Toapapper och tonårsrevolt

”Hejsan hejsan, idag är det fredag… inte riktigt den bästa saken på dagen att vakna upp till EN toarulle”… (håller upp en toarulle, den sista får man förmoda) “och att jag inte har nån frukost… Perfekt! Så det måste vi göra nåt åt. Aaah vad jobbigt!” (går upp ur sängen) “Alltså jag är lite för bra på att snooza. Alltså mitt mål är ju att vakna klockan nio, och det lyckades jag med idag, men ibland så går det inte hela vägen”. (gör tummen upp och ler käckt)

Jag blir ofta (ofrivillig) medlyssnare till diverse youtubekanaler som min dotter följer. Jag har skrivit om detta förut så jag är uppenbarligen fascinerad av fenomenet (mer om fascination nedan). En hel del youtubekanaler är förvånansvärt bra men det är de fullständigt obegripligt meningslösa som liksom griper tag i mig.

”Lite frukost innan vi handlar toapapper kanske”. (öppnar kylen, kommenterar vad som finns, vad som inte finns och vad som brukar finnas) “Jag brukar ha mjölk och smör och sånt på en hylla och så lägger jag kaviartuber och sånt i en plastlåda för dom är så fula när dom är klämda”.

Innan youtubern kommer iväg till affären är det dags för sminkrutinen. Det heter så. 

”Alltså, för mig är det viktigt att kunna visa mig utan smink ibland, för liksom, det är ju insidan som räknas. Det är ju där skönheten sitter”. 

Säger hon allvarligt och ger sedan utförliga sminkinstruktioner medan hon penslar fram sin ”naturliga vardagslook”. Allt för att tittaren ska kunna bli som hon. Sminka sig, äta, torka sig i ändan. Det gäller ju att passa in i flocken!

Att unga, intelligenta och kreativa kvinnor finner detta underhållande fascinerar mig. Min dotter hatar när jag använder det ordet – fascinerar. Jag gör det tydligen bara när jag talar om nåt jag ser ner på. När jag intresserar mig för nåt jag föraktar. När jag tror att jag maskerar min känsla av överlägsenhet genom att visa mitt intresse. Det är så fascinerande – när började unga kändisars toapapper bli av allmänt intresse? Kändisar som egentligen inte är kända för nåt annat än att än att shoppa och sminka sig. Vad är det egentligen med dagens tonåringar, vad är det för värld de lever i, vad är det som driver dem till denna ointelligenta mediekonsumtion? För jag skulle ju aldrig… 

Jo, jag är nog drabbad av nån form av exotism – en fascination för det förbryllande och underlägset annorlunda. Handlade det inte om outbildade tonårstjejer hade det kunnat vara nån ociviliserad folkgrupp. ”O vilka charmiga infödingar, tänk så skickliga de är som gör så vackra hyddor av kobajs”. Fast nej, det är annorlunda, för där är ju bajset faktiskt intressant.

I vilket fall som helst håller jag inte med. Min dotter alltså. Jag ser inte ner på henne bara för att hon ägnar så mycket tid åt meningslösheter. Det förbryllande är att medan många videos är så oerhört stenkorkade är min dotter är smart och kreativ – hur går det ihop? Hur kan hon gilla det här skräpet? Alltså är jag fascinerad. Jag tänker tillåta mig att vara just det. För det innebär att jag fattar att det är för att nåt fattas mig som jag inte fattar. Att det finns en pusselbit som kanske hela min generation saknar. Som, om jag hade den, skulle få vlogg-flickorna att framstå som lika begripliga för mig som för min dotter. Och det gör mig genuint nyfiken. Faktiskt. 

Nyfiken också på min egen hopsnörpta mun. Den trodde jag aldrig att jag skulle drabbas av, men nu får jag skamset sälla mig till generationer av uppsnörpta föräldrar. Så här var det minsann inte när vi var unga (på 40-, 60- eller 80-talet), herregud! Vi fick minsann pallra oss ut på dansbanor, husockupationer och rave-partyn om det skulle bli nåt ligga av. Nu kan de väl inte ens ligga utan att vara uppkopplade. Va?! Hur ska vi förstå det här? Är mitt munsnörpande bara en upprepning av vuxenvärldens kollektiva bestörtning över att ungdomen inte förstår sig på hederliga sysselsättningar? Ge mig den tonåring som startar morgonen med att i alla fall läsa Stålmannen i dagstidningen och som omsorgsfullt tuperar sin tuppkam för att göra sig fin till plugget – man kan ju inte va som alla andra!

