggat upp mig en smula). Jag tänkte, utan att egentligen tänka, att nu ska jag ge Mehmet fingret. På skoj. Bara för att bryta udden av min harmsenhet. Så jag klev upp, tog steget fram till diskbänken, körde upp långfingret i Mehmets haka – och hörde förfärat hur jag själv röt, med fullt kraft:

— Fuck you!

Mehmet backade och stirrade förbluffat på mig. Sedan vände han ryggen mot mig och fortsatte diska. Sade ingenting.

Vad hade jag gjort? Jag som aldrig ens höjer rösten mot folk som håller på att köra över mig på övergångsstället, och som definitivt aldrig sagt ”fuck you” till någon på allvar. På ett sätt var det en fantastisk känsla, det måste jag erkänna, att för en gångs skull agera utan att blanda in huvudet. Men stackars Mehmet – det var ju inte han jag var så arg på! Det var hela den långa raden av förståsigpåare, av snälla och rara klappare på axeln.

Jag klev ängsligt fram till Mehmet och frågade hur det gått. Som om jag slagit honom. Och det hade jag väl strängt taget gjort också. Mehmet vände sig allvarligt om och sade:

— Jag är rädd.

För mig?! Som är ett så oskyldigt och ansvarsbefriat psykfall? Jag bad honom naturligtvis om förlåtelse. Säkert fem gånger innan han gick, och en gång på mess. Och så några gånger till när vi sågs igen. Och han förlät mig förstås, fattas bara annat, det var ju Mehmet.

Jag hade som sagt inte hunnit äta Tildelos moralkaka den gången. För det som hände var ju exakt det hon pratade om häromdagen: ”Han gör så gott han kan. Om du blir arg, då blir han kanske rädd och nästa gång vågar han inte säga något alls”. Mehmet var tillräckligt orädd för att våga säga att han var rädd. Och tack och lov lät han sig inte stukas, utan fortsatte servera mig sina livsvisdomar. Och jag blev lite bättre på att bita ifrån i tid.

En av psykfallets skyldigheter är nämligen att kommunicera sina gränser. Det är inte alltid är så lätt att tala om vad man behöver när man är djupt deprimerad. Eller ens veta det. Men gränser känner man, och förmågan att säga nej måste psykfallet upprätthålla no matter what. Hur ska man annars kunna hjälpa och bemöta? Inte ens sjukvårdspersonalen kan göra sitt jobb om det inte finns ett ”nej”. Vill du ha köttbullar? Nej. Vill du ha stesolid? Nej. Vill du ha ECT? Nej. Vill du ha besök? Nej.

Bra. Då vet vi. Då vågar vi fråga igen.

Så vill vi bli lite mer föredömliga psykfall kan vi börja med att sätta tänderna i tre mumsiga moralkakor:

  1. Ha överseende
  2. Informera
  3. Säg nej

 


Tildelo har förstås sagt ja till att jag använder hennes namn här i bloggen. Jag frågar alltid om lov innan jag använder någons namn. Eller så hittar jag på något. Mina boendestödjare heter till exempel inte Mehmet och Monica. Och Henrik heter som sagt någonting helt annat.

 

Jag är nog bara lat

Ställer in yoghurten i kylskåpet, lägger undan knäckebrödet och inser att jag faktiskt orkar sätta tallriken i diskmaskinen också. OCH diska undan stekpannan från gårdagens pannkaksmiddag. Borstar tänderna, sätter på mig kläder – och sminkar mig dagen till ära. Om ett par timmar ska jag till Stadsmissionen för att prata volontärarbete. Känner mig märkligt pigg.

Tar ett par timmar i soffan för säkerhets skull. Klappar katten. Spelar Sims. Sedan bussen till stan. Arbetsträning var det jag hade tänkt mig, men då måste man börja på 25 % och läkaren säger max 1-2 timmars arbete i veckan till att börja med. Pinsamt lite, men hon är luttrad efter alla mina bakslag. Därför ska det bli volontärarbete på Stadsmissionen. Hemlösa, våldsutsatta kvinnor, EU-migranter, ensamkommande flyktingbarn – allt känns viktigt och spännande. Långt från det abstrakta forskningsältandet vid datorn. Jag har redan provat på att packa matvaror i lådor, men det gick inte så bra. Kollegan pratade sönder mig och jag låg platt ett par dagar efteråt.

Nu får jag träffa chefen på bygget och hoppas på något lite mindre socialt uppdrag. Typ jag och en dator. Vi sitter på hennes lilla kontor med var sin kopp te och pratar i ett par timmar. Jag blir genast engagerad. Ser möjligheter och utmaningar. Får idéer. Här skulle mina förmågor och talanger kunna tas i bruk på ett meningsfullt sätt. Jag kanske faktiskt kan få göra lite nytta.

