Snälla, överraska mig!

I onsdags var jag kallad till min prefekt (chef). Kallelsen kom via mess och innehöll inga specifikationer om vad det hela handlade om, så jag frågar. ”Det vill jag helst ta när vi ses”, svarar prefekten. Jag får genast en klump i magen – vad har jag nu gjort? Men det var inte så farligt. Jag skulle bara få sparken igen (här finns del ett till denna historia). Man blir tydligen först varslad och sedan uppsagd, det hade jag inte fattat… Så min oro var obefogad, jag trodde ju redan att sparken var utdelad. Men jag lade manken till och skapade ett ganska förnedrande möte i alla fall. Ett litet dopp i skambaljan. När prefekten undrade om det fanns något jag ville ta upp kunde jag inte låta bli att rikta hans och fackrepresentantens fokus mot min ynkedom. Igen.

Jag vet inte varför jag håller på sådär. Blottar mig. Kanske är det ett behov av att lägga korten på bordet. Göra hela bilden synlig. Särskilt om det är styvt och stramt och professionellt brukar det där behovet slå till, att hitta de mänskliga punkter och fläckar som avviker från protokollet – oavsett om det är jag eller någon annan som hamnar i skottgluggen.

I alla fall. Jag tar upp det här med avslutning. När en människa lämnar en arbetsplats efter ett halvt liv kan man tycka att det vore rimligt med någon slags blomstertid nu kommer-stämning, men jag vet att om inte jag tar upp det vid det här mötet kommer något avslut aldrig äga rum. Avskedanden ingår liksom inte i de akademiska högtiderna. Rent sakligt tänker jag att detta är ett strukturproblem, det handlar inte bara om mig. Människor behöver uppmärksammas, inte bara när de blir doktorer och professorer, utan kanske i synnerhet när det händer något svårt.

Men när jag ska lägga fram mina sakliga argument tar känslorna över, och jag är funtad på det där irriterande sättet att då börjar jag gråta. Oavsett om jag är rädd eller arg eller ledsen gör jag det och det är SÅ förnedrande. Jag inte kan kontrollera mina kroppsliga reaktioner, mina läten och min mimik. Munnen är kanske svårast. Ni vet den där darrningen som kan komma i läpparna när man ska säga något svårt, och som gör det omöjligt att prata utan att hela ansiktet krackelerar. Jag tar tag om ansiktet när jag sitter där framför prefekten, som för att hålla ihop det, hålla ihop mig. Jag anstränger mig för att andas så lugnt jag kan och försöker skapa tillräcklig distans mellan mig och situationen för att kunna presentera mitt ämne. Men så fort jag börjar prata sätter läpparna igång och darrar igen och rösten brister. Det är vidrigt.

Anledningen till att jag inte kan hålla mina anletsdrag i schack är förstås att jag skäms. Det hör inte till god ton att uppmärksamma folk på sin utsatthet, än mindre på de behov utsattheten skapar. I grund och botten tror jag att vi psykfall är rädda för att be om hjälp – samtidigt som de opsykiska är rädda för att bli insnärjda. Jag har skrivit om de här rädslorna tidigare, svårigheterna som uppstår när psykfallet inte vågar prata och normotikern inte vågar fråga (här och här), men det finns specifika problem som har med en arbetsplatsen att göra.

När jag var riktigt nere i skiten för några år sedan pratade jag med en god bekant – en sån man träffar ganska sällan men tycker väldigt mycket om. Hon hade fullt upp i sitt liv och stöttade dessutom ett annat psykfall så hon kunde inte finnas till för mig så mycket som hon kanske ville. Vilket är fullständigt rimligt och ok. Men hon sade en sak som i efterhand fick mig att fundera: ”du har ju så stort nätverk och så mycket vänner”, med undermeningen ”det finns säkert många andra som ställer upp”. Kanske tänkte hon också att eftersom hon inte hörde till min ”inre cirkel” av anhöriga skulle det nästan kännas förmätet om hon plötsligt dök upp som gubben ur lådan.

Det är sant att jag har många kamrater och massor med bekanta. Att ha över 600 vänner på facebook är kanske inte så imponerande nuförtiden men innebär i varje fall att jag har knutit ganska många kontakter genom åren. Så det är sant. Men det jag tror normalstörda lätt glömmer bort är att de närmaste vännerna ofta är färre och den inre cirkeln mindre än man tror. Man pratar liksom inte om sitt sexliv, sin traumatiska barndom och sina fobier med sexhundra personer. Man lägger inte upp sina diagnoser på fejjan (öh, förutom typ jag då…). Dessutom är det inte de närmaste vännerna man umgås med allra mest – det är faktiskt arbetskamraterna. Och de hejdas ofta av rädslan för att tränga sig på, bli indragna, uppätna och översvämmade av psykfallets förmodligen ändlösa behov.