Men om det ser så stereotypiskt ut från min mamma-horisont är det kanske likadant från andra hållet. Att det är nån slags revolt. Snapchattandet och instagrammandet och youtuberiet. Alltihop representerar kanske det djärva kliv dagens ungdom tar mot en banbrytande och annorlunda värld. Som ungdomar alltid tvingats ta ända sedan ungdomar uppfanns, en gång i modernitetens gryning. Det var nog en dum uppfinning för det verkar alltid ha varit rätt kämpigt att vara ung. Spleen, alienation, dystopi, främlingskap, uppgivenhet, livsleda – det var sånt som August Strindberg kunde kosta på sig men som hans föräldrar inte visste existerade. Psykiska ohälsa heter det förstås idag.

Så. Spleen 2020, vad går den ut på? Ja, det är väl inte så svårt att räkna ut. Igår kollade jag på en faktavideo om miljöpåverkan på SVT-play, om vad vi helst borde sluta med för att skona klimatet. Flyga ligger förstås högt upp på listan, åka bil och äta kött bör vi också lägga av med (sopsortera och skippa plastkassar har tydligen mer marginell betydelse). Men det överlägset bästa sättet att bidra till ett bättre klimat är, enligt videon, att inte skaffa barn.

Inte skaffa barn?

Jag blev både förbluffad och tillplattad. Kände mig rädd – och rätt korkad. Det verkar helt bisarrt, men när jag fick tanken serverad är ju resonemanget glasklart: varje ny individ kommer ju tära lika mycket på miljön som vi. Flyga, åka bil och äta kött. Det räcker inte med att mamma och pappa Svensson blir veganer och håller sig inom cykelavstånd från sin bostad – de måste sluta med all form av konsumtion som har nånting som helst att göra med utsläpp och rovdrift för att kompensera för sin omoraliska barnalstring. Annars går inte kalkylen ihop. Inte för några Svenssons. Eller nationer. Såklart. En in – två ut, det borde väl vara det bästa. Har vi tur kommer nån riktigt förödande farsot, svält eller naturkatastrof som kan utradera en eller annan befolkning nån annanstans på planeten. Då kanske vi kan lyxa till det igen – bilda familj och skaffa barn med gott samvete.

Jo, det fanns dystopier också när jag var arton, men trycket har ökat. Små rosenkindade bäbisar – vårt största miljöhot? Det är omöjligt att ta in, för det går ju emot den primära instinkt som förenar de allra flesta på vårt klot. Livet kan vara gott och meningsfullt också utan egna barn, och djävulusiskt trots att man har. Men själv viljan till nytt liv gör många beredda att försaka väldigt mycket annat. För mig är min dotter den sol av mening som skiljer från nu. Mitt liv är ett Före Tildelos Tideräkning och ett Efter. Men för planeten är hon bara ett av alla miljarder ekologiska fotavtryck den kanske inte kommer hämta sig ifrån. Och för min dotter, visade det sig, var allt detta redan en självklarhet. En av hennes kompisar har redan bestämt sig för att låta bli det där med barn, för att inte ligga planeten till last. Tänk att växa upp i en tid då såna beslut landar på ens axlar! Spleen? Snarare uppgivenhet.

Och vem är då jag att komma och tycka om min dotters youtube-tillvaro? Det är ju trots allt en rätt ekologisk sysselsättning… Och när jag tänker lite mer på hur min dotter tittar på de där tjejerna så kan jag faktiskt inte påstå att hon tittar på dem. De utgör mer som en ljudbild mot vilken hon stickar, målar naglarna, läser läxor, äter frukost. Det är nånting i bakgrunden som slaprar och går. En vardaglighet, en trygghetslunk. En bekräftelse av att livet består av just såna saker som att äta frukost och köpa toapapper. Fortfarande. Trots allt.

Några dagar senare kommer min kranka blekhet som ett brev på posten – hur var det nu med toapapper – har inte jag också skrivit om det? Hm… jo visst ja, det har jag ju… Toapapperskatatoni, bajs och kräkfobi. Till exempel. Och hur man ställer in kastruller i ett skåp. Ja, ni får väl låta mig stå och slapra och gå i bakgrunden då…


Vill du få mina blogg-inlägg som mejl? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Något inlägg du gillar särskilt? Dela!! Det är det bästa sättet för bloggen att växa. Och så gör det mig glad!