Jag har känt det många gånger i livet, att jag längtat till en plats där jag kan komma till användning. Inte utifrån att jag känt mig misslyckad utan snarare tvärtom – för att jag vet att jag har så mycket att ge. Om jag hamnade på rätt plats kanske jag kunde få vara med och bidra till en bättre värld, istället för att bara jobba på mitt akademiska CV.

Jag har upplevt det vid ett tillfälle, att mina förmågor kom till nytta. Då var jag i nedre tjugoårsåldern och hade tankar på att bli präst. Jag gjorde praktik i den lilla skånska hålan Stora Köpinge. Det var fantastiskt. Jag tänkte, skrev, skapade musik och gudstjänster. Och allting fick omedelbart en funktion i verkligheten. Hos syföreningen, killarna på fängelset, den glesa skaran gudstjänstbesökare och skoleleverna. Bara att lära konfirmandungdomarna några gospellåtar kändes som en välgärning. Just det var i och för sig ett ganska tacksamt uppdrag eftersom kantorn knappt kunde hålla takten till psalmerna…

En alldeles strålande präst hade jag blivit, det är jag övertygad om. Dessvärre tappade jag tron. Först på kyrkan, och så småningom rann liksom hela andligheten ut i sanden. Men jag hann uppleva känslan av komma till användning. I verkliga livet.

Nu sitter jag där på Stadsmissionen och känner hur lusten och idéerna rinner till. Jag vill, å vad jag vill. Kanske att i alla fall lite på sikt? Som en början kommer vi överens om att jag ska ta tag i en ansökan om medel från en obskyr kyrklig fond. En timme i veckan med deadline i april, det låter rimligt. Och att skriva ansökningar är trots allt något jag lärt mig där jag suttit på akademikerkammaren.

På väg till bussen hem värmer solen mina kinder och ljusreflexerna från snön skuttar mot mig som glada dagisbarn. Jag känner mig full av liv. Kan inte riktigt hålla mig still när bussen dröjer, går runt kring hållplatsen med huvudet brusigt av lust. Kanske ska jag promenera hem? Det vore så skönt. Och nyttigt. Nej, jag ska inte ta i, det brukar inte bli bra. Storasystern inom mig säger ifrån. Ta det lugnt.

Ja ja. Jag tar det lugnt.

Bussen kommer och jag sätter mig där jag brukar, längst bak där det finns fyra säten mitt emot varandra. Där får man luft. Att sitta och att tänka.

Egentligen är jag nog bara lat. Jag inser det nu. Ligga och spela dataspel hela dagarna, så pinsamt, jag är ju inte alls särskilt sjuk! Jag borde nog kunna börja jobba på en gång. Varför är jag inte på jobbet redan? Hur kan man gå och inbilla sig något i flera år, tro att man är fullständigt kraftlös, när det faktiskt bara är att tänka på rätt sätt. Tänka positivt! Släppa fram det friska i sig! Det finns ju där hela tiden, det känner jag nu.

Jag tänker: om man just legat i influensa i flera veckor har man knappast kondition att åka vasaloppet, och det bevisar ju saken – om jag verkligen hade varit sjuk, hur skulle jag då kunna känna mig så pigg som jag gör nu? Klar i huvudet, glad och med stuns i benen. Marken stadig under fötterna.

Storasyster säger: Maria, såhär tänker du varenda gång du blir lite piggare. Du får för dig att allt elände du gått igenom bara varit en släng av lättja. Och hur brukar det bli sedan? Just det. Sedan kommer bakslaget och du får ta tillbaks alltihop igen.

Maria: Visst ja. Jo, det har ju varit så förut, jag vet det. Men det känns verkligen inte som att det är ett gungfly, inte den här gången. Jag tror faktiskt jag hittat nyckeln nu. På riktigt. Rätt inställning, du vet. Man måste ta livet på rätt sätt. Räta på ryggen och se dagen i ögonen. Vilja vara frisk och stark! Om man bara litar på livet kommer golvet att bära, det är det jag inte har fattat!

Storasyster: Det är inte så enkelt. Du vet att det inte är så enkelt.

Maria: Jo. För man kan låta bli att göra det krångligt! Det är ett val!

Jag kommer hem och hänger av mig. Ringer brorsan. Sam-Staffan. Säger att jag mår bra och tror att jag simulerat alla år. Han bara skrattar, och jag inser att jag nog sagt sådär några gånger tidigare. Och att han skrattat då också. Lillebror Staffan är kompis med Storasyster. Jag skrattar också, för det är trots allt skönt att han inte tror jag är lat.

