KARANTÄN

Och döden. Det hänger ihop, med några steg emellan. För karantän ger en alldeles utomordentlig möjlighet till eftertanke, och all eftertanke leder raka spåret till den kosmiska osäkerheten. Och döden. I alla fall för mig.

Men vi börjar med att du sitter instängd i väntan på virusarna. Väggarna kryper inpå dig, du lider av konstant brist på stimulans och varför känns luften så unken fastän du vädrar och vädrar? Bästa sättet att överleva livet i karantän är förberedelse. Fast inte hamstring av konserver och vattendunkar utan ett par-tre års träning – gärna med psykfallet som personlig tränare. Karantän påverkar nämligen inte mig inte ett dugg, jag lever livets glada dagar precis som vanligt – i ensam, unken isolering. Nej, jag klagar inte – tvärtom. Det är inte så dumt som man kan tro att hålla sig innanför fyra väggar ett par veckor eller månader eller så. Eller år. Det lär sig den som suttit på psykiatrisk karantän några gånger.

Med undantag för Hemköp, hundpromenader och kanske en vända till jobbet om man absolut måste kopiera lite superviktiga papper (jag talar nu uteslutande till alla som inte upprätthåller några livsnödvändiga uppgifter i samhället) så sitter vi nu i samma båt med dubbla flytvästar knutna upp mot struparna. Nej, inte samma båt förstås. Viruset förenar hela mänskligheten, men i en gemensam flykt från gemenskapen. Det är en kollektiv ensamsegling mot en framtid varken konjunkturinstitutet eller SMHI kan förutspå.

Så vad ska man göra då när man sitter i sin lilla skorv? Tja, den (väldigt) långa eftertanken kan vara en ganska tillfredsställande sysselsättning. På sikt. Det är inte så upphetsande i början, men har man lite tålamod. Och sitter i karantän. Då kan man för en gångs skull ge sig tid att tänka tankarna till slut. Och det är spännande! För du vet ju inte vart de faktiskt skulle ta vägen om du inte ids följa efter. ”Har jag nåt värde egentligen”, är en bra tanke att ta tag i. Eller ”finns det egentligen nån som bryr sig”. Nysta lite där så ska du se var det skaver. Och vad som kanske kan luckras upp. Kanske visar sig det unkna rummet vara en hisnande grotta? Lagom läskig och lärorik.

Nej, som jag sade i mitt senaste inlägg – Corona-tider är inte så värst knepiga för psykfallet. För det första har psykfallet redan fått omfattande karantänträning, och för det andra har liksom katastrofen redan inträffat. Förlusten av självkänslan, tillhörigheten och framtidsutsikterna. Det finns såklart katastrofer som är långt mycket värre, men med allt elände i bakfickan så känns inte Corona som en livskris. För varför krisa om det självklara? Livet var osäkert redan innan pandemin äntrade scenen. Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. Det har jag lärt mig av livsfilosofen Too-ticki i Tove Janssons bok Trollvinter.Så kloka ord att de måste upprepas:

ALLT ÄR MYCKET OSÄKERT, OCH DET ÄR JUST DET SOM LUGNAR MIG.

Om inte livet var osäkert skulle vi ju aldrig få några roliga överraskningar, vi skulle redan veta precis vart vi var på väg och hur det skulle gå och vad skulle då poängen vara? Det krävs svaj i kanten för att det ska kallas liv, det vet minsta lus som ramlar ur rosenbusken.

Därför tycker jag också om döden. Men jag tror faktiskt jag tar det nästa gång.

Spiken i kistan

Sådärja! Det måste väl vara sista spiken?

Chefen hade kallat mig till möte idag. Jag har inte träffat någon chef på, vad kan det vara, två år kanske? Han ringde visserligen en gång i våras, men det är också enda tillfället institutionen tagit kontakt sedan jag blev inlagd 2016. Nu ville chefen träffas. Det bådade inte gott.

Förra gången jag träffade chefen var det en annan chef, men den nya verkar vara bra. Han har i vilket fall som helst alltid varit en bra kollega. Vi var doktorander samtidigt och har kört i parallella spår sedan dess. Disputerat, sökt forskningsmedel, arrangerat seminarier, rest på konferenser. Nu öppnar han dörren till sitt spatiösa kontor. Där finns gott om plats för det välorganierade skrivbordet, det avslappnade sitta-och-prata-bordet och det kyliga konferensbordet. Whiteboarden har ersatts med en jättelik dataskärm. Ingen blomkruka i fönstret men en ljusgul fjäril fladdrar vilset omkring och letar efter öppningen.

— Kom in Maria, välkommen.
— Tackar tackar. Vad tjusigt du har det här!
— Jaa jo (skrockar lite torrt). Slå dig ner!

Jag sätter mig vid sitta-och-prata-bordet. Ser glad ut.

— Jaa, först vill jag förstås höra hur det är med dig, säger han vänligt.

Så jag berättar. Om försök till volontärarbete och om bloggandet. Jag informerar om bakslag, utslagna soffliggarveckor och nya forskningsrön om utmattning. Chefen lyssnar vänligt och nickar. Jag säger att det nog känns lite grand bättre än i höstas, men att jag fortfarande har svårt att ta in mycket information. Sortera, sammanställa, analysera.

Här svajar rummet till. Jag har hamnat på samma gungfly jag alltid hamnar på i sådana här situationer. Jag balanserar mellan att, å ena sidan, vilja göra det begripligt varför jag inte kan jobba trots att jag nog verkar både vaken och samlad och, å andra sidan, inte skriva ner mig så mycket att han ska tro att jag är inkompetent. Så jag avslutar med en knorr om hur glad man blir i vårsolen (som om det skulle bättra på mitt anseende).