Bloggetik. Jag anger aldrig någon vid namn om vederbörande inte uttryckligt godkänt detta. Annars använder jag fingerade namn och ändrar dessutom sådant som kön, ålder, yrke, ort för att personen i fråga inte ska kunna identifieras.

Läsarfrågor? Ja gärna! Har du nåt ämne du vill att jag ska skriva om eller en fråga
– skriv i en kommentar eller på bloggens facebooksida.

Saco, Jesus och Idol

I måndags jobbade jag, kors i taket. Två hela timmar. Det var fortbildning för diakoner på Stiftsgården i Rättvik och jag var anlitad som psykfall. Ja, faktiskt! De hade identifierat tre områden för diakonala insatser: invandrarkvinnor, ensamma pensionärer, unga med psykisk ohälsa. Upplägget var enkelt men genialiskt: för varje område hade en person från målgruppen bjudits in för att ge respons. Alltså en invandrarkvinna, en ensam pensionär och ett mentalfall. Smart! Inte ens en påläst och kreativ diakon kan klura ut på egen hand om det är stickcafé, självförsvarskurs eller filmkväll som är lösningen på alla problem.

Unga är lite för unga för att föra sin egen talan på en diakonfortbildning så jag fick vara ställföreträdande tonåring (lite knepigt kanske – imo är jag visserligen mer milf än noob och tmi är min specialitet, men tbh – jag är ju inte femton)*. Men det fick gå ändå. Jag satt med i gruppen ett par timmar och bollade frågor och idéer. Kände mig nästan som en wallraffare, i besittning av information och kunskaper man bara kan tillägna sig om man lyckats stjäla ett passerkort till de låsta avdelningarna. När vi bröt upp fick jag många varma kramar och en och annan tår (tmi är i vissa sammanhang just vad som efterfrågas). En trevlig diakon kom fram med ett varmt leende och gav mig en respons som väl borde klassas som ett MVG i kyrkans värld:

”Du är så modig! Och det där du sade i början, det kändes som nånting Jesus hade kunnat säga”.

Eller något i den stilen, jag minns inte exakt. Det hon refererade till var min korta presentation i början, innan vi gått ut i smågrupperna. Jag stod i utkanten av konferensrummet och väntade på min tur. Hade inte riktigt kommit på vad jag skulle säga – hur presenterar man sig när ens enda kvalifikation i sammanhanget är att man är psykiskt sjuk? Den ensamma pensionären började. Jag minns inte vad hon sade, men medan hon pratade landade det i mig. Eller jag landade i min roll, min uppgift. Så när det var min tur greppade jag mikrofonen och sade:

”Mitt liv består av både prestationer och misslyckanden. Jag är docent i religionspsykologi, och det är väl mitt största misslyckande. Att jag satsat tid och möda på en bana som inte gjort världen så värst mycket bättre. Min största prestation är att jag tampats med psykisk ohälsa sedan jag var åtta år, och att jag trots detta faktiskt står här och lever”.

Ganska enkelt och ärligt. Och tydligen lite som ett Jesus-ord… Jo, jag kan förstå det. Jag har faktiskt tänkt så själv ibland, lite kristet ödmjukt sådär, att jag gör som Jesus. Vänder på begreppen, gör mig till talesperson för mentalt lytta och psykiskt spetälska. Det där med underverk och handpåläggning har jag aldrig gett mig på, men upp-och-ned-aspekten av min kristna uppväxt har tydligen bitit sig fast. Det representerar ett sätt att se på världen som jag lite grand har återupptäckt sedan jag tvingades byta min misslyckade doktorshatt mot den ärofyllda dårmössan.

En av våra nutida trosbekännelser, Lagen om anställningsskydd, säger ”sist in, först ut”. Jesus säger att den sista ska komma först i kön och den första ska bli sist. Den sparkade ska hyllas och den befordrade lomma hem med svansen mellan benen. Lycka till med det uppdraget Saco! En annan (sällan uttalad, men desto mer tillämpad) trosartikel av vår tid är att vi ska samla på vackra, framgångsrika, begåvade människor för att själva framstå i god dager. Jesus gjorde precis tvärtom. Han omgav sig med sådana vars ynkedom smittar bara man sätter sig på samma parkbänk. Sådana som är så plågsamma att betrakta att man går omvägar bara för att slippa se. Istället för att un-frienda, eller utvisa dem säger Jesus att vi ska ge dem mat, kläder och husrum, ja vi ska till och med hälsa på dem på psyket! Han avslutar sin uppmaning med ett klassiskt Jesus-ord:

Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

Jag skulle förstås föredra dessa minsta som är mina syskon, men det skulle ju dröja nästan två millenier innan feminism och HBTQ var uppfunna. Men dessa mina minsta. Jag tycker om det. Det kniper liksom lite i mitt hjärta. Det kristna snällhetsidealet som förgiftat en stor del av mitt vuxna liv, både som sändare och mottagare, har jag mer eller mindre gjort upp med (se detta inlägg). Men att strålkastarljuset riktas mot dessa mina minsta, det berör mig. Det handlar inte om de andra stackarna, inte dem jag ska vara snäll och duktig för, det är en syn på de minsta som de mest värdefulla, de ynkliga som de vackraste, de patetiska som de rikast begåvade och de galna som de visaste. En Idol-scen där de stammande falsksångarna med minst självinsikt i världen får stående ovationer. Det berör mig. Det berör mig.

Om gud eventuellt skulle finnas så finns hon också i mig.

Jag är inte modig, snäll eller god när jag ställer mig upp och säger att jag är ett psykfall, jag är stolt över min prestation: jag existerar, jag fortsätter existera. Eller kanske inte stolt heller. Jag gör något som känns fullständigt självklart – säger lika mycket till mig själv som till dem som lyssnar: ”Här är jag, så här misslyckad är jag. Får jag vara med? Ja, tamejfan, jag får också vara med!”. På ett sätt är det ju tur att jag är docent i f*cking religionspsykologi, annars hade jag inte haft någon pondus när jag greppade mikrofonen. Det krävs tyvärr en höjd att ramla ner ifrån för att folk ska bli intresserade av en människas svaghet. En karriär, en skönhet eller ett kändisskap. Men min akademiska titel säger egentligen noll och nada. Det är min prestation som mental atlet, att jag drunknat i mörkervattnet och kommit upp igen, som ger mig rätten att stå där. Det är den karriären som ersatt snällhetsgiftet med en försiktig puls av kärlek i mitt blodomlopp.

Om gud finns bor hon också i mig.

Det betydde något för diakonen, att jag vände på begreppen.
Vi borde kanske göra det oftare.

 


Jag stilade med följande ungdomliga förkortningar som förmodligen redan är obsoleta:

Imo = in my opinion
Milf = mother I like to f*ck
Noob = nybörjare
Tmi = too much information
Tbh = to be honest

Vill du få mina blogg-inlägg raka vägen in i mejlen? Klicka på ”follow”-knappen längst upp till höger. Du kan också joina bloggens facebooksida eller twitter. Och kom ihåg att varenda like och kommentar värmer mitt hjärta!

Glad såsom fånen i morgonstunden!

Varför mår vi så himla dåligt i Sverige? En av läsarfrågorna som kommit in till mig (skicka gärna fler!) handlar just om det.

Lider svenskar mer av psykisk ohälsa än andra och vad kan det i så fall bero på? Handlar det om arv, uppfostran och miljö, intelligensnivå eller kanske vädret?

Bra frågor, men de omfattar nästan ämnet psykologi i sin helhet, så några svar kan jag inte bjussa på. Men några funderingar. Och lite fakta. Det borde ju vara lätt att i alla fall säga hur många psykfallen är. Och om de förökar sig.

Å ena sidan…

Psykisk ohälsa är vanligt. Jättevanligt. Var femte svensk kan gå med i psykfalls-klubben (även om inte alla är lika galna som jag) och varannan svensk kommer någon gång i sitt liv att åka på en släng av skiten. Ångest och depression är de vanligaste tillstånden och kvinnor är mer välsignade än män.

De vuxna psykfallen har inte blivit så värst många fler det senaste decenniet, men det finns annat som pekar i en oroande riktning. Framför allt har antalet sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat jättemycket – med 67 procent på fem år. Och svenska ungdomar tycks må allt sämre. En tredjedel av ungdomarna mellan sexton och tjugofyra kämpar med ångest, och bland femtonåriga tjejer säger mer än hälften att de mår dåligt. Killar mår också dåligt, men inte i närheten av så mycket som tjejerna. I alla fall inte om man ska tro på vad de själva uppger. Som grädde på moset skrivs det ut mer psykofarmaka än någonsin, inte minst till unga.