Jag vill inte vara en lat människa. Vill inte att kollegorna ska tro att jag bara maskar. För det hade de säkert tänkt om de träffat mig på stan idag, när jag var full av idéer och hade snöglitter i ögonen. Jag hade själv tänkt så om jag varit i deras kläder. Att min sjukskrivna kollega säkert skulle må bättre om hon inte gick hemma och drog månad ut och månad in. Hon borde säkert kunna komma tillbaks, bara hon inte ställde så orimliga krav på sig. Bara hon lärde sig säga nej. Bara hon inte var så hemmakär. Så glad i soffan. Lat. För man måste ta tag i sig själv. Gå i terapi, träna karate, meditera och bli vegan. Inte bara ge upp.

082
En förrädiskt bräcklig hinna täcker mörkervattnet

Dagen puttrar vidare. Jag tycker jag håller mig i schack. Mår ganska bra (får man ha det bra när man är sjukskriven, får man njuta när man latar sig?). Jag spelar Sims, tar en promenad, pratar i telefon, spelar Sims. Skriver lite, spelar piano, planerar körresa, spelar Sims, skriver föredrag. Allt i lugn och fin takt. Det känns bra. Lugnt och bra.

Dagen efter kommer bakslaget. Som ett litet trevligt brev från posten (förstår inte varför Post Nord aldrig kan tappa bort just det brevet…). Jag blir trött trött trött. In i väggen trött. Ner på golvet trött. Storasyster hade rätt. Jag har inte simulerat. Jag är inte lat. En märklig tillfredsställelse infinner sig mitt i eländet. Jag är inte lat.

Den här gången går bakslaget inte över. Inte efter en dag, inte efter två eller tre. Det är ett sluttande plan. Jag glider ner i ångestdimman. I dimman är ångesten inte akut, men den pågår hela tiden. Som en dov påtaglighet, ett äckel. Som en silverfisk i svalget. Termiter under huden.

Det går en dag till. Silverfisken har förökat sig och termiterna byggt bo. Och det stadiga golvet har öppnat sig. För det var ju inget golv, det var en is. En förrädiskt bräcklig hinna över mörkervattnet. Jag störtar ner och uppslukas av det iskalla stilleståndet. Dagsljuset faller fortfarande ner genom vakens öga, som ett vittne om liv. Men när malströmmen tar mig försvinner det längre och längre bort. Mörkervattnet tar plats i mina muskler och inälvor. Jag förfryser. Jag kommer inte upp.

Om du bara vill vara frisk? Om du bara litar på livet? Om du bara börjar med yoga och psykoanalys? Nej. Här existerar ingen vilja eller tillit. Om vattnet var ett rum och ljuset en lampa så vet jag inte vem som släckte, och efter alla år har jag fortfarande inte hittat någon strömbrytare.

Det finns ingen plats jag hellre vill undkomma än denna. Det finns ingen sjukdomsvinst i världen som skulle hålla mig kvar just här.

Kunde jag vilja mig frisk, tänka mig frisk, lita mig frisk hade jag gjort det för länge sedan. Jag har försökt, och Det Spelar Ingen Som Helst Jävla Roll. Dammluckorna är trasiga och när mörkervattnet forsar in är jag chanslös. Hittar du skruven, bjälken, gångjärnet eller låset som lagar luckan ska jag kyssa dina fötter och betala dina studieskulder.

Det är eftermiddag, fyra dagar efter mötet på Stadsmissionen. Jag ligger kvar i mitt icke-land under isen och börjar längta efter elchocker. Men jag vill inte in igen, vill inte inläggning, vill inte tappa friskheten jag återfunnit. Så jag härdar ut en dag, och en dag till. Sam-Staffan stöttar på telefon och boendestödjarna ser till att det kommer lite mat på bordet.

Så lättar det lite. Jag får syn på ljuskäglan från vaken, ser öppningen. Något flämtar till i mig, är det liv? Jag flyter långsamt närmare. Ålar mig på något vis upp. Jag tar några skälvande steg på isen, livrädd att den ska brista en gång till. Benen skakar men bär mig till land. Kan inte tro att det är sant. Är jag redan på stranden? Jag sjunker ihop mot en tallstam och blundar mot solen. Inget glitter studsar mot mig, men jag känner att jag lever, och att jag kan fortsätta leva. Elchockerna får vänta.

Jag är inte lat. Jag är tacksam.

 


Sjukdomsvinst är ett psykologiskt begrepp som innebär att en person kan vinna saker genom att vara sjuk, och därför bli ovillig till att tillfriskna. Det handlar då oftast om att man vinner sympati och uppmärksamhet från andra och att man slipper ta ansvar. Till exempel när man ligger i sängen en dag till, trots att febern gått ner, får honungsmjölk på sängkanten och låter sin partner sköta matlagning och nattning.

Eller när man ligger och spelar Sims hela dagarna fast man egentligen kan gå till jobbet och göra lite nytta.