Men den här gången är mina ansträngningar att navigera runt fallgroparna fullständigt överflödig. Intresset för min situation är, som man säger, akademiskt.

Egentligen visste jag det så fort han hörde av sig. Varför skulle han annars be mig komma dit? Vad annat skulle han känna sig tvungen att säga öga mot öga? Det är klart att jag förstod. Att jag förstått det länge. Att jag till och med väntat på den här dagen. Vetat att den skulle komma, men aktat mig för att fråga. För det inser ju jag också – man kan ju inte hålla på och vara sjukskriven hur länge som helst.

Så när jag avslutat min rapport om mitt personliga tillstånd och mitt psykiska mående säger han upp mig. Och informerar mig om tågordningen:

— HR-avdelningen kommer kontakta dig rätt snart för att diskutera en eventuell omplacering. Men då tittar man bara på dina specifika kvalifikationer. Är du forskare på grodor kan du så att säga inte självklart komma i fråga för en tjänst som handlar om andra kräldjur, om du förstår vad jag menar.

Säger han som om det vore en lustighet. Och det är det förstås. Hela universitetsvärlden är en jättestor cirkus. Tokrolig.

— Det är naturligtvis lättare om man är administratör eller informatör, då finns det ju många tjänster att välja på, men man kan tyvärr inte omplaceras till arbetsuppgifter som man är överkvalificerad för.
— Nehej nej. Ja, men då vet jag hur landet ligger.

Säger jag nonchalant och börjar fråga om hur det står till på institutionen, vilka omorganisationer som är på tapeten och vilka som sätter käppar i hjulen för dem. Vi pratar på en stund till och så säger vi hejhej och jag går spänstigt därifrån.

När jag sneddar genom Engelska parken sneglar jag på Carolinabiblioteket där jag spenderat så många timmar. Kikar mot Gustavianum där jag höll min disputation, Universitetshuset där jag promoverades, Slottet där promotionsmiddagen hölls. Fler hus dyker upp på näthinnan: gamla prästgården på Samaritergränd där jag satt som doktorand, Dekanhuset och Regnellianum där jag betade av min grundutbildning och ännu längre tillbaks Katedralskolan genom vars portar jag rusade ut våren 1989, rusig och segerviss med studentmössan på huvudet.

Scan 1 (1)
Stolt och promoverad med far vid min sida

Då låg framtiden orörd vid mina fötter och möjligheterna var oändliga. Jag gick ut som den bästa studenten på hela skolan och stipendierna hade haglat över mig under avslutningen. Jag kunde bli precis vad jag ville! Inga dörrar var låsta och ingenting som kändes omöjligt. Mer än kanske att fatta några förnuftiga beslut.

Att bli religionspsykolog var ett otvetydigt oförnuftigt beslut, men trots ämnets tynande existens har jag överlevt vid institutionen i över tjugofem år. Ingenting kom gratis, inga snålskjutsar erbjöds. Jag kammade hem mina forskningspengar på egna meriter och utformade forskningsuppdrag som låg mitt hjärta nära.*

Nu har jag kommit till vägs ände. Jag tillhör inte längre min institution, hör inte längre ihop med mina kollegor, är inte längre forskare och akademiker. Jag kommer aldrig mer snapsa ikapp med professorer från New York, Köpenhamn, Hawaii och Tokyo på en bar i Wien. Aldrig mer delta i lärda samtal kring rituella aspekter av death metal, kristna ormgudstjänster eller zoroasternas problem med förgiftade gamar. Toppstudentens resa är över.

Jag tar en självömkande promenad. Kan inte låta bli att hänge mig åt min olycka. Kan inte låta bli att tänka. På överordnade som underminerat min yrkesbana. På kollegor som enkelt glidit där jag vadat. På människor som kanibaliserat på min välvilja. På gnälliga grannar, valkar på magen, gula tänder och stripigt hår. På allt jag ville, kunde, längtade som aldrig blev och aldrig kommer att bli.

Jag är inte deprimerad, jag är ledsen. Jätteledsen. Det måste man väl få lov att vara när man fått sparken? Allt är ju så förbannat orättvist!! Bitter-Birgit börjar kladda och klänga på mig. Slingrar sig fast runt mitt högerben. Som en treåring som inte vill att mamma ska gå till jobbet. Det är så syyyynd om mig. Varför får inte jag? Ynk-Yngve har gjort Bitter-Birgit sällskap, sitter och bölar på den andra foten. Det blir tungt att gå när de sitter där så jag dråsar ner i gräset. Lutar mig mot ett klippblock och får lä från blåsten. Här värmer faktiskt solen igen.

När jag suttit en stund och bara suttit minns jag det självklara. Att det finns en tillhörighet som inte på något sätt är knuten till tjänster och meriter, men som delas av alla: att vi är människodjur som bor på en märklig planet i utkanten av ett universum. Att alla, precis alla, delar upplevelsen av att leva och lyssna och känna och kämpa. Kanske låter det banalt, men för mig är det fundamentalt. I synnerhet när Bitter-Birgit vill dra ner mig. Då mår jag gott av att påminna mig om att

Oavsett allt blåser vinden också i mina träd

Oavsett allt seglar gladan också i mina moln

Även om jag är arbetslös, orkeslös och medellös
landar den ljusgula fjärilen också på min valkiga mage

Och det kan ingen människa i hela världen ta ifrån mig.

 


* Otillbörligt skryt är en mänsklig rättighet när man fått sparken.