Men varför? Vad är det som får folk att må så himla dåligt? Handlar det om arv, uppfostran, miljö, intelligens eller vad? Ja, det är Frågan med stort F. Som varken jag eller forskarna har några entydiga svar på. Den allmänt vedertagna luddigheten är att du kan ärva en sårbarhet för till exempel depression eller schizofreni, men att det är omständigheterna i ditt liv som påverkar om och hur och när sjukdomen utvecklas.

Något sådant. Arv och miljö i en härligt kleggig mix. Vilket gör det så himla svårt att bota psykisk sjukdom. Piller i alla ära, men du kan inte medicinera bort dina mobbare eller din sexistiska chef. Det finns inga kemikalier i världen som kan göra världen vänligare. Det finns inga preparat som kan skydda dig mot det livstrassel som fått just dig att tappa greppet. Och ändå står du med all säkerhet där med pillerburken när du kommit hem från vårdcentralen. Eftersom den är den billigaste åtgärden mot din ångest.

Så, ja, miljö är en viktig faktor. Och en särskilt ohälsosam omständighet är om du har det riktigt dåligt ställt. Folk blir misshandlade både på Östermalm och i Bredäng, men bor du i en sunkig förortstrea med fyra syskon kommer du sannolikt må sämre av behandlingen.

Hur är det med intelligens och utbildning då? Alla har ju hört talas om det galna geniet. Kanske blir man mer sårbar om man är… ja, typ smart? Kanske är psykisk ohälsa rent av är ett tecken på högt IQ? Ja, det skulle ju vara lite plåster på såren för dem som tillhör den galna skaran. Tyvärr tyder forskningen snarare på att intelligenta människor löper något mindre risk att bli sjuk (så mycket för det plåstret!). Smarthet har alltså en viss tokskyddsfaktor, men utbildningsnivå spelar däremot ingen roll. Jag får trösta mig med att bipolära visat sig vara lite mer kreativa än normal-Svensson.

Sammanfattningsvis:

Det finns många psykfall i Sverige och de tycks bli fler, åtminstone bland de yngre. Och allra mest bland dem som har det dåligt ställt.

Å andra sidan…

Psykisk ohälsa är ett vanligt och växande problem i hela världen. Varje år drabbas nästan en femtedel av jordens befolkning av psykiatriska besvär. Det finns alltså ungefär en lika stor andel psykfall i Sverige som det finns på hela vårt klot. Vi är kanske inte så värst mycket galnare än andra i alla fall?

Men är det ändå inte i västvärlden problemet är som störst? All teknologi och informationshantering, tempot i samhället – det kan väl inte vara nyttigt?

Ibland när jag öppnar det tredje pensionskuvertet på en vecka, när mailkorgen håller på att brisera av alla möten och deadlines och protokoll och det inte finns en lucka i världshistorien för att borra ner tårna i en mosstuva – då kan jag få för mig att folk som bor i enkla lerhyddor, ljusår från Melodifestivalen och Skattemyndigheten har det bättre. Människor som trampar sitt jordgolv och kokar sitt ris över en öppen eld. De måste väl vara lyckligare?

Det är förstås rent och skärt självbedrägeri. En taffligt maskerad version av idén om ”den glade vilden”, som kolonisatörerna tyckte att de hittade i djungeln. För faktum är, och här är forskningen mycket tydlig, att fattigdom gör folk olyckliga, inte bara i Sverige. Och det är i fattiga och krigsdrabbade länder som den psykiska ohälsan ökar mest, inte i västvärlden.

Vilket ju är ganska självklart när man lyfter näsan ur pensionskuvertet, mailboxen, kalendern, facebook och hans moster. Det är högst osannolikt att du är lycklig om du inte får äta dig mätt och dina skor saknar sulor (hur jordnära ditt golv än råkar vara). Och det är fullständigt otänkbart att du är ångestbefriad ifall du inte vet om ditt hus kommer stå kvar till kvällen, eller om dina barn kommer att ha överlevt sin skoldag. När all kraft går åt till att överleva har ingen tid till sådant som lycka. Till kurser i mindfulness och ekologisk nedvarvning vid kolonilotten.”Häret” och ”nuet” är ett helvete oavsett hur medvetet närvarande du är.