Eller av rädsla för skammen.

Även om många opsykiska har beröringsskräck smittar inte galenskap, skam däremot kan enkelt överföras från en människa till en annan. Att se en tant tappa brallorna på gågatan är pinsamt – inte bara för henne, utan också för oss som oturligt nog tvingades bevittna hennes nesa. Skamkänslan skuttar över från den pinsamme till betraktaren så enkelt att vi till och med vid TV-rutan kan behöva förse oss med en skämskudde. Vi vill inte konfronteras med folk som har kallops på näsan, spenat mellan tänderna och trosorna ovanpå jeansen. Vi vill helst slippa lunchsällskap som pratar om samlagsställningar när alla andra pratar om vädret. Vi drar oss helst undan om någon ohämmat sitter och bölar i fikarummet. Det är fel saker på fel plats och vid fel tidfälle. Gör om och gör rätt!

Det intressanta är att det är minst lika obehagligt att umgås med någon som skäms. Som vet att den är pinsam, som skäms över det, men som inte kan tvätta bort det skamliga. Som har mage att bara fortsätta vara pinsam. En skamlös skämsperson.

Det är så jag känner mig när jag sitter där med prefekten och fackrepresentanten. Jag är outhärdlig. Jag är så skamlös att jag tar upp den där knappt synbara fläcken på kartan, uppsägningskuvertet, prefektens skrivbordsunderlägg. Den som alla vet om men ingen vill kännas vid. Jag tänker inte hålla god ton och tyst och stilla försvinna ut i marginalen. Jag vill bli uppmärksammad. Vilket är ungefär lika pinsamt som att be sina kollegor om en överraskningsfest till en födelsedag ingen haft någon aning om. På en arbetsplats där man inte firar födelsedagar.

Nej inte ungefär, det är precis samma sak. Så vitt jag minns har ingen som fått sparken tidigare blivit uppmärksammad. Nu sitter jag där med skrynkligt gråtansikte och snoret droppande ner på mitt avskedsbeslut och ber att de ska fira mig. Att de ska tycka att jag är tillräckligt värdefull för, kanske en tårta. Prefekten frågar genast vad jag hade tänkt mig, vad jag vill att de ska göra. Som om det var en så besynnerlig idé att mina jobbarkompisar inte själva skulle komma på något. Som om han ville att jag skulle beställa tårtan själv.

Men då blir det ju inte på riktigt tänker jag, som en tonåring som inte vill skriva någon önskelista men ändå blir besviken när hen inte fått det hen önskat sig. Då blir det ju inte någon överraskning. Då firar det ju mig bara för att jag bett om det. Det är naturligtvis en omöjlighet, hela alltihopa. En paradox. Att be om att bli uppmärksammad, vilket de inte skulle göra om jag inte bad, men bara om de vill.

Att jag sitter där och grinar beror ju också på att jag inte längre känner mig värd. Inte bara den tårta jag så tårdrypande ber om, utan att ens vara där. På väg från mötet passerar jag ett arbetsrum där en av mina bästaste kollegor sitter. Jag har inte sett henne på ett par år. Nu hukar jag och slingrar mig snabbt förbi. Vill inte att hon ska se min miserabla uppsyn, vill inte skämmas och inte se hur hon skäms för att jag skäms. Jag har över huvud taget inte satt min fot i mitt eget arbetsrum sedan 2016 (som dessutom flyttats till ett alldeles nybyggt skrytbygge jag inte heller satt min fot i). För jag skäms.

Jag vet att jag inte borde, att det inte finns någon anledning att skämmas för att människovärde bla bla och jag har ju andra tillgångar bladiblu. Men egentligen är det inte så konstigt. Från insidan kunde det emellanåt kännas tufft att vara forskare, men från utsidan framstår universitetet som ett universum byggt av status, prestation och hierarkier, inget snack om saken. Inte så konstigt då att man som nollpresterande psykfall hukar sig och helst vill smyga ut bakvägen.

Men får jag en inbjudan, hör mina kollegor av sig och ber mig komma – på en kanelbulle, ett glas vin eller vad fan som helst – då skulle det kännas i alla fall lite annorlunda. Då skulle så pass mycket jämlikhet återställas att jag kanske vågade mig dit. Men kan man be någon att säga det man behöver höra? Du har varit en i gänget. Vi gillade att ha dig med. Lycka till i fortsättningen.