Våra sjukskrivningstal till trots har svenskar faktiskt gång på gång visat sig vara ett av de lyckligaste folken i hela världen. 2017 rankades visserligen Norge som det lyckligaste landet, men Sverige kommer på en god tionde plats. Av världens samtliga länder alltså. Västeuropa och Nordamerika dominerar den övre halvan av tabellen och de länder som hamnar allra längst ner är just de som är drabbade av svält och krig. Som Syrien, Jemen, Sydsudan och Rwanda. Där jag antar att en hel del bor i hyddor och skjul med stampat jordgolv.

Jaha, så… varför är vi så himla lyckliga då?

Enkelt: Fred. Välstånd. Demokrati. Tolerans. Saker vi tar för givna men som människor i, säg, Rwanda eller Syrien betraktar som osannolika utopier.

Alltså:

Svenska ungdomar verkar må allt sämre och vi är mer sjukskrivna och pillerknaprande än någonsin, men vi är ungefär lika galna som resten av världen, och extremt mycket lyckligare. Hur sjutton ska man få ihop det här?

Unica-box och Facebook

Kanske är det så att vi står inför väldigt olika utmaningar i olika delar världen? När jag tänker på mina föräldrar, mig själv och min dotter är det lätt att se att vi vuxit upp i olika samhällen. Fantasin om den enkla hyddan motsvaras här av prästgården i Smedjebacken. Det var där min far växte upp.

Jag kan se framför mig hur hans mor står i det stora köket och spritar ärtor medan hans far, prästen, cyklar runt på sjukbesök och hugger ved åt gamla gummor. Jag kan se far och hans tre bröder som sätter upp en höjdhoppsställning på gräsmattan ner mot sjön. Ett par störar och en slana, i Smedjebacken behövs ingenting mer för att ha kul. Det är ett samhälle där allt ligger på sin plats. Arbetarna cyklar till valsverket klockan sju med unica-boxen på pakethållaren, provinsialläkaren sitter på sin mottagning och gubben Nyberg levererar mjölkkrukorna från sin hästkärra. Alla hade sin roll och alla levde i naiv okunskap om hur jordens resurser sakta men säkert började urholkas. Sociala medier? Ja, det skulle väl vara folkparkens affischer då.

Nu finns inga hemmafruar, inga provinsialläkare och inget mjölkbud. Nu finns Facebook, Google och Snapchat. Allt det du skulle kunna, kunde välja, aldrig får. Alla katastrofer, nyheter, vidrigheter, tidsfördriv, upplysningar och meningslösheter. Ett knaptryck bort. Hela tiden. Valsverksarbetarnas arbetsdagar är kortare, med diskmaskin och dammsugare kan hemmafruarna bli läkare och om gubben Nyberg vill gifta sig med gubben Karlsson är det helt ok. Mycket är bättre. Men att hitta sin egen lilla plats i denna kaotiska värld är inte lätt. I synnerhet som inga platser längre tycks stå still. Kanske är det inte så konstigt att många unga drabbas av ångest?

Samtidigt. Medvetenheten om psykiska hälsoproblem är mycket större idag, och stigmat har minskat. Hur många gånger per månad använde farfar prästen ordet ”ångest” och hur många gånger gör min dotter det? Har man ord för det svåra kan man också prata om det, och kanske är det så att det blir mer synligt då? Kanske kan den dramatiska ökningen av sjukskrivningar delvis förklaras av att läkarna blivit bättre på att se att ontet i magen, andnöden och sömnlösheten ibland har psykiska orsaker. Och kanske kan utbudet av information och våra nya kommunikationsmöjligheter också komma med något gott?

Att så många människor i vårt land plågas av psykisk ohälsa är allvarligt och värt all den uppmärksamhet och alla de resurser vi kan erbjuda. Men när jag pratar med min dotter och hennes vänner, när jag tittar på deras youtube-kanaler där unga människor berättar om sina trasigheter, då känner jag ändå hopp. För min dotter tillhör en generation där locket lyfts av och stigmat börjar brytas. Och det är först då vi kan hjälpa varandra att hitta vägar till helande.

Vilket är viktigare än all lycka i världen.

 


Som forskare är det underbart att förhålla sig så lösligt till referenser som man kan göra på en blogg, men den här gången får ni i alla fall några tämligen ovetenskapliga tips:

Om psykisk ohälsa: Folkhälsomyndigheten

Om lycka: FN:s Worl Happiness Report 2017

Om sjukskrivning: Stiftelsen Forska!Sverige 

Om intelligens och galenskap: Forskning & Framsteg